LUBA.

Sommarn hade kommit och på de fjärdar, som för några veckor sen

lågo fjättrade i is, svallade nu vågorna fria, och skummade upp mot

grönklädda stränder.

Träden stodo i vårfrisk bladkostym och från marken doftade det svagt af

nyssutspruckna blommor.

Det var ett jublande uppe i trädtopparne, i boen lågo honorna på sina

ägg och besvarade med sina späda och svaga stämmor hanarnes ljudeliga

sång. Ekorren hoppade från tall till tall och innerst ifrån skogen

hördes göken, det var de sista tonerna, ty snart kom midsommar...

Där viken vidgade sig till fjärd låg en liten hvit sommarvilla mellan

tallarne. Postmästarn hade hyrt den för sommarn, hans döttrar hade

godt af frisk luft och af salta bad, isynnerhet den yngsta som hade så

ömtålig hälsa.

Hon var bara själ, bara nerver, en högst ömtålig natur. Ja, hon var

ett söderns barn liksom han, alltför varmblodig för Finlands kalla och

hårda klimat. Och så hade hon naturligtvis dansat för mycket i vintras.

Det stackars barnet, man kunde icke nog omhulda en eksotisk planta

sådan som hon.

Syster Anna skötte hushållet och hade det yttre om händer, Lina

ombesörjde det inre, hon sydde och klippte, stoppade och lappade,

skarfvade och slet, allt skulle hållas i ordning, och hon fick sällan

pengar till nytt.

För "gamlorna" gick tiden fort, Anna bakade, bryggde, saltade och

kokte, sprang i visthus och källare, styrde och ställde, gick sent

i säng och steg upp med solen. Allt skulle vara pappa i lag, och

"yngstan" i smaken.

Och dessa båda auktoriteter voro kritiska.

Det var en glädje för både Lina och Anna att riktigt få röra på sig och

göra nytta. Luba undrade ofta hvarför de icke fått män fastän de nu ren

voro hela tjugufyra och tjugufem år.

Helt visst därför att de aldrig haft tid. Det var icke deras sak att gå

på baler, och männen komma inte och söka opp sina idealer i skafferier,

allra minst när de gå klädda som Lina, eller kamma sitt hår som Anna.

Det vill till en smula smak... och vackra kläder, och tillmötesgående.

"Gamlorna" sydde åt Luba, hon skulle ha allt broderadt, kjolar med

otaliga volanger och så klädningar en hel hop!

Själfva kunde de gå i sina gamla drägter, de voro _nu_ ur dansen, och

hade aldrig egentligen ens varit i den.

För dem hade lifvet gestaltat sig på ett annat sätt än för Luba.

Modren hade dött vid Lubas födelse, då systrarne voro åtta och nio

år gamla. Dessförinnan hade det gått bra nog, man hade ju mamma, och

hon arbetade dagen om allena. Postmästarn hade då en anspråkslösare

ställning och en mindre inbringande plats, men vistades en smula oftare

i hemmet.

De hade den tiden en trång våning och en liten femtonårig piga,

husmodren var ju sjelf så driftig och kunnig.

Men så fick husfadren den nya platsen och med den nya vänner samtidigt

med att modren började sjukas. Han var allt mer sällan hemma, och hon

allt oftare sjuk.

Och han blef allt gladare och mer bullrande, ju mer hon hade behöft

stillhet omkring sig. Men det hade ju varit synd att säga honom något.

När allt gick honom i lag hemma, spatserade han omkring i rummen och

sjöng och småhvisslade de lustigaste melodier.

När någonting ej var i hans smak, gick han ut.

Sä kom Luba till världen och några månader därefter dog modren.

Nu började en ny tid för "de stora". En äldre guvernant som egentligen

var hushållerska engagerades, och från den dagen fingo flickorna lära

sig göra nytta.

Men läsningen fick ej försummas. Och när "mamsell" om fyra år

lemnade den nye postdirektörn som nu skulle lefva med i världen och

"representera", voro de små tolfåringarne mogna att med en kunnig

tjenarinnas hjälp öfverta hushållet och därtill skötseln af lilla

syster som var och förblef allas förklarade gunstling.

Snart nog fingo emellertid Lina och Anna lära att reda sig med allt

mindre hushållskassa. Postdirektörns tillgångar smälte betydligt ihop,

ty han måste "hjälpa sina vänner" och det kostar. Dessutom var han ju

så mycket ute i sällskapslifvet...

Luba växte upp och blef helt vacker, tyckte systrarne. Hon hade

pappas mörka hår ock lifliga ögon som så fort hon ej talade så täckt

beslöjades af de långa ögonhåren.

