Septemberhimlen hvälfde sig hög öfver staden.
På Universitetsbiblioteket hade amanuensernas sedvanliga
morgonkonferens under Winston Råskjölds stimulerande ordförandeskap
redan pågått en stund, då dörrarna till Nybygget plötsligt slängdes upp
och Thomas Melón, röd och het som en glödgad rundkula, oväntadt slog
ned i den konverserande kretsen.
Amanuensen Bergdahl, som för tillfället hade ordet och i ett
skarpsinnigt andragande utvecklat sina tankar rörande nödvändigheten
af yllemaggördel under plommontiden, tappade fullkomligt tråden och
stirrade förbluffad på sin värderade kollega, som utan ett ord sjönk
ned på en af de eleganta mahognypallar, som spela en så framstående
roll i Nybyggets möblering.
Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets
onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med
matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste
rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd
hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt
bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett
uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den
»korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll
införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt
detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper
rörande skräckens olika yttringar.
— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen
Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern,
hviskade:
— En tragedi!
Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af
Melón.
Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en
bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han
befann sig i kretsen af pröfvade vänner.
Hans andes spänstighet förnekade sig icke.
— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett
leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens
charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk
glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell
pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du
egentligen inte begära... Men, fortsatte han, och hans blick mörknade
vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad _jag_ begär, mina
herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i
dag upplefvat. Jag kan det inte.
Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg.
Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring
hans person.
Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma
fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den
upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär
beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde
de icke mera behärska sin nyfikenhet.
Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för
den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den
i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar
hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i
fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan
skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare
förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och
när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter
sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen
Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade
amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande
det äfventyr Melón upplefvat.
Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen,
och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk
parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P.,
som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett
störande afbrott inträffade.
Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett
brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga
utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute
på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.
Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef
för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat
välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.
— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka
pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, —
tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå.
I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och
den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion
af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår
jag att parlam...., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till
klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.
Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och
antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation,
om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med
myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under
tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under
anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt
förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden,
och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt
löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina
detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda
relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.