Det var nog längesen han var så upphettad och orolig efter en bal som
hon; skulle hon väl nånsin bli så lugn? — nåja, kanske vid hans ålder.
Om det snart åter blef något, om också bara en studentbal! Då skulle
hon ha ny klädning, pappa kunde ej neka. Blått, och med band, allt som
var lätt och mjukt och tunnt klädde henne. Men inga blommor, det rika
håret uppsatt i en fläta.
Hon ville att man skulle erkänna henne som den mest firade. Att
häradshöfdingen och doktorn och student Horn och kusin Alfred kunde ge
sig af med att dansa så mycket med den tjocka Ella, som om det fanns
något poetiskt om henne.
De skulle bara vetat hur gärna Luba ville dansa, hur själfull hon var,
och hur söt!
Hon blef allt hetare, ju längre det led. Hon hörde musiken så tydligt
som om den ännu spelade, och hennes hjärta klappade i takt.
Pulsarne slogo hårdt, och kinderna glödde som mörka rosor.
Småningom blefvo hennes tankar mer orediga, balen liksom fjärnades,
och andra föreställningar kommo i stället. Hon fantiserade, för hennes
inbillning sväfvade en hop gestalter, och de spolade i hennes hjärna en
komedi däri hon sjelf var hufvudpersonen.
Några romanfigurer eller hjeltar från bekanta dikter antogo kött och
blod och lefde med henne, i hennes krets, de besökte hennes hem och hon
knöt ömma band med dem, än den ena än den andra.
Isynnerhet var det en. Var han ifrån en roman eller ifrån en dikt? Hade
hon sett hans bild i museet, eller hvar?
Hvem var det?
Nej nu blef hon alltför varm, och kastade bort täcket. Hennes kropp,
höljd i det tunna linnet, låg feberhet på bädden, hon borrade fötterna
in i lakanet och ansigtet i dynorna.
Med tätt slutna ögon låg hon så och halfdrömde.
Var det någon där borta, bakom henne? Var det ett mänskligt väsen,
eller en ande? En dröm eller något värkligt?
Där hon låg med ögonen begrafna i kudden tyckte hon sig se. Det var en
stor skepnad med ett underligt mörkt ansigte och svart hår, han såg ut
som den där bilden hon sett, eller dikten hon läst, hvilkendera visste
hon ej.
Hon tyckte att han rörde sig och nalkades henne, hon kände att han
böjde sig öfver henne och betraktade henne, hon visste att hans stora,
oroliga ögon stirrade på henne med brinnande blickar.
Hon såg hur hans mun rördes, han hviskade och hviskade, men hon kunde
ej höra orden.
Han stödde sig på handen; rakt öfver hennes hufvud hade han den, på
sängkarmen. Och när han böjde sig närmare henne föll hans här öfver
hans panna, och dolda ögonbrynen.
Hon ville höra hvad han sade, höll andedrägten, och lyssnade.
Det var alldeles skymt i rummet, lampan lyste så dåligt som om den höll
på att slockna. Om hon tordes vända sig om, och öppna ögonen, bara en
liten smula?
Men nej, hon tordes icke.
Hon ville inte heller, ty då kunde han ju försvinna. Och nu var han
där, klädd i något svart, hvilket omslöt honom som en mantel. Det
knittrade som silke, det häfde sig som under tunga andedrag.
Hon försökte att halföppna ögonen, men såg inte! Hon tyckte sig skymta
hans stora svarta vingar som till hälften fyllde rummet och sakta och
svalkande flägtade.
Ja, han hviskade! kunde hon blott urskilja orden!
Hon tyckte sig känna hans andedrägt i sin nacke, het darrade den genom
hennes hår och gick upp mot hjärnan som däraf blef än mer omtöcknad.
Men nu, nu började hon höra hans tal, hon visste ej hvad han sade, hon
förnam orden utan att förstå.