Och postdirektörn, hur var han ej förtjust i sin yngsta! Hon var hans

älsklingsbarn, hans eget! I allt hans afbild! Det häftiga lynnet, det

fantastiska sinnet, öfverdrifvet i glädje och ledsnad, entusiastiskt

ända till ytterlighet eller ock svårmodigt försjunket i dvalika

grubblerier, i drömmar utan sans.

Viljelös när det gällde att beherrska sig sjelf, men fordrande allt af

andra.

Och dock var hon älskvärd och förtjusande, hvem skulle icke med glädje

gjort hvad man kunnat för detta barn som tycktes skapadt att älskas?

"Gamlorna" voro som modren. De hade hennes pligtbundna, sura,

nogräknade väsen, de voro trälnaturer, födda att arbeta, villiga att

låta sig förtryckas, likasom bestämda att engång lida.

Det var deras lust, detta att försaka. Ville de göra sig till martyrer,

så gärna! Postdirektörn förstod sig icke på den slags människor. De

voro mycket bra, högst aktningsvärda naturer, men roliga voro de inte.

Han tyckte om en annan sort.

Luba fick en fransysk guvernant som icke trifdes i landet; därefter en

tysk. Den tyska var högst missnöjd med sin elev och eleven med henne,

och så skildes man.

Då kom det i huset en svenska, fröken Hulda Ort, och hon passade.

Luba lärde fort hvad hon ville lära, och långsamt eller alls icke det

hon ej hade lust för.

Hvarför skulle man pina henne, postdirektörn hade aktning för den

personliga friheten och såg mellan fingrarne med sin älsklings små

oregelmässigheter. Hon fick syssla med hvad hon ville och var förtjust

i att få följa med på sin älskade Huldas hemliga kärleksmöten.

Ty Hulda hade en älskare. Hon hade möten vintern om i det då ödsliga,

drifuppfylda Kajsaniemi, och framför dem på vägar och stigar gick lilla

Luba, vadande i snön, en lifvakt på samma gång som ett förklä. Och på

sitt tolfte år kom den lilla således att bli invigd i en hel hop af en

hemlig kärleks mysterier och retelser.

Hon blef Huldas förtrogna och deltog i hennes intriger så villigt och

sä hänfördt som hade det gällt henne sjelf. Hon förde fram bref och

kyssar, och då Hulda ibland blef borta alltför länge, var det Luba som

hjelpte henne att dölja detta för de andra.

Men, slutligen fick Luba sin första sorg. Fröken Ort skulle bort, hon

hade fått ett ordentligt friaranbud af en gammal fabrikant och som

hon hade skäl därtill lämnade hon sin älskare och gifte sig tredje

lysningsdagen med fabrikanten. Under två år hade Luba nu varit utan

någon förtrogen, ensam, sluten gentemot systrarne, sysselsatt med sina

romanböcker, sina poesier och skrifningar.

Hvad hon älskade Heinrich Heines kärleksversor!

Det var en skald för henne!

Skriftskoletiden lofvade att värka en stor förändring. Luba var under

ett par månader from som ett lam, hade några veckor syster Lina till

förtrogna, gjorde de bästa löften, gret och drog sina lockar raka under

nätet.

Men så kom det åter ett omslag. Vintern och balerna frestade henne

starkt, romanerna hjelpte till, och nu... gick hon och väntade.

Det blef vår, och midsommar kom.

Den underfulla sommarn! Luba njöt af dagens varma sol, hon gick längs

strandstigen, hörde på vattnets skvalp då det steg och föll, lyssnade

till det sakta suset i löfträden, lät sommarvinden sjunga för sig.

Hon plockade blommorna vid vägen, gjorde små buketter och kastade dem i

sjön.

Hon smålog som skulle hon gifvit dem till en vän. Hennes förtrogna,

vågorna, skulle kanske bära dem till någon som förstod deras språk,

någon som hon hade kär.

Mod den flygande svalan sände hon en hälsning i samma riktning.

Så vek hon af inåt skogen. Där, djupt inne på det mörkaste stället, så

långt från hemmet, att ingen kunde höra henne, där sjöng hon med sin

osäkra och vibrerande sopranstämma några inspirerade kärlekssånger till

träden, till klipporna, till molnen... de förstodo ju henne alla och

skulle helt visst föra hennes suckan vidare till den den var ämnad.

Men till hvem?

Ännu var hennes kärlek utan ett bestämdt föremål. Hon tänkte sig den

ena och den andra, men kunde ej få klart för sig hvem hon borde välja.

Af de män hon kände var egentligen ingen rätt antaglig till ideal, och

ett ideal ville hon ha.

Helst en hjelte, men det var så ondt om de riktigt äkta.

