Ingenting störde nu stillheten, man hörde i rummet bredvid klockans
jemna pickande, det var allt
Den sjuka knappt andades, hon låg orörlig som en död.
Ännu en stund satt den fremmande och kämpade med sömnen, men den kom
och slöt hennes undrande barnaögon igen.
Hon drömde. Hon tyckte det var hon sjelf som låg i sängen där, och
modren som vakade. Och bakom modren stod den unga doktorn och såg
sträng och allvarsam ut.
"Säg honom att jag af älskog krank ligger", hviskade hon, "jag liksom
den heliga, såg honom..."
Men så försvann det alltsammans, blef töcken och dimmor och hon sjönk i
lugn, drömlös sömn.
Någon timme förgick. Så kände hon smärta någonstädes i ryggen, och
halfvaknade, hennes långa tjocka fläta hade tryckt henne där den låg
mellan stolkarmen och hennes skuldror, och medan hon jemkade om den
tyckte hon att hon hörde någon tala.
Hon öppnade sina ögon en liten smula och kisade mellan ögonhåren som
likt tunga rullgardiner alltjemt ville falla ned igen,
Det lilla rummet var så svagt upplyst af nattlampan att hon först intet
kune urskilja. Jo, der var fröken Donners säng, och där midt framför
henne Kristusbilden.
Den unga flickan observerade att den sjuka med sina stora ögon ifrigt
betraktade taflan och liksom talade till den. Hon såg åter hennes
läppar röras och märkte att hon ibland höjde sina händer som till bön.
Efter en stunds förlopp tyckte hon sig urskilja orden. Hon lyssnade,
anande att det var böner, en kristens bekännelse och samtal med sin
frälsare.
"Du har sett min nöd — min strid har du betraktat, du vet hvarför jag
lidit och blifvit straffad, och du har slagit mig för mina synders
skull!
"Du har fört mig på smärtans väg, och nekat mig lifvets rosor, du har
borttagit solen och kastat mig i mörker...
"Du har späkt mitt kött och kväft min världsliga själs begär, du har
krossat mitt hjärta och slagit min kropp i bojor.
"Men — du har gifvit dig sjelf mig till tröst och till glädje, du har
vändt straffet till salighet, och synden till välsignelse!
"Du har utkorat mig och valt mig till din brud, du har förvandlat
törnena till kärlekens ljufvaste blomster, och väckt mig upp ur döden
till saligt lif!
"Mina bojor trycka mig ej mer och min ande flyger på lätta vingar upp
emot dig. Min kropp kan ej mer vålla mig så stor smärta, ty du har ju
tagit mitt kors på dina skuldror!
"Hur länge har jag ej förgäfves sökt dig! Först i naturen! Jag älskade
ju den! I träd och klippor, i blommor och himlens fåglar trodde jag mig
finna budskap för min kärlek, jag trodde att det var det jordiska jag
älskade, men ack! det var ju du som klappade på mitt hjärta fastän jag
icke förstod dig, utan gick i min blindhet, vilse på vägen.
"Så sökte jag Dig i mina drömmar. Men mitt hjerta var orent och gaf
en vrångbild af Dig. Ditt heliga ansigte tog i min syndiga fantasi en
demons skepelse. Din bild vek och demonen stannade, han kvalde och
plågade mig med sitt tal, med sina hädiska frestande ord. Det var mitt
syndiga kött! Du klappade på mitt hjerta, men jag förkastade Dig, och
därför tog han bostad i min själ och anfäktade mig — den onde.
"Hur länge har du ej förgäfves sökt mig! Minns du när den svåra tiden
var då jag alltid med afsky vände mig ifrån dig hvar gång Du sände en
varning till mitt hjärta? Ack! Jag var så full af jordisk äflan då och
af stoftets uslaste böjelser! Minns du när jag förbannade Dig för att
Du nekat mig hans kärlek, hans som jag i fåvitsk lust vändt mitt hjärta
till? Minns Du hur jag rasade och vred mig, då Du tog honom bort?
"Du kallade mig, Du ropade, Du klappade och klappade, och jag slöt
dörren allt hårdare till.
