Pastorn var bjuden på förmiddagskaffe till moster Thilda som gärna
ville ha reda på hur allting förhöll sig, och alls inte kunde känna sig
tillfreds med de knappa upplysningar Lina meddelat.
Han gick gårdsvägen in till presthuset, tog trappan i tre väldiga steg,
drog af öfverstöflarno i förstugan och steg in i köket.
Pigan Lisa satt på en långpall och skalade potatis, gamla Leena höll på
att baka.
"Godmorgon, mina barn", hälsade pastorn och klappade Leena på akseln,
"det är god lukt ni här består er, och varmt är det med besked! Jag
tycker så innerligt bra om ett sådant här kök. Här trifs jag så väl,
så. Gud välsigne er gärning, barn, hvad heter ni?"
Pigorna nego, Leena sken som en sol, gned med ärmen mjölet bort från
näsan, och skakade af sig allt löst, så hon blef allt svartare och
svartare medan pastorn blef mer hvit.
Lisa steg upp, snöt sig med fingrarne och var så öfverlycklig att få se
den högvördige pastorn på så nära håll, att hon fick tårar i ögonen.
Att sjelfva Lämmenen ville komma och göra sig så gemen och se in till
deras kök! Gud välsigne den gode pastorn, och om de kunde få lof att
gratulera till förlofningen och önska allt godt!
Pastorn gaf sig i tal med pigorna, berömde anordningen af
messingskärlen på väggen, af porslinet på hyllan, tog reda på hvad hvar
och en af dem gjorde i huset, frågade om deras kyrkobesök, emottog en
hop osökt beröm öfver sina bibelförklaringar, förmanade till flit och
gudsfruktan, varnade för syndens och världens frestelser, klappade dem
ännu engång hvar, och steg in i matsalen där onkel Mattias orörlig satt
i sin rullstol och halfsof vid brasan.
Moster Thilda kom rultande från förmaket och tog emot, gjorde krus för
att han kommit köksvägen och begynte straks förhöret.
"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, —
kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla söta
gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om han sku'
höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä' med alla
gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di, när di
engång börjar... vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser kusin
hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu engång,
jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig, kusin,
så ska' man ha något att ta på. Det skall vara krigsmanskrafter, kusin,
när man skall föda fram barn i världen, och min Mattias var också
riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här dugde han inte.
"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det till
med hälsan och kärleken?"
Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och drack.
"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu var
något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga opp.
Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne. Hörde
kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat ihjäl henne
med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne halfgalen med sina
psalmsjungningar? Det blef annat när han fick kommandot, ett luftande,
ska' kusin tro! Han satt i henne mat och dryck, och rentvättad blef
hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af helgonglorian så länge,
men doktorn tålte inte prut. Han hade en sjuksköterska med sig, och det
hjelpte inte att krusa".
Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.
"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det
aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ,
tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"
Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att
kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i en
prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig person
som moster.
Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på onkel
Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade framför
sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med denna
klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.
"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste
tjenare, var det ovärdiga medlet".
"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det,
alltså: det var kärleken".
"Herrens stora kärlek i det ringa har magt att göra under", menade
pastorn.
"Ja naturligtvis, näst Gud var det doktorn, och så kom kärleken och
krönte värket. Men vet kusin, Luba är inte något barn nu, hon är öfver
trettitvå år, och en kratta har hon alltid varit. Hur ska' kusin som är
så firad kunna vara nöjd med henne som är så svag?"
"Våra vägar gå inte i samma riktning som andra världsbarns", yttrade
pastorn förmanande, "vi ha inte samma begär som andra. Och dessutom,
Han som redan gjort så mycket, kan göra än mer".
"Men hon kan inte mer bli ung, och inte stark heller".
"Min hustru behöfver inte gå på baler", sade pastorn mulnande.
"Neej, min käre kusin", sade moster med lugnande ton, "men han skulle
kanske gärna vilja ha en hustru som kunde se om hans hus och föda hans
barn, hvasa? Luba var i sin ungdom en glad flicka, men frisk var hon
inte. Hon ville inte gifta sig med en, sade hon, utan med flere! Hon
hade för mycket blod förstås, och borde ha åderlåtits, men det ville
salig Miloff inte, och så blef hon liggande".
"Luba har bekännt sina ungdomsdårskaper för mig", sade pastorn, "och
Herren har längesen förlåtit henne".
"Ingenting att förlåta, det kunde hon inte rå för. Folk ä' som de blir
uppfostrade till. Mina pojkar ha inte en smula mer frestelser än mina
flickor, och mina flickor inte en smula mindre än mina pojkar! Men de
ha gått hederligt genom världen, och det tackar jag Gud för. Tidigt lät
jag dem se in i korten, både flickor och pojkar. De ha hjelpt hvarann
in i lifvet och från sitt fjortonde år ha de vetat af alltsammans. Inga
mysteringar, inga mirakler. Låt kropp vara kropp, och själ själ. Så ha
vi lagat att de kommit straks i den riktiga kärleken och inte lärt dem
att det är svårt att stå emot frestelser. Vi ha visat dem frestelsernas
afvigsida straks, och lärt dem att man har något som heter _fri vilja_".
