"Ja Lina. Jag tycker om friskt folk. Jag vill into att mina barn ska'
ha ondt i arf, och jag tål inte pjunk och lättja. Det kan inte falla
mig in att ta' en läsflicka som ser röd och hvit ut utanpå, men inte
håller att ta' i. Jag vet hur ömtåliga kvinfolk äro, och jag tål inte
bleksotsplantor. Lina var sund till kropp och själ, och hade en hel
dosis kraft och lifslust.
"Och så skall jag säga dig en sak... jag tror into på skönheten! För
mig är den ingenting, om den inte är förenad med duglighet och andlig
och lekamlig hälsa, och det är den sällan om man ser till tingens inre,
som jag".
"Du dömer efter dina patienter, och det är tokigt, min bror".
"Nej — jag dömer efter balflickorna och supéflickorna. De där med puder
och pomada och löshår och brännhår! Och så ha de snörlif! — Du vet inte
hvad det vill säga! Alltnog, jag vill icke ha en modejournal som mutar
omdömet på dumt folk, jag vill ha en kvinna som kan vara min hustru,
kan vara mor till mina barn, kan sköta mitt hus, vara värdinna i mitt
hem, och som inte skämmer ut mitt namn när hon kommer ut i världen".
"Men Collin, min bror, med ditt skönhetssinne! Jag trodde du var
särdeles svag för ungdom, och skönhet".
"Lina var tjugufem år då, och den åldern kallar jag ungdom, då kan jag
bedöma någotsånär hvad en persons fysik duger till. Och hvad du säger
om skönhetssinne kan jag bara svara på med att underrätta dig om att
hälsa är den bästa skönhet. Förresten — på en bal kan det vara roligt
att so en skönhet, inte i hemmet. Jag tycker into om att dela med andra
hvad jag har, och en skönhet är alltid delbar. Hvarför friade du icke
sjelf till Luba, eftersom du var så svag för henne?"
Häradshöfdingen såg litet bsvärad ut, hans krage var alldeles för styf
och trång.
"Jaa, jag visste ju inte att det var något fel på henne... Kan du säga
mig hur sådant där afhjelpes? Ponera att hon ännu var frisk".
"Med uppfostran, min vän, och sträng tukt. Systrarne skämd alltid
bort Luba, fadren ännu mer. Hon skulle haft ordentlig eftersyn och en
sträng, god mor".
"Synd att modren dog så tidigt", utbrast Ekholm, "hon var nu ändå,
oaktadt alltihop, en god flicka, lilla Luba".
"Envis som synden är du, kära häradshöfding", mumlade Collin, "som
arfsybden. Nåja, god var hon och är! Stackars flicka, det finns en hop
af samma sort som hon öfverallt omkring oss såväl på gator och gränder
som i husen. De blir mer eller mindre olyckliga om de lemnas åt sig
sjelfva. — — Endast om de har föräldrars och hemmens skydd som hon,
kunna de rädda sig! Ah, det finns hjeltinnor bland kvinnorna, min
vän. _De_ kunna stå emot, _de kunna vilja!_ De ha lärt att beherrska
sig, det är hela saken. Af naturen äro de ej mer englar än vi, inte en
smula, det har min erfarenhet som läkare sagt mig. Det är bara det att
mödrarne, lagarne, lifvet, allt hänvisat dem till försakelse, lärt dem
sjelfbeherrskning, medan vi redan af våra mödrar, och sen allt vidare
fått i oss att vi, blott vi, ha frestelser — som det inte är nödvändigt
att söka öfvervinna. Och vet du hvad som mest demoraliserar oss? Jo
den smakliga fördom vissa kvinnor ha, att det ä bäst att männen i sin
ungdom riktigt fått rasa ut.
"De önska sig ruiner — för att vara säkra på dem för framtiden, utan
att betänka att dåliga tendenser — — förgå icke, de upphöra, men bara
för en tid. Och de förstå icke att hvad som engång är förstördt, aldrig
mer kan restitueras.
"Ja bror, ibland äro kvinfolk — — vissa kvinfolk ena riktiga idioter!
