En söndag, när som vanligt kyrkofolket
stod rådvillt skockat vid den stängda porten,
bespisat rikligen med lagens lut,
men törstande till evangeliskt vatten,
som äntligt velat släcka våndans brand —
en sådan dag kom vandrande på vägen
profeten Josua från Vägasked.
Hans gråa långskägg svallade i solen,
hans panna lyste hög och siarklar,
det syntes genast på hans karska hållning:
förkunnar andan jäste i hans bröst.
Han plöjde sig en väg igenom mängden
och klättrade på kyrkomuren upp.
Han väntade ett ögonblick, tills alla
fått syn på honom, där han upphöjd stod.
Då vart han blek av andan, och han talte:
»När icke folket finner väg till mig,
så måste jag omsider söka folket.
Ty skammen går på torra landet, vänner,
och eder ynkedom vet ingen hut.
Här stå ni darrande av djävulsfruktan,
begapande varann som vilsna får,
fast sommarn blommar härliga mot höjden.
Ni ränna runt som fanen satt i baken,
ni skria bibelsprängt på tusen möten
och tugga svavlet om, som prästen spytt,
men hemmen, fälten, fänaden försummas.
Och vadan detta allt? Ni ropa: straffet!
Jag frågar vilket? Jo, det skall ni höra:
det är er egen ynkedom som hämnas.
Så långt man minns har denna leda by
ej aktat på naturens visa ordning
och låtit oförhindrad var få sitt.
Ty penningpungen var er enda gud
tillhopa med sin broder, högfärdsdjävuln,
— där har du dina förstår, leda by!
Här handlades med allting. Barnens kroppar
blev bytesvara mellan gård och gård.
Jag frågar eder: höjdes det en hand
förutom min mot sista slemma dådet,
då Gammelgårdens Klara såldes bort?»
Han höll ett ögonblick. Ett ovisst mummel
steg upp ur mänskohopen, halvt förargat,
men halvt bejakande den sturska läxan.
Och mitt ur högen kom en häpen röst:
»Förbanne mig, han kan ha rätt, den tokern!»
Då tog profeten ännu högre vid:
»Det händer dock, när köttets köpenskap
bedrives alltför fräckt, att anden reser
sig upp till nödvärn mot det råa våldet,
fast präst och kyrka stå på köttets sida.
Si, andens långmod är förvisso stort,
och därför frågas föga om hans mening,
men kränkes han för svårt — då står han upp
och mejar, liksom lien mejar säden,
beräkningarnas jämmerliga fält.
Platt ingenting blir kvar — blott svarta marken,
där skator flaxa skrattande omkring.
Då menar man att djävulen tog växten,
och löper ylande till kyrkan hän
och gömmer huvudet vid prästens mage
och skyggar till för allt som far och flyger,
anamma, som en vettvill tvåårsmärr.»
»Har du förstått mig, ynkansvärda by?
Jag frågar nu: kom ej er själanöd
från denna vita vandrerska i natten,
hon, som förpinad gick i drömmen ut,
förunderligt av trofast längtan vägledd?
Si, ingen häxa var hon, ingen vålnad,
men utsänd var hon till er egen bot.
Ty där hon nattliga gick sjuk förbi,
där gick ert kranka samvete på vägen.
Är icke detta sanningen, gottfolk?»
Bekräftande steg mumlet upp ur hopen,
och huvud nickade sitt ja och amen,
men mitt ur högen kom en röst på nytt:
»Du talar svåra tankedigert, gubbe,
men vet du någon råd, så raska på!»
Då greps profeten av ett mäktigt löje,
som hoppade som grodor i hans drag
men dog omsider i det stora skägget.
Han rätade sig ut i all sin längd,
och muntert skrek han ned från kyrkomuren:
»Om jag vet råd? Det var en fråga det! —
Vrid rätt igen vad vrånga viljor vrängde!
Ge drängen åter flickan, som är hans,
och signad sommar skall besöka bygden!»
Han hade sagt vad mången länge tänkt,
fast klenmod tystat tungan på dem alla.
Nu brast den bundna vreden lös, den steg
som när en jättegryta kokar över
och kastar locket som ett spån ifrån sig.
