Lina satte sig på kanten af stolen, doktorn tog plats i soffan. Hon
hade i denna stund någonting af skolflicka öfver sig, hennes vanliga
lugn hade icke öfvergifvit henne, men hon kände sig som värnlös
gentemot det öde som i denne mans skepnad nu satt framför henne och
väntade.
Förlofvad karl!
Ja, naturligtvis! Han var ju icke så gammal, och såg riktigt bra ut
ännu i sina stora polisonger som gåfvo ansigtet bättre proportioner och
gömde den alltför breda framstående underkäken.
Förlofvad karl!
Tänk hvad hon måste vara lycklig, hon som skulle ha honom! Att vara
älskad af en sådan man, att få följa honom, att få göra lifvet så
behagligt som möjligt för en sådan god och ädel människa! Tänk hvad hon
var lycklig, hon som han valt.
Säkert var det en utmärkt person, någon skön, begåfvad kvinna, en som
hon, stackars Lina, skulle se upp till, som till en sagoprinsessa.
Naturligtvis var det en ung, älskvärd flicka. Lina tyckte nästan att
hon såg henne stå emellan dem, en elegant världsdam, i vackra dyrbara
kläder, med ett fulländadt sätt att vara, på engång anspråkslöst och
stolt.
Förlofvad karl!
"Först måste jag fråga dig, kära Lina", började doktorn, "vill du vara
min vän? Nu — sen tiden skiljt oss, går det kanske bättre. Vill du ha
förtroende för mig?"
Lina försäkrade att hon ville, och hennes ansigtes vackra uttryck
illustrerade hennes ord.
"Du vet att Lundén blifvit sjuk, och att han rest till sin syster på
landet. — — — Jag har fått hans patienter. Därför kom jag hit i dag.
Det var en krånglig entré jag gjorde, men jag hoppas att jag lemnar er
i bättre skick än jag emottagit er. Tror du fröken Luba vill ha mig
till husläkare efter det här?"
Lina betänkte sig, hon visste det ej.
"Hon ser bra ut ännu", fortsatte doktorn, "hur gammal är hon?“
"Trettiotre".
"Och samma starkt erotiska temperament? Naturligtvis, jag såg med
hvilken min hon sträckte armarne mot bilden framför sig. Den gesten var
tydlig".
Lina såg förundrad ut.
"Det är ju en Kristusbild".
"Mycket bra. Hvad skulle det vara? Hon skall ett föremål ha.
"Fy doktor! Ar ni värkligen en sådan gudsförnekare?"
Doktorn såg henne in i ögonen.
"Nej min vän, jag har min Gud som jag tror på“.
"Är det vetenskapen?"
"Nej, så enfaldig är jag icke. Min vetenskap har intet med min tro
att göra. Jag har en tro, men den talar jag inte om, och för inte på
tungan, men jag lefver efter den, så godt jag förmår. Den är för mig,
inte för andra".
"Är den sann så vore det bättre — för de _andras skull_ — att bekänna
den, än att dölja den".
"Vill inte andra tro för annat än att jag tror, så är deras tro ej så
mycket värd att vår Herre icke kan ha råd att kasta den i skräpkorgen.
Folk af min sort anse det vanligen vara en svaghet att öfverhufvudtaget
ha en religiös öfvertygelse, eller att ha behof af någon sorts Gud. Jag
är inte af den åsigten. Jag tror att religion gör stark. Man får en
slags hut i kroppen, och pligtkänslan skärpes märkvärdigt.
"Men nu, Lina, såg mig om henne där. Är hennes religion en
maskeraddrägt, eller är den ren fanatism?"
Lina beskref hur den uppkommit, berättade alltsammans från början,
hur Luba första gången insjuknat kort efter det hon hört om doktorns
frieri, hon omtalade att systern troligen älskat honom, och — — hur
hennes misstag tagit på henne och bragt henne i ett tillstånd af häftig
förtviflan som urartat — till hvad det sednare blef.
