001:001 I min förra skrift, gode Teofilus, har jag berättat om allt vad
Jesus gjorde och lärde,
001:002 ända till den dag då han blev upptagen, sedan han genom helig
ande hade givit sina befallningar åt apostlarna som han hade
utvalt.
001:003 För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom
levande, efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han
sig ses av dem och talade med dem om Guds rike.
001:004 När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade:
»Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där vad Fadern har
utlovat, det varom I haven hört av mig.
001:005 Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I
bliva döpta i helig ande.»
001:006 Då de nu hade kommit tillhopa, frågade de honom och sade:
»Herre, skall du nu i denna tid upprätta igen riket åt Israel?»
001:007 Han svarade dem: »Det tillkommer icke eder att få veta tider
eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.
001:008 Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft
och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och
Samarien, och sedan intill jordens ända.»
001:009 När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i
höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.
001:010 Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då
stodo hos dem två män i vita kläder.
001:011 Och dessa sade: »I galileiske män, varför stån I och sen mot
himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett
honom fara upp till himmelen.»
001:012 Sedan vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas
Oljeberget, vilket ligger nära Jerusalem, icke längre därifrån,
än man får färdas på en sabbat.
001:013 Och när de hade kommit dit, gingo de upp i den sal i övre
våningen, där de plägade vara tillsammans: Petrus och Johannes
och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och
Matteus, Jakob, Alfeus' son, och Simon ivraren och Judas, Jakobs
son.
001:014 Alla dessa höllo endräktigt ut i bön tillika med Maria, Jesu
moder, och några andra kvinnor samt Jesu bröder.
001:015 En av de dagarna stod Petrus upp och talade bland bröderna, som
då voro församlade till ett antal av omkring etthundratjugu; han
sade:
001:016 »Mina bröder, det skriftens ord skulle fullbordas, som den
helige Ande genom Davids mun hade profetiskt talat om Judas,
vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus.
001:017 Han var ju räknad bland oss och hade också fått detta ämbete på
sin lott.
001:018 Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning
förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och
hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.
001:019 Detta blev bekant för alla Jerusalems invånare, och så blev den
åkern på deras tungomål kallad Akeldamak (det betyder
Blodsåkern).
001:020 Så är ju skrivet i Psalmernas bok:
'Hans gård blive öde,
och ingen må finnas, som bor däri';
och vidare:
'Hans ämbete tage en annan.'
001:021 Därför bör nu någon av de män som följde oss under hela den tid
då Herren Jesus gick ut och in bland oss,
001:022 allt ifrån den dag då han döptes av Johannes ända till den dag
då han blev upptagen och skildes ifrån oss--någon av dessa män
bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse.»
001:023 Därefter ställde de fram två: Josef (som kallades Barsabbas och
hade tillnamnet Justus) och Mattias.
001:024 Och de bådo och sade: »Herre, du som känner allas hjärtan, visa
oss vilken av dessa två du har utvalt
001:025 till att få den plats såsom tjänare och apostel, vilken Judas
övergav, för att gå till den plats som var hans.»
001:026 Och de drogo lott om dem, och lotten föll på Mattias. Och så
blev denne, jämte de elva, räknad såsom apostel.
002:001 När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med
varandra.
002:002 Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam
storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de
sutto.
002:003 Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och
satte sig på dem, en på var av dem.
002:004 Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra
tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.
002:005 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk
under himmelen.
002:006 Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor
rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av
dem.
002:007 Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke
galiléer, alla dessa som här tala?
002:008 Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget
modersmål talas?
002:009 Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt
hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus
eller provinsen Asien,
002:010 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt
Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,
002:011 vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla
höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga
gärningar.»
002:012 Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle
tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta
betyda?»
002:013 Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött
vin.»
002:014 Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och
talade till dem:
»I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta,
och lyssnen nu till mina ord:
002:015 Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju
blott tredje timmen på dagen.
002:016 Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:
002:017 'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud,
att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött,
och edra söner och edra döttrar skola profetera,
och edra ynglingar skola se syner,
och edra gamla män skola hava drömmar;
002:018 ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande,
och de skola profetera.
002:019 Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen
och tecken nere på jorden:
blod och eld och rökmoln.
002:020 Solen skall vändas i mörker
och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer,
den stora och härliga.
002:021 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst.'
002:022 I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som
inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under
och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I
själva veten,
002:023 denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut
och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke
veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.
002:024 Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå,
eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av
döden.
002:025 Ty David säger med tanke på honom:
'Jag har haft Herren
för mina ögon alltid,
ja, han är på min högra sida,
för att jag icke skall vackla.
