Man satt vid frukostbordet en morgon och talade om allt möjligt.
Moster Thilda med ett halft dussin af sina barn var kommen på besök
från sin prestgård i Orihvesitrakten, och nu skulle de tillbringa några
veckar ute på villan hos postdirektörns.
Moster tyckte rätt bra om systerdöttrarne, ehuru hon icke förstod sig
riktigt på dem.
Flickorna å sin sida täflade att visa sig älskvärda, de höllo alla af
sin moster, hon var deras enda kvinliga nära slägting och hade dessutom
genom sitt glada, vänliga väsen förstått att vinna deras hjärtan.
Man kunde inte se någonting fulare som på samma gång var mer intagande.
Hennes ansigte var bredt och rödt, håret slätt och färglöst, munnen
stor och vänlig och alltjemt i färd med att visa de gula och ojemna
tänderna. Men hon såg frisk och kraftig ut, kroppen var sund men hade
den fason en god barnaföderska utan tillstymmelse till koketteri gärna
får, sedan hon sett den nionde plantan väksa upp ett stycke förbi
lindan.
Mannen var prest och hade liksom hon i sin ungdom varit stark läsare.
Men nu hade det praktiska lifvet tagit dem begge så starkt i anspråk
att de ej mer ansågo sig ha tid till starkt theologiserande.
I fristunderna roade sig pastorn med att vara skomakare, och han hade
fullt göra att hålla de nio hela om tårna.
Frun spann och väfde, sydde med glasögon på näsan, och alla seks
sönerna och de tre flickorna gingo klädda i ungefär samma slags tyg,
sydt i en snitt som var så föga komplicerad som det bara var möjligt.
För resten lefde de ute på landet i god sämja med socknens få herrskap
och många bönder, gingo på julkalas och höllo sjelfva majgille, det var
deras nöjen. Den femtonåriga älsta dottern liknade sina syskon och sin
mor som det ena lingonet liknar det andra. De voro friska, röda och
glada, hade goda lynnen, utmärkta magar och god arbetslust.
Det var en hel menighet af arbetsdugligt folk. Den seksåriga flickan
gjorde utmärkt nytta som barnpiga till de små, och pojkarne hade hvar
sitt handtvärk.
Här ute på villan hos onkel gjorde de alls inte det besvär man skulle
kunnat tro. Fyra af barnen sofvo i klädbodan och sysselsattes om dagen
med vedhuggning, rensning i potatis- eller roflanden och på gångarne,
medan flickorna fingo hjelpa Lina med lappning och stoppning samt
städning och inomhus göromål.
Moster Thilda satt vid midten af bordet och berättade om lifvet på sin
prestgård. Sedan började hon eksaminera systerdöttrarna.
"Hvarför hade 'gamlorna' inte gift sig?"
Ja, det var nu en fråga. Lina rodnade och såg olycklig ut, Anna körde
ut sina tjocka läppar, rynkade ögonbrynen och svarade:
"För min del tål jag inte karlar!"
"Du mildaste!" Moster Thilda slog ihop sina grofva arbetshänder och
visade alla tänderna, "tål inte karlar! Hvad har du emot dem? Har inte
Gud skapat dem kanske lika väl som oss? De är skröpliga förstås, men
hvad har man sin kristendom för, om inte för att förlåta dem".
"Usch då!" utbrast Anna, "förlåta och förlåta! Men jag förlåter inte.
Vill de inte bära sig åt som folk, så må trollen ta dom. Jag vill inte
ha en man som man skall förlåta".
"Skadan blir din, min unge, för det är du som blir utan! Hvad tror du
du är skapad för, hvad? Jo, för att föda barn, och sköta om man och
hus. Och det är inte det sämsta".
Alla flickorna läto höra ett indignationens sorl. Luba vände sig
förtrytsamt bort, och tillochmed den blida Lina kastade förebrående
blickar på den godlynta prestfrun.
"Jo, lita på det, det är det enda riktiga. Det första Mattias sa' när
vi blefvo förlofvade var, att vi skulle från början ha klart för oss
att våra barn skulle bli riktiga kristna. Jag tyckte det var lite
tidigt att tala om barn, men — det var bra jag satt mig i det straks.
Sä kommo de, år efter år, ett i stöten. Först är det lite besvärligt,
men blir snart en vana. Det är gudskelof inga vanskapliga och inga
genier bland våra ungar, jag tror di är riktigt ordentliga matäpplen
allihop. Flickorna skall läras att så fort som möjligt få bugt på sina
egenviljor, så di i tid kan bli goda hustrur eller huspigor om de inte
kan skaffa sig män. Pojkarne ska' gifta sig så fort de kan få fötterna
under eget bord. Inte något lässöl och onödigheter. Det är inte alla
som ha presthufvu'n inte! Fort ut i lifvet, det är min lära".
