Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle från
den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä
djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.
Det var våren som kom...
För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom snön ut
från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna fart, de
skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne hjelpte till, men,
det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i väg.
Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den
sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för både
hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst som
varggropar.
Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt smör.
Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid hvarje steg,
slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på fållarne, vätte
och dröp.
Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot
trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i
backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.
Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu
var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart
skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade
förväntningsfulla.
En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig
och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta vid
Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla
kyrkogården.
På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan var
eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare
observera dem som besökte den.
De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick först.
De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.
Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla
kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor.
Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.
De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af metall,
andra simplare.
Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i snöslagget,
slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja utan att deras
ägarinnor märkte det.
Han som förde an var en prelat. En stor figur, bredakslad, med lemmar
som en atlet, kraftfull och tung, ännu helt ung. Dertill ett vackert
manligt ansigte, godmodigt och friskt.
Han bar en lång gammalmodig sjubbskinnspels, pelsmössa och
öfverstöflar. Pelsen fladdrade, mössan satt en smula i nacken,
stöflarne klaskade, man kunde under pelsen se hans rock och den hvita
tvåklufna kraglappen som sakta flägtade för hvarje af hans steg.
Om eftertruppens fysionomier kunde man föga döma, dolda som de voro
af floren, — men presten såg ut som sjelfva hälsan. Hans fasta kinder
skeno af välmåga och hans ögon hade en klarblå färg.
Det såg ut, där han kom med väldiga steg plaskande ned för backen, som
om det varit honom temligen likgiltigt om damerna kunde hålla takt med
honom eller oj.
Sviten tycktes honom nästan nog likgiltig. När någon bakom honom
tilltalade honom, svarade han utan att vända sig om. Han tycktes blott
tänka på att komma fram.
Men desto mer tänkte den lilla eftertruppen på honom. Under slöjorna
brännde hängifna blickar, med svärmiska ögon såg man på pastor
Lämmenens breda rygg, och hvar och en af de elfva damernas hållning
bar en så tydlig prägel af underdånighet och tillgifvenhet för honom
framför dem, att det icke kunde ha missförståtts af en iakttagare.
De följde honom alltid, från morgon och till middag från middag och
till kväll.
Han hade varit i staden några veckor, sänd af Domkapitlet att
tjenstgöra för gamle Mattias Ljung som var slagrörd och sjuk.
Och så passade han på, predikade prof, gjorde stormande lycka, slog de
andre mera meriterade ur brädet, och hade nu, — obekant och obetydlig
som han var — alla chancer.
Han hade gjort lycka! Och som alltid när en berömdhet skapas voro
genast en hop damer till hands, som månarna kring en planet, svärmade
omkring honom, skeno med hans sken, värmdes af hans värme, sögo sig
fast som sommarflugor på en häst, dyrkade och "gingo opp" i den nye.
Han fick fort sin klick färdig. Gamla genralskan Utter afsade sig
redan första söndagen världen, d.v.s. sin man, sina barn, sitt hus,
sin slägt, sin umgängeskrets, sina sidenklädningar, och sitt eleganta
ekipage.
Hon åkte aldrig mer, gick bara till fots i sin fordna fattigklädning,
den som förr endast satts på då hon som medlem af Fruntimmersföreningen
gjorde de nödvändiga barmhertighetsbesöken med flygskrifter och böcker
i fattigkvarteren.
Och nu gick hon upp i bara "gudsfruktan", blef utom sig af hänryckning
för hvarje af pastorns ord, gret så hon var färdig att flyta bort när
han predikade och hade dessemellan den varmaste omtanke för hans person.
Häradshöfdingskan Gröning, den högmodiga och dryga världsmenniskan
med sina tre fåfänga döttrar var lika upptagen. Döttrarne togo ej mer
timmar i sång och rörde aldrig pianots tangenter; de voro så ängsliga
för synden att de aldrig gjorde någonting annat än läste betraktelser,
kurtiserade pastor Lämmenen, eller suckade vid sina stickstrumpor. Båda
fröknarne Gelén som också förr varit förhärdade, hade omvändt sig, och
trodde.
De beundrade pastorn som konstkännare beundra en antik staty. Anna hade
försett sig på hans stora hvita händer, Hanna älskade hans buskiga
Johannes döparaktiga skägg. De råkade i hänryckning då de fingo
tillfälle att tala om honom, och när den unga öfvergifna fru Aianius
och hennes syster som lemnat Barnabasföreningen för Lämmenens skull och
egnat sin kult till den nykomne, blandade sina röster med deras, blef
det en underbar enhet och harmoni i denna lofsång.