002:026 Fördenskull gläder sig mitt hjärta,
och min tunga fröjdar sig,
och jämväl min kropp
får vila med en förhoppning:
002:027 den, att du icke skall lämna
min själ åt dödsriket
och icke låta din Helige
se förgängelse.
002:028 Du har kungjort mig livets vägar;
du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'
002:029 Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader
David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju
ibland oss ännu i dag.
002:030 Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade
lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans
tron',
002:031 därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom
och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att
hans kropp icke skulle se förgängelse.
002:032 Denne--Jesus--har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla
vittna.
002:033 Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av
Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I
här sen och hören.
002:034 Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han
själv:
'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
002:035 till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.
002:036 Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne
Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre
och till Messias.»
002:037 När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade
till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi
göra?»
002:038 Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i
Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
gåva undfå den helige Ande.
002:039 Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i
fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»
002:040 Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han
sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»
002:041 De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades
församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.
002:042 Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och
brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
002:043 Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken
gjordes genom apostlarna.
002:044 Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting
gemensamt;
002:045 de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med
sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.
002:046 Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i
helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd
och i hjärtats enfald, och lovade Gud.
002:047 Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade
församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.
003:001 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön
som hölls vid nionde timmen.
003:002 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån
moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i
helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna
begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
003:003 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i
helgedomen, bad han dem om en allmosa.
003:004 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus
sade: »Se på oss.»
003:005 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
003:006 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det
giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
003:007 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom.
Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
003:008 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde
dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det
att han lovade Gud.
003:009 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
003:010 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som
plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen,
blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade
vederfarits honom.
003:011 Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt
folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats
som kallades Salomos pelargång.
003:012 När Petrus såg detta, tog han till orda och talade till folket
så:
»I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen
I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet
åstadkommit att han kan gå?
003:013 Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har
förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som I
förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva
honom lös.
003:014 Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden
att en dråpare skulle givas åt eder.
003:015 Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de
döda; därom kunna vi själva vittna.
003:016 Och det är på grund av tron på hans namn som denne man, vilken I
sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro som
verkas genom Jesus har, i allas eder åsyn, gjort att han nu kan
bruka alla lemmar.
003:017 Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar
haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre.
003:018 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han
förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att
hans Smorde skulle lida.
003:019 Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder
bliva utplånade,
003:020 på det att tider av vederkvickelse må komma från Herren, i det
att han sänder den Messias som han har utsett åt eder, nämligen
Jesus,
003:021 vilken dock himmelen måste behålla intill de tider nå allt skall
bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida
heliga profeters mun.
003:022 Moses har ju sagt: 'En profet skall Herren Gud låta uppstå åt
eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna
till i allt vad han talar till eder.
003:023 Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den
profeten, han skall utrotas ur folket.'
003:024 Och sedan hava alla profeterna, både Samuel och de som följde
efter honom, så många som hava talat, också bebådat dessa tider.
003:025 I ären själva barn av profeterna och delaktiga i det förbund som
Gud slöt med edra fäder, när han sade till Abraham: 'Och i din
säd skola alla släkter på jorden varda välsignade.'
003:026 För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och
han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var,
omvänden eder från eder ondska.»
004:001 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och
tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.
004:002 Ty det förtröt dem att de undervisade folket och i Jesus
förkunnade uppståndelsen från de döda.
004:003 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till
följande dag, eftersom det redan var afton.
004:004 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till
tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.
004:005 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och
skriftlärde i Jerusalem;
004:006 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes
och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.
004:007 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken
makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»
004:008 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande:
»I folkets rådsherrar och äldste,
004:009 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot
en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,
004:010 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom
Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som
Gud har uppväckt från de döda--att det är genom det namnet som
denne man står inför eder frisk och färdig.
004:011 Han är 'den stenen som av byggningsmännen'--av eder själva--
'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.
004:012 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under
himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket
vi kunna bliva frälsta.»
004:013 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo
att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så
kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.
004:014 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid
dem, kunde de icke säga något däremot.
004:015 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan
överlade de med varandra
004:016 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt
tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla
Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.
004:017 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må
vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala
för någon människa.»
004:018 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att
tala eller undervisa i Jesu namn.
004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är
rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I
själva döma;
004:020 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett
och hört.»
004:021 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan
gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde
de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa
dem.
004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen
över fyrtio år gammal.
004:023 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och
omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade
sagt dem.
004:024 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:
»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet
och allt vad i dem är.
004:025 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom
helig ande:
'Varför larmade hedningarna
och tänkte folken fåfänglighet?