Om det bara fanns en grefve. Eller i nödfall en baron, en smula blek

och aristokratisk.

Dem hon kände voro mer borgerliga, mer prosaiska och vanliga än hon

egenteligen velat.

Men dem hon hade, voro väl åtminstone värkliga friare? De utmärkte

henne alla, suckade ibland betydelsefullt och följde henne som skuggor.

I denna stund ångrade hon att hon oftast varit så hård och kall mot

sina beundrare. Det ena ögonblicket hade hon varit som is, spelat blind

och döf och retat feber på dem med sina nycker.

Men det andra hade hon tröstat dem med en liten blick full af eld och

ett mildt leende.

I dag längtade hon efter någon af dem, hon visste egentligen ej hvem

hon helst ville se. Bara det var någon, en lefvande värklighet. Nu

under sommarsolens klara ljus voro hennes vinterfantasier alls ej

tilltalande.

Drömbilderna utan märg och ben måste försvinna, och i deras ställe

ville hon ha någonting af kött och blod.

Nu begaf hon sig hemåt.

Lina stod ute i bersån och dukade middagsbordet. Det var någonting

nervöst med Lina i dag. Hennes eljes så släta hår stod om henne som om

det velat emancipera sig på allvar och det hade kommit något pinadt och

retligt öfver hennes eljes så veka uppsyn.

Då Luba kom, log hon dock åter ömt och nickade till henne.

"Det är godt du kom, barn", sade hon, "gå till pappa — han är inte rätt

nöjd i dag".

"Hvad har det varit nu igen", frågade Luba.

"Det förstår du inte — — du är ju så ung än".

"Men jag vill veta det". Luba tog häftigt vid sig och gick Lina rakt in

på lifvet.

"Du förstår det inte, lilla syster, och du bör inte fråga mer. Hvad du

kan få veta är att vi, Anna och jag, ha — klandrat pappa för någonting,

som vi ansågo oss böra klandra honom för!" Det tvingades fram med många

pauser.

"Ni, klandra pappa? Hvarför?"

"Ja, du gör stora ögon! Men ser du, vi ä' ju gamla, och" — Lina log

mellan de frambrytande tårarne, "och pappa är ju ung".

Luba stod och stirrade på systern utan att förstå. Lina vek

servietterna, krusade saltet och sockret, skar bröd och rörde sig med

en oro som var henne alldeles olik.

"Men hur våga ni moralisera pappa, han har väl inte gjort något så illa

heller? Han har väl sin frihet?"

"Jag vet inte hur det kom", svarade Lina liksom för sig sjelf.

"Förresten sade vi inte så mycket — — jag bara gret. Och då han

frågade, svarade jag, det var allt".

"Och Anna, hur tog hon det?"

"Anna sade ut hvad hon tänkte, hon, nu som alltid. Du vet att hon icke

krusar. Och nu sitter hon i kökskammarn och gråter sin tur".

"Om jag bara visste hvad det är! Söta Lina lilla berätta! Du är så

snäll om du talar om!"

"Jag kan inte, jag kan inte". Lina suckade och hennes blå ögon fylldes

ånyo med tårar. "Herrar ha så underliga åsigter om rätt och orätt, ser

du. Vi fruntimmer tänka helt annorlunda, och för oss kan synden aldrig

vara rätt".

"Synden! Men nog vet väl pappa hvad som är synd? Den kan han väl aldrig

göra?"

"Åh nej, just inte. Men — ser du, hvad som är synd för oss kvinnor är

inte synd för herrar, menar pappa, och det är därför jag gråter".

"Står det i bibeln och i lagen om de olika sorternas synd! Blir inte en

herre straffad om han stjäl?"

"Jo, min söta Luba, om han stjäl något litet som han behöfver alldeles

nödvändigt. Men om han stjäl något stort som han inte behöfver, då"...

Lina knyckte på nacken och såg världsföraktande ut. Men så suckade hon

igen och klappade lilla syster på kind.

"Det där förstår du inte! Pappa har dessutom inte stulit. Det är

ingenting. Vi ä' bara ena riktiga myggsilare vi båda, Anna och jag. Gå

nu in till pappa, du vet, vi får herrar till middagen, och tills dess

måste vi ha honom glad".

"Hvilka fremmande?"

"Häradshöfding Ekholm, och kusin Alfred och så — så tror jag doktor

Collin med".

"Så roligt!" Luba skyndade sig bort, klädde på sig sin hvita

söndagsklädning, kammade håret vackert upp och fäste en röd bandrosett

midt i.

Så sprang hon till fadren.

