Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld och
is.
Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till
middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade en
stund.
Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen, lemnande
jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung förmiddag när
kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne, kom pigan in
till sin fru och sade att det var en "människa" i köket som alls icke
förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.
Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och
sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra
sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.
Nu sof hon bort största delen af tiden... och tyckte att hon ständigt
ville sofva mer.
Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det... det skulle ju
vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och sömnsjuka
som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol, arbetade på ett litet
ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets frid, och njutande af sin
tillvaros nya rikedom.
"Kan inte Lisett be henne komma igen senare", frågade Luba sin
svensktalande piga, "jag är så trött just nu".
"Nej, hon vill inte gå. Hon förstår inte ett ord af hvad jag säger,
och jag begriper inte ett muck af hennes prat. Hon kommer direkte
från bangården, och har sitt bylte och sin korg i köket, och i korgen
någonting till kyrkoherden, jag undrar om det inte är en knippa ullgarn
eller någon annan landsföring. Hvad tycker frun jag skall göra med
henne, hon sitter nu där och ser så förskräckligt dum ut, så"...
"Så tag henne in, hvarifrån är hon?"
"Vet inte, snälla frun, jag kan inte den otäcka finskan, det vet frun".
"Det är en skam, Lisett, att du är så okunnig. Sätt kaffepannan på, och
spring efter bullar. Hör, är hon snyggt klädd?"
"Ah jo, efter landsmanér, och hon har lädergaloscher på sig, så nog kan
hon komma in alltid?"
Luba satte sig bättre tillrätta i stolen, flyttade sig närmare
sybordet, och jemkade sin schal så att den fremmande icke kunde
observera hennes figur.
Bondkvinnan kom in, blef anvisad plats på stolen vid bordet, och satte
sig ned efter en glad och vänlig hälsning.
Det var en temligen ung kvinna, stor och akselbred, med grofva former
och ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt uttryck i sitt
ansigte.
Hon hade vacker färg ehuru en hop ljusa fräknar vanstälde hyn just
omkring näsan, oregelbundna anletsdrag, men en stor frisk mun, och
jemna tänder som hon alltid visade.
Där hon satt liknade hon en ting, välmående och hemtreflig bondko,
godlynt och from, en som icke skulle kommit sig före att stångas, huru
man än försökte reta henne.
"Hvem är ni", frågade Luba på finska och såg med ett trött ögonkast på
henne. "Och hvar är ni hemma?"
"Jag är Parkkala Calles dotter", svarade hon, "och heter Carolina. Jag
vill träffa pastorn, kommer han snart?"
"Hvad vill ni pastorn?" frågade Luba likgiltigt, "kan ni inte gå till
kansliet, här tar han inte så gärna emot, först kan ni ju dricka kaffe
i köket och så söka upp honom i kansliet... vet ni hvar det är?"
"Jag vill träffa honom ensam", sade kvinnan, "för si fröken, han är
min gamla bekanta och nu har jag kommit hit för att jag vet att han
vill hjelpa mig. Sen jag kom i olycka och far dog, går det inte uppe i
Parkkala längre, jag ämnar försöka min lycka i hufvudstaden nu".
Hon smålog förtröstansfullt och nickade vänligt till Luba.
"Han bor fint här", tillade hon, och tittade sig nyfiket omkring, "det
var annat när han var adjunkt och hade mig där hemma och det bara fanns
två rum, låga i tak och med trästolar, inga sådana som de här, nej inte
en".
"Är ni skräddarns dotter?" frågade Luba, nu med vidöppna ögon, och en
röst som darrade.
"Jo, är jag så", svarade hon, "det är just jag. Kan väl tro att han
talat om alltihop. Jag tyckte så mycket om honom, han var alltid så
snäll. Och när han ville något, så sade han så vackert. En kunde
inte stå emot, så god han såg ut. Och alla de andra karlarne var så
lättsinniga och menade bara ondt, men han, han var alltid lika, och
han menade ärligt. När nu Gud tog pojken, så tyckte jag, jag måste hit
straks och tala om det för pastorn, sä skulle också han bli glad, att
Gud tog 'en. Jag tänker söka mig tjenst här nu, ser fröken".
Med sitt fåniga, glada leende såg kvinnan på Luba. Men Luba besvarade
ej hennes blick, hon såg ned, — glödande brännde hennes kinder, hon
hade svårt att få luft.
"Hvems var ert barn", stammade ändtligen Luba, "var det hans?"
"Hvems annans", skrattade kvinnan, "inte tror jag det var någon annans
inte! Hvem är fröken, det skulle jag nu också vilja veta, efter jag
talat så mycket om mig? Kanske systern hans, hva'?"