004:026 Jordens konungar trädde fram,
och furstarna samlade sig tillhopa
mot Herren och hans Smorde.'
004:027 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige
tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius
Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;
004:028 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt
rådslut förut hade bestämt skola ske.
004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att
de med all frimodighet må förkunna ditt ord,
004:030 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till
att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu
namn.»
004:031 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro
församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och
de förkunnade Guds ord med frimodighet.
004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.
Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade
allting gemensamt.
004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren
Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.
004:034 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något
jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen
för det sålda
004:035 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så
att var och en fick efter som han behövde.
004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder
förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,
004:037 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna
och lade dem för apostlarnas fötter.
005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett
jordagods,
005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av
betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för
apostlarnas fötter.
005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt
hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga
undan något av betalningen för jordstycket?
005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det
var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få
något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan
för Gud.»
005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan.
Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut
honom och begrovo honom.
005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta
om, vad som hade skett.
005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I
sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om
att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu
fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära
ut också dig.»
005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och
när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut
henne och begrovo henne bredvid hennes man.
005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra
som hörde detta.
005:012 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland
folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos
pelargång.
005:013 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket
höll dem i ära.
005:014 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av
både män och kvinnor.
005:015 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i
sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga
måtte falla på någon av dem.
005:016 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i
skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av
orena andar; och alla blevo botade.
005:017 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom--de
som hörde till sadducéernas parti--och de uppfylldes av
nitälskan
005:018 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
005:019 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och
förde ut dem och sade:
005:020 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket
alla det sanna livets ord.»
005:021 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i
helgedomen och undervisade.
Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och
sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter
sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
005:022 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset.
De vände då tillbaka och omtalade detta
005:023 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna
stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen
därinne.»
005:024 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta,
visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle
bliva av detta.
005:025 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i
fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
005:026 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem;
dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av
folket.
005:027 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora
rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
005:028 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i
det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder
undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över
oss.»
005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste
lyda Gud mer än människor.
005:030 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä
och dödat.
005:031 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och
frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas
förlåtelse.
005:032 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande,
vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
005:033 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda
dem.
005:034 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av
allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort
stund skulle föra ut männen.
005:035 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad
I tänken göra med dessa män.
005:036 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att
något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra
hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på
honom förskingrades och blevo till intet.
005:037 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då
skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall,
så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade
trott på honom blevo förskingrade.
005:038 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan
låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk
av människor, så kommer det att slås ned;
005:039 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen
till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
005:040 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de
hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och
läto dem därefter gå.
005:041 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade
aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
005:042 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och
hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
006:001 Vid denna tid, då nu lärjungarnas antal förökades, begynte de
grekiska judarna knorra mot de infödda hebréerna över att deras
änkor blevo förbisedda vid den dagliga utdelningen.
006:002 Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: »Det är
icke tillbörligt att vi försumma Guds ord för att göra tjänst
vid borden.
006:003 Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott
vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi
kunna sätta till att sköta denna syssla.
006:004 Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.»
006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en
man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och
Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus,
en proselyt från Antiokia.
006:006 Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade
händerna på dem.
006:007 Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades
mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga
och trodde.
006:008 Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under
och tecken bland folket.
006:009 Men av dem som hörde till den synagoga som kallades »De
frigivnes och cyrenéernas och alexandrinernas synagoga», så ock
av dem som voro från Cilicien och provinsen Asien, stodo några
upp för att disputera med Stefanus.
006:010 Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här
talade.
006:011 Då skaffade de några män som föregåvo att de hade hört honom
tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.
006:012 De uppeggade så folket och de äldste och de skriftlärde och
överföllo honom och grepo honom och förde honom inför Stora
rådet.
006:013 Där läto de falska vittnen träda fram, vilka sade: »Denne man
upphör icke att tala mot vår heliga plats och mot lagen.
006:014 Ty vi hava hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall
bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har
givit oss.»
006:015 Då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes
dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.
007:001 Och översteprästen frågade: »Förhåller detta sig så?»
007:002 Då sade han:
»Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig
för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och
förrän han bosatte sig i Karran,
007:003 och sade till honom: 'Gå ut ur ditt land och från din släkt, och
drag till det land som jag skall visa dig.'
007:004 Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i
Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta
därifrån till detta land, där I nu bon.
007:005 Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en
fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och
åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke
hade någon son.
007:006 Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom
främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle
göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
007:007 'Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma', sade Gud;
'sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna
plats.'
