Ej hörs ett hundskall mera. Andlöst tyst
den ljusa natten vilar över bygden.
Ej hörs en fågelröst. I fältet gömda
ha alla lärkor somnat in, och än
har åkerskärans sträva sång ej börjat.
Orörligt simma de i daggens bad,
de vida rågarna; ej rör en kåre
de späda axen, som metalliskt glimma
och tyckas andas en omätlig frid,
från teg till teg i blomningsdrömmar sjunkna.
Blott älvaleken svävar som ett flor,
knappt verkligt, över slätten; utmed ån
den böljar bred och buktar sig och slingrar
med draget nedåt sjön, som ligger skum
inunder varv på varv av dimgardiner.
Det sorlar ej i ån. Förrunnen redan
är vårens strida virvel under bron,
och ingen timmerstock tar längre fart
och stångar som en oxe dovt mot stranden.
Det glider knappt ett löv på blanka vattnet,
som ligger famnande den bleka skyn
med slutna näckrosknoppar på sin skiva.
Då stiger fram i skuggan under bron
en spegling, vitare än dimmans flikar.
Den glider ljudlöst som en strimma snö
förbi på vattnet till den andra stranden.
Så är den borta. Åter ligger ån
och speglar blott den sommarbleka rymden.
Men framåt vägen skrider en gestalt,
en ande snarlik mera än en kvinna,
från skuldrorna till foten linnevit,
med håret som en skymning kring sitt huvud.
Nu är hon hunnen intill kyrkoporten.
Vart vill hon hän? Hon går den stumt förbi,
hon ser sig aldrig om, hon vandrar bara
igenom byn mot vida slätten ut.
Barfota skrider hon med stela steg,
så döda liksom, och ändå så säkra
som skrede hon mot en förtrollad sol
och glömde hela jorden under foten.
De höras icke, hennes hemska fjät,
blott sakta frasar det ibland i linnet.
Och hennes mun! Ett obeskrivligt stelt,
förhäxat leende det vilar kring den,
som gjutet stramt av någon hemlig glädje
till vilken vägen är oändligt smärtsam.
Och hennes ögon! Som två vita lampor
ur detta vita anlet lysa de,
förblindade, men seende ändå,
orörligt riktade i vida rymden
mot någon punkt, som ingen annan ser.
Det stiger ur dem som en fosforstråle,
lysmaskens sken och vätteljusen lik,
och vandrar före henne ut i natten.
Så skrider hon sin vålnadslika väg
bygatan fram emellan tysta husen.
Men kommen utom byn, där rågen börjar
och bergen dyka blåa upp ur slätten,
så villsamt nära i den bleka luften,
hon lyfter sina armar ut mot dem.
Hon tas av sädeshavet, skymmes bort
ibland av axen, vilka tyckas vakna
och vika undan i en andlös ängslan.
Ibland går hon i älvaleken in,
vit i det vita, och den rör sig sakta
och hänger som ett släp i hennes dräkt.
Så syns hon åter; längre, längre blott
hon vandrar vägen fram med sträckta händer.
Nu är hon redan bortom Vägasked,
nu är hon hunnen halvvägs ut på slätten,
snart skall man knappast skönja henne mer.
På stannar hon. Hon fäller sina händer,
hon tar sig hårt åt pannan, skriker till
och sjunker vaknad på den kalla vägen.
* * *
Men i de tysta husen sov man icke.
Bygatan utför vakade vart liv
i en förfärlig väntan alltsen kvällen.
De vuxna sutto frysande kring bibeln
och grundade på någon gruvlig rad
ur Uppenbarelsernas svarta sidor,
och barnen kastade sig av och an
i sina bäddar, ropande på mor.
Det var så gott om grannar dessa nätter
i stugan, både kvinnfolk, män och barn,
och skocken tätnade, ju mer det led,
kring fönsterna, som vette ut mot vägen.
När det slog tolv, låg hopen kind mot kind
bland balsaminer och bland myrtenkrukor
och bidde viskningen: nu kommer hon...
Och Klara kom på vägen, men hon såg ej
hur det på ömse sidor låg en rad
av ångestvita ansikten i fönstren.
Med öppna munnar tryckta emot glaset
de vredo sig, så länge än en flik
var synlig av den vandrande gestalten.
Då sjönko de tillbaka, och det blev
ett bönemummel kvar i skumma stugor.
Men först när man var ense att hon hunnit
ett säkert stycke från den egna knuten,
man knäppte sakta fönsterhaken upp,
och halsar stucko ut ur alla gårdar.
Man hängde i med ögonen, man lyddes:
snart kommer det... Man for ihop vid skriket,
och mången ruta slog förskräckt igen.
Skall hon bli liggande? Gud hjälpe oss!
Är han på vakt månntro, den tappre tokern
som vågar sig på vålnader? — — — Då hördes
en kärras buller ifrån Vägasked,
och piskrapp veno vassa genom luften.
Ty Josua satt varje natt och bidde
med kalla ättiksbindlar i beredskap
och varmmjölk väntande på spiselglöden.
Och första tiden i sitt långa liv
sov icke drängen ens, den sjuttiåra,
och förspänd stod den lättjefulla hästen
och stampade vid stallet varje natt.