Nej, rätt stod ej hos människor att få!
Han tyckte att de mötande på vägen
försmädligt tisslade och vände sig:
där går den stackarn, han som miste flickan,
månntro han skall till sjöss att svalka svedan
på Kopparholmen?... Akta sig för bocken...
Han drev och drev, som letade han något,
och hjärtat sprang, som var det eftersatt,
men svångt och svindligt var det i hans huvud.
Igenom långa rågar drev han ned
och märkte icke, hur han rev i axen.
Nu stod han ju vid sjön. På farstutrappan
satt gubben Filus, plirade och rökte,
en ruggig råtta, krupen ut i solen.
Han grymtade goddag, och Markus gick
och satte sig på trappan vid den gamle.
Han sade: »Du som är så mäkta gammal,
kan du ge råd, du vet väl hur det är
beställt med mig, sen Spangar tog min flicka?»
»Jojo, det vet man», svarte gubben buttert,
»att mört har galla likaväl som haj.»
Han teg och plockade en stund på snuggan
med nävarna, försilvrade av fjäll
liksom två rimfrostströdda svarta kokor.
Så spottade han ut en brungul sås,
som då en murkla spricker upp och tömmer
en giftig saft på backen, och han sade:
»Nu skall du fanimej få höra råd.
När jag var ute här i förra veckan
och vittjade vid Simonsgrund, du vet,
då hade jag förbannemej på kroken
en gädda, sån jag aldrig skådat förr.
Hon vägde säkert sina tretti skålpund,
och fet och frodig var hon som en gris.
Nu är ju saken den, att jag med tiden
har blivit lite klen för tocken basse,
skackhänt och styv, och svårt har jag att kröka.
Men vacker var hon, och jag bjöd mitt bästa,
för det var synd att lämna dylik stek.
Vi väsnades, vi två, till sena kvällen
så vattnet yrde — jädrar, det var grant!
Till båten fick jag henne gång på gång,
men in i båten fick jag henne inte,
för yxan var i land, och mina armar
var alltför dåliga — förstår du, pojke?
Och solen sjönk, och det blev sent och skumt.
Då halade jag sista gången henne
till båten in, välsignade och sade:
Nu får du fara saligen i frid,
men minnas mig, det skall du — och jag klämde
med tummen hennes ena öga in.
Så skar jag reven av och rodde hemåt. —
Jo jo, man tager vad man taga kan,
förrän man lämnat nåt — förstår du, pojke?»
Men drängen spottade, steg upp och gick.
Nej, råd stod ej hos människor att finna!
Så gick han bort och satte sig i kyrkan.
Där talte prästen om Matthei tolfte,
hur Jesus gick igenom gyllne säden
på sabbaten, hur hans apostlar bröto
av axen då, och det var icke synd.
Ack vackert var det. Drängen sjönk i tankar,
han hörde sädens välbekanta sus,
och syner stego upp — hur han och Klara
tillsammans vandrade bland gyllne ax.
Då började hans hjärtenöd på nytt.
Nej, honom hjälpte ej Matthei tolfte,
det fanns ej ångestbot i kyrkan heller!
Han tyckte alla tittade sig om:
där sitter han, den stackaren som bonden
tog flickan av, nu tror man prästen duger...
När utgångspsalmen kom, och klockan tog
i tornet upp, då sprang han brått på dörren,
och hjärtat skenade i bröstet med,
men svångt och svindligt var det i hans huvud.
Och åter drev han ensam ut på fältet
med klockeklangen efter sig en stund.
Vad var det då? På stigen mitt i rågen,
just när en kåre strök igenom den
och böjde axen sviktande mot marken,
då skymtade därborta något rött,
som långsamt, långsamt kom emot på stigen.
Ja, Klara var det, men förändrad var hon:
hon gick med ögonen mot jorden ned,
som letade hon någonting; i nacken
låg söndagsduken fallen, dammbetäckt
var hennes hår som efter mycken vandring,
det brann ej mer i solen som förut.
De möttes mitt i sädeshavet, stodo
orörliga ett ögonblick och sågo
varandra an, tills tårar trängde fram.
Så togo de varandras händer tveksamt.
Hon sade: »Jag har vandrat hela dagen,
som om jag sökte något, vet ej vad.»
Han svarade: »Med människor och Gud
har jag gått hop, men ingen kan oss hjälpa.»
Det blev så vetyst. Aldrig hade rågen
bedrövat viskat kring dem som i dag,
och länge stodo de med sänkta huvud.
Då sade hon: »En enda ömkar oss
i hela byn, fast han är tokig, sägs det.
Jag var i dag på Vägasked, jag talte
med Josua, han svarte mig: Mitt barn,
förvisso kan jag hjälpa dig till rätta.
Han sade något om att lyckan inte
beror av väl och ve och tocke skräp,
fastän man tycker så, då hjärtat våndas.
Dock, mente han, var frågan kvistig, tålte
betänkas väl och skrivas ned på papper,
så han bad anstånd till i kväll på mötet.
Då skall jag sannerligen rensa byn
från köpenskap med kött, så lovte han.
Jag tror ju ej så stort på denna hjälpen,
men du skall komma dit i kväll, du ock,
törhända har han ändå somt att säga.»
Så sade hon. Bedrövade de skildes
och gingo skyggt åt var sitt håll i rågen.