007:008 Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så
födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde
Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
007:009 Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till
Egypten. Men Gud var med honom
007:010 och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd
och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne
satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
007:011 Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort
betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
007:012 Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra
fäder åstad dit, en första gång.
007:013 Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av
sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
007:014 Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob
och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
007:015 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som
våra fäder.
007:016 Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav
som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i
Sikem.
007:017 Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas,
som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i
Egypten,
007:018 till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste
av Josef.
007:019 Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte
våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för
att dessa icke skulle bliva vid liv.
007:020 Vid den tiden föddes Moses, och han 'var ett vackert barn' inför
Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
007:021 sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom
till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
007:022 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var
mäktig i ord och gärningar.
007:023 Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka
sina bröder, Israels barn.
007:024 När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade
i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl
egyptiern.
007:025 Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom
ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
007:026 Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och
ville förlika dem och sade: 'I män, I ären ju bröder; varför
gören I då varandra orätt?'
007:027 Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och
sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
007:028 Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?'
007:029 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i
Madiams land och födde där två söner.
007:030 Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom,
i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
007:031 När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han
gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
007:032 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då
greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
007:033 Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.
007:034 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras
suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem.
Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
007:035 Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt
dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en
hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för
honom i törnbusken.
007:036 Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i
Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
007:037 Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall
Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'
007:038 Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen,
både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och
tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva
dem åt eder.
007:039 Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort
honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
007:040 och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty
vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss
ut ur Egyptens land.'
007:041 Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt
avguden och gladde sig över sina händers verk.
007:042 Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens
härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok:
'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer
under de fyrtio åren i öknen,
I av Israels hus?
007:043 Nej, I buren Moloks tält
och guden Romfas stjärna,
de bilder som I hade gjort för att tillbedja.
Därför skall jag låta eder föras åstad
ända bortom Babylon.'
007:044 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat,
som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle
göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
007:045 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua
hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud
fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
007:046 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum
till boning' åt Jakobs Gud.
007:047 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
007:048 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty
det är såsom profeten säger:
007:049 'Himmelen är min tron,
och jorden är min fotapall;
vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren,
och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
007:050 Min hand har ju gjort allt detta.'
007:051 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid
emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
007:052 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju
dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han
som I själva nu haven förrått och dräpt,
007:053 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke
haven hållit den.»
007:054 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan
och beto sina tänder samman mot honom.
007:055 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick
se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
007:056 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på
Guds högra sida.»
007:057 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade
alla på en gång emot honom
007:058 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena
lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
007:059 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade:
»Herre Jesus, tag emot min ande.»
007:060 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre,
tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta,
avsomnade han.
008:001 Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.
008:002 Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor
dödsklagan efter honom.
008:003 Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring
i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i
fängelse.
008:004 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade
evangelii ord.
008:005 Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och
predikade Kristus för folket där.
008:006 Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde,
aktade de endräktigt på det som han talade.
008:007 Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut
under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.
008:008 Och det blev stor glädje i den staden.
008:009 Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade
övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med
häpnad, och som sade sig vara något stort.
008:010 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne
är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»
008:011 Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina
trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.
008:012 Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium
om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män
och kvinnor.
008:013 Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt,
höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora
tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av
häpnad.
008:014 Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit
emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
008:015 Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå
helig ande;
008:016 ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de
voro allenast döpta i Herren Jesu namn.
008:017 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.
008:018 När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning
som Anden blev given, bjöd han dem penningar
008:019 och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag
lägger händerna på undfår helig ande.»
008:020 Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i
fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för
penningar.
008:021 Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt
hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.
008:022 Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och
bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må,
om möjligt är, bliva dig förlåten.
008:023 Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i
orättfärdighetens bojor.»
008:024 Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att
intet av det som I haven sagt må komma över mig.»
008:025 Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens
ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid
evangelium i många samaritiska byar.
008:026 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och
begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från
Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»
008:027 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man
for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace,
drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes
skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där
tillbedja,
008:028 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste
profeten Esaias.
008:029 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna
vagn.»
008:030 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias.
Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
008:031 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen
vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig
bredvid honom.
008:032 Men det ställe i skriften som han läste var detta:
»Såsom ett får fördes han bort till att slaktas;
och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han icke sin mun.
008:033 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte?
Ty hans liv ryckes undan från jorden.»
008:034 Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig
om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon
annan?»
008:035 Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord
och förkunnade för honom evangelium om Jesus.
008:036 Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då
sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag
döpes?»
008:037
008:038 Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet,
Filippus och hovmannen, och han döpte honom.
008:039 Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort
Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad
fortsatte sin färd.
008:040 Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han
omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han
kom till Cesarea.
