Nu grep en obeskrivlig oro byn.
Allt var förgjort och ingenting som fordom.
Det brann som tjärat blår i varje kropp
och ännu värre tyg i alla själar.
Man rände runt i stugorna, man sprang
med sista olycksbudet ut på vägen,
beklagande sin nästa och sig själv.
Som moln av sot flög skrocket vida kring
och skymde varje dagsens klara sanning.
Och djävulstron fick åter fart i byn,
och ungar haglade i sjätte månan,
och kalvar kommo ned med krökta horn,
ty upplöst var all tingens gamla ordning.
Än hade Grannas sett ett tattartåg,
som körde fram till trappan mitt på dagen
och högljutt hojtade om hästabyte.
Men då han öppnade var ingen där,
fast djupa kärrspår ledde in på gården
och inga kärrspår ledde därifrån;
och ingen annan hade sett dem sedan. —
Än vart en gök av Sjöfallsgubben hörd,
men den var Gud förbjude ingen vanlig,
den talte tio tungomål, men gol ej. —
Än visste man att flottarföljet var
på härnadståg mot byn för andra gången,
beväpnat hiskligen och fört av Markus. —
Än nalkades från öster någon sot
med hemska koppor. Redan hade moran
på Gammelgården sjuknat in däri;
hon låg och fäktade besatt i luften,
som beck i syn, det blev förvisso helsot,
— jojo, till vissa kommer straffet strax. —
Man såg så mycket dessa vridna tider.
Och själva Belsebub var bliven sedd
av fiskar Filus — men han ljög, den rackarn,
och skrattade de bleknande i synen
och bad om snus att bjuda fanen på.
Förgjort var allt med ens, och rågen rykte
i dessa yttersta förfärans tider.
Försummat blev åtskilligt. Korna stodo
och bölade på gröna klövervallar
omjölkade, med juvren svullna till
som smedjebälgar, färdiga att rämna.
I stallarna steg mången prydlig häst
allt högre upp mot taket på sin spillning,
förgäten grymt och skrapande i dyngan.
Med mat och bastugång var klent beställt,
men allehanda sammankomster trivdes.
Hos Josua var visserligen tomt,
ty själen törstade till djupa brunnar,
och anden sträckte armarna mot allt
som överjordiskt fladdrade i molnen.
Hos Josua var tomt ännu. Men prästen
fick åter tag i folkets innanmäte,
han vred och stekte det, men större blott
blev våndan och förvirringen allt värre.
Det dundrade från predikstoln — nu skulle
all hednatidens skada tas igen.
Och kvinnor svimmade varenda söndag,
och karlar gräto. Men när gudstjänsttiden
var slut, så var det ändå ingen råd.
Man skockades som får kring kyrkoporten
och glodde på varann: vad ska vi göra,
vi arma barn i denna fasans by?
Så var det nu i dessa sommartider
beställt med byn: han vändes upp och ned
av makter, starkare än tingens ordning.
Men uppe i sin höjd satt gul om näbben
den gamla kyrkotuppen och såg ned
förundrad på sitt fordom stilla rike.
* * *
Vad som var sant av alltihop, det var
att Gammelgårdens mora hade lagt sig
i någon elak feber, att hon såg
i syne stundom och fullständigt mjuknat,
som man det gör när graven börjar öppnas.
Hon sade sig ha illa gått sin väg
igenom prövodalens många skiften,
och prästen sprang där jämnt, och bibeln låg
beständigt under änkans huvudkudde.
Men Gusten sade, när man frågte honom,
att det var ångern blott som satte an,
för livet, påstod han, var ingen fara.
Det svaret gjorde ingen riktigt glad.
Ty moran var en kropp som helst man offrat
åt Herrans tuktohand — då hade straffet
törhända tagit sitt och lämnat byn.
Hon passades av dottern sin, som flyttat
tillbaka till sin hemmagård igen,
fast hon var Spangars hustru enligt prästen
— men ingens enligt lagen, påstod mången
från andra sidan ån och svor därpå.
För lögn och nödtvång var det, hela giftet,
som moran spunnit hop från första stund,
det visste varman, och alltmera spred sig
den meningen på Spangarstranden med.
Man var ock rädd, att fördes Klara åter
till nämndemannen, skulle de på nytt
begynna på, de hemska vålnadstågen,
som varit borta några nätter nu.
Alltnog, där satt hon nu, den bleka stackarn,
och skötte dotterligt sin sjuka mor,
den leda lövjerskan och kopplarpackan.
Det sades att de mycket talats vid
med många tårar. Det blev ock bekant
att Klaras bröder, Gusten, Jan och Lill-Matt
med Spangar gått till tals, och Spangar vandrat
till prästabolet tvenne dagar redan.
Nu satt han varje afton vid ett ljus
och grundade på något oavbrutet,
omvärvd av ensamhet och tunga tankar.
Men tiden gick, och intet stötte till
som skulle tagit oron bort från byn.