Doktorn åhörde henne med största uppmärksamhet. Lina som så småningom
öfvervunnit sin skygghet talade nu om allt detta som om hon berättat en
gammal saga, hon såg sakerna an på sitt eget vis, lade öfver det hela
ett försonande skimmer, och gaf allt ett rörande och vackert tycke som
gjorde ett stort intryck på doktorn.
Ibland afbröt hon sig för att gå och se på den sjuka som alltjemt sof.
Sedan återkom hon till sin plats, satte sig stilla, och med denna egna
grace som icke minskats ehuru ungdomen längesen flytt, fortsatte hon
att göra reda för den tid som varit och de yttre händelser som bidragit
till att föra dem till den punkt där de nu stodo.
"Och Lina — är du lycklig i allt detta, du som blef skapad till annat,
och icke som hon har ett surrogat, är du lycklig?"
Hon svarade icke straks. Hon gick åter in att se om systern.
Doktorn såg efter henne. Han skulle icke mer kunnat älska henne, men
den känsla hon nu ingaf honom var likväl så kraftig att han insåg att
hon skulle komma att utöfva ett visst inflytande på honom.
Så kom hon tillbaka. "Jag tror inte att jag skulle kunna vara lycklig",
sade hon, "om jag icke hade något att göra. Jag är så ovan vid stora
vyer, jag är nöjd med litet. Att kunna göra sin pligt, det är att vara
lycklig. Om jag nu till eksempel gått ifrån allt det här, och sökt mitt
egot bästa, jag menar hvad jag tyckte var bäst för det här inom mig,
för mitt hjärta — ja, så skulle jag kanske inte blifvit lycklig. Det
skulle alltid ha gnagat mig att jag försummat min pligt."
"Kristen!" mumlade doktorn. "Det är de kristnas försakelselära. Den är
stor, men — onaturlig".
"Människorna äro så olika", sade Lina, "det skulle egentligen finnas
flere slags morallagar. Eller skulle de tolkas olika. För mig blef
lagen strängt tolkad. Jag tror, att om mamma fått uppfostra Luba, hade
hon blifvit en pligtmänniska som jag, fast med större kamp, förstås.
Som hon nu är, måste hon ge sig hän i en känsla, alldeles uteslutande.
Hon är ju eksentrisk. Med syster Anna är det något annat. Hon är en
upprorisk natur. Hon fann tidigt att allt i lifvet var annorlunda än
hon ville ha det. Hon hatade vårt beroende under pappa, och hölls hemma
bara för att hon inte hade klart för sig att hon kunde ha någon utväg
att komma ut Och inte brydde hon sig just synnerligen om andra män
heller. Hon skulle kanske ha kunnat älska, om hon fått någon riktigt
utmärkt person, en sträng, rättskaffens idealmänniska som aldrig vikit
af från pligtens väg. Och då — — ja, jag tror hon då skulle ha kunnat
bli kär, och en utmärkt hustru och mor. Men — det passade inte. Dem hon
kunde ha önskat sig, de gingo förbi. Och de som kommo, dem förbigick
hon".
"Och nu?"
"Hon förestår huset hos baron Örns på Irringe, har det godt, är nöjd,
styr om allt som sjelfhärrskarinna, frun är ju så förnäm, hon bryr sig
inte om något. Och en utmärkt lön har Anna. Hon sänder oss ofta pengar".
De voro en stund tysta.
"Du känner min lilla brud", afbröt slutligen doktorn, "är hon inte en
söt flicka?"
Lina stirrade upp. Nej, hon kände henne visst icke. Hans brud — ack
nej! Hon hade aldrig sett hans brud. Hvar var hon? Hvem var hon?
"Hon var ju här nyss en natt", sade doktorn, "och vakade för Luba. Det
är lilla Ida Sten, en slägting till mig. Ser du, kära Lina, det är inte
godt att mannen är allena. Vi ä' ena skröpliga kärl, vi också. Jag
är inte någon engel, och hör inte till de såkallade dygdiga, men jag
tycker å andra sidan inte om att göra någon ondt. Och jag anser att
äktenskapet är den sundaste form för ett förhållande mellan man och
kvinna. Jag har inte förr kunnat besluta mig, men nu är jag mogen. Den
jag en gång tyckte om — nåja, det var i våra fänriksår, — den 'gick
förbi' som du uttrycker dig! Och lilla Ida är en riktigt rar flicka,
hon tar mig sådan jag är. Och hon kunde få en sämre. Lofvar du att
hålla af henne?"