"Jag var djupt sjunken i lögnens och köttets och sjelfviskhetens mörker.
"Men — — Du slog mig, Du slog mig med ris som brände.
"Du slog mig med att taga ifrån mig allt. Min kärlek, min hälsa, min
far, mitt hem, min lifslust, mitt mod.
"Men ack! Du gaf mig i stället allt! Du gaf mig Dig sjelf. Och nu
känner jag Dig, lefver och andas Dig!
"Jag vet nu att allt var Du! All min sträfvan, mitt sökande, allt var
Du! Och i Ditt sköna ansigte läser jag Din oändliga kärlek. Du ler,
Du blickar full af förlåtelse, af stor nåd, af gränslös ömhet på mig!
Nåväl, jag kommer, jag kommer i Din stora, välsignade famn! Omfamna
mig! Jag kommer."
Hennes händer höjdes åter och föllo sedan sakta ned. Hennes ögon slöto
sig och munnen log lycksaligt.
Så hörde den lilla fremmande åter hennes lugna andedrag, och insåg att
hon sof.
Klockan slog tre. Den sjuka begynte att klaga högt. Lina kom, iklädd
en mörk nattkostym, intassande med filtskor och en liten nattmössa
knuten om sitt tjocka hår, hon bar ett handfat och ställde det på
nattduksbordet.
Man skulle vända den sjuka och gifva henne friska lakan. Så började
Lina att gnida hennes skuldror, samt att sakta smörja in ryggen med
ljum olja.
Den fremmande gjorde icke stor nytta. Hon stod och suckade, var komlig
och klumpig i sina rörelser, men såg ut att mena så väl att Lina med
sitt vänligaste leende bad henne icke vara ledsen att det första gången
gick så illa. Hon skulle nog snart få vanan om hon bara ville komma
oftare.
"Vi börja alltid vårt svåraste klockan tre", hviskade Lina, "till tre
går det utmärkt, då sofva vi, fantisera litet, göra vår andakt och ha
riktigt trefligt, men efter tre kommer det prosaiska, då ska vi sköta
oss, lilla fröken, och det är som ni ser, krångligt. Vänd kuddarne,
svalka dem, och bulla upp dem riktigt. Så där ja. Tag den här! Seså.
Släck nu spritlågan. Håll stadigt i! Men sakta, sakta. Sen får vi ro
igen. Det är bra. Ja ja lilla Luba. Var tålig, som alltid lilla kära!
Så mitt hjärtebarn, så, nu är det öfver! Nu har du bra! Sängen är ju
sval på den sidan! Inte! Åh jo, den är sval: Och så sköna friska lakan!
Här får du en drufva. Och ett litet glas vin till dropparne. Så min
lilla tåliga engel! Det var rätt, lilla fröken."
Lina småpratade i ett, rörde sig ljudlöst som en ande, lyftade, gned,
bar och vände, allt med en säkerhet, och ett lugn som värkade ytterst
behagligt. Så smekte hon systern, smickrade henne skämtsamt för hennes
vackra buckliga hår, och kysste handen.
"Godnatt igen med er, små barn", sade hon, och ordnade rummet efter
de manipulationer som hon nyss förehaft, "sof nu igen en smula! Snart
kommer jag och gör upp eld! så trefligt ni nu ha det. Lilla fröken
kan ju gärna sluta ögonen för en liten stund, vi ha fått en droppe
belladonna, och det gör godt, klockan fem kokar jag kaffe!"
Lina hasade ut igen; — efter henne i rummet blef där en liten svag
doft af medicin och mysk. Hon hade en svaghet för mysk, lavendel och
vissnade rosenblad, alla hennes askar och lådor voro inpregnerade af
dessa parfymer, och af dem doftade hon sjelf. Hon kom ju också sällan
ut i luften. Men hon var sjelfva renligheten och hela hennes väsen var
harmoni och stilla, glad ro.
Det var en gammal jungfru med mycket af en god kvinnas gratie och behag
om sig.
Man kunde ej se henne utan att känna det godt. Hennes milda leende var
som en höstsols ljus, i det mörka rummet både lyste och värmde hon. Och
när hon var borta blef där med ens både kyligare och mer mörkt.
11.