Doktor Collin som varit ett år i Sverige och studerat vid Karolinska
institutet hade vid sin återkomst på våren gifvit en "bättre middag" å
Thölö för vännerna.
Den var nu slut och man hade skiljts för att gå hvar till sitt. En del
af kamraterna hade gått hem till fots, några hade tagit iswoschickar,
och andra hade hyrt sig båtar för att kajsaniemivägen komma till staden.
Men man rymdes icke alla i de små, rankiga sluparna. Doktorn sjelf hade
stannat kvar med häradshöfding Ekholm, och de sutto nu och pratade på
stranden vid granbacken i väntan på att någon fiskare i förbifarten
skulle taga dem ombord och föra dem vidare.
Häradshöfdingen satt med hatten i hand och viftade efter myggor, det
var en ljum vårafton, stilla och skön, skogen stod mörk och vacker
bakom dem och bergen i sin gröna mosskrud speglade sig i Thölöviken.
Men ingen fiskarbåt syntes. Några pojkar metade löjor på andra sidan,
men de hade inga årar till sin båt, och svårt var det att skiljas vid
metspöna just i napptiden.
Det var behagligt att sitta här efter den bullersama middagen, tyst
och i frid med hela världen. Man hade skrattat och sjungit, ätit och
druckit tillräckligt, nu var den ro och frid stället ägde allt hvad
deras hjärtan begärde.
Häradshöfdingen var så innerligen nöjd, så nöjd att han nästan kunde
gråta. Han torkade sig ofta om pannan, och ibland suckade han af
förtjusning, suckade så djupt att några ömma tårar stego honom ända upp
i ögonen.
"Herre Gud, hvad det är härligt", sade han. "Bror Collin, hvad det är
gudahärligt! En sådan brulé, kära bror, och sådan madeira! Du vet att
jag aldrig dricker oblandadt, men en sådan madeira på en sådan afton
som denna och när man har sitt goda samvete, inte alltför arga björnar,
och sin religion! Herre Gud ändå, hvad lifvet är rysligt trefligt, bror
Collin".
Bror Collin satt och såg mäkta lugn ut. Han tålte en hel hop och
bringades icke så lätt ur fattningen. Vinet gjorde honom litet mer
öppen och öm än eljes, annars bar han det utmärkt.
"När jag tänker hvad som skett sen du for kan jag inte annat än
lyckönska mig som kommit helskinnad ifrån. Tänk på Fabritius som dog i
koleran, och lilla Elma den söta flickan i sina bästa ungdomsår. Du kan
tro att tante Lena sörjde. Och Wecklin som blef förd till dårhuset —
det är härligt, bror, att vi sluppit så godt undan, du och jag".
"Är han obotlig?" frågade Collin.
"Han hålls i cell och anses vara af de oregerligaste", svarade
häradshöfdingen, "men man kan ju inte veta. Och så den stackars
Skoliander som rymde ifrån hustru och barn och kassan, det var en
enfaldig människa, och som till ännu gick och sköt lifvet af sig, unga
karlen!"
"Det är bäst man inte tänker på det", förklarade Collin, "man bara
förstör sin matsmältning. Vill du ha en frisk cigarr?"
"Nej bror, nej, min är så gudomligt god du, man sugar som kyssar
af den, och så gå de straks till väders och bara lemnar en ljuflig
eftersmak! Bra inrättning de här cigarrerna! Ah!
"Bror Ekholm", — doktor Collin slog bort askan från sin cigarr och såg
åt annat håll, — "hvad hörs från Donners, har du varit där nyss, hur må
flickorna?"
Häradshöfdingen sneglade med en skälmsk blick på sin vän, men som han
icke var nog fysionomist att läsa annat än likgiltighet i hans ansigte,
tog han sjelf sin sentimentala ton och sade:
"Det är ju en faslig decadance i den familjen! Ett, rent elände — —
tänk dig bara två år tillbaka, den där afton till eksempel! Jag var kär
och du var kär, och hon var kär, lillan! Gubben var ung och glad liksom
du och jag, och nu ligger han där i grafven och multnar! Fy tusan!"
"Ja, det var _då_ det, tiden går! Nä, hur mår flickorna?"
"Jag var inte lite kär jag, den tiden. Och jag talte minsann med mamma
om henne, men mamma tyckte inte hon var vidare passlig, och det var ju
en lycka, en evig lycka".
"Visst var det det, men — hur må flickorna, vill du inte ut med det?"
"Jag har inte varit där på länge".
"Hvarför? Skäms du att umgås med dem för att de blifvit fattiga?"
"Äå, into det, men, hon är ju alltid sjuk, du vet ju att hon into
stigit upp nu på två år..."
"Såå. Hvem sköter henne?"
"Miloff, och Ek. och Lundén, de ha besökt henne alla, men det är något
envist hon har, malaria eller hvad det är... hon blir visst lam".
"Hon är alltid sjuk", sade doktorn som för sig sjelf, "hysterisk och
halfgaln. Hon skulle ha varit ur folket, så hade hon nog botat sig
sjelf, med ett friskt lif på landet".
"Menar du hon bort bli gift?"
"Jag vet inte om det hade hjelpt", sade Collin, — "hon hade visst inte
anlag för trohet och huslighet".
Häradshöfdingen satt tyst. Han tackade i sitt sinne den goda Guden
att han sluppit af med henne i tid. Men hon var allt bra söt när hon
dansade. Så kvick, intagande och pikant när hon ville.
"Ja, poetisk var hon, lilla Luba", sade han, "en riktig elfva!"
"Hon hade nattmara", brummade Collin.
Häradshöfdingen blef stött.
"Men du var ju lika kär som jag, din menedare", sade han, "och skulle
ha kastat dig i sjön för henne, vasa?"
"Inbilla dig dumheter, Ekholm! Jag har aldrig tänkt på Luba. Jag var
den tiden kär, det har du rätt i, — om jag nu öfverhufvudtaget kan ta
ett så öfverdrifvet ord som kär i mun — men, det var en bra flicka jag
beslutit mig för, icke den lilla eksentriska du valt till ditt ideal.
Jag menar Lina!"