I det lilla hemmet inne på gården tändes tidigt aftonlampan, och
rullgardin fälldes ned.
Fönsterna voro dagen om betäckta med täta hvita gardiner som
förmildrade dagern och utestängde luften, och den sjukas säng var
dessutom omgifven af en mörk skärm som förekom allt skarpt ljus, hon
lefde i en skymning som på snart tio år icke genomträngts af en enda
solstråle.
Allt i detta sjukrum hade i tidens lopp kommit att antaga ett eget
utseende, den sjuka ville ha det så, och man hade fogat sig efter henne.
Möblerna voro nemligen alla helt mörka i färgen, och beklädda med svart
lasting. Kakelugnen, hvit i sig sjelf, var betäckt med ett rynkadt,
mörkgrått shirtingsstycke hvilket hade till ändamål att dämpa det
sken som kunde åstadkommas när solen någon gång tittade in och kom de
glansiga porslinskaklen att skimra i den sjukas svaga ögon. Sängen
däremot var bäddad i hvita lakan och kuddar, endast täcket var svart,
och stickadt i hvitt silke. Det hade engång varit någonting helt annat
och var gjordt af Lubas konfirmationsklädning, den klädning, hvars vidd
och längd då utgjorde hennes stolthet, och som nu var blifvet till
hennes älsklingstäcke, det enda hon ville begagna.
Väggarne voro mörkgrå och dörren allena som låg så att Luba inte kunde
se den, var alltid glänsande hvit.
Förresten inte en prydnad.
Endast midt öfver sängen, så att den sjuka ständigt kunde se det — ett
kristusporträtt.
Den var ett utmärkt stålstick: en af dessa bilder där Frälsaren står
i en fotsid drägt på midten af taflan med utsträckta händer och ett
uttryck af oändlig mildhet. Målaren hade framställt en idealmänniska
i sublim skönhet, en engel iklädd mänsklig skepnad, allvarlig som en
apostel, i en drägt som en kvinnas och i långt, nedsvallande hår,
hvilket i regelrät krusade vågor vid akslarne bildade som en kappa.
Det var den sjukas afgud, denna bild. Hon lefde liksom med den, för
henne var den ej en tafla, det var hennes egen Gud, den Gud hon älskade
med hela sin lågande själ, den Gud hon dyrkade i sin stränga fanatism,
den Gud som blott om dagen, då hon låg med öppna ögon _var bilden af
hennes Gud_, men som, då hon slumrade om natten, var en ande som stigit
ned, som hade lif och som fanns där framför henne så nära, så tätt
invid att han kunnat nås af hennes armar om hon blott vågade, om hon
blott djerfdes!
Men hur skulle hon vågat? Hon, synderskan, det fordna världsbarnet, det
fåfänga, njutningslystna, kärlekstrånande världsbarnet som nu funnit
Jesus, och förstått att det var af himmelsk kärlek han straffat henne
med lamhet.
Hur hade hon icke lidit dessa tio år efter fadrens död. Och dock var ju
allt af nåd.
Först febern och plågorna, i månader och i år. Och sedan en kraftlöshet
så stor att hon icke ens kunde tänka. Och åter plågor, och oro,
anfäktelser och strid.
Hur hade hon icke kämpat emot Gud! Hon hade i vredesmod hånat och
fördömt och hatat. Med den onda nerv af kraft som hon hade kvar hade
hon hatat den onde Guden som slagit henne så, bespottat honom, den
svage som icke _kunnat_ göra hennes öde ljusare för henne, hon hade
stridit emot honom som en rasande, föraktat hvart kallande ord ända
tills hennes stund kom!
Det var på tredje vintern efter den förfärliga dag de kommit hem med
fadren. Farbror Mattias var på besök, — han sökte sig till Helsingfors
— och hade talat till henne. Han hade hållit en predikan för den sjuka
— en af sina kraftigaste.
Först i mildhet och kärlek. Men hon hade svarat honom på sitt sätt,
med sofismer och paradokser. _Hvarför_ fick hon lida allt detta? Hon
hade ju intet ondt gjort, hon ville bara vara lycklig, hvarför hade
alla dessa oförtjenta lidanden kommit öfver henne, den oskyldiga, som
förresten alls inte var annorlunda än den samma Guden skapat henne, som
med ett ord just var sådan naturen lärt henne vara.
Då tog farbror Mattias bladet från munnen. Hvar fick han alla dessa ord
ifrån? Han visade henne att hon var en dålig natur, en elak, egoistisk
varelse, som i sitt lif aldrig gjort annat än ondt.
Och det oaktadt Försynen gifvit henne en stark själ. Trodde hon icke
hon hade fri vilja? Jo. Hon hade. Det var bara att _vilja bli god_. Att
döda sin onda lusta, att späka sitt kött, att rena sitt hjärta.