"Älskar ni henne således?" stammade Lina, nästan ohörbart.
"Älskar, åhja, jag tror nog jag skall kunna älska henne, aen hon är så
ung ännu! Hon är snäll, en präktig flicka lite barnslig, men snäll. Och
så, hon är af god familj, och har som jag tror — förlåt mig kära Lina,
bra fysik. Jag menar att hon är frisk. Tror du inte det?"
"Älskar hon er?" frågade Lina, alltjemt lika sakta.
"Jovisst, jo! Det vill säga, hon kan inte känna mig ännu. Men när jag
fått göra henne bekant med mig, så. Jag är alldeles säker på hon blir
en bra hustru".
Doktorn tog sin hatt, bad så vackert om förlåtesle för sitt brutala
uppträdande mot pietisterna, lofvade återkomma om någon dag, och gick.
Linas hjärta var fullt. Aldrig hade hon trott att allt detta skulle
göra sådant intryck på henne.
I tolf år hade hon ju tänkt på honom som på en kär död — — — nu var han
lefvande, och tillhörde en annan.
Det var ju det naturligaste i världen, hon hade gått ut ur lifvet
nästan, var som en gammal klosterjungfru, och han lefde ute i världen.
Hur kunde det röra henne hvad han gjorde — om han skulle gifta sig
eller ej.
Naturligtvis skulle han gifta sig. Hvarför hade han ej gjort det
längesen, där ute, borta där han uppehållit sig så länge? Hvarför kom
han just hem och gjorde det?
Och så, hvarför just med henne; detta obetydliga barn som stått där vid
dörren, och med skrämda ögon tittat omkring sig som om hon kommit in i
ett fängelse? Hvarför just med henne, detta lilla väsen med de osäkra
rörelserna, och som burit sig så klumpigt åt när hon skulle hjelpa Lina.
Bara det inte varit med henne. Det sved Lina i hjärtat. Det tog ondt
som om en het tång gripit ett fast tag hennes innersta och bränt sår på
sår därinne.
Bara det inte varit den lilla, fula.
Lina gick och hjelpte Luba som vaknade och gret. Hon var förtviflad
öfver doktorns uppträdande, och fruktade hvad föreningen skulle säga om
allt detta. Lina tröstade, och jemkade, det nästan gjorde henne godt
att höra systern fara ut om doktorn.
Hon tänkte om och om på samtalet med Collin. Det var en svår natt. De
mest olikartade känslor, så ovana för hennes fromma, undergifna sinne,
stredo om herraväldet inom henne, hon fick ingen bugt med sig sjelf,
det plågade henne och kvalde henne, hon kände sig så olycklig som
aldrig förr.
Ändtligen fram mot morgonen kom det ro öfver den sjuka. Äfven Lina satt
trött och slumrade i stolen vid sängen.
Fram på dagen gick det bättre. Det var ju afgjort, han skulle gifta
sig. Och det var bra att han valt en snäll och anspråkslös liten
flicka. Lina kom att tänka på att en stolt, högmodig skönhet kanhända
hade varit mycket värre.
När allt togs med i betraktande var det bra att han fått lilla Ida Sten.
Ja, hon skulle säkert engång göra honom lycklig.
Och midt i sina arbeten, under alla sina göromål hade Lina blott honom
för sig. Och det susade henne i öronen, tutade som med trumpeter,
pinade henne i hjärtat, till och med nu när hon intalat sig förnuft,
dessa hans ord: förlofvad karl.
Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några dar
sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så
djupt intryck af detta.
Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf allt
möjligt förnuft.
Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om hon
gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne, och när
hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det emot henne,
rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:
Förlofvad karl, förlofvad karl!
15.