Luba sväljde tårarne. Hon kände en underlig smärta i halsen, det tog
ondt som om hon höll på strypas.
Hon ville svara något, men det gick icke. Blodet strömmade till hennes
hjärta i onaturlig fart. Hon kände bara en sak, en brännande blygsel,
hon skämdes inför denna kvinna som hade tidigare rätt öfver hennes man
än hon sjelf, hon skämdes öfver att vara hustru, skämdes att vara hans
barns mor, skämdes så att hon kunnat sjunka under jorden.
"Hvem är fröken?" upprepade bondkvinnan, denna gång med sin allra
vänligaste röst.
Luba kunde icke tala. Hon kunde icke säga att hon var hans hustru. I
detta ögonblick kände hon ej som var hon hustru, nej, utan som något
annat sämre.
Hon tyckte sig vara det eländigaste väsen på jorden. Och det var som
skulle jorden öppnat sig och med ens slukat all hennes glädje, allt
hennes hopp, hennes tro på lifvet.
Hon letade i denna skeppsbrottets stund efter sin kärlek, som efter det
räddande halmstrået. Men hon fann den icke, halmstrået fanns ej... hon
var nära att sjunka... tröstlös stirrade hon på den fremmande med en
blick full af förtviflan.
Tredje gången upprepade kvinnan det, med sin mest smekande röst:
"Hvem är fröken, säg nu då?"
Lubas schal föll ned när hon försökte resa sig för att gå ut... åsynen
af kvinnan plågade henne.
Hon ville bort, bort från alltsammans. Hon hade ej mod att höra mer,
tanken på denna fremmande kvinna och barnet som Gud tagit, äcklade
henne, hon ville bort, den vidriga "naturmänniskan" kunde hon ej se,
inte en minut längre — bara bort.
Men hon förmådde oj. Golfvet sjönk för hennes ögon, och en svart tomhet
fanns i stället. Hon kunde ändå icke stanna, hon måste in i det tomma,
sjunka, försvinna, förintas. Hon tog ett steg, kände en häftig smärta
och förstod att hon fallit och fått en stöt, någonstädes på sidan.
Så sjönk hon vidare, djupare i det svarta, tomma. Som stora, tunga
bolster låg det på hennes bröst, hon kunde ej andas, ej få luft. En
ångest, som höll hon på kväfvas, en kamp som till döden.
Bondkvinnan sprang ut i köket och tillkallade pigan... Frun låg
afsvimmad på golfvet, det lilla sybordet låg sönderslaget inunder
henne, hon var kanske döende, och ingen fanns som kunde hjelpa.
Som en yr höna sprang Lisett omkring, skrek och jemrade sig,
bondkvinnan gret och försökte förgäfves lyfta den sjuka, men det gick
icke.
Så ringde det och Lina kom hem. Hon såg och uppfattade situationen
i ett ögonblick. De buro nu alla tre på den sjuka, och fick henne
mödosamt släpad in i sängkammarn och lagd på sängen.
Lisett sprang efter läkare och sände ett bud till kyrkoherden, Lina
som icke ens fick tid att taga af sig öfverplaggen, baddade den sjuka,
löste upp hennes kläder, tog af skodonen och bäddade in henne så godt
hon kunde.
Efter svimningen följde konvulsionerna och när läkarn kom hade Lina
genomlefvat några af de svåraste ögonblick i sitt lif.
Barnmorskan hade icke funnits i sitt hem, kyrkoherden hade gått till en
sjuk långt borta, i Rödbärgen, doktorn var i Hospitalet men påträffades
snart och kom genast.
Emellertid, då han anlände var det svåra öfverståndet och Lina som
aldrig förr varit med om något sådant hade ensam fått hjelpa sin
syster. .
Hon hade varit nära att förtvifla öfver sin okunnighet om en af de
saker som i en kvinnas lif vore vigtigast att lära, — — den första
nödhjelp i ett fall som detta, men hennes vana vid sjuksängen och
hennes jemna kallblodighet och sjelfbehärrskning kommo henne till
hjelp — — och när Collin steg in i rummet stod Lina där med sin lilla
systerdotter i armarne efter att ha egnat modren den hjelp hon kunnat.
Doktorn bragte reda och ordning i allt, fick Lisett att göra under och
använde bondkvinnan i köket till hvad hon kunde göra, så att badvattnet
och kläderna snart nog kommo in...
Den sjuka var nu befriad från smärtorna och låg i dvala, skött och
omhuldad på bästa vis.
Hon hade för en stund glömt allt och hvilade drömlös och utan känsla.