Farbror Mattias predikade väldeligen och använde sina ord så, att
de likt ris piskade den sjukas blödande själ. Han slog i ljungande
vredesmod, och han bearbetade henne med sin vältalighet så att hennes
egen magt krossades. Hennes synd och ondska stod ändtligen klar för
henne, och när onkel Mattias reste sig och gick lemnade han efter sig
ett förkrossadt, ett vaknande samvete.
Syster Lina som varit den tysta värkställarinnan af alla Lubas
önskningar, som fått lida mer än den sjuka sjelf utan att någonsin
få ett ord af erkännande eller tacksamhet, och som tvärtom varit det
ständiga föremålet för hennes dåliga lynne och missnöje med lifvet,
syster Lina var den första som fick veta miraklet: Luba förstod sin
synd, och ångrade, Luba längtade efter förlåtelse, efter frälsning,
efter nåd.
Och där kom en tid af häftig själaångost, af ny oro, syndaoron, och af
förtviflan! Dagarne voro en jemn suckan, nätterna ett enda, skärande
verop.
Linas lugna ord hjelpte icke. En dag beslöt hon att gå till den gamle,
gode och milde prest som konfirmerat Luba, för att bedja honom komma.
Och han kom, kom ofta.
Hans täta besök lugnade, men förvissade ej Luba. Hon stred ännu.
Men en gång tog han med sig en "andans syster", en pietistisk dam, från
en viss sekt i Helsingfors läsarvärld. Det var en begåfvad och eldig
natur, hon hade något af sjelfva pastor Eklunds stränga och hårda hand,
men i ännu högre grad, och hade icke som denne dessemellan en älskvärd
hvardagssjäl som blott _ibland_ kunde slita sig lös och predika.
Fru Tudén var alltid iklädd andans vapen, hon hade aldrig ett
hvardagligt ord i sitt hvardagslif. Hon var alltjämt rustad med eld och
svärd, och det gnistrade om henne hvar hon gick, i kök och barnkammare,
i förmak eller i fattigmans stugor, alltid lika, alltid, utan att hon
förslappades eller blef mindre nitisk.
Hon tog Luba om händer. Där den prägtige farbror Mattias i ett
inspirationens ögonblick börjat, där fortsatte hon.
Lubas själ gick igenom skärselden. Men så klarnade det sakta, småningom.
I stilla ödmjukhet böjde sig ändtligen den sjuka, gaf sig, bekände och
lofvade Gud.
Hon trodde.
En dag förklarades hon af systramenigheten som _väckt_. Den gamle,
milde pastorn hade icke menat det på det viset, men — det var kanhända
bäst såsom det nu var.
Nu hade således den sjuka ro och blef allt mindre plågsam för Lina, som
nu sjelf, nästan pinad till döds, annammade ordet och blef ett stöd för
systern som ännu stundom hade sina anfäktelser då fru Tudén länge varit
borta.
Man började vid samma tid att bedja för Luba i menighetens bönehus.
Söndag efter söndag, i månader och i år.
Hon fick ett visst rykte i staden. Den förr så koketta Luba Donner som
blifvit lam och legat i flere år, hon hade nu blifvit troende. Och
man fick allmänt mer sympati för henne; ifrån att hon lefvat alldeles
oförmärkt med Lina blef det nu något helt annat. Man började observera
henne... och visa henne stort intresse, besöka henne, och sända henne
presenter.
Än fick hon blommor, frukt och delikatesser, än i sammetsband inbundna
religiösa böcker. — En dag kom den stora kristusbilden i en vacker ram
af svart träd med guldkanter.
Luba kunde på flere dygn icke slita sig ifrån den. Hon hade den i
sina armar eller ställde den mot väggen så hon kunde taga på den med
händerna.
Den blef hennes afgud så småningom — utan att hon sjelf anade det. Det
var ju hennes frälsare, hennes brudgum, han som dött för hennes synder
och ändå lefde, han som fördömt henne, och sedan så fullt förlåtit, att
han nu älskade henne.
Ja, han älskade henne. Hon kände det. Hon hade ju varit som vansinnig
förr då hon ej förstått hans rop, ej igenkännt hans röst.
Liksom hon förr i en slags balyra låg och lyssnade till sin demon i
drömmarne, så låg hon nu långa stunder i ett tillstånd af hänryckning
öfver sin brudgum, sin frälsare, sin återlösare!
Och till honom förtrodde hon sina lidanden, med honom lefde hon
i innerligt förbund, hängifvande sig med sin alltid upprörda,
passionerade själs hela glöd, i en fantastisk världsförgätenhet som
gjorde henne lycksalig.
Och åren gingo i frid, sommar och vinter lika, endast att
lifvets enformighet oftare än förr stördes af vänliga människors
uppmärksamheter.