"Men om de nu bli sådana som ska förlåtas, hvad så?" frågade Anna.
"Har ingen nöd bara man skaffar dem ordentligt göra. Har du sett en
ordentlig och trägen arbetsmänniska ha tid med liderlighet? Nej, det är
lediggång och läsa som gör folk galna".
"Kära moster, den bästa kan ju komma i anfäktelse".
"Ja!" — Moster Thilda suckade en liten förflugen skenhelig suck. "Ja
men — så ska' vi förlåta! Det är djefvulen, synden och vårt eget
kött som ibland är i vägen och gör oss ondt, då hjelper bönen. Men —
fortsatte hon med sin naturliga stämma — men det är inte så farligt! Om
folk tvättar sig alla dar och så går i arbete, sofver de om natten och
syndar inte".
"Men om de komma i frestelse?" invände Luba.
"Så ska' di få rysk bastu", svarade moster. "En ordentlig rysk bastu
med duktigt brass. Jag vill se den som inte kan svettas bort frestelser
om han får ordentligt bad, bra med björkbas och så kallt vatten öfver".
Flickorna skrattade. Luba såg försmädlig ut, den enfaldiga
landtmänniskan förstod sig på ingenting.
Mostern låtsade inte om, utan fortsatte:
"Man kan dessutom inte tala om frestelser, för andra än karlar. Vi
kvinfolk..."
"Jo", sade Luba, "jo, man kan. Vi ha också våra frestelser".
"Det är bara pigor", försäkrade prestfrun, "bara tjenstfolk, och sådana
som inte på något vis kunna bli försörjda eljes. Har du någonsin sett
en hygglig flicka som har hus och hem, kläder och föda och sådant mer —
ha frestelser?"
"Jooo, det kunde ju finnas". Luba såg litet generad ut.
"För det första vet du inte hvad det vill säga, din gulnäbb", log
mostern, "och för det andra, så ska' hon ha ris och så en man, om nu
någon vill gifta sig med en sådan odugling".
"Jag tycker", förklarade Anna med sin djupaste alt, "att en man
som hustrun skall förlåta gärna kan ta' en hustru som också haft
anfäktelser eller frestelser eller hvad det nu heter! De är lika goda
begge två, och kan gärna förlåta hvarann hela lifvet igenom, så får di
ömsesidigt se hur roligt det är. Nej, kära moster, jag vill inte gifta
mig, för karlarne är så usla så, — de gamla som de unga! Jag har mina
erfarenheter från allra första hand, åtminstone om de gamla".
"Hyss!" Lina såg allvarligt på systern. För att blanda bort saken sade
hon:
"Och jag vill inte gifta mig för att jag inte kan få en man som håller
af mig så högt och så länge jag vill".
"Och jag", Luba såg upp med flammande ögon, "jag vill inte gifta mig
för att jag inte vill ha barn, och jag inte vill vara bunden vid _en_
hela mitt lif, och jag bara vill älska, för det är bara kärleken som är
värd att lefva för".
Moster Thilda tappade sin potatis och lät gaffeln bli stående rakt ut,
pekande i luften. Anna fick en hostattack och Lina hade otrolig hast
att med fingret sopa bort en hop brödsmulor som samlat sig kring hennes
tallrik.
"Hvad är det för skräpprat?" brast slutligen moster Thilda ut. "Är du
galen? Älska? Älska mig hit och älska mig dit? Hvad vill du med kärlek?
Det är det man lär af allt det hufvudstadslifvet och det läsandet.
Kärlek! Sådant skulle en anständig människa aldrig tala om! Det är det
värsta som finns. Kärlek, och superi och kortspel, det är tre nätta
saker. Söta Luba, skall vi säga till om bastu? Åh nej, det var bara
joller du sade där. Skada att jag inte har Mattias här så fick du veta
något! Han kan predika! Kan man tro, flere än en! Herre Jemine kära
barn, har du bara fått _en_ så ber du nog Gud bevara dig för flere".
Moster tog igen sin hjärtnjupna ton.
"Ja, ja man har nog svårt med _en_, att tänka sig att ungen där skulle
orka med flere!"
I komisk förtviflan tryckte hon begge händerna på det ställe där fordom
veka lifvet satt, suckade djupt och drog ögonbrynen så högt hon kunde.
Annas otåliga torrhosta lugnade sig vid denna syn, Linas flitiga
fingrar stannade af, och Luba återfick sitt förra uttryck af
öfverlägsenhet och nedlåtande vänlighet.
Som en afledande åsktråd stod mosters gaffel ännu ut mellan fingrarne
på henne, och i hennes rörliga ansigte lästes en litet skenhelig och
enfaldig min som klädde henne lustigt nog.
