Ur gamla rian invid Vägasked
stod röken tjock som ur en lördagsbastu,
och värmen steg och dansade kring taket
mot julistjärnorna, som bleka tändes.
Ty det satt övermåttan mycket folk
därinne, väntande på golv och bänkar.
I dunklet snuggorna som röda ögon
bespeglade en näsa var och en
bland hoparna av sammanträngda huvud;
i alla vrårna, proppade med ungdom,
där var det klämmor, listigt knip och tissel;
men framför menigheten stod ett bord
med tvenne ljusastakar, och en tunna
på vilken sjuttiåringens klaver
låg hopknäppt som en jättelik postilla.
Och hostan steg, och röken steg och väntan:
månntro spektaklet snart skall börja på?
Men skilda från varann av halva byn
i var sin vrå de väntade, de båda
som smugit dit i kväll från skilda håll.
Emellan dem låg en osynlig tråd
igenom mörkret dragen, och de sade
fast ingen hörde det: här är jag, kära!
Nu syntes tjänaren. På sjuttiåra
och litet sviktande och mjuka ben
gick han till bordet, tände värdigt ljusen.
Han klappade i händerna och sade
med apostolisk röst: Nu kommer han! —
In steg profeten, skrudad i en päls,
ty värdighetens lag går framom värmens;
hans ärevördiga och gråa skägg
flöt ned i forsar kring den svarta ullen;
hans panna lyste hög och siarklar,
fast tinande och droppig, och i handen
höll han ett stort, förväntningsdigert ark.
Han nickade åt tjänaren, som tog
sitt handklaver och satte sig på tunnan,
och så gick lystringspsalmen lös i templet:
Hej, hjärtans systrar, hjärtans bröder,
nu samloms omkring glädjens bord,
nu sjungandes från norr till söder
lovprise vi vår gröna jord!
Si, solen skiner gladeliga,
tre fagra aln är sädens höjd,
och herr som dräng och fru som piga
hugsvalas nu av samma fröjd.
I kyrkan prästen himlamanna
utskiftar åt oss, fet och fin,
men svetten, bröder, på vår panna
är mera värd än kyrkovin.
Ty säkrare än himlastegen
är jordens älskeliga mull,
och dyngan, där hon ler på tegen,
är mera värd än molnens gull.
Så fröjdom oss med mycken gamman
i livets sköna högtidssal,
och lekom vackert allesamman
i denna nådens gröna dal!
Den gröna nådens dal blev rikt beströdd
med munterhetens blommor, när den kom
för sista gången åter i refrängen.
Det dröjde länge innan larmet lagt sig,
men äntligt blev det tyst, blott drängens dragspel
gav till en mäktig suck och sjönk ihop.
Då steg profeten upp emellan ljusen.
Han växte tigande ett ögonblick,
och skenet blänkte kring hans höga panna
och glänste i hans skägg. Nu tog han fram
sitt papper, lyfte det och talte: »Bröder,
vem av er finns, som ej ser ned på tuppen
för tuppens tuktolösa seders skull?
Och dock... och ändå... nejgu, om jag skönjer!...»
Han lutade sig närmare mot ljuset,
men någon pojke i en mörksens vrå
— det var väl någon ifrån kyrkosidan —
gol till ett tag, och skrattet tjöt en stund.
Profeten väntade tills stormen mojnat,
så tog han om, helt nära ljuset: »Bröder,
vem av er finns... förhanne mig jag ser!...»
Och åter blev det munterhet i rian.
Omkring profeten tassade aposteln
och flyttade på bordet av och an
de båda ljusen, rykande kring skägget.
Men sommarnatten höll sin andedräkt
ett ögonblick och dämde draget till,
förrädiskt väntande den rätta stunden.
Nu stodo vekarna allvarligt stilla.
För tredje gången började profeten
med skriften tätt till ljuset: »Mina bröder...»
Då hoppade den lömska lågan in
i papperet och därifrån i skägget,
det gnistrade och fräste som om djävuln
förvandlat Josua till idel eld,
och sjuttiåringen fick brått att släcka,
och allting blev ett hav av skrik och skratt.
När Josua till sist kom ut ur flamman
och såg sig kring, förvandlad och förtvivlad,
låg rian hemsk att se: från vägg till vägg
ett Babylon av sönderbrutna bänkar.
Därute hördes ännu skrik och rop,
men vid hans fötter låg hans gråa broder
och läste böner mot en kullstjälpt ho,
med knäppta händer, drypande av väta.
Och all hans storhet dröjde som en os,
en vämjelig och frän, i tomma luften,
likt röken från ett gammalt kättarbål.
Man skrattade i byn i många dagar.
Men Josua var ingenstans att se,
han höll sig undan, hängsjuk och förgrämd.
Profetens stjärna gick i moln med skägget,
enväldigt ledde kyrkan åter själen,
och köttets köpenskap stod fast som förr.