Han satt och rökte vid sin tidning. Hans alltid något röda och skinande

ansigte flammade i dag litet mer än vanligt och hans bruna, lifliga och

stickande ögon voro röda i kanterna.

Med en vänlig nick steg han upp och kysste dottern midt på munnen.

"Så vacker du är", sade han och drog henne ned i knät, "luften här ute

på landet bekommer dig utmärkt!"

"Hvad har det varit här medan jag var ute", frågade Luba och strök

honom om mustascherna, "systrarne äro så upprörda. Hvad har du nu igen

gjort för ondt, lilla stackars, älskade pappa min?"

Hon vred hans starkt gråsprängda mustascher uppåt och spetsade sina

läppar till en ny kyss.

Postdirektörn blåste bort några damkorn från sin rockärm och skrufvade

sedan om piphufvudet som inte satt riktigt väl.

"Bara dumheter", sade han. "Dina systrar äro ena gamla moralmostrar. Di

ä' af den heliga sorten, och ha inte blod i kroppen. Di ä' englar, och

så fördöma di oss som ä' människor!"

"Ar det sannt pappa, att det orätta inte är orätt för herrar?"

Postdirektörn skrattade.

"Hvarifrån har du det, unge? Jovisst".

"Men är det mindre straff om en man stjäl än om en kvinna stjäl?"

"Nej, det är detsamma".

"Hvad syster Lina ändå kan prata!" Luba såg distraherad ut. Som i

drömmen, helt osäkert sade hon slutligen:

"Men det finns ändå saker som är mer synd om en kvinna gör det än en

karl?"

"Så du filosoferar! Naturligtvis finns det. En kvinnas rykte är till

eksempel ömtåligare; gör hon något oförsigtigt döms hon strängt".

"Men om en man gör det?"

Postdirektörn var mycket lifvad. Han skrattade alltjemt. "Något

oförsigtigt! Ah, det gör en man knappast. Allt hvad han så gör skadar

honom inte, och det finns ingen som dömer honom — om inte möjligen

sådana helgon som systrarne! En man har frihet, en kvinna däremot inte".

Lubas ögon vidgades lite. Hon såg på sin far med en nyvaknad oro.

"Men pappa, om han är gift, dömes han då inte af hustrun, ifall han —

gör orätt?"

"Det är just hvad de oförståndiga hustrurna göra, men det är dumt, ty

då blir man led vid dem".

Luba teg en stund, — "_hvarför_ få männen ostraffadt göra ondt,

envisades hon, och inte vi?"

"Göra ondt, hvad är det?" Postdirektörn satte den släta pannan i

rynkor. "Hvem talar om ondt, det är just det jag säger, att det som är

'ondt' för kvinnan inte ens kan vara en oförsigtighet för mannen". Han

höll upp en stund, men fortsatte snart: "Dessutom skall jag säga dig

att vi män ha helt andra frestelser än ni, helt andra och svårare".

Luba såg nu med största uppmärksamhet på sin far. Hon studerade

hans ansigte som om hon i dag för första gången såg det i sin rätta

belysning.

"Frestelser", upprepade hon. "Hvad är frestelser?"

"Du är så ung", sade postdirektörn och krassade sin pipa, "det kan du

inte förstå. Vi ska' gifta dig tidigt min flicka, så du kommer i riktig

fåra straks. Se så, se inte så filosofisk ut, lilla toka, gör dig nu

riktigt iordning och håll dig rak... doktor Collin är ett godt parti".

Postdirektörn var åter på utmärktaste humör, skämtade och pratade "tok"

med sin älsklingsdotter. Men hon tänkte på annat. Slutligen utbrast

hon, alldeles oförberedt:

"Jag vill inte gifta mig! Jag vill sjelf ha lika stor frihet som min

man. Om jag har frestelser vill jag inte plågas för det inte; Jag vill

vara fri, jag också. Det är för lumpet som hustrurna eljes ha det!"

"Jo det var vackert! Hvad är det för principer! Har man hört på maken!

Du frestelser! Jojo! — Hvar har du fått det där ifrån? Ämnar du bli

nunna och predika moral — som systrarne, hvad?"

"Nej!" Luba gick plötsligt ut med en liten knyck på hufvudet som visade

fadren hvad han hade att vänta af detta bortskämda barn. "Nej — men jag

vill inte gifta mig! Åtminstone inte vara bunden bara vid en".

En allvarligare min for med ens öfver postdirektörns ansigte och det

var med våld han jagade bort några bekymrade tankar.

Ah, det var bara slarf! Han hade visst pratat för ogeneradt om allt

möjligt i barnets närvaro. Men — sådana hysteriska funderingar skulle

nog snart förgå. Bara hon fick en riktigt bra man.

3.