Alla tre voro med, och på eftermiddagen vandrade post- direktörn och de
unga genom skogen upp till utsigtsberget.
Anna var hemma och bestyrde om kvällsvarden, men Lina gick och åhörde
kusin Alfreds glada skämt med "pappa" medan häradshöfdingen och
doktorn underhöllo Luba med sina berättelser om hur ledsamt det var i
hufvudstaden under sommarn när alla voro bortresta.
Luba var alltjemt lika febril, det ena ögonblicket såg hon ej, hörde
ej och var alldeles borta från alltsammans, medan hon var det andra
skrattade högt, sprang och hoppade, tog doktorn under armen och låtsade
som om ej häradshöfdingen var till.
Och en stund derefter upprepade hon samma method med Ekholm, satte sitt
täcka leende ansigte intill hans för att "få honom att skratta", medan
doktorn ignorerades fullkomligt.
Så gick hon åter tyst, och ingen af hennes kavaljerer fick henne att
tala.
Ingen annan ung flicka skulle ostraffadt kunnat tillåta sig detta med
dessa båda stadgade och allvarlige unge män. Men Luba var så intagande,
med en blick ur sina stora, glada ögon vann hon hvad hon förlorade med
sitt nyckfulla sätt. Och man urskuldade henne gärna. Modren hade ju
dött så tidigt. Ooh fadren — han var ju ett sådant älskvärdt gammalt
barn, han också, egentligen något af poet eller konstnär. Doktorn måste
ju under sådana förhållanden ursägtas, och så var hon så söt.
Aftonen var vacker, och från utsigtsberget såg man all världens
härrlighet utbredd nedanför sig. Det var imponerande och kusin Alfred
deklamerade en massa svensk plockliteratur där han låg raklång i en
bergsklyfta med sin militärmössa lyftad på en granruska rakt öfver sig.
Häradshöfdingen satt så korrekt som möjligt på en sten, han höll sin
fetlagda kropp så rak han kunde och hans trinda, blondbleka ansigte
sken af belåtenhet. Med sina blåaktiga ögon betraktade han ömsom i mild
beundran landskapet inunder sig och ömsom Luba som hade ställt sig vid
branten af berget och petade ned småsten med spetsen af sin sko.
Hon såg så poetisk ut där hon stod med den något magra och outvecklade
men välformade kroppen böjd bakåt i en vågad och gratiös ställning så
den aftecknade sina jungfruliga linier mot den blå och ljusa tonen af
himmelen och skyarne.
Och hon ville vara vacker just nu. Svärmiskt blickade hon uppåt, som
väntade hon en uppenbarelse. Och hennes själ sväfvade i en sfer af
önskningar och begär. Hon längtade efter ömhet såsom aldrig förr, hon
hade kunnat breda ut armarne och famna den som bragte henne det största
mått af det åtrådda, det obekanta, det sköna hvars namn hon ej kände
men som hon anade och som hon hoppades skulle fylla hennes lif med sina
rika skatter.
Och häradshöfdingen vände sina blickar från landskapet och bara
beundrade henne. Han stödde sig mot det förgyllda handtaget af sin
käpp, och sög på cigarren som hade den varit en konfekt hvilken ägde
företrädet att klara tankarne.
Han föreställde sig den hulda därborta i alla möjliga situationer:
Som värdinna vid hans små toddyfester skulle hon vara förtjusande,
som baldrottning oemotståndlig, men som hustru och mor, nej för alla
delar ... hon var inte till sådant! Om inte kärleken kunde förändra
henne? Flegmatiskt dryftade han inom sig alla om och men, medan kusin
Alfred reciterade Stagnelius. Månne inte hans gamla mamma kunde få
bugt med Luba? Nej det var väl omöjligt. Hur det var började han tänka
på huruvida han inte borde ge sig löftet att aldrig mer fundera på
giftermål, han hade egentligen icke tid, och besvärlig var det ju också.
Det började skymma.
Luba hade plötsligen fått en ingifvelse. Hon följde nu som alltid
blindt sina impulser, tanklöst, utan att unna sig ett ögonblicks
reflektion.
Hon beslöt att vinna doktorn. Tänk om han var den rätta, just han! Då
han såg på henne kom det ett sådant vänligt uttryck i hans ansigte,
det var intet tvifvel därom, han höll nog af henne. Hur varmt hade han
ej tryckt hennes hand den gången då hon för honom hade beklagat sig
öfver att hon var utan mor, att hon var så ensam, då hon sade att hon
fruktade ensamheten och fruktade sin egen oerfarenhet och de människor
som ville begagna sig af den för att förmå henne till obetänksamheter.
Då hade han ju tillbjudit henne sin vänskap, sin goda råd. Om hon nu
skulle bringa samma samtal å bane, få honom att förklara sig tydligare.
Det voro roligt att vinna hans vänskap, kanske hans kärlek. Ja, hans
kärlek! Tanken på detta kom henne att spritta till! Hur lyckligt att
bli älskad af en sådan intressant man.
