I hennes lilla rum lågo alla sakerna från i går kringkastade åt olika
håll. På soffan hängde tyllklädningen med lifvet snuddande vid golfvet
och de trasiga fållarne uppåt karmen, på stolarne hade hon kastat
sina kjolar, och på skrifbordet låg en bundt skrynklade hvita blommor
tillsammans med den ena skon, handskarne och de halft afvigtdragna
strumporna.
Den lata gamla Katrina som inte satt in allt detta, eller tagit det
bort då hon gick!
Unga fröken kom dock inte riktigt noga ihog hur det var när de kommo
hem: Katrina hade sett så otäckt sömnig ut, så att hon sändt henne
bort. Det är inte roligt att se ett sådant skenheligt, gammalt ansigte
när man kommer från en förtjusande bal, ännu alldeles betagen och varm.
Och så... hvarför skulle man inte skynda i säng till sina drömmar.
På ena sidan sofvo systrarne som om det ingen glädje fanns i världen,
sä tungt och dumt. De gamla skåpen, ingen under att de, som aldrig
varit unga, sofvo bort allting.
Det var annat med henne som bara var aderton år och ändtligen fått
börja lefva!
Hur hon njöt af att dansa! Att såsom nyss få sväfva omkring i värme,
i ljus och under döfvande musik! Att få fladdra som en fjäril, iklädd
lätta kläder, från den en» till den andra, tryckt af starka armar,
smickrad af leende människor, och allt detta efter toner, i böljor, med
klappande hjärta och blodet i svallning.
Så härligt!
Att pappa också kunde afbryta alltsammans midt i det roligaste, klockan
var ju då knappt två. Just i det allra bästa, när hon dansade med
doktorn, och var så glad och lycklig som i himlen.
Hur tråkigt att allting måste afbrytas just då man riktigt var i farten!
Nej, hon skulle fortsätta dansen i drömmen, lemna sig i hans armar, så
kunde de valsa hur länge som helst. Det var då väl att man åtminstone
fick _tänka_ sig vidare, eftersom det var förbjudet i värkligheten.
Nu ville hon njuta.
Hon hade i hand en liten näsduk, starkt parfymerad och hopskrynklad som
en boll. Den hade hon fällt i kotiljongen och så hade han tagit upp den
och fört den till sina läppar.
Där fanns ännu kvar en liten doft af likör och cigarr.
Hon tryckte näsduken mot sitt ansigte och höll andan. O! att den kunde
tala.
Hvad tänkte han på då han gaf henne den tillbaka? Månne på det som hon?
Månne han var så glad, så öm som hon?
Hon ville alls inte sofva, utan hellre drömma vaken. Så ensam hon dock
var — så utan en förtrogen att tala med! Om hon bara haft en jemnårig,
men hon hade ju ingen.
Modren var död för längesen, henne mindes hon ej mer.
Och systrarne, de voro ju gamla, tjugufyra år, och tjugufem, dem kunde
man naturligtvis knappt räkna för medmänniskor.
Det skulle då möjligen varit fadren. Han var lefnadsglad! Det var på
honom hon bråddes. Hans vackra drag, hans figur, hans varma blod.
Och han hade hjärta!
Men de gamla, hvad hade de? Huslighets själar, moralkakssinnen, det var
allt.
Hur de förmanat henne för den här usla picknicken! Hon skulle vara
försigtig med herrarne, inte skratta för mycket, inte låta kurtisera
sig för mycket; som om man rådde för att folk tyckte om en!
Syster Anna var alldeles fatal, när hon förmanade. Och syster Lina
odräglig, när hon bad henne vara "fin, tillbakadragen, men ändå
naturlig!"
Naturlig ja, det ville hon vara! Och det var naturligt att vara glad,
att vara vänlig, att ta emot vänlighet, att njuta sin ungdom.
Sådant bråk systrarne haft att sy den där fattiga klädningen! Och den
var naturligtvis för hög i halsen, för lång i ärmarne, och för lite
stram i lifvet.
På eftermiddagen när hon skickat ut systrarne på ärenden, hade hon
sjelf hjelpt upp den en liten smula. Sytt in, och klippt bort. Det
fanns ändå ingen af de riktiga baldockorna, som var så lite utringad,
och det var vackert, det visste hon.
Tänk så roligt hon haft denna afton. Hur tiden flög! Klockan i matsalen
slog tre. — Det var så mörkt det kunde utanför, allt var vinter och
drifvor, ingenting lefde utom hon, och hennes hjärta var nog det enda
son klappade så vildt den tiden på dygnet.
Nattlampan brann sömnigt och kastade ett sken öfver klädningen, som nu
såg röd ut, och ej hvit. Och blommorna, tänk att de varit hvita, så grå
och tillplattade som de nu sågo ut. Sådana skräpgrannlåter som inte
tålte det smula trycket mot kavaljerns bröst i dansen!
De fördärfvades af det som gjorde att hon bara blef vackrare och mer
liffull!
Där låg hon i sin lilla säng, och vände och vred sig medan tankarna
alltjemt dansade i valstempo. Kudden slängde hon åt alla håll, klämde
ihop den, och bredde den ut igen, kramade den i sina hota armar, och
sökte alltjemt nya svala ställen att trycka sitt blossande ansigte mot.
Från fadrens sofrum på andra sidan kunde hon höra hans ljudeliga
andedrag.