På morgonen slumrade den sjuka in och man var något lugnad med afseende
på henne. Men när hon vaknade började hon på igen med sin hejdlösa gråt
och sina svimningar. Middagstiden bragte redan feber och när klockan
fem det gamla ryska statsrådet, familjens husläkare kom, pratade hon
i kors och tvärs, skrattade och gret om hvartannat, hotade och bad,
grälade och smekte.
"Det ä' int nå'n reda med lilla guddottren", sade gubben Miloff som
varit fru Donners läkare och förtrogna och gifvit Luba namn efter
sin egen hustru, "ingen reda. Det är frossa och det är bleksot. Fula
sjukor, fula sjukor! Hvad ska' det vara? Hvad ska' det säga? Olyckligt
kär? Nej? Romaner? Nej? Hvad är det sen? Lilla hjärtat? Nej! Oi, oi
det är griller, bara griller och förkylning. Ska' vi ha piller? Chinin?
Jaha, ja. Och till det första järn! Gud välsigne järn! Det skall man
alltid ge!"
"Är inte åderlåta bra?" frågade moster som röd och fet stod vid sängen
och längtade att få tala. "Jag slog hål i går, och det kom en blod ut,
så tjock som paltsmet, det var ondskan, förstås, eljes hade hon rakt
dött i natt för oss".
"Jo, lilla goda pastorskan", svarade statsrådet och vred om sina långa
gråstripiga polisongor, "jo, mycke' bra! Men hon har för lite' blod
eljes. Nu ska' vi ge chinin så får hon mer. Hysteri — har hon och
bleksot, det vill säga järn. Apropos, unge doktorn — hvad heter han nu,
min vän, — Collin, ja, Collin var det ta' mig tusan, Collin sade när
han fick höra om det här tillfälle' att lilla vännen guddottren, Luba
ja, att hon haft maran en tid om nätterna, är det sannt, hvad?"
Mostern och Lina stirrade på hvarann, den sjuka låg och kastade sig på
sängen, med orediga blickar såg hon omkring sig, och slängde armarne än
hit och än dit.
"Jag vet inte", sade Lina, "hon talade om en drömbild som kom om
natten".
"Det är maran", försäkrade statsrådet.
"Och som hon höll mycket af", hviskade Lina, "och som liknade".
"Åt guddottern för mycket om aftnarne?" afbröt läkarn.
"Där ha vi de där frestelserna", menade moster, "hon talade om
frestelser. — För mycket blod!"
"För mycket mat, och för lite' motion. Ja, det är vår tids kvinnor.
Jag har visst en tio stycken med maror. Några ser spöken, några ser
prester, några ser små barn".
"Ha gifta kvinnor också sådan ohyra?" frågade moster.
"Jo visst, men mer konkreta. De som ha män behöfver inte se syner".
"Nej nej", skrattade moster, "de ä' allt vana att se hin i syne, och
att inte förskräckas för så lite. Men jag skull' allt vilja veta om
sådana här sjukor är vanliga eller ej, goa statsråde — för jag har inte
sett sådant i vår landsända into?"
"Jo, det är vanligt, bland herrskapen. Man har så många namn på dem —
men det är en sak som into fruntimmer förstå. Fruntimmer förstå sig på
annat — men inte på det — de förstå sig på annat".
"Herre Gud", Moster suckade. Lina gaf den sjuka litet saft och vatten,
och statsrådet reste sen han gjort sina ordinationer.
Men ett par dar därpå blef han på nytt kallad ut till postdirektörns.
Luba blef med hvarje dag sämre.
Gamla Miloff förklarade nu att hon hade fullt utvecklad nervfebor. Hon
yrade nästan hela dagen, och när hon var redig gret och snyftade hon,
och ville icke se någon utom Katrina som hela tiden stod och välsignade
sig och kysste henne på händerna.
"Jag hatar de andra", sade hon, "jag hatar Lina och Anna och alla! Låt
Lina ta' sin doktor, jag hatar honom också, jag hatar honom så att
jag ville strypa honom om jag bara kom åt. Och jag vill inte se pappa
heller. Pappa vill mig ondt. Alla vill mig ondt! Ingen kan tåla mig.
Alla är falska!"
Och så igen snyftade hon tills febern och yrseln kom.
En dag trodde Anna sig böra berätta henne att Lina gifvit doktorn
korgen.
"Och hvarför, hvarför", frågade den sjuka.