Ändtligen kom barnmorskan, beskeftig och vigtig — — hon hade svårt att
låta bli visa sin förargelse öfver att hon försummat det vigtigaste.
Hon började göra ursägter för doktorn, men han lugnade henne, och
försäkrade att allt var så bra det kunde... frun hade ju fallit,
och katastrofen hade därför något framskyndats.... fröken Lina hade
förresten gifvit frun en utmärkt hjelp, och sedan med honom undangjort
en hop svårt arbete, nu kunde fru Block se till barnet, ge det en smula
sockervatten, och så gå in till pastorskan.
Med en häpen blick tittade fru Block till Lina, och gick.
Doktorn följde denna blick och kom sig på en stund icke för att flytta
sina ögon ifrån henne, Linas gestalt och hela personlighet hade ännu
för honom ett stort behag.
Han smålog så godmodigt. "Kära Lina", sade han, "nu ha vi två hjelpts
åt som ett par goda kamrater, utan allt falskt pjunk eller tvekan från
din sida. Du ska’ ha tack Lina — — visserligen är du en kvinna efter
mitt tycke. Så god och så! — Ja, du är stor, Lina — — — det är ordet".
"Smickra mig inte", log hon medan där smög henne en tår i ögat som
skymde blicken, "hvem som helst skulle ha gjort detsamma".
"Nej, ingen".
"Jo, hvem som helst. Sådana äro vi alla, när det är allvar. Det är bara
när vi tagas på det orätta sättet som vi visa oss så pjunkiga. Men när
man tar oss riktigt, kunna vi nog"...
"Oförbätterliga idealist", mumlade doktorn. "Om det bara fanns flere af
den sorten. Hör", tillade han hårdare, "hör Lina, tänker du gifta dig?"
Lina såg upp.
"Jag, jag, hvad menar doktorn, fyratio år, jag?"
"Jaså, du är så gammal... det trodde jag inte. Du ser så ung ut. Din
kropp är så rank och stark, och du är graciös som en ung kvinna".
"I mitt ansigte läser man mitt lifs historia, så mycken gråt, så många
onyttiga streck och märken efter tårar".
"Ja visst ja, det är rätt! Du är inte ung, Lina". Doktorn såg alitjemt
på henne, "det jag känner för dig ar också ingenting som har med åldern
att göra".
Och han steg tungt och långsamt upp från stolen och gick emot
kyrkoherden som i detsamma kom in.
Lämmenen var alldeles blek. Han flämtade ångestfullt och frågade ifrigt
doktorn efter Lubas hälsa. Han hade fått veta det först nu, i detta
ögonblick, af madamen han mötte i trappan.
Doktorn afgaf sin bulletin, — allt var så bra det kunde, både med mor
och barn.
Så gick lian, och lofvade att om par timmar återkomma.
Det blef nu Linas tur att berätta om allt. Om fallet, den sjukas korta
men svåra kamp, barnets födelse och minuterna som följde.
Han fick veta allt, utom orsaken, och ville genast in att se till Luba.
Nej, det fick han icke, hon skulle ej störas, doktorn hade förbjudit
det... också barnet sof.
Kyrkoherden rusade ut i köket, han skulle riktigt leksa upp Lisett, att
tänka sig att hon ej bättre kunde passa på, utan lät frun gå falla.
I köket var stor oro, det sprangs af och an, kitteln kokade, en massa
baljor, fat och ämbar stodo på golfvet, Lisett stod och sköljde, med
ärmarne högt uppvikna, hon såg knappt upp när kyrkoherden steg in.
Förbluffad blef han stående.
På en stol, vid dörren, satt med sin korg på armen den fremmande
bondkvinnan, färdig påklädd, lugn uti allt detta bråk, stilla och
väntande som om hon satt i sin tredjeklass kupé medan tåget gick i
ilfart framåt med henne.
Hon steg makligt upp då hon såg Lämmenen och stirrade halft slugt och
halft enfaldigt på honom.
"Det är jag", sade hon, "inte kunde jag veta han var gift inte. Hustrun
därinne fick slag när hon fick höra hvem jag var, och ramla i golfvet
när jag talte om vår pojke som är död nu och begratven.
"Han behöfver inte se så arg ut, pigmännskorna förstå int' ett ord af
hvad jag säger. Ska' det förresten vara rätt, att vara Herrans tjenare
och gifta sig med en annan när man lofvat en".
Kyrkoherden tog henne omildt i akseln och visade henne vägen ut...
Han följde efter, talade med henne under några minuter i förstugan, och
så gick hon med sin korg.
Man såg henne aldrig mer i prestgården.
Natten kom.