"Det strider emot Guds bud att alltför mycket lita på den egna viljan
och den egna kraften", tog pastorn till ordet, "det är Herren som
väksten gifver. Min syndiga vilja duger inte, om den icke af Herren
blifvit helgad".
"Prat smörja", sade moster. "Det finns bara en duglig sak på oss
människor, det är den fria viljan".
"Men gärningarne, de egna gärningarne äro Herren inte till behag, allt
hvad vi göra är synd, det är blott tron, blott tron som gör salig!"
"Såå! det där talet orkar jag inte höra. En latmanslära, kära kusin,
och som för raka vägen till helvete. Det är lögn att det är synd att ha
fri vilja och att använda den att strida emot det onda och att lefva
för det goda, och för att bli god! Jag vet att de nya evangelisterna
predika om att tron gör allt och gärningarne intet, men det är en
täckmantel för all möjlig andlig slapphet och för alla möjliga
dumheter. Det är en lära som de lagat till åt sig för att få göra
illa och ändå få förlåtelse. Synda kan de ogeneradt, jo gudbevars, ty
Gud förlåter när man ångrar. Man behöfver bara slå sig för pannan och
be om ursägt, så är allt bra, hvad man så dessförinnan kan ha ställt
till. Nej kusin, det är en ren syltreligion, den kan han bjuda de andre
herrarne! Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Vill kusin ha
mer kaffe, det är varmt och starkt — och kringlor, inte?"
Pastorn ville ingenting ha. Han måste bort, moster var alldeles omöjlig.
Så tog han höfligt och kallt afsked, gick genom rummen till kansliet,
stängde långsamt dörrarne efter sig, hälsade där med förströdd min på
Tölponi, talade med komministern, lagade sina lysningspapper i ordning
och gick sedan till sin brud som väntade.
Luba satt i sin hvilstol, Lina var ute och hon hade så god tid att
tänka på sig sjelf och sin nya lycka.
Så underligt det gått.
Hon var så lycklig att hon ej kunde tänka redigt. Dock — det var något
som en smula tryckte henne — en oklar förnimmelse, någonting som icke
riktigt ville stämma in med det öfrigas harmoni.
Hon tyckte att hennes kristendom blifvit liksom mattare, och trängts
tillbaka för något annat.
Försakelsens religion — — hvar var den nu? Hvar var den lära hon hört
predikas så länge, allt detta som i lidandets dagar uppehållit henne,
och gjort henne stark i sin svaghet? Hvar var detta glödande trosnit?
Hon stötte bort dessa tankar, hon ville vara lycklig, ville ha allt,
det mesta hon kunde få, allt hvad jordelifvet egde att bjuda.
Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är större.
Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.
Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha mer
än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt sig
att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur hade hon
kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som en asket, en
martyr?
Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i går,
i går hade hon vaknat till lif!
Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den då borta?
Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?
Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften, emot
hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på
framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.
Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms drömdemon,
mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än hennes religiösa
bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes första värklighet.
Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder, honom, den
ädle, den fullkomlige, den gode.
Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden... naturligtvis en
smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.
Det ringde och han kom.
Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt ögonen.
Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier kunde
ingen se in.
Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes famn. Med
sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och akslar, tryckte
hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för att se in i det
och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.
"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland människor, du
är som du lär, du är sann och ren som den lära du förkunnar? Jag måste
veta att du är sådan du fordrar att andra skola vara, du har ju aldrig
gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju ren — säg det ännu
engång, du är ju obefläckad? Säg."
Pastorn hostade.
"Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".
"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju fläckfri?"
"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".
"Aldrig en synd?" jublade Luba.
"Aldrig".
"Och du är ärlig och sann?"
"Gud straffe mig eljes".
"Och du vill berätta mig hela ditt lif, ännu nogare än det du talade om
i går... och intet dölja, vill du?"
"Förstås att jag vill".
"Alla dina småfel och svagheter?"
"Ja", smålog Lämmenen, "alla, gärna".
"Och dina frestelser, alla de frestelser du haft?"
Pastorn såg henne i ansigtet.
"Jag bar ingenting att berätta", smålog han vänligt, "alls ingenting.
Du vet ju redan allt. Du vet hur jag lefde i arbetsamhet och
försakelser hela min ynglingatid, hur tidigt jag blef väckt och kom
upp till Orivara. Du vet hur jag sen lefvat i sträng värksamhet i mitt
allvarliga, världsförsakande kall tills jag kom hit och — — fick se
dig. Du vet allt".
"Allt?"
"Allt".
Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det var för
mörkt, hon kunde icke skönja något.
"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon, "svär, så
att jag får falla ned och dyrka dig!"
Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen väkste,
månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle silade
sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med dess
porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan, och
målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett altare.
De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta fört
samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade kommit in
i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor, och gnolade
de vackraste.
Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom där
han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla fyllde
hennes själ.
"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".
Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar vid
refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".
Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade att
tiden måtte stanna... att intet måtte bli annorlunda — — att hon finge
dö just nu.
Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket. Lefva,
bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, — — lifvet
hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!
Nu skulle hennes tur komma.
Lefva, lefva!
Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade dem,
gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en stämning af
äkta lycka som ingen af dem kännt förut.
Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.
Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.
Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé
var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som hon.
Den skulle Luba lära — — naturligtvis.
17.