Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf,
Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af
fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt
vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets
vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd!
Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den
distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i
dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde
afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i
afsikt att sluta sig till sällskapet.
Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem
kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då
Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt
dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål,
harskade sig och började sin berättelse.
— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter
bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde
det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af
ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna
om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med
den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades
uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med
fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären
med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig
mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla
förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första
gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.
Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars
fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var
en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på
nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.
— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla
dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en
mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg
— låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl
strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret
skymtade fram mellan glesa skyar.
— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men
du känner ju min lilla svaghet... Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag
har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af
vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör
Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska
metafor.
Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt
isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand
en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning
kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge
psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och
beslutsamt:
— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga
småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt
eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.
— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton,
när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i
elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet,
att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville
sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet
åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för
att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér,
med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära
hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att
besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade
jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt
— biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min
grymma antagonists charmanta unga dotter.
— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon
fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?
— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig
liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl
åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning —
saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller
fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på
Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett
intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta
och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju
beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och
jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går
väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera
hennes biljett.
Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp
det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne
Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning
och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:
/#
Käre Thomas.
Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en
fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half
elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.
Din uppriktiga vän Eva Limburg.
#/
— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo
tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det
han återlämnade brefvet.
— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet
nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin
fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt
skrifmaskin också i sin privata korrespondens.
I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst
tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till
oro.
— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra
Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö
i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför,
så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.
Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en
ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:
— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.
Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:
— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och
begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan
i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den
förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag
slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på
minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till
vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig
— _direktör Limburgs unika kapplöpningsbil_, som jag trott för länge
sedan försvunnen i obekanta öden.
I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats
som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg
för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer
för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet,
när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände _den döde
direktör Limburg själf_. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick
mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma,
barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.
— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag
läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått
sorgklädd.
— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud
kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i
kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans
vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare
presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk —
uttryck, röst, åthäfvor, allt!
— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars
så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste
intresse.
— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga
öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så
fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall,
bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad,
hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra
invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma
svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång
öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter
tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken...!
Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det
ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå
af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr
började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart
bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern
i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg
förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra
märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen,
kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag,
Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens
vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina
herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering?
Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit
med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem
åtar sig att lösa det?
Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr
och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.
Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände
sig därpå till Melón:
— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna
gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan
invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den
prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra
sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.
Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt
vid sin kollegas smickrande ord.
— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna
till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror
saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa
gåtan.
— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé
d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för
nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar
dig affären?
— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och
med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått
absolut nödvändigt.
— Skönt.
Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.
Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och
de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.