Luba var nu sjelfva mildheten. Med en engels tålamod led hon dagarnes
plåga och enslighet. Två gånger i veckan kom pastorn och läste, fru
Tudén och någon af hennes "systrar" kommo också ofta nog, äfven farbror
Mattias och moster Thilda visade sig ibland, han hade fält tjensten
och bodde nu i Helsingfors, men — hans stora predikoskof kom icke mer
på honom hos Luba, hon var ju nu väckt och omvänd, troligen en bättre
kristen än han sjelf och hade fått det rätta sinnelaget; nu var det ju
intet mer att säga, menade onkel, och teg stilla.
Han prisade i sitt sinne Guds vägar och njöt sina bättre dagar i den
lilla prestgården på Robertsgatan vid sidan af sin alltjemt frodiga och
arbetande hustru och de yngsta af barnen.
Luba blef svagare. Hon hade nu legat i snart elfva år. Om nätterna
måste hon vändas, det kunde hon ju icke sjelf.
Man försökte att anskaffa en sjuksköterska, men det blef för dyrt. Och
Lina orkade ej mer, hon kunde vara uppe hvarannan natt, men icke hvarje.
En dag kom fru Tudén med några helt unga flickor som fingo vara med om
"bönen" i fröken Donners sjukrum, och som sedan erbjödo sig att hvar i
sin tur vaka en natt hos den sjuka.
Och det gjorde de. De inlärdes att räcka henne medicinen, att läsa
henne till sömns och att fram på natten vända henne i lakanen.
De unga flickor som gjort detta lilla barmhärtighetsvärk fingo först
i sina hem och sedan ute i sällskapslifvet ett visst anseende. Man
beundrade deras allvarliga riktning, deras ömma hjärtan, och skänkte
dem ett intresse som smickrade dem.
Det blef snart ett mode att vaka hos fröken Donner. Stadens förnämsta
damer gjorde henne sina besök, och bådo som om en nåd att deras döttrar
finge komma och vaka.
Med ett leende tackade Luba, och Lina måste emottaga alla dessa
ovana vakflickor som gjort stora ansträngningar att sofva hemma på
förmiddagen för att utan stimulans af dansmusik, ljus och kavaljerer
kunna vaka en natt, hon måste instruera dem och öfvervaka dem, hjelpa
dem och tvinga dem att "en liten smula luta sig på soffan", medan hon
sjelf åtog sig den gamla sysslan som de alls icke dugde till.
Det var en vinter afton. Någon ringde på. Der kom en af de unga
sjukvaktarinnorna, den sjuttonåriga fröken Ida, öfverste Stens dotter,
följd af betjenten som bar hennes morgonklädning och en korg med frukt
samt några buteljer äkta vin.
Hon skulle först värma sig hos syster Lina, innan hon kom in. Med
ängsliga steg gick hon fram och neg för Lina, gick så åter till dörren
och satt där, nästan som en supplikant, med klappande hjärta, inandande
denna instängda, heliga luft med hvilken hon tyckte man insöp idel
gudsfruktan och rena, höga tankar.
Lina var ifrigt sysselsatt att vid kakelugnen värma oljedukar för
den sjuka hvars liggsår måste skötas med största försigtighet och
noggrannhet.
Den unga flickan såg på henne med den undran och nyfikenhet man kunde
tänka sig att hon kunnat egna en eremit, eller någon uppenbarelse från
en annan värld.
Lina fick ej straks tid att tala med den nykomne, hon såg henne knappt,
så upptagen som hon var.
Men snart gick hon till henne, sade några tacksama och vänliga ord,
klappade hennes rosiga kind, och frågade henne en smula om hennes hem
och hemförhållanden.
Den unga flickan rodnade och svarade nästan ohörbart, allt under det
hon fortfor att med vördnad betrakta fröken Donners syster.
Slutligen tog hon från fickan ett bref och räckte det till Lina.
"Det är från mammas kusin, doktor Collin", sade hon, "han har varit
utrikes nu i mer än tio år, och när han fick höra att jag gick hit i
natt, så skref han det här".
Linas bleka ansigte blef blodrödt då hon under lampan såg utanskriften
på det lilla brefvet. Men rodnaden på hennes kinder slocknade snart
igen, och hon läste med ett litet svagt leende dessa ord:
Till Lina!
Ännu är du på samma plats, och ännu är din syster sjuk. Nu vill jag
se er. Mitt rykte som specialist i hennes kasus skall berättiga mig
återinträdet i edert hus. Det är ju möjligt jag kan vara eder, eller
åtminstone henne till någon nytta. Ja, jag kommer nu lugnt då ju elfva
år gått sen jag sett eder båda.
Arthur Collin.
"Han kommer i öfvermorgon eller i morgon", sade den unga flickan.
Lina svarade icke. Hon fällde ned rullgardinen och tände nattlampan. En
tår trillade henne långsamt ned för kinden.
9.