Som elden varit lös i själva kyrkan,
så hastigt lopp ett bud från dörr till dörr:
»Säg, har ni hört det — han är kommen, drängen,
han vart av Spangar egenhändigt hämtad.
Nu sitter han som bäst på Vägasked,
förplägas rikligen och fejas fin —
här skall bli muntert, jädrar och anfäkta!»
Så ropte ryktet jublande kring byn,
och julihimlen log och kyrkotuppen.
Det blev ett spring i bodar och kontor,
klädkammaren blev plockad i ett huj
på helgdagsvästar och på silkesdukar,
och varje yngling som var snäll att spela
tog länge glömda felan från sin spik.
Han kvintilerade som hin en stund,
tills lådan åter lydde gamla konster,
och spottade i nävarna och sprang.
Snart var det tomt i gårdarna. Blott farmor
satt vaktande den övergivna grytan,
och några ungar stodo runt omkring
och frågte ängsligt: farmor, blir det krig?
Men utåt Vägasked gick strömmen jämn
längs sockenvägens middagsheta fåra,
välkomnande den äntligt funna frälsarn.
Han satt i stugan. Men profeten stod
och stängde vägen, talande från trappan.
Ty sjuttiåringen höll på som bäst
och hyfsade den vilda junkarluggen
— det sågo pojkarna, som klättrat upp
till fönstren, stångande varann i höjden.
Då gav man sig till tåls en stund ännu.
Man spände för den välbekanta hästen,
byns blankaste och lataste och äldsta,
för gubbens sällan sedda söndagsschäs.
Man pyntade till hyllning ekipaget
med blom och strå, från närmsta tegar brutna
av flinka flickor, och ur rian sjöd
en storm av stråkar, prövande till samspel.
Nu var han äntligt färdig. Ett hurra
bröt löst kring trappan, svällde ut och steg
ur trängseln upp mot sommarstilla molnen.
Och hela gården vred sig runt en stund
som när en stordeg knådas i ett tråg,
tills allt var ordnat efter stånd och ställning.
Då bröt man upp, och detta var ett festtåg,
vars make ingen lär ha sett i byn.
Först gingo tjugu drillande fioler.
Så kom profetens häst, av gubben körd
med mycken värdighet i väldig respäls.
Han satt och svettades och sken, men drängen,
den sjuttiåriga, stod bak i bygeln
så styv i ryggen som en kejsarknekt.
Kring båda hjulen rullade en sol
av granna rågax, och ur hästens sele
stack blåklint ut i vajande buketter.
Och tronande med hatten i sin hand
satt högst i kärran Spangardrängen Markus,
han viftade ibland mot följet ut,
men för det mesta var han svårt förlägen.
Ty efter kärran i allvarlig takt
kom rad på rad av kyrkobyns förnämste,
behållna bönder, myndiga i min,
med guldked guppande på svarta västar.
Så kommo kvinnofolken i en flock
med snack och snytningar och glädjetårar,
så slagsmålssällar, pojkar, hundar, barn.
Allt lägre sjönko stånden, varv på varv,
precis som taken gjorde det kring kyrkan,
tills allt omsider tog en ändalykt
med fiskar Filus och hans barnbarnsbarn.
Nej, sist av alla, kryssande i dammet
kom brännvinsbrännar Janne med sin bock,
han svang en kutting lallande i luften,
frampuffad understundom av den röde.
Så drog man festligen i kyrkbyn in.
Från gård till gård gick tåget, överallt
det viftade från trapporna välkommen.
Och när man äntligt gjorde halt på bron,
stod aftonsolen lutande mot nedan.
Det blev en natt, som byn besjunger än!
Från alla vallar ljöd det muntert spel,
och bössor knallade mot ljumma himlen,
från vilken stjärnskott föllo ned till svar.
Det flammade på ån: en jätteflotte
av tjärigt stapelvirke tändes på,
och båtar rodde svängande med bloss
kring stränderna, som dansade i skenet.
På Vägasked var fest tills morgon kom:
rigolvet dundrade av hundra klackar,
då sjuttiåra drängen förde an
det stolta purpuriet, högtidsdansen.
Det var den natten som profetens golv
mot morgonsidan rämnade med brak
— det är bevarat än till minnesmärke.
Men långt från gästabud och dryck och dans
försvunno de i sädeshavets skymning,
de två som bygden hyllade i natt.
De gingo tigande från ren till ren,
för häpna för att ännu töras tala.
Blott axen viskade sitt sus som förr
ur när och fjärran i den mörkblå natten.
Allt längre gingo de, alltmer de sjönko
i rågens varma, välbekanta famn.