Slappa åsigter, släpphändt moral. Hvad vi kunna göra utan att komma i
onåd — är otroligt. Ju värre — — dess bättre.
"Men sådan var icke Lina. Jag har talat med henne därom. Det är en
karaktär.
"Ibland är jag tacksam att hon gaf mig korgen! Jag kom på det viset
aldrig att se henne visa en svaghet. Jag tål inte svaghet. Det är
märkvärdigt att kunna uppoffra sin egen lycka för en annans som hon
för denna syster. Det är starkt! Det är stort! Jag kunde minsann ännu
engång gå och bli kär i henne, och det på allvar".
Doktorn hade talat för sig sjelf, häradshöfdingen hörde icke på, och
skulle icke förstått honom om han hört.
Han var en i förstånd underlägsen natur, men god och finkänslig. Han
hade i allmänhet högst inskränkta vyer, hvarför det ansågs som ett rent
mirakel att han kunnat taga både studenten och kameralen så han af sina
välvilliga umgängesvänner kunnat avancera ända till att få titeln af
"häradshöfdingen". Hans mor var hans allt i allom, hans föresyn, hans
orakel.
Och af henne hade han ärft sin vänliga, finkänsliga natur.
De begge herrarne sutto länge tysta.
Slutligen stego de upp, gingo uppåt vägen och vände sina steg mot bron,
det fanns intet annat råd, nu måste de gå till fots, efter där ingen
båt kom.
Landsvägen gick i vackra bugter, foglar sjöngo i alla träd, folk stodo
på gårdarne och samtalade, här och där spelades på dragharnionika,
arbetstiden var förbi, och kvällsvardsrasten i den sköna aftonen
lockade alla ut ifrån de kvafva små rummen.
"Jag fick aldrig höra något ordentligt om Donners", sade ändtligen
doktorn, "hur är det nu?"
Häradshöfdingen hade blifvit som förvandlad. Collins förtroende hade
gjort ett eget intryck på honom. Han visste icke hur han skulle
uttrycka sig i en så delikat sak som denna.
"Donners bo borta bakom Nya kyrkan, de ha hyrt två små rum i
Kronohagen, i hörnet vid Nummers, du minns. Lina håller ihop allt, hon
syr och broderar och förtjenar på det, dessutom styr hon huset och
sköter den sjuka. Anna, du har väl hört att Anna tagit plats? Hon är
en slags värdinna ute hos barons på Irringe, och... men hvarför tog
du inte Lina... får jag fråga, om det med postdirektörn generade dig,
eller?"...
"Sådant kan into genera mig, tvärtom, sen hon slapp gubben var det ju
dubbel anledning för mig. Nej, jag fick mig en korg, eller rättare
två... hon ville inte ha mig!"
Häradshöfdingen blef allt mer häpen.
"Ville inte ha dig! Hon? Hvarför inte!"
"Tyckte into om mig, käre bror. Först fick jag ja af henne sjelf, men
så, dagen efter mitt frieri till fadren fick jag korgen. Hon hade
ransakat sig och pröfvat sig och kunde inte. När fadren dog friade jag
om, och fick samma svar. Hon kunde into. Nå, det är nu slut med det.
Jag hänger mig into. Det kommer väl en annan. Jag är alls into svärmisk
af mig. Och nu, ser du kosacken där, jag vill svära på att han sofver
på hästen. Passa på!"
De begge herrarbe gingo åt sidan. Kosacken satt värkligen och sof på
sin springare. Med slutna ögon, lugnt som i en sofstol följde han alla
hästens rörelser medan den i sakta lopp sprang den dammiga landsvägen
framåt. Kasernen syntes längst till venster. Och de båda trötte
vandrarne från Thölö sågo med glädje Arkadias gulgrå facad icke alltför
långt i fjärran.
Väl hunna till hufvudstadens vackra esplanad glömde de alla mörka
tankar och kunde i den bästa stämning äta en liten frugal supé med
brännvinsbord i Societeten.
Den långa vägen hade gifvit god aptit.
8.