Kyrkoherden satt timtal med sin lilla dotter, han kunde ej se sig mätt
på detta lilla, späda väsen som lefde och andades, som öppnade och slöt
sina dunkla, underliga ögon och som var svept i spetsar och hvita mjuka
yllen likt en docka. Att detta var en människa, och hans egen!
Han ville dock se Luba, och bad doktorn så länge att han slutligen
lofvade.
"Men försigtigt, ytterst försigtigt".
Lina underrättade sin svåger om att Luba gråtit hela natten — — — också
nu på morgonen var hon förtviflad. Visst en nervös öfverretning, det
var en olycka med detta fall.
Man öppnade ändtligen sängkammardörrn och kyrkoherden gick in.
Luba slumrade. Hennes magra hand plockade sakta på täcket, hennes
läppar voro hårdt pressade mot hvarann.
Han gick närmare, satte sig sakta på stolen och tryckte en kyss på
hennes hand.
Luba spratt upp och vaknade. Hon såg på honom ett ögonblick.
"Gå ut", sade hon, "gå bort! Jag vill inte se dig! Gå till henne som
var din hustru förr än jag. Gå!!"
"Men Luba, Luba, hvad tänker du på, förifra dig inte, mitt hjärtas
älskade, förlåt mig, jag har ju intet så fasligt ondt gjort, men förlåt
mig ändå! Se på mig, Luba, Luba!"
Men hon vände sig häftigt om, satte sig sedan upp i sängen, begynte att
fäkta med armarne och ropa efter Lina.
Förskräckt drog Lämmenen sig tillbaka, och lät sin svägerska komma
in... barnmorskan skyndade till, man hade svårt att åter lugna den
sjuka, och först sedan dropparne hunnit värka blef hon stilla.
Det tredje dygnet kom och den sjuka blef oroligare. Hon gret och vände
sig, ville icke se sin man, och icke barnet, blef skrämd för minsta
ljud och hade långa skof af ångest.
Doktor Collin såg allvarlig ut. På fjärde dygnet var febern där, och
med en af sina kolleger konsulterade han länge och väl innan han ansåg
sig böra tala vid mannen.
"Det är en obehaglig historia, herr kyrkoherde", sade han. "Er hustru
är något eksentrisk, hon har tagit skada af — det hon upplofvat de
sista dagarne, och — det är febern".
"Naturligtvis smitta", sade kyrkoherden, "naturligtvis ifrån
hospitalet! Det är förfärligt".
"Det är icke smitta! Hvarken jag eller Thorin ha någon feberpatient.
Nej, men pastorskan bar blifvit upprörd, har retat upp sig, rört sig,
hon kunde ju inte ligga stilla ett ögonblick. Vi få vara beredda på
allt. Adjö!"
På natten yrade hon ännu värre. Lämmenen gick af och an i sitt rum, i
sina tankar. Han kunde ända dit höra hur hon än skrek och bannade, och
än bad om sin Kristusbild, sin brudgum, sin käre, sin enda.
Lina förde barnet till henne, men hon ville ej se det, ej veta af det.
"Det är inte mitt", ropade hon, "det är den andras, det är inte mitt
Jag är ju helig — jag har icke någon annan än min Kristus här, och jag
vill inte heller ha någon.
"Åh hvad han ljög, Lina, ljög mig full med vackra osanningar. Han är
skenhelig, Lina, vill du veta allt hvad han sade. Böj ned dig hit, och
hör, men jag måste hviska, det är sådana ord som måste hviskas. Kom
Lina".
Lina förmanade henne, försökte trösta, försökte föreställa henne hur
orätt hon talade, hur ofördragsam, hur okristlig hon var. Förgäfves,
den sjuka hörde henne ej.
Och i ångest bad Lina Gud om de rätta orden för att kunna tala med
systern, bad om hjelp af den som allena förmår hjelpa.
I sitt rum gick Lämmenen alltjemt af och an... ibland stannade han och
lyssnade.
"Lina", ropade den sjuka, "Lina, jag vill gärna tro ännu, men jag
kan icke. Det är ju en bild dendär du gifvit mig, men jag vill inte
se honom heller. Efter han kan se så mycket ondt i världen, och inte
hjelper. Efter han lät mig bli sviken i min tro och min kärlek. Hvad är
det med alltsammans? Former och former. Det är stöpt i ett, och det som
inte är af fabriket, det duger inte. Hvarför sade han allt det, Lina,
hvarför ljög han? Det var det konventionella, man måste ju — var det?
"Han skulle ha sagt: jag är en usel syndig människa, en lögnare och
hycklare, han skulle ha bekännt allt".
