Följande eftermiddag.
I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt
amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna
begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt
uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit
ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke
dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska
rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af
drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt
en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade
glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och
rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för
»affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och
den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en
eldfluga i dunklet.
— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!
— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att
jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.
— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten
öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som
spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade
takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade
konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första
eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af
den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära
håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?
— Ja visst. Märkvärdigt, högst märkvärdigt må jag säga. Nu betviflar
jag inte, att vår vän Melón lagt sin sak i de bästa händer. Du är en
öfverdängare, en farlig karl.
Söderholm log ett blekt leende och försjönk därpå åter i tankar.
— Bergdahl, yttrade han om en stund, — affären Melón erbjuder, som
du torde ha observerat, en ganska påtaglig ledtråd — bilen. Tag reda
på, hvem som äger den eller hvem som hyrt den, och du är den falske
direktör Limburg på spåren. Jag säger med afsikt den falske, ty
hypotesen att han icke vore död, att begrafningen och alltsammans bara
vore ett skickligt genomfördt bedrägeri, kan naturligtvis inte tas på
allvar; utomlands kunde någonting dylikt mycket väl vara tänkbart, men
här hos oss äro förhållandena ännu tyvärr — jag talar uteslutande ur
detektivistisk synpunkt — tyvärr, säger jag, alltför små för en kupp
i denna stil. För resten saknas i detta fall hvarje spår af rimliga
skäl: Limburg var en hedersman och ingen skojare, ehuru han led af
fixa idéer. Vi utgå således från att Melón enlevererades af en eller
flera okända personer, som under falsk förevändning lockat honom till
den föga trafikerade plats, där företaget hade de största utsikterna
att lyckas — ledtråden kvarstår i alla fall. Jag försmår emellertid
denna ledtråd: att springa och snoka i bilaffärer kan möjligen vara
en lämplig uppgift för Scotland Yard... hm, yrkesdetektiver..., det
är arbete för fötterna men inte för hufvudet; och jag för min del
håller styft på att hvarje inveckladt problem bör kunna lösas på rent
analytisk väg, med tillämpning af vetenskapliga metoder. Detta är mitt
första stora fall, och därför vill jag göra det mesta möjliga af det.
Söderholm tog sig en klunk ur sitt whiskyglas, medan Bergdahl
entusiastiskt begrof sina tänder i en jättelik Säfstaholmare, som han
halat fram ur sin rymliga ficka.
— Bergdahl, fortsatte Söderholm och tände en ny Ideal, — problemet ger
oss två utgångspunkter: gärningsmännen och motivet — vi måste nämligen
förutsätta att detta skenbart så meningslösa streck har en mening, en
allvarlig eller skämtsam, en brottslig eller oskyldig, men en mening
i alla fall. Hvar skola vi börja? Valet är egentligen inte svårt. I
betraktande af fallets art anser jag det fullkomligt lönlöst att göra
motivet till utgångspunkt; den väg som snabbast för till målet är
otvifvelaktigt att söka afslöja upphofsmännen — lyckas detta skall
det säkert inte dröja länge, innan vi också upptäckt motivet, syftet.
Nu gäller det alltså att se om vårt analytiska skarpsinne skall bestå
profvet att rycka masken från den falske direktör Limburgs ansikte. Här
ha vi en gång ett ypperligt tillfälle att utnyttja de erfarenheter och
lärdomar vi hämtat ur den detektivistiska litteraturen.
— Menar du verkligen, att du tänker sitta här och fundera ut
alltsammans? Det är ju omöjligt. Du vet ju ingenting om honom, du har
ju inte sett honom ens — du måste väl ändå först skaffa dig fingertryck
och cigarrettaska och annat i den stilen, något reellt att gå efter.
— Öfverflödigt, Bergdahl, öfverflödigt. En analytiker bör kunna lösa
problemet i sin stol — tänk på Mannen med knutarna! Det finns i Melóns
relation några punkter, som tyckas mig ge vissa uppslag... Om jag inte
misstar mig, tror jag för resten det är vår vän Melóns steg vi nu höra
i trappan, jag bad honom nämligen komma hit för att komplettera några
detaljer i sin berättelse.
Omedelbart därpå öppnades dörren och Melóns slätrakade abbéansikte blef
synligt. Hans entré utmynnade i en uppsluppen piruett, som visade att
han nu fullkomligt återvunnit sin jämvikt och sitt goda lynne.
— Ha, hvad ser jag! Härligt, härligt! Sherlock Holmes i full aktion.
Bon! Själf befinner jag mig, som ni ser, i den förträffligaste
kondition. Tja, det är ju ändå inte alldeles uteslutet att den
våldsamma bilfärden skaffar mig en angina på halsen, eller rättare
sagdt, i halsen, som tyvärr kanske beröfvar mig nöjet att i morgon
infinna mig på biblioteket... Nå, mina vänner, hur går det, hur går det?
— Tills vidare inga resultat att tala om. Men jag hoppas att det lilla
korsförhör jag ämnar anställa med dig skall visa sig fruktbringande.
Slå dig ned och gör dig hemmastadd i mitt enkla men trefna arbetsrum
som det brukar stå i romanerna. A whisky and soda, sir Thomas?
— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!
Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på
divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns
drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.
— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken
följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor
för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och
om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få
af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka
dessa äro.
Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr,
innan han svarade:
— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar
meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara
den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till
mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska
affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var
det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.
— Ingen annan?
— Nej... Men, låt mig tänka efter en smula... Ja visst, nu kommer jag
ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören
Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte
flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur
skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.
— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt
fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?
— Nej, ännu mindre det.
— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane
äro väl båda i staden för tillfället?
— Inte Qvast. Han reste i förgår kväll västerut för att samla material
till sitt nya social-geografiska arbete om karusellernas placering på
Finlands marknadsplatser.
— Ja, jag råkade honom i går morse kl. 7 på Himmelviks station, just
när jag steg på Helsingforståget, inföll Bergdahl.
— Så-å, du har varit bortrest, det visste jag inte.
— Ja, jag for ett slag af och an till Himmelvik för att skörda mina
päron. Gissa, huru många kappar jag fick? Jag reste lördag kväll och
kom tillbaka i går med 11.15 tåget och hann inte ens äta frukost för
att inte komma för sent till biblioteket.
— Bergdahl, du är och förblir mönstret för en plikttrogen amanuens.
Skål!
De tre herrarna saluterade hvarandra med sina glas.
— Melón, fortsatte därpå Söderholm, — ännu en indiskret fråga: skildes
Eva Limburg och du som vänner eller som fiender?
— Som de bästa vänner och kamrater; upplösningen var den fridsammaste
och naturligaste man kan tänka sig — utan en skymt af tragik...
— Tack. Och ännu en sak: du har väl inte händelsevis den förfalskade
biljetten på dig? Skönt! Vill du låna mig den för ett par dagar?
— Med största nöje. Jag antog att du ville ha den, och därför tog jag
den med.
Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.
— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att
din tid är upptagen. Tack för att du kom.
Melón såg på sitt ur och sprang upp.
— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns
premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!
— Tag en bil, proponerade Bergdahl.
Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste
själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder
för en lång tid framåt.