Lina som hade sitt lilla rum på vinden invid Lubas märkte när hon kom
upp efter att hafva lagt in silfret där nere, att systern ännu var
vaken.
Hon lyssnade. Den lilla brukade eljes icke vaka så länge efter en sådan
afton. Hon tyckte sig höra en snyftning. Men nej, det måste ha varit
ett misstag. Allt var åter tyst.
Så klädde hon af sig, kammade sitt jemna prägtiga hår, och närmade sitt
ansigte till spegeln för att betrakta det riktigt noga.
Med strålande ögon såg hon på sig sjelf. Gamla Lina, tjugufem år och
icke vacker! Kantiga drag, mors spetsiga näsa och grå hudfärg, läpparne
tunna och hakan litet lång, det var hennes skylt.
Men det var någonting friskt öfver det ändå, någonting reelt och
duktigt som försonade. Det lyste ur hennes ögon så mycken innerlighet
och hjärtegodhet och blicken var så klok och fast att man inte kunde se
in i detta ansigte utan en känsla af behag.
Lina blef dock helt missmodig när hon kom att kritisera sina drag, och
sin ansigtsfärg.
Hur skulle han i längden kunna hålla af henne, han som hade så många
företräden framför henne, och som dessutom ägde ett så utprägladt
skönhetssinne?
Hon smålog. Hennes unga lycka tycktes dock försäkra henne om sin
oföränderlighet, och hon kände sig snart åter trygg, och full af
tillförsigt.
Han hade valt henne, därför att han älskade henne. Det fanns intet att
frukta! Lifvet var skönt. Som en härrlig dag efter långa mörka tider
af töcken och storm, begynnte nu en ny tillvaro för henne. Kärlek och
lycka efter all denna försakelse, detta pligtlif utan ömhet, utan rum
för glädje eller tid till nöje. Och med ens, utan öfvergångar, alldeles
oförberedt, denna stora och gränslösa lycka! Hans kärlek!
Lina nickade till sin bild i spegeln. Hennes leende förskönade henne,
och gjorde att hon såg yngre ut. En frisk blodström steg upp mot
kinderna som fingo samma vackra färg som hennes läppar.
I detta ögonblick tyckte hon sjelf att hon var riktigt söt. Och hon kom
att tänka på ännu ett företräde som hon visst eljes aldrig skulle ha
kommit att fästa någotsomhelst afseende vid, det nemligen att hon hade
en välproportionerad kropp och en hälsa som ännu aldrig svikit henne.
Hon hade för första gången i lifvet emottagit en kärleksförklaring. Och
hon hade svarat på frågan: "vill fröken Lina bli min hustru" ett från
hjärtat kommande _ja_.
Aldrig hade hon vågat hoppas detta. Väl hade doktorn visat henne stor
uppmärksamhet, sökt hennes sällskap och sagt henne en mängd saker som
kunnat ge en annan skäl till den förmodan att han höll af henne, men
Lima var icke af det slaget.
Hon trodde inte att det gällde henne utan Luba. De hade aldrig kunnat
falla henne in att den man hon höll af skulle föredraga henne framför
den yngre och vackrare systern.
Nu var Lina så öfversvällande lycklig att hon nästan icke kunde tänka.
Hon gick upp i en stämning af stilla och djup känsla, hon hade velat ge
sitt lif i denna samma stund för den älskade som hon nu tillhörde. Och
hon trodde att intet i världen skulle kunna förmå henne att älska honom
mindre!
Hur skönt dock lifvet var! Och allt skönare skulle det blifva. Hon
skulle lära allt för att vara honom till behag! Och hennes oändliga
tacksamhet skulle ge henne förmåga att förvandla hans lif till idel
glädje.
Hon som tänkt att alltid bli hemma som Lubas uppfostrarinna, och
fadrens sällskap, hur skulle det gå därmed?
Nå, det var ingen fara, Anna skulle ju alltid bli kvar.
Sakta klädde hon af sig sin enkla och omoderna sommardrägt, och hängde
den med en liten öm smekning på hangaren.
