Dörrarne voro öppna mellan begge rummen, och stolar voro ställda i
rader längs väggarne.
Det luktade starkt af det hackade granriset som madam hade köpt och
strött kring kakelugnarne, eljes var det tungt och hett, och svårt att
andas därinne. De många människorna i de små låga rummen fyllde luften
med osunda ämnen och ljusen brunno sömnigt som om de icke orkade längre.
Man hade längesen druckit kaffet och hållit föredraget som räckt nära
två timmar. Nu var det adjunkt Törmelä som läste.
Han hade ett papper i handen och satt framhukad och halfmumlade med
straffande tonfall och någonting tyckmycket i rösten sina betraktelser
öfver ett ställe hos Paulus hvars obegriplighet han starkt betonade.
Det var icke som om hans mening varit att förklara, utan att trassla
till. Han surrade om en hörnsten, snafvade med tankarne, trefvade
omkring utan att få reda på en utgång, petade i sitt vetandes eller
sin okunnighets springor för att finna en strimma af ljus, men
misslyckades. Så började han på nytt med sin hörnsten, tornade mot
syndens lön, och fastnade slutligen så ohjelpligt att han fann för godt
slå opp i föreningens sångbok för att få upp en bön.
När han slutat tog pastorn fatt och instämde en psalm.
Man sjöng af hjärtans grund. Ett par af damerna hade rätt vackra
röster som voro i stånd att hålla en melodi, andra voro endera utan
eller ock kunde de skrika bra på, men saknade gehör. De äldre pepo
med, det gnisslade som oftast, och tonerna läto som om de kommit från
sönderblåsta, af stormen misshandlade metallrör, men alla de sjungande
kunde orden, och det hjelpte.
Melodin var ursprungligen rythmisk men drogs ut så den blef som gummi
elastikum. Ifrån att ha gått i dur, kom den så småningom alldeles
ofrivilligt att sjunka ned i moll.
Intervallerna blefvo allt mer sväfvande och en af fruarne togs så af
innehållet i nionde versen, att hon begynte gråta.
Men "Olsonis kusin" som hade bas tog upp den tionde med magt och
väldighet. Han hade en riktig operaröst, tremulerade starkt och ansågs
därför att sjunga med otroligt mycken känsla. Det var som om oset,
instängdheten, granrislukten och doften af rökelsen, medicinet och de
många människorna, som om allt detta bidragit att göra hans stämma
ännu mer kraftig, stor och substansiel än eljes.
Och han sjöng så det genljöd i det lilla, heta rummet, sjöng som hade
det gällt att väcka döda.
Snart hade han så eldat upp de andra att löjtnant Alleander som eljes
aldrig öppnade sin mun, föll i och lät höra en egendomlig gäll sopran
som pep oktaven högre.
Alleander var alldeles inspirerad. Hans ögon glänste, hans bleka kinder
flammade upp och hans långa flottiga hår föll honom nedåt ryggen när
han höjde hakan och sänkte nacken, med munnen vidöppen.
Han hade varit vid de indelta, hade tagit afsked för några
oregelbundenheter i tjensten och skulle nu bli målare... möjligtvis
kyrkomålare.
Vid tolfte versen sjöngo alla med. Nu kunde de melodin och det gick bra
att få ut de höga tonerna. Till och med den sjuka blef gripen af samma
stämning, hon höjde sin vibrerande röst och satt i med en verv och
ifver som man inte skulle kunnat tilltro henne.
Hon berusade sig i detta, pulsarne började brinna, hjärtat slog
häftigare. Hon ville ha mera hänryckning, mer syndabekännelse, flere
böner. Mer trötta hennes kropp, det var att mer lifva hennes ande. Mer
predikan, mer ekstas, mer hängifvande till detta sköna mystiska.
Det var en vällust, åh! Om de aldrig ville sluta! Bara mer och mer.
De skulle bara gå på, dag och natt, dessa hennes kära, hennes bröder
och systrar. Hon ville dö inunder detta.... plågad, men salig, med
hjärnan omtöcknad af ljud, nerverna ansträngda så de hotade att springa
sönder som de alltför hårdt tillspända strängarne på en kantele; hon
ville dö från denna jemmerliga jordiska kropp, men med anden sväfvande
uppåt under dessa toner som vaggade den, dref den, jagade den, uppåt,
uppåt mot saligheten.
Så hon var lycklig nu, älskad och beundrad af denna lilla församling!