"Hon älskar honom ju alls into", tröstade Anna och försökte få de mest
vänliga och ömma tonfall i sin styfva röst, "hon bryr sig inte alls om
honom".
"Det är dumt af Lina", sade Luba, "dumt, dumt, dumt! För jag hatar
honom! Jag vill aldrig se honom. Jag ville göra honom ondt om jag
kunde, den falske, nedrige".
Man hade svårt att lugna henne.
Febern räckte länge, vecka gick efter vecka och konvalescensen
ville aldrig komma. Juli månad kom och gick. Moster reste och en
sjuksköterska från hospitalet antogs.
Ändtligen ansåg man krisen öfverstånden. Luba skulle lefva. Hennes
feber kom nu bara till nätterna, och var helt lindrig. Men hon hade
inga krafter, och visade ingen lifslust. Intet hjelpte af alla
statsrådets föreskrifter.
Han försökte ändtligen en vacker och varm augustidag öfvertala henne
att stiga upp en smula och ligga på täcket.
Men hon ville icke. Hon var fullkomligt apatisk, intet kunde väcka
henne ur det tillstånd af slöhet hon kommit i.
Man skaffade en stor bärstol för att få henne buren ut på verandan.
Hon nekade bestämdt.
Dagarne gingo. Luba lät sig af intet förmås att röra på sig. Sköterskan
gjorde hvad hon kunde, läkarn både hotade och bad, fadren lofvade henne
de omöjligaste saker bara hon ville försöka resa sig en smula, bara med
en fot, — en fot utom sängen.
Omöjligt. Luba såg på dem med sina stora, oklara ögon och skakade på
hufvudet. Nej, hon orkade icke.
Till första September skulle man flytta in till staden, men icke mer
till det gamla, vackra hemmet vid boulevarden, utan bort, långt bort
till en liten, billig lägenhet med tre rum. Postdirektörn hade måst
taga afsked till följd af sina trassliga affärer, och skulle nu se sig
om efter en annan, "mindre ansträngande" plats.
Luba kunde inte stiga upp till flyttningen, hon roddes först till
Sandviksstranden, och körde sedan i vagn vidare.
Flyttningen var svår — — en förfärlig tid för den lilla familjen.
Luba låg ofta ensam i sängkammarn i det nya hemmet — låg slö och
apatisk, tyst och trumpen medan systrarne arbetade som dagakarlar,
buro, drogo, packade upp, släpade, spikade och sleto.
Postdirektörn hade blifvit än mer ojemn till lynnet än förr — han
var periodiskt helt melankolisk och kunde då ha märkvärdiga skof af
melodramatiska utbrott.
Och efter en sådan tid följde alltid en annan då han var af helt
motsatt lynne.
Nu under flyttningen höll han sig helst ifrån allt skräpet, vistades
mycket på "Kapellet", läste sina tidningar, rökte sin lilla cigarr, och
drack sin oskyldiga toddy — — där glömde han icke sällan melankolin,
och drömde sig ung och säll i små harmlösa samtal med Alin, den pikanta
uppasserskan med de glada ögonen och pannlockarne ända ned på näsan.
Här hade han kommit att tänka på att det alldeles ickw var tid för
honom att nu allaredan renoncera på lifsglädjen och bli gammal. Hvarför
skulle han det? Var han ej en man i sina bästa är, ståtlig, vacker och
ungdomlig?
Bara hålla sig rank och rak. Vårda sig med en viss noggrannhet, liten
smul svart kosmetique, en god frisör — — barberaren skulle få en dusör
om han ville göra sig möda med honom.
Också i sitt sätt att vara kunde man. Röra sig elegant — — sitta med
spänstighet, tala med ungdomlig lätthet, låta orden flyta ledigt.
Man skulle bara inte sjelf göra sig gammal så tänkte ingen annan därpå.
Och han fick en stor, nyvaknad lust att vara med, och vara "som folk".
Vaka med de andra, äta med dem och dricka med dem, gå med på allt, och
into knussla.
Emellertid sökte han ej upp de fordna kamraterna, och de sågo honom
aldrig. De voro gamla de, stadgade familjefäder, dumme, ensidige
män, martyrer för grälande och fordrande hustrur, hycklande en viss
anständighet, som de dock ej höllo för stramt på om de bara frestades
som han.
