Då jag nu sänder dig denna min nya lilla bok, en anspråkslös studie som
du ser, öfver några af de egendomliga fenomener — patologiska kallas de
ju — som just nu så mycket låta tala om sig, så sker det i den glada
tillförsigt, att du förstår mig.
Som du vet, finns det många goda människor hvilka äro så naiva att de
på allvar tro att det är författaren sjelf som talar i de personer han
för fram i sin berättelse. Människor som förmena att då författaren
skildrar några mindre sympatiska individer inom en nation, en
församling, en sekt, han därmed vill angripa eller anklaga nationen,
församlingen, sekten.
Naturligtvis kommer jag att dömas så af några. Men andra skola måhända
liksom du med intresse följa berättelsen om en urspårad tillvaro i
kamp med lifvets svårigheter; dess ifriga men från orätt sida började
sökande efter de eviga sanningarne. De skola gärna läsa denna skildring
om ett förfeladt men rikt lif som går förloradt, till följe af en osund
natur och en ytlig uppfostran; så ytlig som ännu i dag välmenande
och tanklösa föräldrar bestå den dotter, som är ämnad att pigas
balsalongerna och sedan göra ett godt parti.
Du vet att mina såkallade modeller längesen äro döda, och att de lefvat
på andra orter. Men vet också att hvarje ord är sannt, alla händelser
engång upplefvade.
Mottag boken och läs den med den sympati för lidandet — det må nu vara
sjelfförvålladt eller icke — som jag sjelf känt. Af dig åtminstone kan
jag ju hoppas det.
Helsingfors, 1 September, 1880.
>_I. L._
1.