Snart var man färdig, natten tillstundade och vakan kunde begynna.
Den unga flickan hade ljudlöst iklädt sig sin Morgonklädning och ett
par filtsockor, hon kunde gå in.
Lampan lyste matt på andra sidan af skärmen inom hvilken den sjuka låg,
en stor och obekväm hvilstol stod bredvid bordet, och några slitna
böcker i svarta band voro radade mellan droppflaskor, pilleraskar och
en bundt charpie i en korg.
Lina tog den fremmande vid handen och förde henne till sängen.
"Här är fru Stens unga dotter som vill göra oss den tjensten att vaka
här i natt, — hon heter Ida!"
Den sjuka slog opp sina ögon, "god afton" sade hon matt och stack fram
sin hand, en mager men välformad hand, så hvit och späd som ett barns.
Den unga flickan neg. Först småningom kunde hon urskilja den sjukas
anletsdrag. Hon såg ett blekt, fint ansigte, tvenne stora ögon hvilka
ännu hade glöd, och hvilkas vackra form hon straks uppfattade. Munnen
var stor och såg sträng ut, öfre läppen som var alltför korrt visade
hennes långa gula tänder, man nästan trodde att hon aldrig skulle kunna
le... . "Tack för er godhet", hviskade fröken Donner, "det gör så godt
att få emottaga godhet, det är en Guds nådegåfva, tack!"
Så slöt hon ögonen, och handen föll ned på täcket.
Som en ljuf musik ljöd i den fremmandes öron denna stilla och melodiska
röst som liksom sjöng ut sin hälsning. Den unga flickan hade ett
utprägladt sinne för välljud och intet yttre behag gjorde så djupt
intryck på henne som en vacker talstämma.
Hon ansåg fröken Donner vara en helig. För henne var hon ingenting
mindre än en människa. Där låg hon alltså framför henne, denna engel
ifrån himmeln, denna Guds utkorade, som ingen nalkades utan med en
helig rysning, denna nästan förklarade ande som händelsevis antagit en
smula kropp och nu, höljd i sina hvita klädstycken, var till för att
lära människorna tålamodets ädla konst, för att visa dem hvad den kan
bära som har tron...
Allt var tyst i rummet, man hörde blott det sakta suset från lampan som
brann dåligt på bordet bakom skärmen.
I andra kammarn sysslade Lina ljudlöst, kanhända bäddade hon sin säng
och lade sig.
Den unga flickan trodde att den sjuka sof.
Med klappande hjärta stod hon vid sängen och betraktade henne. Hon
andades bäfvande denna heliga luft, säll att hon fick stå där och vaka
öfver den hon ansåg så stor, den som kunnat så bära lidandets börda,
som liksom tagit sjelfva frälsarens kors på sig.
Hon stod och stirrade, minuterna gingo, en halftimme förflöt.
Kring den sjukas hufvud som låg mot kuddarne bildades, tyckte hon, som
ett sken, det var en gloria af strålar, af röda ljusstrålar som likt en
krans omgaf hennes ansigte.
Hennes halföppna mun rördes... var det en bön hon hviskade, eller
talade hon kanske med en annan, osynlig engel.
Den unga flickan sjönk på knä på golfvet, knäppte sina händer, och
lät sitt hufvud sjunka mot sängkanten. Hon tyckte sig aldrig förr ha
kännt något så upplyftande. Icke ens vid altaret. Och hon bad och
biktade. Här, vid denna sjuksäng beslöt hon att hädanefter bli så god
hon kunde, att hålla sitt hjerta rent, och obesmittadt af världen, att
göra allt att vara Gud behaglig. Och hon lofvade sig själf så mycket,
hennes uppsåt skulle blifva de bästa, hennes lif skulle bli sådant som
Gud ville det... hon skulle aldrig mer dansa, aldrig mer fladdra så
tanklöst om med sina jemnåriga. Nej, aldrig.
Hvarför? Det gjorde hon sig ej reda för.
Hon visste intet om fröken Donnors förflutna lif, hon tänkte icke på
huruvida hon någonsin ens varit som andra, hon trodde blott hon var en
engel, och uppgick reflektionslöst i denna ena stämning som tog henne
som ett rus.
Plötsligen spratt hon till, en hand lades sagta på hennes hufvud.
Hon blickade förskräckt upp, med ögonen yrvakna stirrade hon på den
sjuka.
"Vill ni läsa något, min kära lilla syster?" frågade fröken Donner.
"Ja!" Hon kysste entusiastiskt handen, steg opp och gick till bordet.
"Men hvad?"
"Läs i bibeln, hvad som helst, hvad ni träffar på då ni slår upp. Det
finns bara guld i den boken..."
Den unga flickan satte sig så att hon på en gång kunde se den sjuka,
och dock läsa, stilen i den gamla bibeln var stor och tydlig, och så
hade hon så goda, unga ögon.
Hon slog upp i midten ungefär, och började med tydlig röst läsa det
första hon fick ögonen på:
"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken min kära,
eller omvaken henne till dess henne sjelf lyster..."
"Läs sakta" — bad den sjuka — "det är en underlig stark röst ni har."
Den unga flickan hostade litet, tog saktare på det, och fortsatte:
"Ho är denna som uppkommer ifrån öknene och stöder sig på min vän?
Under äppleträdet väcker jag dig — der din moder dig födt hafver; der
hon som dig födde med dig legat hafver."
Den sjuka hviskade; nästan som för sig sjelf:
"Det är skönt, det är min egen vackra lofsång, ack jag förstår den,
jag nästan hör musiken till den, och jag känner dess djupa, sällsamma
allegori."
"Sätt mig som ett insegel på ditt hjärta, och såsom ett insegel uppå
min arm, ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast som
helvetet. Dess glöd är brinnande och en Herrans låga!"
Åter höjde den unga flickan stämman, inspirerad, offer för en stämning
som hon ej kunde förjaga. Den sjuka drogs med af hennes entusiasm, och
de läste tillsammans med röster som darrade af sinnesrörelse.
"Så att ock mycket vatten ej förmår utsläcka kärleken, eller strömmar
fördränka honom: om en ville gifva alla ägodelar i sine huse för
kärleken så gulle det alltsammans intet!"
Den fremmande stannade. Men Luba fortsatte, sakta hviskande och
med slutna ögon, afbrutet, med en ton, som om hon berättade något
hemlighetsfullt och skönt:
"Jag sofver, men mitt hjärta vakar! där är min väns röst, hör han
klappar! Låt opp, säger han, min kära, min syster, min fromma, ty mitt
hufvud är fullt med dagg och mine lockar med nattens droppar!
"Jag hafver afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå?
Jag hafver tvagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?
"Min vän stack sin hand i låset och mitt lif darrade därvid.
"Då stod jag upp att jag skulle låta minom vän upp: mina händer drupo
af mirrham, och mirrham lopp öfver min finger på stängseln åt låset.
"Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borta, och sin väg gången.
"Då gick min själ ut efter hans ord.
Jag sökte honom men fann honom intet,
Jag ropade men han svarade mig intet."
Hon stannade. Den fremmande vågade ej säga ett ord.
Efter en liten tystnad hviskade den sjuka långsamt och klagande:
"Väktarene som omkring gå i stadenom de slogo mig till sårs! Väktarena
på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde."
Åter var hon stilla en stund. Hennes ansigte rördes icke, hon såg ut
som om hon sof. Men läpparne begynte dock ännu engång att röras, och
hon läste upp, nu fullkomligt utan känsla, som i drömmen, men långsamt
och tydligt:
"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, finnen I min vän, så säger honom
att jag af älskog krank ligger."
10.