Moster Thilda kom insusande i sjukrummet vid middagstid. Hon pustade
som en flodhäst, fet var hon nu mer än förr, och andtäppan anfäktade
henne ibland när föret var dåligt, och vägen uppför Mariegatsbacken
alltför halkig och svår.
"Ligger du där, min lilla välsignade bleknos", sade hon och
vaggade fram så stormande att skärmen höll på att falla öfver
medikamentsbordet. "Tyst och tålig nu som alltid! Ett riktigt helgon
till kristen martyr. Men, skall du inte opp nu, jag tycker du latas för
mycket, hvasa? På tolfte året, det är en lång lur, menar jag. Du har
snart inte mycke kvar af fänriksåren, Luba, och ska' du gifta dig, så
får du skynda på en smula, eljes blir du alldeles för genomluttrad, min
unge, så du inte mer duger". Moster skrattade högt, tog fram en stor
ny, otvättad näsduk, som ännu var styf och stärkt, snöt sig med brak
och satte sig tungt och bullersamt i stolen.
Luba log, medlidsamt som ett förlåtande öfverjordiskt väsen skulle lett
öfver ett barns klumpiga små sjelfsvåldigheter.
"Sitt moster", hviskade hon. "Hur mår morbror Mattias?"
"Åh tala inte om det, du vet ju att han är förkyld". Mosters stämma
gick en terz högre upp i diskanten och fick en anstrykning af
ynklighet. "Har du sett förkylda karlar? Nej, du har inte haft några
män, du okunniga väsen. Jo, en man och en förkylning! Så skulle du se
min Mattias. Han är en riktig sjöhjelte! Han är så rädd för döden hvar
gång han nyser, och ömkar och vojkar sig så man kunde tro han är i
skärseld! Han begagnar fotbad, och senapsplåster och kanfertslinement.
Och han går och är gråtmild med två par strumpor, schal om halsen och
omslag på magen. Det brinner en evig eld i hans rum så jag är rädd att
stekas när jag sticker in näsan".
Luba smålog åter. "Farbror Mattias är gammal nu och har därför svårt
att bära plågan, men med unga män är det väl ej så".
"Inte? Jaså, du håller på ungdomen! Kom då och se Olle och Klas när de
ha frossan! Du vet att de alltid få frossan på dagen när de rucklat på
natten, vet du det, sankta Lucia?"
Lubas leende blef en smula blekt. Moster tröttade henne.
"Olle har hufvudvärk", fortsatte moster obekymrad, "och då röker han
för att bli fri. Han är så sjuk och så arg att ingen törs gå in utom
jag. Han spottar, och han svär, han jemrar sig och pustar. Naturligtvis
är det lunginflammation eller nervfeber. Vet du hvad jag kurerar honom
med, åh det är något grannt, kan du tro, jo med olja. Han slipper mig
inte. Inte förr än jag fått i honom en kopp i kognak. Han skall ta bot
där kan tog sot. Kecin i kognak, det är ett fint medikament, skall
du veta, så kör jag honom ut i stan, och på afton bjuder jag Karin
Lindström hem, flamman, du vet! Först det ena, så det andra. När jag
fått honom stadgad så gifter jag dem".
Moster snusade omkring, med näsan lyftad, den lilla tjocka
potatisknoppen rynkade hon som en mopps, och visade därvid sina ännu
friska tänder.
"Här luktar ryskt", afbröt hon sig, "ryskt och instängt, kan man inte
lufta litet?"
"Det är rökt", framandade Luba, "för vi vänta fremmande.
Bibelförklaringen börjar straks på eftermiddagen, klockan half tre.
Vill inte moster höra på, det skulle säkert göra moster godt".
Pastorskan skakade på hufvudet. "Nej min vän, jag har inte tid. Nej,
jag är för gammal till sådant. Jag somnar när någonting är långt. Jag
gråter när det är kort och basar bra på, då är jag i mitt esse, men
när det inte blir någonting utan bara gnisslar som en dörr med osmorda
gångjärn, då får jag ondt.
"Jag vill ha sådant som rör hjärtat. Lite helveto skadar inte, men det
ska gå fort. Di får gärna svafla på, det behöfver min syndiga själ, men
ack Herre Gud, jag är grå nu och tål så lite. Bibelförklaringarne — — —
hur många är ni?"
Luba svarade icke. Hon hade fallit i sömn.
Moster reste sig, icke utan att affektera en viss försigtighet i
sina rörelser. Hon gick ut, puttrande öfver sin ålder och sina
andliga skröpligheter, men med en liten skälmsk min i ögonen som Lina
uppfångade och gladdes åt.
"Vi ska ha hela föreningen här", sade hon, "pastor Lintunen och adjunkt
Törmelä, och Olsonis kusin, och så alla fruntimren, en sekston, sjutton
stycken".
"Mest gamla mamseller?" frågade moster.
"Nej, också några unga fruar, och alla pastorskorna, både äldre och
yngre".
"Visst unga fruar med syndiga män och pastorskor med vilseledda söner,
är det inte så?" gissade moster.
"Nååå. Dessutom ha vi flere officerare?"
"Hvad i himlens namn, officerare i sirapsföreningen?"
"Ja, tre stycken".
"Hvad ha de gjort för ondt?" Moster gjorde sina ögon så runda hon kunde.
"Hur menar moster, gjort? De ha ingenting gjort".
"Då förstår jag det inte. Sitter där officerare och sjunger med i
Barnabasföreningen?"
Lina var nära att bli otålig.
"Ja", svarade hon.
"Är di idioter då?" proponerade moster obarmhärtigt.
"De är nog som folket mest".
"Di måst' ha något som inte är riktigt", sade moster och knöt banden på
sin bahytt, "jag tror inte folk — som inte ä' får — går och sjunger om
liljor i sirap om de inte ha gjort något ondt först och så ångrar sig".
"Moster glömmer att moster sjelf var pietist engång", påminte Lina som
alltjemt gnodde på theskedarne, "fast moster nu blifvit så... så...
"Stadgad", skrattade den gamla frun och tog sin räfskinnspels på.
"Ja, ja, det tycks ju som om jag skulle ha glömt. För mig var det ett
hjärtas behof, min flicka, och det har jag så svårt att tro andra om.
Saken är att jag på gamla dar blifvit misantropist eller hvad det
heter. Jag tror inte på stadsfolks upprigtighet. När di leker och
dansar, så tror jag dem, men inte när di sitter med prester och vojar
sig i timtal. Jag tror det är för något annat, inte af behof. Men om du
visar mig några uppriktiga, som värkligen ha rent uppsåt, som ha tron,
och lofva som de lära, och alltid lefvat snyggt; några som inte ljugit,
inte stulit, inte fört ett otuktigt lefverne, och inte gjort mordbrand,
men _ändå_, af ren _kärlek till vår Herre_, dyrkar honom i andakt
och uppriktigt, visar du mig några sådana bland sirapsföreningens
medlemmar, då tror jag på dem, och ångrar mina fula ord".
Moster nickade, stack sina händer i ullvantarne och gick.
Lina hade snart allt i ordning för eftermiddagskaffet. Hon hade tänkt
surprinera föreningen med en kopp kaffe och en liten hembakt kringla
per man. Nu kunde de komma när de ville.
12.