Den unga frun tyckte hans ögon voro så himmelska. Hon älskade himmelska
ögon, ack! hennes mans hade ju varit så innerligen jordiska! Han nästan
sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann hon vara den vackraste af
alla accenter, och hon gick alltid och åhörde honom, på aftonsånger som
på högmessor, tillochmed då han predikade finska, och det fast hon ej
förstod ett ord af sjelfva språket.
Ack! hon visste ju ändå så godt hvad han menade.
Fröken Langfelt fann honom vackrast när han från predikstolen sträckte
ut armarne och talade evangeliets ord.
Men de andra voro stumma — för dem var det andliga öfvervägande. De
älskade i honom förkunnarn af ordet, manarn till tro, själasörjarn.
Men alla, hvar enda en hade föresats sig att _han_ skulle ha
pastoratet, om det så skulle kosta deras sista skilling, deras allra
sista blodsdroppe.
Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi Kejsarinnans
obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt Mariegatan, vek af vid
Margelins hörn och slank in i gården där systrarne Donner bodde.
I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn,
medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till
öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben
slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo
och läkte.
Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade. Barnabasföreningen som
aldrig återkommit var skingrad under vintern, pastor Lämmenen hade
samlat omkring sig några af spillrorna, och man skulle i afton, just
doktor Collins bröllopsafton, ha bönemöte hos fröken Donner som
förresten nu på våren kände sig betydligt bättre. Ty Collin hade med
ifver åtagit sig sitt kall som läkare hos fröken Donner, hade börjat
med början och vakade strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och
gnidningar hade blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon
numera föga.
Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de sista
veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet märkbart var det
i afton.
Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den
heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.
Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk den
var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr, hvarken
under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet påträffat något
dylikt.
Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i
ord.
Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa honom till
en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom landspresten,
som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd till hufvudstadens
fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i honom finna den värkliga
profeten, gudsmannen, sjelfva fullkomligheten, dygden personifierad.
Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var för
henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för att ge
hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta tusen nya
heliga känslor.
Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en
kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en lång
blick.
"Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen. Pastorn
stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad, med ögonen
fastade någonstädes framför sig. Man observerade honom noga, allas
blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt därpå.
Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen, och
pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.
Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i händerna.
Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med sina
klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all
möjlig innerlighet och tycktes bedja.
Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek och
genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.
Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita, med
de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där en sällsam
glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna stund kunnat glömma
att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad som renaste silfver.
Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.
Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten
smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde
komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma, de
fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde hans
hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt för de
olycklige, de ringe, de föraktade...
Men så lemnade han dessa, och riktade för endast _en_ sin bön till Gud.
För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn, men
som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.
Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af varm
hänförelse, bad som för sitt eget lif.
Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds barmhärtighet,
Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej hon skulle bli frisk,
hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den bedjande syndarens tro
kunde ju försätta bärg, ja visst, det var säkert, bara intet tvifvel,
den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä upp, i dag, redan i dag,
straks på stund!
Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade han de
andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.
Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut... så hörde
man ånyo hans stämma, vek och manande.
De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna ögonlock.
Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och kysste
Luba på pannan — det var den kristna broderskyssen.
Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne lika som
nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.
Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes ögon
besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande ställning,
dröjande liksom ofrivilligt...
Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande henne
att följa.
Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.
Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men med ett
leende som den lyckligaste bland dödliga.
Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.
Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och
jublade: "_se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk! Frälst!
Lofvad vare Herren_!"
Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum, skrämd och
urstånd att tro sina egna ögon.
Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs,
hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse,
vacklande med darrande framräckta händer!
Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn, betagen,
ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men triumferande,
hoppfull, lycksalig.
Hon var frälst, frisk, färdig!
Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.
Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.
Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer och
Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles hejdlösa, utan
sans, sprungo åstad som jagade.
Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll hennes
hand, och hviskade.
Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något.
Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat med
Luba, läst för henne, bedt med henne.
Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning, hvarje
liten strid. Han skulle veta, allt, -- -- -- det fick sedan _gå_ som
det ville.
Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte att
pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.
Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se
sig i spegeln och vårda sin drägt.
Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt hvitt
ullgarn.
Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro, och nu —
hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå, röra sig.
Pastorn ropade Lina.
Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll handen kring
Lubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.
"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba och
jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt
äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."
Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart,
välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så
oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden.
Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som
just var upputsad och fin nu på lördagsafton.
16.