Han talade som hennes romaneska, uppjagade fantasi dikterade, som
hjeltarne ifrån hennes romaner brukade tala, hon igenkände talesätten,
accenterna, ja sjelfva orden, men hon förstod honom ändock icke.
"Luba, Luba", sade han, "här är jag! — Älska mig! Du har mig
ändtligen, med kropp och själ, så se på mig! Du har ju längtat efter
mig, tränat efter denna stund, hvarför dröjer du?
"Är du nu, när jag ändtligen är kommen, är du nu rädd för mig, fruktar
du? Det hjelper icke, ty du undgår mig icke, och du är lika fast bunden
vid mig som vid ditt eget öde.
"Luba, Luba, hädanefter är jag hos dig alltid då du är ensam, jag kommer
sakta, kallad af din längtan och dina böner.
"Minns du demonen på den stora och sällsama bilden du en gång säg? Det
är jag, — och klosterjungfrun hvars världsliga själ behöfdo jordisk,
men icke himmelsk kärlek, det är du!
"Ja, jag älskar dig, och din lidelsefulla själ! Såsom du där ligger
darrande och skälfver, upphettad af dansen, förstår du dig icke sjelf,
men jag känner dig! Och jag är kommen som inkarnationen af dina, för
dig sjelf oförklarade passioner, kommen, icke att med mina vingar
flägta dig sval, men att hetsa upp dig än mer!"
Den unga flickan drog sig närmare mot väggen, tryckte ansigtet fastare
i kudden; hon kände kalla kåror gå sig öfver ryggen, men hon vågade
inte röra sig för att ta upp täcket och svepa sig in i det.
Hon hörde rösten hviska vidare:
"Luba, känner du mig nu? Vet du hvem jag är? Du älskar mig, och tillhör
mig, men känner ej ens mitt namn!
"Jag är din hjelte, din själs begär, ditt lifs innehåll, och du känner
mig icke!
"När du efter uppeldande, yra balnätter ligger där utsträckt i din bädd,
så vet att ditt hjärtas längtan har löst den trollformel, som hållit
mig fängslad, och så är jag här, lutad öfver din späda, sköna gestalt,
och fyllor dina öron med djärfva sånger, ditt väsen med på engång
tjusning och ängslan!"
Nu var hon åter het, och hennes blod rusade i en ström från hjärtat och
upp öfver hals, kinder och panna. Hon skulle i detta ögonblick gifvit
mycket om hon med en häftig rörelse kunnat jaga honom bort för att få
en smula luft; ty hans ord gjorde ju henne orolig och skrämd.
Men hon kunde icke. Hon låg som fängslad. Och hon förmådde ej mer hålla
emot, drömmen tog henne allt starkare, hon var ej mer Luba, postmästar
Donners yngsta dotter, hon var värkligen klosterjungfrun som i sin cell
låg och lyssnade till demonen, demonen som ville föra henne ut till
världen och till ett lif i synd och oro.
"Blir du snart färdig?" sade rösten. "Så skynda dig, eljest blir det
för sent! Vågar du inte följa ditt hjärtas röst? Hvad fruktar du?
(Världen kanske, världen, hvars dom du ännu ej vet vigten af). Är du
feg, Luba, och törs ej se mig i ansigtet? Tänk då hur skönt det okända
är, dit jag ville föra dig, det fremmande, framtidslandet! Och kom, kan
du ännu stå emot, så vackert jag ber dig? Slå dina armar om min bals så
fly vi, mina vingar är starka nog att bära oss tusen mil bort — kom".
Hon ryste, men rörde sig icke. Igenom hennes hjärna for, som en svag
erinring, minnet om legendens demon. Hon tyckte sig minnas att han där
talade så mycket om prester och vigselceremonier, och dyra, heliga eder.
— "Luba" fortsatte rösten, nu i en annan ton, liksom hånande: — "Är
du kanske min täcka, blyga klostermö? Den af världen oberörda, den
drömmande novisen från St. Istara Monastér vid Krim! Är det du?
