Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i
staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet åktes för
det mesta med släde.
Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan Lämmenen
kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle skakat alldeles
för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men doktorn hade gifvit
lof att hon skulle få försöka den friska luften, åkande i släde.
Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå vid
ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en
stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första
milda fläktar.
Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall.
Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det
nya hemmet... dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske hade
glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och eksentrisk
gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just efter det
hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills hon
somnade.
Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små humörer,
aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor, han förstod
intet af allt detta.
Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en
kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria berättat
om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad natur i
hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en massa nya
fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han icke alls
kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så länge som
möjligt.
När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru ett
och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät
och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio år
hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om lifvet.
Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat vara
den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast till
hälften.
En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående att
tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt sig
på honom med sin dyrkan... en besvärlig person som han dock ej haft
hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en stackars
naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från sjelfva
gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad det blifvit af
henne nu... Hon hade varit par är i hans hus.
Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet ondt,
ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — — det var
ändå något dervid som pinade henne...
Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han hennes
apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der var något som
gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte om.
Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon ville
absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än
mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt
renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.
Hon ville blott älska det fullkomliga, och hon fordrade att kunna tro
på honom som på ett öfvermänskligt väsen.
Hennes farhågor förstod han dock snart att jaga på flykten.
Han drog fram hela sin rika arsenal af bibelspråk, originela liknelser,
bizarra theologiska bilder, och med deras tillhjelp lyckades han
öfvertyga henne att allt var som det borde och som hon ville ha det.
Men mer än af allt annat öfvertygades hon af hans kyssar och
omfamningar. Först när hon nästan försvann i hans stora armar blef hon
lugn och njöt af sitt lif så intensivt som blott den förstår att njuta
som länge lidit.
Hon lefde i ständigt väkslando stämningar, glädje och oro följde ofta
tätt på hvarann, omotiveradt gret eller skrattade hon, svag som en
flägt tordes hon ej sysselsätta sig med något arbete — — — dagarne
kommo och gingo utan att det uppstod någon allvarligare förändring.
Ju längre det led desto mer flegmatisk och hvardagsaktig blef mannen.
Det var som om hans riktiga natur först nu, då han ingenting mer hade
att bråka för, kommit fram. Och han såg med oförställd förvåning på sin
hustru hvars lynne skiftade i lika många olika brytningar som det var
timmar på dagen.
Nu skulle hon alltså ut, och det var visst sista dagen man kunde åka
med släde. Ehuru vintern varat längre än eljes i mannaminne, skrapade
medarne redan hårdt i och det fastän kusken försigtigt körde på de
sista resterna af vinterns drifvor.
Luften var härlig, ifrån hafvet spelade en frisk, ljum bris, och
när de nådde Brunnsparken kastade Luba tillbaka floret som betäckt
hennes ansigte för att se sig omkring. Hon hade glömt hur det såg ut,
alltsammans. Detta var således bärg, riktiga bärg, skönare, högre
större, än hon mindes från fordom.
Och så såg då vägen ut — — stenar, buskar, träd! allting så vackert, så
fritt, så annorlunda än gatan därhemma.
Rundtomkring dem, inne i parken stodo granar och tallar gröna;
hvitstammiga björkar vajade sina fina löflösa grenar sakta för
luftningen — — undrande betraktade hon allt, med vidtuppspärrade ögon,
medan munnen begärligt sög in den starka, saltmängda luften.
Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo,
flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att det
fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som hon bara
hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe för att vädra
en smula.
De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade henne, hon
kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna... och att naturen härute
var så vacker...
Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!
Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens kraft,
men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära det allt på
engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och hämta sig.
Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom stort
hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt
näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt närvarande
förråd af god modelltheologisk material och visste ej hvad nytt han
skulle skaffa sig.
Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt och
oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis, endast här
och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått och daskigt
i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket ut, men borta,
på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och en mängd hvita
segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka, belysta af solen,
och glimrande som svanar.
Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna syns hela
stora och underbara skönhet.
Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med bäfvande
stämma hvad han tyckte om allt detta.
Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt, slädan
var för trång för hans kraftiga ben...
Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog
djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre ut
mot horizonten.
De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.
Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det mörknade för
hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet; tyst, medvetslös,
som om hon slocknat föll hon i en af dessa svimningar som förr kommo
så ofta.
Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter läkaren
och rörde upp himmel och jord.
Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i
kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.
Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne, det
var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra
brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas...
Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.
Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa och
en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon efter
ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.
Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin hustru
de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första förskräckelsen
som en annan människa.
Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största och
mest oväntade!
Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och förnedrande, nu
var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon, en gåfva af Gud,
ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.
Hon såg från den dagen på lifvet genom en rosenslöja. Det onda var
borta, alla sorgsna tankar veko, och lifvet var idel ljus.
Fanns det värkligen synd och sorg i lifvet? Jo — — naturligtvis, men
hon tänkte därpå som på något utanförstående, någonting som ej hörde
till hennes horizont utan till mörkret, fattigdomen och fängelserna.
Och medan tiden led blef hon allt raskare och bättre.
Man var i tillfälle att hålla Midsommarkalaset i prestgården utan all
fruktan att det skulle skada den unga frun... hon hade ju sin syster
nu, och sjelf kunde hon gerna sitta i sin soffa och presidera, föra en
konversation och se etherisk ut, det var ju allt som behöfdes.
Gästerna betraktade med undran och vördnad den nya kyrkoherdens
märkvärdiga hustru. Luba Donner, den heliga martyren, hon var nu där
ibland andra människor, rörde sig emellan dem, säg ut som andra,
visserligen blek och ytterligt mager, men intressant med sina mörka
ögon och sitt själfulla väsen.
Ibland märkte en eller annan att hon ändå ej fullkomligt hämtat sig.
Hon kunde stundom öfverfallas af en underlig skakning, fick tårar i
ögonen och rodnade...
Det kunde komma på helt oväntadt, just när man minst anade det och
stämningen var som muntrast. Ja, det råkade hända tillochmed när
kyrkoherden var som gladast och vid sitt toddyglas sade en wits eller
sjöng en liten visstump.
Men det gick snart öfver igen. Lina kom med litet eaudecologne, och
mannen med en smekning.
Skyn försvann fort och himlen blef åter klar som förut.
18.