Han fick dock en hop nya vänner, någre bonvivanter som kommo och foro
och ständigt lefde lika gladt och sorglöst.
Det var till dessa flyttfoglar postdirektörn slöt sig. Och här fann han
sympati och glädje. De voro som han ett slags snyltgäster på sin egen
andra ungdom, hvilken de nu med god smak förtärde.
Med dem gick han så hela vintern om från Kleinehs till Opris, från
Opris till Societeten och från Societeten till Kapellet. Han blef
rödbrusig och pustande, läpparne antogo en rödgredlin färg och blefvo
fylliga och glänsande, han sken och blänkte, ögonen plirade förnöjda
och inspirerade då han ej hade sitt skof och gret eller var högtragisk.
Hemmet var nu i ordning, gamlorna hade fått det helt nätt, men far var
kommen i vanan och var mest ute.
Han lefde nästan uteslutande på vigilans. När den lånade penningesumman
var slut kom det tragiska momentet, och det räckte tills vännerna och
den glada Alin tröstat honom en smula.
Det var en söt unge, som var skapad att med sitt muntra skämt lifva upp
en stackars melankoliker som han.
Och så var hon så olärd! Det låg en viss tjusning uti att bilda hennes
ande, att föra henne i "diktens lundar", med ett ord, att civilisera
henne.
Han gick till Kapellet på de otroligaste tider och där, bland flaskor
och glas, talade han med henne, deklamerade till och med ibland Heine
på svenska, och trodde sig hvärfva en själ för ljuset.
Men till nätterna gick han hem.
Det var en afton, han hade suttit sen middagen, varit glad med
vännerna, läst upp för Alin en vers, eller två.
Så skulle han hem. Det var isande kallt ute, och inne hett som i ett
paradis. Usch så kölden bet, han fick hicka, blodet för honom åt
hufvudet, han blef så illa till mods där ute, jag mä väl aldrig ha
druckit för mycket? tänkte han.
Sä ropade han an en iswoschick. Det var knappt att han orkade stiga i
släden. "Kör", stammade han, "kör fort".
Kusken frågade något, men fick ej svar.
Så körde han.
Det gick med en fart, slängde från den ena rännstenen till den andra
och tog stöt i hörnen så släden skvättade högt upp.
Postdirektörn dinglade utan en smula hållning af och an där han satt.
Han hickade våldsamt och kunde inte förstå hvarför det gick så oroligt.
Hans tunga och oviga kropp beskref häftiga bågrörelser och vajade allt
efter stötarne och slängarne.
De körde och körde.
"Hvart fan kör du?" ropade postdirektörn hest mellan sina hickskof.
"Hvart skall jag då köra?" frågade iswoschicken med största ro.
"Vet du inte det, din tusans karl?" röt han.
"Hvad skul' en stackars fan som jag veta när inte herrn vet sjelf
heller".
Postdirektörn tog af sig hatten. Han hade så förfärligt varmt om
hufvudet. Han tänkte efter. Målet för resan syntes honom så långt
borta, han hade totalt glömt namnet på villan där döttrarne väntade
honom i hemmet.
"Hvad heter det där förbannade lilla grå huset på andra sidan långa
bron?" frågade han med sväfvande röst, "vet du hvad det heter?"
"Lappviken då?" Kusken småflinade.
"Nåja, det kan vara detsamma", lallade postdirektörn, "bara du kör
fort. Här har du en två mark, kör fort, jag har så hett så, och fryser
om fotterna".
Iswoschicken mumlade något, körde ett stycke och stannade slutligen,
framför Kleinehs Hotel.
Han steg ur, lunkade in i förstugan på hotellet och hviskado något åt
portvaktarn, och så hjelpte de tillsammans postdirektörn ur droschkan
och upp i ett af hotellets rum där man lemnade honom i en god länstol
framför skrifbordet.
Då uppasserskan om morgonen kom med famnen full af ved för att elda
släppte hon alltsammans ned af förskräckelse.
Där låg ett lik på golfvet, med ansigtet rakt uppåt, och
munnen vidöppen.
Lampan brann och kastade ett underligt sken på dessa blåaktiga och
stela drag. Hela ena sidan var förvriden, och man kunde se hans
löständer i deras fogningar af glänsande guld.
Läkaren tillkallades, men där stod intet att göra. Han kunde blott
konstatera att döden inträdt redan för flere timmar sedan. Det var
slut, ohjelpligt slut.
7.