Hon var ju deras egen, deras stolthet och ära, deras martyr, deras
helgon, det lefvande eksemplet på andens magt i de svaga.
Hon låg sjungande och såg på dem alla, som hade de varit englar.
Hur skämdes hon icke nu att hon förr — när hon första gången såg dem —
tyckte de voro så löjliga.
Nu voro de alla sublima, höga i deras enkelhet och ringhet, stora i all
deras litenhet.
Den stackars fru Aianius som blifvit öfvergifven af sin man, och
hennes syster Lina Langfelt, de voro ju så luttrade nu, de forna
världsdockorna, och alls ej mer koketta.... bara svart och utan kragar,
inga lockar eller andra grannlåter... de voro begge fanatiskt troende,
blott fördömande när det gällde det onda. Luba förstod dem nu... ack!
hon kunde läsa i deras hjärtan.
Och fattigvårdsinspektorn därborta i hörnet, hur hade hon ej förr
funnit honom affekterad, skenhelig och otäck med sin i bugter gående,
ormlika otroligt långa kropp och det sockersöta eviga leendet... nu
fann hon honom utmärkt, och hans kristligt poetiska fraser trodde hon
på.
Ja, hon var lycklig. Dessa bröder och systrar, de fyllde hennes lif med
en här af andaktsstunder, de gåfvo hennes sjukdom en sublim betydelse,
de voro hennes egen helighets ram, liksom ock hennes trogna publikum —
hennes allt i allom.
Man sjöng på adertonde versen. Under chörens accompagnement hviskade
och halfsjöng Luba med egna ord en ekstasisk hymn till sin Kristusbild.
Hon höll armarne uppsträckta, med lågande ögon betraktade hon den för
henne lefvande vännen, och hon tyckte sig se hans läppar le emot sig.
Men borta i det andra rummet, bakom dörren satt Lina, nästan afsvimmad
af trötthet. Hon hade nu i timtal haft dem alla framför sig, och hört
deras sång, sett deras egendomliga eksaltationer.
Ett par af fruarne greto, där borta i hörnet. Den yngsta i hela
församlingen, en ung bleksotsaktig flicka af adlig familj hvars far
nyligen gift sig med deras piga, och som kort förut blifvit intagen i
föreningen, hade sjunkit ned på knä och sjöng, på en difererande melodi
alltjemt samma ord, utan variation, och uttalade med en ångest som gaf
dem en sällsam betydelse:
"O Herre gif, o Herre gif — gif, o".
Och en annan, en stackars äldre enka med hela huset fullt af sjuka
barn, satt längst bort och drog efter andan i det kvafva, heta rummet.
Hon var så trött så hon nästan vacklade i stolen, men hon sjöng ändå, —
— endast att hon ibland, utan att någon märkte det, afbröt sig med ett
hysteriskt undertryckt skratt, hvarefter hon tog upp psalmens melodi
igen, och fortsatte sången.
Det hade kommit in någon som stod borta vid dörren i Linas rum, men
ingen observerade honom, man sjöng alltjemt.
Nu försökte Luba att anstränga sig till det yttersta och sätta sig upp
i sängen för att komma sin bild närmare.
Men hon kunde icke.
Det var för mycket. Ansträngningen betog henne, det var som om en
hammare slagit henne för pannan, och hon föll tungt tillbaka på kudden.
Hon sjöng ej mer, hon gret efter psalmens melodi som småningom
förvandlades till ett slags sällsamt tjut, och när nu tjugonde och
sista versen stämdes upp, var det så föga harmoni i denna sång att man
kunnat tro det var en flock sjuka, men icke några fromma, välmenande
men enfaldiga sanningssökande som uppstämt den.
Men — de ansågo sig vara heliga, ensamt heliga och utkorade. De bekände
sin synd, men blott till det yttre.
Endast de hade helgelsens privilegium. Alla utanför stående voro enligt
deras mening förkastade och utom nåden.
Det fanns ingen ibland dem som icke i samma ögonblick på god tro
skulle fördömt alla olika troende, och i sin egen rättfärdighets hägn
stenkastat hvar och en som sökte andra former för sin andakt än de
sjelfva.
Inför sig sjelfva som inför världen ville de vara fläckfria, och det
var deras stolthet.
Nu slutade sången.
Man sjönk på knä, endas Törmelä stod upprätt för att tala:
"Mina älskade systrar och kärälskeliga bröder!"
13.