"Nåväl, men minnes du då hvad himlen fordrar af henne, hvad öfverguden
befallt? Din kärlek skall vara sådan Gud vill, och sådan människorna
vilja, eljes frälsar du icke den irrande, kropplösa demonen, som blott
kan räddas af den rena jungfru, som i _oskyldig_ kärlek vill offra sig!
"Sä gå ofta, dagligen och stundligen i kyrkan, bed till helgonen, späk
dig, offra!
"Luba, blif helig, eljes kan du ej hjelpa mig från den eviga elden som
förtär mig! Blif helig, kväf dina syndiga tankar och räck mig din hand,
men blott vid altaret där den brune arkimandriten välsignar oss! Så
kunna vi bli saliga ett helt långt människolif."
Rösten tystnade. Luba kände sig tryggare och var färdig att vända
sig om och i tillitsfull förtröstan betrakta honom. Men så började
han åter, med förändrade tonfall, mer inträngande än förr, mer
passioneradt, än eldigare:
"Nej — tro ej legenden. Du är Luba, världsbarnet, den vackra, firade
baldockan från i går. Hvem skulle äga din skönhet och ej begagna den!
Slå fritt dina armar om min hals, och känn hur mitt hjärta slår! Vildt
och fullt som ditt eget!
"Kom och låt mig känna den första kyssen på mina läppar som brinna. Kom
— snart randas morgonen. Tänk ej på arkimandriten! När du blir äldre,
så kan det vara tid att be till helgonen, att göra hjärtat kallt och
otillgängligt, att bli tvär som de andra. Kom — hvarför vor' du väl
eljes så skön — kom!
"Kom, se upp, blicka in i mina ögon. Haf mod! Luba... Luba... Luba!"
Hon tordes icke. Hans tal blef allt oredigare, hon hörde nu endast som
en sakta susning.
Var det lampan som slocknande sjöng så där? Eller var det suset af hans
vingar? Ljudet blef allt svagare. Så dog det hän.
Och allt var stilla, alldeles stilla.
* * * * *
"Nu är det tid att stiga upp. Fröken lilla, klockan är nio, och
frukosten väntar. De andra ha ren länge varit uppe!"
Katrina drog upp rullgardinerna och gick och pysslade af och an i
rummet. Plötsligen kom hon att kasta en blick på sängen.
"Hjärtandes! Så hon ligger! Stackare, alldeles naken! Och krupen åt
väggen som om hon var rädd! Upp nu, lilla fröken, vakna! Och lampan
osar ännu! Så styggt med luften här inne... lite för varmt har hon
haft, det glöder ju än i kakelugnen, nå, vaknar hon inte, sötungen min?"
Den gamla tjenarinnan tog Luba om lifvet och reste henne upp. Med
yrvakna, skrämda blickar stirrade den unga flickan omkring sig i
rummet, en glödande rodnad slog upp öfver kinderna, spred sig öfver
pannan och ända ned till halsen.
"Hvar är han — hvar?" sade hon och spärrade upp ögonen.
"Jessos, barnungen min, sofver hon än?" klagade Katrina och stödde
Lubas hufvud med handen medan hon jemkade om kuddarne så hufvudgärden
blef högre.
"Sof mitt lilla gull", småpratade hon, "sof ut balosot sitt. Kommer nog
den tid då hon får rusa upp bitti och vagga sina ungar eller koka kaffe
till mannen sin. Sof ut! Jag skall öppna spjellet så får hon luft,
och städa härinne. Här har hon täcket sitt. Sof ut min docka! Om inte
postmästarn går på tåspetsarne, så blir jag arg! Sof min dufva, min
lilla oskyldiga dufunge... gamla Kati skall nog se att hon inte störs!
Sof mitt lam, och dröm om himlens små englar! Den som stör dig skall få
med gamla Kati att göra Sof mitt socker! Voj voj, så blek och så vacker
hon är! Sof. Sof och dröm om små englar. Sof!"