"Du skall förlåta", hviskade Lina, "vi äro ju alla syndare!"
"Han lät mig tro att han var helig", suckade Luba, "jag kan ej förlåta.
Lina, hvarför all denna skrymtan?"
Barnmorskan kom in och sade att doktorn var der — och bad att först få
tala med fröken.
Luba gret alltjemt högt. I oupphörlig ångest kastade hon sig af och an,
het så hon brände.
"Det är inte tron allena", sade hon plötsligt, "icke tron och alla
orden! Jag menar att det är gärningarna som visa trons halt. Det är
rättfärdigheten, icke bekännelsen. Alla de andra äro skenkristna, äro
orena andar.
"Lina, Lina, du är den enda som får stå inför Guds ansigte".
Hennes röst förmildrades och hon suckade blidt och nästan fromt: "Lina,
Lina — du rena jungfru, du heliga martyr, du allena, du allena".
Doktorn gick in och skakade sorgset på hufvudet. I denna natt skulle
den slutliga krisen inträffa.
Sjelf gaf han henne dropparne, de lugnade litet, och snart sof hon, men
sömnen var orolig och febern alltjemt lika våldsam.
I samma ögonblick Luba slöt ögonen inträdde Lämmenen blek och
högtidlig, med ögonen halfslutna som gick han i sömnen.
Hans eljes flegmatiska väsen var nu förvandladt, han var ytterligt
uppskakad, men hade påtvungit sig en mask af lugn andakt, hans blick
sken som förklarad.
Han knäppte ihop händerna, höjde ögonen och bad ohörbart med läppar
som rördes liksom den gången då Luba steg upp efter så många års
stillaliggande.
Doktorn iakttog honom med en viss misstro, och satte sig vid fönstret,
färdig att försvara den sjuka om det behöfdes. Med trumpen min
betraktade han mannen, osäker hvad som skulle komma.
Lämmenen gick till sängen, sträckte händerna mot den sjuka och började
tala. Han fann samma egendomligt vackra tonfall som förr, samma
allvarsaccenter, samma manande, innerliga, mystiskt lockande uttryck.
"Och Han som engång gjorde ett under med dig", slutade han, "Han skall
också göra det nu! Han skall frälsa dig ifrån döden, ty han hör böner
då de bedjas med det rätta sinnelaget! Han räddar dig, jo, Han räddar
dig, i denna stund, i detta nu, inför denna ringa församling, för sin
tjenares bön, för sin tjenares ödmjuka, brinnande bön. Herre! rädda
henne, jag släpper dig ej!"
Luba halfvaknade, hon såg sig förvirrad omkring men kröp straks skrämd
tillbaka, drog sig så nära hon kunde mot väggen, och ref täcket upp så
det kom henne ända till ögonen.
Bakom henne, med händerna framsträckta stod pastorn lutad öfver sängen,
klädd i sin långa, svarta kaftan hvilken rasslade under hans häftiga
andedrag.
Hans mun mumlade ohörbara ord, hans bröst häfde sig, han såg ut som
hans besvärjelsers kraft värkligen skulle haft magt att väcka en död
till lif.
Luba stack förskrämdt och häftigt fram sitt hufvud från täcket,
spärrade ögonen vildt upp och såg med ett uttryck af största fasa på
sin man.
"Se, se, där är han igen", skrek hon, "demonen från min barndom! Där
står han och lockar, och ber! Du vill ha mig, du onda ande, vill ha mig
att lefva i synd med dig! Det vill du. Och du hycklar och förställer
dig och kallar dig helig, du orene. Och du frestar mitt blod, — du ber
och du lockar! Men jag hör inte, jag kommer aldrig. Jag vill ej. Jag
_tror_ icke nu mera, du har förstört det för mig, allt. Nej — nej, jag
tror icke".
Hon borrade igen sitt hufvud djupt i kudden och skakade som af
häftigaste frossa.
Det arbetade i hennes bröst, rosslade i djupa andedrag, allt tyngre och
tyngre.
Doktorn sprang till, Lina också — kyrkoherden sjönk ned på stolen, han
snyftade som ett barn där han satt hjelplös och ensam.
Natten förgick långsamt. Det var en snötung vinterhimmel utan stjärnor,
så svart som om aldrig mer en morgon skulle randas.
Men den kom, kom med morgonrodnad och klart väder. Solen steg upp, sken
matt och magtlös genom de täta lakanen för fönstren i sängkammaren och
kastade ett svagt ljus på den döda, hvars ansigte nu log i en frid
som om hennes sista tanke ej varit afsky för demonen, men en tacksam
tillbakablick på ett harmoniskt lif.