Hon såg på honom, halft, utan att vända hufvudet. Hon observerade hans
vackra, stelt men högt burna hufvud, den ädla formen på hans panna och
näsa, och med ens föll det henne in, att han liknade någon... hvem var
det?
Var det den ryske målarens bild af folksagans demon, eller var det han,
hennes egen vinterdröm?
Jo, det var han, fantasihjelten, den underbara drömvännen som så länge
hållit henne fängslad. Endast att uttrycket i ansigtet fattades.
Doktorn gick där lugn och sansad. Om hon kunde få honom att flamma, att
bli entusiastisk, att bli varm!
Hon ville så innerligt gärna vinna hans hjärta.
Sakta gick hon emot honom och bad honom hjälpa sig att gå nedför
berget. De andra gingo krokvägen, men de kunde gärna gå den gifna. För
att inte falla vid de branta klyftorna lutade hon sig tungt mot hans
stadiga arm som höll henne fast.
Om han bara inte haft detta halft försmädliga sätt — någonting på
engång protegerande och hånande. Han älskade henne säkert, hans vänliga
blickar kunde ju ej bedra, och så besökte han ju dem så ofta, hela
vintern åtminstone en gång i veckan, och nu ännu oftare.
Luba kände sitt hjärta slå allt häftigare ju fastare han höll henne.
Där var en klyfta. Han tog henne om lifvet och lyfte henne öfver.
Hon såg upp, in i hans ögon med en blick så eldig att doktorn blef helt
skrämd. Och hon tryckte sig intill honom med en suck ur djupet af sitt
hjärta.
"Ni liknar den som jag håller af", hviskade hon, "isynnerhet i afton.
Vet ni hvem jag håller af? Jo, nu skall ni höra! Men tala inte om det
för Lina eller Anna hör ni, det måste vara oss emellan!"
Doktorn lofvade det. "Ni är en underlig varelse", sade han, "af Lina
behöfver ni dock intet frukta, hon är en engel, ni kunde tryggt
anförtro henne allt".
"Nej föralldel", — Luba bad så bevekande, "säg henne intet! Just för
att hon är en engel. Och jag är människa, en elak, elak flicka, och har
frestelser".
"Kors bevars, mitt söta barn!" Doktorn tog sin kyligaste min på, "tala
bara inte om sådant! Men säg hellre hvem jag liknar. Det skulle roa mig
att veta".
"Nej, nu ser ni åter så stygg och fremmande ut! Ni tycker bestämt inte
om mig! Jag stackars, olyckliga, ensama flicka! Och till er trodde jag
ändå att jag kunde förtro mig!"
Luba riktigt gret, och ryckte sig lös. Det blef den unge doktorn
för starkt. Han sprang till henne, tvang hennes arm ånyo i sin och
försäkrade henne så ifrigt om sin sympati och sitt intresse att hon
slutligen öfvervanns.
Han tvang henne att omtala hvad hon kände, och snart var hon åter i
full fart.
"Jo vet ni", sade hon slutligen, "jag har en drömvän! Han kommer när
jag sofver, nej egentligen just innan jag skall somna. Alltnog — det
är när lampan skrufvats ned och Katrina gått, och jag just bedt Fader
vår och har hufvudet mot väggen. Då är han där. Stor och med svarta
vingar som likna skuggor och breda sig ut öfver hela rummet ända till
kakelugnen.
"Och så börjar det susa om honom. Han hviskar. Det är märkvärdiga
saker... jag förstår och förstår ändå inte. Ibland är det vers. Numera
törs jag inte gå lägga mig utan oro. Ni kan ju förstå att jag är
förfärligt rädd".
Luba var en stund tyst. Den unge läkarn visste inte om han skulle tiga
eller svara. Han ville säga någonting, börja ett litet medicinskt
föredrag om maror och sådant, men det var synd, äfventyret var ju rätt
pikant och den hvita svärmerskan vid hans arm såg poetisk och söt ut.
Han nändes icke störa henne.
Hon fortsatte:
"Jag vågar aldrig se upp, jag ligger alltid med nästan slutna ögon, och
jag tror att om jag vände mig om och såg, så...
"Så, hvad då?"
"Så skulle jag — — nej, jag säger inte".
"Vakna", proponerade doktorn.
Luba såg ned. Doktorn frågade om igen. Hon teg alltjemt. Han tryckte
sakta hennes arm, liksom för att bedja henne omtala allt.
Hon skälfde till, som om hon fått en elektrisk stöt. Ömt tryckte hon
sig till honom och hennes darrande, ungdomliga gestalt slöt sig mot
hans. Hon märkte inte hans något generade min, med en blick höjde hon
mot honom sitt ansigte, men han såg det icke. Någon kom emot dem, och
störde dem.
"Syster Luba, skynda dig, liten!" Det var Lina som sprang emot dem,
"det är kallt och du är för tunnt klädd!" Hon tog med våld Lubas arm,
svepte henne i en schal, — och så var illusionen slut.
Luba var förtviflad. Hon hade minst af allt önskat ett sådant afbrott.
