I byn lopp ryktet kring från dörr till dörr,
talträngt, begynnande på tröskeln redan,
och Spangars frieri blev mycket dryftat.
Man sparte varken lovsång eller läppgäld,
men ett stod fast: när Spangar en gång giljat,
var saken avgjord som en hovrättsdom.
Och mången prydlig pojke klådde sig
modfälld och snopen i den bruna nacken
och tänkte: »Hon satt lösare ändå,
så länge drängen hade hand om henne.
Nu ligger hon i evighet för ankar.»
Så gick han ut i solskenet och svor
och sparkade en båt från land och rodde
på blanka dagen bort till Kopparholmen.
När han kom åter, var han röd i syn
och hötte över ån och skrek att alla
därborta skulle nackas innan kvällen.
Det blev med ens en rad av stora slagsmål,
som hade timmertiden gått igen,
men mitt i detta vredens rörda hav
stod nämndemannen klippfast, oantastlig.
Blott en det fanns, som sade högt och klart
att det var orättfärdigt, det som skedde.
På Vägasked, ett stycke utom byn,
där bodde Josua, den tappre tokern,
»profeten» kallad för sitt stora skägg
och för sin stora iver att förkunna.
Han var en man som vandrat världen kring
i sina unga år — nu satt han stadig
i stugan med en sjuttiårig dräng,
dansmästaren i byn trots gikt i benen
och Josuas kumpan och käre broder.
En glädjens gråa härold var profeten,
en man av egen tro, som skar ihop
med allt vad prästerna och kyrkan lärde.
»De bygger taket alltför högt», han sade,
»de tror vi värms av moln och tockedär.
Jag ger en himmel jag, som sitter trängre
kring kropp och själ, som ullen omkring fåret,
men det är varmare, gottfolk, i den.»
Och varje söndag, just vid kyrkotid
när folk i svarta rader gick på vägen,
andäktigt och med psalmboken på magen,
då ljöd från Vägasked så fönstren skrällde
en hädiskt glad och brakande musik;
de mässade med kraft, de båda gamle,
de nya psalmer då som glädjen diktat.
En pest, ett plågoris var han för prästen,
och bannlyst var han ifrån predikstoln,
men mera blev det ej — ty mannens vandel
var oförvitlig, hur man än den vände.
Han gjorde ingen ont, ej ens sig själv.
Att så och plöja var hans sanna gudstjänst,
och när ej egna tegar räckte till,
gick han till grannens, jodlande och svettig.
Dock fanns det ej i hela byn en häst
som hade goda dagar som profetens,
oskodd beständigt, svällande och blank;
och det fanns ej en dräng i hela världen
som han på Vägasked, den sjuttiåra:
när han ej sjöng och dansade, så sov han.
Man undrade med skäl om icke skäktan
blev vänligt matad på profetens väggar.
Men emot präst och kyrka var han arg.
Man log i allmänhet åt hans förkunnan
och pekade betänkligt upp mot pannan.
Förryckt han var, det kunde knappast jävas,
men han var lycklig på ett konstigt sätt,
så kanske fanns det någon kraft i läran.
Det var ej underligt, att det ibland
blev litet glesare på kyrkobänken
och väktaren fick lov att låsa dörren;
ty det var mycket muntrare i rian,
där Josua höll andakt med de sina.
Alltnog, nu hade han på sista mötet
förkunnat öppet för en häpen hop,
att kärleken är mera värd än pängen
och dräng är lika god som nämndeman.
* * *
Men över ån ljöd tunga slag och gnissel,
kring vattnet yrde damm och torvströ ut.
Högt uppe på ett stympat lyckans tempel
stod drängen Markus med ett spett i handen
och bände tyst med sammanbitna tänder.
För varje bjälke, som till marken föll,
han tyckte att ett stycke av hans liv
for med i djupet, dunsande och bortslängt,
och lutande han stod ett ögonblick
och såg dit ned mot bråtarna på stranden.
Men andra spettet skötte Spangarn själv
på andra sidan stocken, och de sågo
varandra krökta, lurande i syn,
men sade ej ett ord, blott bände båda.
Och loftet smälte snabbt mot marken ned.
Förbytt var dagen, likaledes natten.
Han hade flyttat in till stugusängen,
den övre, under klockan just, där göken
lät upp sin leda visa i hans sorg.
Med ens var Spangar bliven tjuvarädd,
lyhörd och lättsövd snokade han ständigt
vid farsturigeln, bitti steg han upp,
men sent han lade sig och glömde ej
att skjuta kammardörren upp till natten.
Det blev med ens som hade Klara bott
i någon annan värld, och på det viset
rann veckan långsam, plågosam till slut.
På söndagsmorgonen stod drängen upp
och fejade sig länge framför spegeln,
så gick han raka vägen över bron
till Gammelgård — nu måste han få visshet.
Hans hjärta bultade, det lät som någon
sprang efter honom, och ett ögonblick
såg han sig tvekande omkring på trappan.
Så lade han en väldig hand på låset.
»Godmorgon», sade han. »Godmorgon» kom det
liksom på nåder med en nick från moran,
som stod vid grytan och som vände litet
på ögonen, de elaka och rappa.
Men Klara syntes ej, och det var väl.
Vid väggen sutto bröderna och rökte,
den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt.
De tittade på honom, som de sagt:
Vi menar nog att passligare varit
om dräng och päng behagat höra hop,
men hin kan råda bot för världens gång. —
Han satte sig på bänken, såg i golvet,
och det blev otäckt väntanstyst i stugan,
blott grytan puttrade och klockan knäppte.
Han tummade sin mössa tio varv,
så lät han äntligt munnen opp och sade:
»Jag kommer bara för att säga det,
att fastän dräng, så är jag rätt behållen.
Utsockne far min är, men väl beställd,
ehuru det blev trångt på gubbens hemman.
Törhända har jag snarligt jord att vänta.
Så det är bara det jag vill ha sagt.» —
Då vände moran sig, hon tuggade
ett skratt itu, så kom det honungslent:
»Om det är Klara som du siktar efter,
så är det lite sent, min kära dräng.
Åt Spangar är hon allaredan lovad,
och ringarna är tingade från stan.»