Man afbröts af gamla Katrina som kom in och berättade att "pappa kom!"
Och alla sprungo emot postdirektörn, Luba helsade honom med otaliga
kyssar, smekningar och söta ord.
Men han var distraherad och nervös, ville genast ha ett samtal med
svägerskan och döttrarne, man skulle gå i gula kammarn och låsa dörren
till.
Man satte sig därinne, alla i spänd förväntan på hvad komma skulle.
Postdirektörn såg ovanligt upprörd ut. Han gick en stund af och an i
rummet, för med fingrarne genom sitt hår, pustade och suckade.
Och ögonblicket därefter log han mot Luba, småskrattade, och spatserade
åter af och an i det lilla rummet med en fart som gjorde Anna helt
ängslig för möblerna.
"Jag är glad du är här, söta svägerska", sade han slutligen, "ty den
här dagen skulle egentligen vara en vigtig dag i mitt hus. — Ja, så är
det, så är det. Det är för resten en glad och en... förbannadt tråkig
underrättelse jag har att meddela. Hvad ska' vi ha först? Nå, jag menar
vi ta' det oundvikliga och förargeliga först, så få vi konfekten desto
rarare på sen, hvad pullor?"
Man nickade.
Moster tog sig en bekväm ställning i soffhörnet, Anna såg sträng och
fördömande ut, Lina liknade en ranka utan stöd, och Luba betraktade med
ett svärmiskt romanhjeltinneleende sin far.
"Det odrägliga är", talade postdirektörn, "att jag haft en massa
olyckor som tvinga mig att ta' afsked. Ni vet alla att det länge
trasslat för mig med affärerna, — ja Anna, du vet det bäst, en
förtviflad otur har jag alltid haft, de går och dör för mig, den ena
och den andra, på de mest olägliga tider! Uff!"
Han torkade svetten från pannan och fortsatte:
"Alltnog, Faberloff sköt sig i går, och jag står inne där för dubbelt
mer än jag kan klarera. Det bär rakt åt fanders... det vill säga, jag
kan inte hålla mig... vi få flytta till landet, — se efter arbete...
inskränka oss, förstår ni?"
Ingen svarade.
Det blef en lång paus.
Så började postdirektörn ett litet försvarstal för sig sjelf som ingen
åhörde. Annas ögonbryn rynkade sig blott än mer samman, Lina såg
sorgsen ut och Luba drog mungiporna nedåt som beredde hon sig att få
fram tårarne.
Efter några små irrvägar från teksten trasslade postdirektörn bort sig
alldeles, blef ond, gick på igen, men uppgaf slutligen hela ämnet.
"Fan, och det glada glömmer jag", föll han plötsligen in och klarnade
upp som en aprilhimmel efter regn: "Nu kommer det glada!"
Han rätade upp sig, strammade sin figur, jomkade om sin krage och
rosetten, ställde sig framför Lina, gjorde en rund gest med venstra
armen, bockade galant och sade i sin mest förekommande ton:
"Min kära dotter Lina, jag har den äran och den glädjen att öfverbringa
dig en mycket betydelsefull hälsning från en välstående, högst comme il
faut man.... kan du gissa?"
Lina blef blodröd i ansigtet, Luba rusade upp från sin stol, och såg ut
som en åskby. Ögonen tycktes färdiga att flyga ut ur hufvudet på henne
i blikst och gnistor.
Postdirektörn observerade intet, han bockade ännu en gång.
"Vår gode vän doktor Arthur Collin har hos mig anhållit om min dotter
Linas hand. Han har en ställning, en rik far och vill gifta sig genast.
Nä, hvad sägs om det?"
Postdirektörn torrskrattade belåtet, moster Thilda nickade och smålog,
och Anna var färdig med gratulationen när alla blefvo uppmärksamma på
Luba som stod och vacklade, blek och med slocknande, halft afvigt vända
ögon. Hennes bröst arbetade, hennes händer knöto sig, hon tryckte dem
häftigt mot sitt hjärta.
Sä skrek hon till. Lina som sprang till henne för att stödja henne
stötte hon häftigt bort, och föll handlöst mellan armarne på dem alla.
Hennes tinning kom mot kanten på länstolen, stötte hårdt emot, och
blödde.
Hon vaknade ej förrän moster i sin hjärtans välmening slagit åder....
och då låg hon i sin säng, med ombundet hufvud, och omgifven af alla.
Svimning följde på svimning, och först sent på aftonen blef det litet
lugnare. Efter all sin grät hade hon uttömt krafterna, och låg nu och
frös så tänderna skallrade.
Mostern och Lina vakade, postdirektörn kom ibland och hörde åt hur det
var, endast Anna sof lugnt och lät pjåklåsen sköta sitt.
6.