Det sjöd och bubblade i hundra bröst,
man fäktade med nävarna, man skrek:
»Ge drängen flickan hans! Ge Spangar svinskjuts!»
Tumultet växte. Det sög till sig snabbt
vad allt som fanns i kyrkbyns fyra hörn
av hundar, barn och påkbehängda sällar.
Förenade vid kyrkan stodo snart
de tvenne stränderna som ständigt trätat,
upptända av en helig endräkt nu.
»Mot Spangar!» skreks det — »hej, framåt mot
Spangar!» —
Men ned från kyrkomuren klev profeten
och vandrade sin väg till söndagssång.
Dock spred sig hären icke, ned mot bron
den rullade sin vredes tunga bränning.
En biflod väste upp mot Gammelgård,
som låg där grå och stilla, snett mot kyrkan.
Man hötte vilt med nävarna mot knuten,
där änkan visstes ligga i sin säng,
och röster skreko: kopplerska och packa!
Då syntes bröderna på farstutrappan,
den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt,
beväpnade med var sitt tjocka grimskaft.
Man lyfte påken... Det var ingen fara,
de vinkade på sammansvurnas sätt
och drogo med de andra bort mot Spangar.
På bron hölls krigsråd några ögonblick.
Så stormade med ens den morska hären
mot Spangarstranden som en getingsvärm,
med mycken ilska surrande på brinken.
Omslutet snart stod nämndemannens hus
av ring på ring med hotfullt höjda påkar,
och gården fylldes som det regnat gubbar
utav en hundrahövdad, skränig hop.
»Ge flickan åter, som du stal av drängen!
Ge flickan fri, din djävla kvinnotjuv!»
Det kom ej svar. I bommad myndighet
stod breda farstudörren järnbeslagen,
och fönstren sågo oberörda ned,
som kunde intet bryta deras tystnad.
Det kom ej svar. Men skränet växte till,
bemängt ibland med klang av sprängda rutor,
ty nu begynte stenarna att hagla.
Och redan sprungo Jan och Lill-Matt upp
på farstubron och började med sparkar
behamra dörren, dundrande som trummor.
Då hördes ej hur bommen lyftes av,
men plötsligt växte Spangar fram på trappan,
av vrede vit och jättelik att skåda.
Den äldre brodern fälldes med en spark,
så han sjönk dubbelviken hop och spydde;
men Lill-Matt kramades av nämndemannen
med nacken ned mot knäna till en boll,
så slungade han bollen ut på gården,
och karlar stöpo radvis, där den kom.
Men lika plötsligt var han åter borta,
och dörren small igen, och bommen föll.
Betänksamhet grep hundramanna hären,
och skränet krympte snopet efter hand.
Det hade ingen väntat! Omkring trappan
förmärktes hastigt ett respektfullt rum.
Man stod och morrade i mörka klungor
och svor ohyggligt, hötande ibland:
i morron, gubbe, vänta du, i morron!
Man skelade i smyg mot närmsta grannen:
skall inte snart du ge dig av, så jag
med heder kan gå hem till aftongröten?
Fanflykten började. Där någon smet
försiktigt bort i skydd av uthuslängan,
som var han stadd i trängande bestyr,
där följde genast tjugu trängda efter.
Och när det nattades låg brinken tom,
och ej ett liv var synligt mer på gården.
Ett fäste likt låg nämndemannens hus,
tillbommat, tyst, och stirrade omkring sig
med sina ödelagda fönsterögon.
* * *
Då tändes där det grubbelsjuka ljuset.
Det lyste över midnatt långt mot morgon,
helt sakta flämtade det stundom till
för kylans andning ur de öde fönstren.
Så släcktes det. En ensam man steg ut
på farstubron i första gryningsskenet.
Han vandrade till stallet, låste upp
och spände för den vackra travarhingsten.
En kärra körde långsamt över bron.
Det var ej någon fart i dag på hästen,
och piskan vilade förglömd i knät
på mannen, som i tankar satt försjunken.
Han såg sig aldrig om, han körde bara
likt den som äntligt vet sin enda väg,
fast den är mödosam och intet brådskar.
Det låg en sällsam ro kring denna man,
där han i röda morgonljuset åkte
igenom rågarna mot bergen bort.