I den där fula kattunsklädningen hade han blifvit intagen i henne, och
tagit henne kring lifvet! Som om den varit ett lefvando väsen strök
hon sakta till rätta alla skrynklorna på kjolen och jemkade med blid
tankspriddhet veck och skrynklor.
Med ens hörde hon en snyftning och så ännu en. Nu var det intet misstag
mer, det var Luba som gret, Luba som suckade och stönade inne i sitt
rum, stackars Lnba som ensam låg och led därinne medan hon' i sin stora
egoism bara tänkte på sig sjelf.
Fort kastade hon en nattröja öfver akslarna och sprang in till systern.
Hvad kunde det vara?
Men — dörren var reglad inifrån.
Lina bönföll så vackert hon kunde, men Luba öppnade icke. Hon svarade
icke ett ord, och systern kunde endast på de afbrutna och undertryckta
snyftningarne höra att hon ännu fanns därinne.
Lina som nyss varit öfverspändt glad rördes så djupt af den älskade
systerns tårar att hon var nära att förlora sin sjelfbeherrskning. Och
efter att i en kvarts timme ha stått utanför som en förbrytare, fick
hon slutligen komma in.
De båda systrarne förstodo hvarann i början alls icke. Med smekningar
och ömma ord, hvilket för Luba var hvardagsmat, kom Lina ingenstädes.
Luba gret och snyftade så hejdlöst att hon icke kunde tala, och låg en
lång stund på knä framför sin säng med ansigtet gömt i sina händer.
Men ändtligen fick Lina henne en smula lugnad. Och hon kastade sig om
systerns hals, klagande och alltjemt högst upprörd.
"Om du bara visste, Lina", snyftade hon, "hur högt jag älskar honom!
Och jag kan inte lefva utan honom, jag måste gråta, och jag är så
förtviflad att jag kunde förstöra mig, för att han var så underligt
kall mot mig hela afton".
Lina anade icke hvem hon menade, och trodde att systern möjligen
sjuknat in och nu talade i feberyrsel. Hon smekte henne, baddade hennes
tinningar med vatten och tvang henne att dricka litet.
"Du vet inte hvad det är att älska", fortsatte Luba, "du som är äldre
nu! Jag har pappas eldiga natur, det har jag, nu känner jag det
riktigt! Jag har alltid haft så varma känslor, jag kan inte rå för mitt
sydländska blod, och du kan aldrig, aldrig förstå mig".
"Kanske bättre än du tror", hviskade Lina, och ömsade kompressen på
systerns panna.
"Ja men — kärleken förstår du inte", envisades Luba, "och du har inga
frestelser heller!"
"Frestelser, såg inte ett så styggt ord, lilla syster, du menar kanske
anfäktelser".
"Nej jag säger frestelser, efter pappa sade frestelser! Ni tror inte
att vi unga flickor kunna ha frestelser, men vi ha det, och jag har,
och jag är olycklig öfver att han leker med mig, och att han, fast han
älskar mig, är sådan som han var i afton".
Lina tryckte systerns hand.
"Har du älskat honom länge?" frågade hon.
"Jo", svarade Luba, "men inte riktigt afgjordt. Det var först i dag jag
märkte att det var allvar. Men jag har länge kännt att jag måste bli
förlofvad med honom, eljes skulle jag bli olycklig".
"Han älskar dig säkert", tröstade Lina, "han såg så betagen ut, borta
vid berget".
"Och det var han också", pratade Luba, "han var så förtjust i mig då!
när han tog mig kring lifvet då vi ginge nedför och kommo till klyftan,
och tryckte mig, och såg på mig! Åh det var så mycket i den blicken!
Lina, Lina, jag _vet_ att han älskar mig, och ändå kunde han sedan vara
sådan — springa efter dig, och låtsa som jag ej fanns".
"Luba, hvem menar du?" Lina steg upp och betraktade med vildt
uppspärrade ögon sin syster. "Menar du inte häradshöfdingen — jo, du
menar ju honom, — eller Alfred, säg?"
"Oh; Nej!" — Luba fick ett litet otåligt tonfall i rösten, "jag menar
naturligtvis Collin, Arthur, hvem eljes? Det är ju han som liknar min
drömbild, honom jag älskar, och jag vet att jag dör om jag inte får
honom, för jag är så, så, så olycklig eljes".
