Det steg en man fram i det yttre rummet där han stått en stund vid
dörren och lyssnat.
Han gick häftigt bort till kakelugnen, öppnade luckor och spjell, och
skyndade därpå till dörren som han slog på vid gafvel så den friska
luften från förstugan fritt spolade in.
Så drog han ett djupt andedrag och stannade ett ögonblick.
I det inre rummet hade man fallit på knä, och under gråt och suckar
bådo nu alla.... medan borta i sitt hörn den stackars enkan satt och
skrattade hysteriskt mellan sina snyftningar.
Den nykomne gick in, klef dristigt mellan bänkar och stolar, och
lotsande sig fram genom ett virrvarr af knäböjande kvinnors klädningar
ställde han sig bred och stadig midt på golfvet.
Stum såg han sig omkring på församlingen, med pannan i tjocka rynkor,
urståndsatt att säga ett ord.
Ändtligen fick han ögonen på Luba. Han fikserade henne där hon, störd i
sin krampaktiga gråt, blek och skrämd stirrade på honom ifrån sin säng,
hvars hvita montering låg omkring henne som en svepning.
Han fick ändtligen fram ett ord, en slags hälsning. Men hans bröst
häfde sig under ansträngningen att synas lugn, och rösten darrade.
"Ja, nu är jag här", sade han, "och har observerat er en kvart eller
sä. År det här ett sjukrum, ett sjukrum, dit man kallat en läkare. Ja,
jag är inte den rätta, nej det är jag inte, men är sänd i hans ställe.
Er egen läkare är bortrest och bad mig att under hans bortavaro se om
er. Jag lofvade honom att gå till er redan i kväll. Jag kommer, och
hvad får jag se?
"Förstår ni inte att ni döden henne med det här? Döden henne men gören
henne galen först... Se hur hon ser ut, febern har gripit henne, hon
kämpar med yrseln! Om jag gjorde rätt anklagade jag er, ni vettlöse,
giftandande hycklare".
Ingen sade ett ord. Skrämda blickar voro fästade på den brede mannen,
hvars sjelfbeherrskning tagit makten af honom; endast en snyftning
afbröt tystnaden, den kom ifrån den hysteriska frun borta i hörnet.
Doktor Collin stod där, reslig och stor, hans kinder flammade, hans
eljes lugna blickar foro nu kring rummet och sågo olycksbådande än på
den ena än på den andra.
"Om jag gjorde rätt". Luba slöt sina ögon. Det var som om hon sett en
fasaväckande syn, hon bleknade plötsligen, hennes läppar pressades tätt
tillsammans, som vid en svimning.
Han såg det. Kände han i detta ögonblick att hans tillvägagående varit
brutalt? Var det något annat som rörde sig inom honom?
Hans pannas tjocka rynkor jemnade sig, ådrorna, som nyss svullnat upp
och syntes höja sig blå om tinningarne på honom sågo snart ut som förr,
endast darrningen i hans röst tydde på att hans sinnesrörelse ännu var
liflig då han till det i rummet församlade sällskapet ropade sitt:
"Ut, jag ber er, ut, det är på hög tid om här icke skall ske en olycka!"
De stego upp, smögo ut, några bäfvande, skygga, suckande, andra mörka,
hotfulla, med dolska blickar på läkarn. Han var ju den personifierade
fienden, helvetesfursten sjelf!
I en flock smögo de ned för Mariegatsbackan, himlande sig, bannande,
gripna af skräck.
Och innan en minut var förbi, hade dörren slutit sig om den sista, och
systrarne voro ensama kvar med den som i deras lilla hem nyss vållat en
så stor förskräckelse.
Luba låg i en slags svimning och Lina stod darrande och till intet
gjord bakom den man som i så många år varit hennes tankars föremål, och
hennes hemliga längtans mål.
Orörlig betraktade han den sjuka, utan att räcka en hand till hennes
hjelp.
Slutligen tog han lampan, närmade den till hennes ansigte, och
eksaminerade noga.
Efter ett ögonblicks analys ställde han lampan tillbaka, gick till en
stol, satte sig tungt i den och lutade sitt hufvud i händerna som om
han gret.
Det var länge alldeles stilla i rummet. Lina gick till sin syster, gned
henne, vände på henne, gaf henne något att lukta.
Den sjukas medvetslöshet tycktes upphöra, man hörde henne blott nu och
då snyfta sakta.
Lina gjorde icke en min som skulle tillkännagifvit någon som helst
känsla, hon begynte på sitt stilla vis att jomka om stolarne, att
ordna och rätta på allt, men hon tordes ej se på honom som satt där,
ändtligen lugn efter sitt passionerade utbrott, ändtligen stilla och
fattad.
"Jag har burit mig åt som en skolpojke", utlät han sig småningom,
"men så var det också att bli galen åt af ilska. Talar jag med ett
förnuftigt väsen när jag talar till dig, Lina, eller — eller har du
blifvit smittad af de där?"
Lina svarade icke. Hon såg på honom, — hennes kloka, vänliga blick
från fordom var nu glanslös och trött, men hade samma pålitliga, fasta
uttryck som förr.
Han tog henne vid handen och de gingo ut i det andra rummet.
"Förstår du att de döda henne? All sinnesrörelse skadar henne, och
dessa förbannade läsare uppamma just en hop sjukliga känslor som än mer
enervera och fördärfva henne.
"Hvad är det hon har? Neuralgi, anemi, nervförlamning, hvad namn du
så vill ge det. Följder af — dålig uppfostran, rent ut sagt. Flickan
är hysterisk och pietisterna göra allt sitt till för att drifva det
återstående vettet af henne".
Lina såg ned. Hon trodde blindt allt hvad han sade. Det var nog så,
bara hon förstått det förut, för länge sen, då det ännu var i sin
första början.
"Herre Gud, Lina", fortsatte Collin, "hvad är det allt för slag du
varit med till! Jag kan gå i flinta när jag tänker på hvad jag sett här
denna olycksaliga aftonstund. Kom sätt dig, låt oss tala ut engång. Det
är långa och många år som gått sen vi två sist talades vid. Minns du
den där aftonen, säg?"
Linas kinder blefvo röda, men hon svarade icke. Det var ju så länge,
länge sen... hur kunde hon väl minnas det?
Hennes hjärta darrade... hvad skulle han väl säga härnäst.
Efter en stund återtog doktorn samtalets förlorade tråd:
"Ja, vi ä' nu gamla, och allt är annorlunda. Jag har blifvit er läkare
och har rätt till ditt förtroende. Nu blir det lätt för dig, — du kan
gärna vara uppriktig — ty jag måste få höra allt, från början till
slut. Hur har ni kommit in i allt detta, säg?"
Lina såg upp — frågande, liksom väntade hon ännu något, innan hon ville
tala.
"Ja var trygg du", sade doktorn, "jag är förlofvad karl nu, — allt är
som det skall, — tala bara!"
14.