Hon ville älskas! Hon ville älska! Den vackre, unge doktorn blef i hast
idealet, hvad som fattades honom i verkligheten ersatte hennes fantasi,
och hon tyckte i denna stund att hon älskade honom passioneradt! Honom
och honom allena! Fullt, af varmaste hänförelse! Honom allena.
Hon gick så helt upp i denna plötsligt stark blefna känsla, i denna
eksalterade stämning, att hon liksom glömde hela världen.
Och detta, det kom med ens — som efter en sydländsk natt en soluppgång,
hennes förra oro och längtan var blott morgonrodnaden som bebådade
solens ankomst.
Och den var kommen! Hennes lifs sol var uppgången! Nu i denna
aftonstund, i detta samma, ljufva ögonblick.
Hon hade ännu en brinnande längtan, den att få ett annat väsen att
uppgå lika helt som hon sjelf i detta ena och enda.
Och där gick Lina emellan dem, kall, hvardaglig och prosaisk.
Det var en plåga som nästan kvalde henne.
Att bli hindrad just nu. I det ögonblick hon var lyckan så nära. I
sjelfva den stund hennes läppar brände af lust att få nalkas hans.
Luba såg förstulet på sin syster. Gick hon icke där och rodnade så det
väl kunde märkas så skymt det var, och doktorn hviskade något i hennes
öra liksom var de henne — han höll kär.
Det stack Luba i hjärtat. Nej, det måste vara ett misstag. Han ville
kanske öfvertala henne att gå sin väg. Men Lina gick ej.
Snart vore de hemma, men doktorn lemnade ej Lina ur sigte. Han hjelpte
henne med ordnandet af de evig servietterna som skulle brytas i de mest
konstiga figurer, och i hvilket Lina var mästarinna.
Blott engång såg han till Luba och då med en nästan ömkande, undrande
blick.
Luba återhöll med möda sina tårar. Hvad var det mellan Lina och
doktorn, hvarför sprang han så där ikring henne hvartän hon gick? Luba
hade aldrig lagt märke därtill förut.
Allt detta var för henne alldeles nytt. Hvarför skulle han just i dag
bära sig åt på detta sätt, just i dag då _hon_ ville ha honom för sig
allena? Förr då hon var likgiltig för honom, ödslade han onödigtvis med
sina uppmärksamheter, och nu — nu var det systern.
Hur det var, kom hon likväl att minnas att det icke var första gången
hon sett doktorn sysselsätta sig med Lina. Men hon hade tänkt att det
var för hennes skull han ville vara artig mot "äldre syster".
I dag pinade det henne, och hon beslöt att icke låtsa se dem, utan att
tvinga honom till sig på ett annat sätt.
Sårad i sitt innersta började hon ett forceradt koketteri med
häradshöfdingen.
Men intet heller detta hjelpte.
Efter supén gjordes musik, löjtnanten sjöng som var han betalt för det,
postdirektörn rökte och njöt, Lina sprang med brickor, doktorn följde
henne med ögonen och Luba serverade toddy till häradshöfdingen som
nästan smälte bort af hänryckning, och veknade till, ju längre det led,
likt ett vaxljus i alltför stark solvärme.
Sent på aftonen skedde affärden i gamla Fiskar-Annas lilla båt. I fören
satt Alfred och gnolade de minst presentabla af de stackars utslitna
bellmanianer han förfalskat i sina många fänriks och löjtnants år.
Han ömsom sjöng och ömsom låtsade kurtisera den stackars gamla
roddarmadamen som knappt kunde reda sig för hans skämt och hans
omfamningar. Båten gick helt stilla framåt, årorna tyngde henne i
händerna, och vattnet kändes tungt som tjära.
Häradshöfdingen satt på midteltoften och småsof. Hans runda hufvud
nickade oregelbundet, och dubbelhakorna kysste stundom helt oförmodadt
det styfstärkta skjortbröstet som stod upp som en oksblåsa.
Hans ansigte log. Huldsaligt öppnade sig läpparne och en bit af tungan
kröp sakta ut på venstra sidan. Han visste icke om det var af den
dåliga, sprithaltiga kognaken i toddyn eller af Lubas vackra ögon han
blifvit så lycklig. Han bara visste, att han kände det så outsägligt
ljuft. Och han drömde att han satte mer socker och ljumt vatten i sitt
kognaksglas, och att Luba log än mer förföriskt.
Doktorn satt lugn vid styret. En gång såg han tillbaka mot stranden.
Ljuset i ett af fönstren i villans öfre våning lyste ännu mellan
träden. Där bodde hans hjärtans kär.
Båten gick allt långsamare framåt. En salt, fuktig dimma steg sakta upp
och blandade en kärf smak till cigarrernas doft.
Bak klipporna steg månen fram. Snart stod fjärden i glänsande silfver,
likt en oändlig skifva. Klipporna fingo liksom en drägt af ljus. Först
framemot midnatt landade båten vid Sandviksstrandens djupa hamn.
Och i ett aflägset kyrktorn slog uret långsamt tolf medan klockorna
ifrån Sveaborg läto höra sina toner, son dallrande foro öfver vatten
och land.
4.