Och trottsigt kastade hon sitt hufvud tillbaka och gret på ett eget
utmanande sätt.
Men Lina stod som hade hon fått ett slag i ansigtet.
Hon sjönk ned på en stol, alldeles tillintetgjord. Detta barn som hon
höll af som sitt eget, som varit hennes afgud, föremålet för alla
hennes omsorger, nu hade hon således förorsakat henne den största sorg.
Hon hade beröfvat henne hennes första kärlek, bedragit henne, krossat
henne.
Lina som eljes var så lugn och förståndig, tog detta från en oresonlig
sida, och på ett eksentriskt sätt, det föll henne inte ett ögonblick
in att icke Luba hade alla fördelarne på sin sida. Naturligtvis skulle
Luba som var så ung och söt ha större rättigheter än hon, isynnerhet
som Luba älskade honom med så mycket större glöd och hängifvenhet än
hon sjelf. Han hade alltså länge varit Lubas "drömbild" medan han för
henne blott varit en god vän, en vän som hon höll kär, men lugnt, på
sitt eget stilla, innerliga vis.
Hon kunde aldrig ett ögonblick tro att han, då han fick höra att Luba
älskade honom, att han möjligen ändå skulle välja henne, den gamla, den
obetydliga!
Och hon ansåg sin sak förlorad utan att våga en strid.
Den som haft orätt var naturligtvis hon som kunnat en stund inbilla sig
att hon skulle kunnat draga en af lifvets stora lotter.
Stämningarna jagade henne som i en parforcejagt. Ett ögonblick tyckte
hon sig hata denna syster som alltid varit hennes tyrann, och det
nästa trodde hon sig sjelf vara den förorättande, inkräktarn, den
oberättigade.
Och påföljande stund bragte henne aningen om en pligt, den tyngsta af
alla, försakelsens. Hon kände att hon måste upptaga martyrkronan, och
efter det första upproriska motståndet, kom det öfver henne en flägt af
martyrens heliga frid. Hon trodde sig förstå att hon måste kämpa ut sin
kamp allena, och att segern, ett tillfredsstäldt samvete, skulle bli
hennes belöning.
Luba låg och snyftade, alltjemt ytterst upprörd, Lina stod och såg ned,
med händerna hopknäppta öfver bröstet, och de nyss så lefnadsgladt
strålande ögonen, matta och slöa.
"Du _skall_ få honom, Luba", hviskade hon, "han kommer nog att älska
dig, och — — han vill kanske gifta sig snart".
Luba reste sig upp, torkade tårarne med nattröjsärmen och log, medan
ögonen åter antogo sitt vanliga uttryck:
"Jag vet inte, om jag tar honom straks du", sade hon, halft bittert och
halft ömt, "jag vet inte om jag _vill_ gifta mig. I alla fall — — vill
jag inte bli gift som mamma! Jag vill inte ha otrefligt. Jag vill ha
roligt hela tiden, som pappa".
Lina beklagade sig tankspridd öfver Lubas orimligheter, men den lilla
fortsatte:
"För jag har helt andra åsigter än ni andra, jag vill, vill bara
älska!" Och hon bröt samtalet midt i tu, i det hon plötsligen bad Lina
gå till sig, nu skulle de sofva. Nu var hon glad igen!
Så kysste hon sin "gamla" på kinden, vårdslöst, helt en passant, och
skuffade henne sedan skämtande bort, ut från dörren.
"Jag skall sätta opp papilljotter", sade hon, "och så drömma om min
vän! Godnatt med dig, du är en raring! en liten söt, ful gamling;
godnatt med dig"!
Lina gick, och väl inne i rummet kastade hon sig i sin tur på golfvet
framför sängen, och vände sig i bön till den Gud hon trodde skulle
finna behag i hennes offer.
Och hon aflade sitt nunnelöfte med mera allvar än någon klostermö från
Lubas romaner. Med en sjelfgjord martyrs hela samvetsfrid somnade hon,
med det lilla slitna nya testamentet ännu i händerna.
Och alltjemt sken månen lika klar öfver Rönnskärs fjärden.