009:001 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens
lärjungar, gick till översteprästen
009:002 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för
att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män
eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
009:003 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett
sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
009:004 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till
honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
009:005 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus,
den som du förföljer.
009:006 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt
vad du har att göra.»
009:007 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck,
ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
009:008 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina
ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid
handen och ledde honom in i Damaskus.
009:009 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller
drack.
009:010 Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom
sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag,
Herre.»
009:011 Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som
kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn
Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
009:012 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in
och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»
009:013 Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket
ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
009:014 Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att
fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»
009:015 Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett
utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och
konungar och inför Israels barn;
009:016 och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt
namns skull.»
009:017 Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina
händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt
mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han
har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva
uppfylld av helig ande.»
009:018 Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han
fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
009:019 Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt.
Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i
Damaskus.
009:020 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han
var Guds Son.
009:021 Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade:
»Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade
det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle
föra sådana människor bundna till översteprästerna?»
009:022 Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar
som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var
Messias.
009:023 När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja
honom ur vägen;
009:024 men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att
kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid
stadsportarna både dag och natt,
009:025 togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom
muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
009:026 När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig
lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att
han verkligen var en lärjunge.
009:027 Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och
förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade
talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt
predikat i Jesu namn.
009:028 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och
predikade frimodigt i Herrens namn;
009:029 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de
gjorde försök att röja honom ur vägen.
009:030 När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och
sände honom därifrån vidare till Tarsus.
009:031 Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och
Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan
och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
009:032 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att
han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
009:033 Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade
legat till sängs; han var nämligen lam.
009:034 Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig.
Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.
009:035 Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de
omvände sig till Herren.
009:036 I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder
detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och
gav allmosor rikligen.
009:037 Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och
man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
009:038 Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus
var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan
dröjsmål komma till dem.
009:039 Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit,
förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring
honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar
som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
009:040 Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på
sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade:
»Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se
Petrus, satte hon sig upp.
009:041 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade
sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande
framför den.
009:042 Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på
Herren.
009:043 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid
namn Simon.
010:001 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den
så kallade italiska krigsskaran.
010:002 Han var en from man, som »fruktade Gud» tillika med hela sitt
hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid
till Gud.
010:003 En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds
ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
010:004 Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det,
herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina
allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
010:005 Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som
ock kallas Petrus.
010:006 Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid
havet.»
010:007 När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till
sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som
hörde till hans närmaste följe,
010:008 och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till
Joppe.
010:009 Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades
staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att
bedja.
010:010 Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu
tillredde maten, föll han i hänryckning.
010:011 Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en
stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes
ned till jorden.
010:012 Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på
jorden, och alla slags himmelens fåglar.
010:013 Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
010:014 Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något
oheligt och orent.»
010:015 Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
010:016 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax
åter upptagen till Himmelen.
010:017 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett
skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan
frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
010:018 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades
Petrus, gästade där.
010:019 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till
honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
010:020 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det
är jag som har sänt dem.»
010:021 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som
I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
010:022 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och
gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det
judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en
helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att
säga.»
010:023 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge.
Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och
några av bröderna i Joppe följde med honom.
010:024 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade
på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste
vänner.
010:025 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och
betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans
fötter.
010:026 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en
människa.»
010:027 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara
där församlade.
010:028 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man
förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att
besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon
människa för ohelig eller oren.
010:029 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad.
Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
010:030 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just
vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid
nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå
framför mig,
010:031 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor
hava kommit i åminnelse inför Gud.
010:032 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock
kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
010:033 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du
kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra
allt som har blivit dig befallt av Herren.»
010:034 Då öppnade Petrus sin mun och sade:
»Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till
personen',
010:035 utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages
emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
010:036 Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus
Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om
frid, det ordet kännen I,
010:037 den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade
begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade--
010:038 förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort
honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och
gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty
Gud var med honom.
010:039 Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den
judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom
på trä och dödade honom.
010:040 Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva
uppenbar,
010:041 väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud
hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med
honom, sedan han hade uppstått från de döda.
010:042 Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den
som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande
och döda.
010:043 Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och
en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans
namn.»
010:044 Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem
som hörde hans tal.
010:045 Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus
blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit
utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
010:046 De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
010:047 Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att
dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de
likaväl som vi?»
010:048 Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn.
Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några
dagar.
011:001 Men apostlarna och de bröder som voro i Judeen fingo höra att
också hedningarna hade tagit emot Guds ord.
011:002 När så Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro
omskurna gå till rätta med honom;
011:003 de sade: »Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.»
011:004 Då begynte Petrus från början och omtalade för dem allt i följd
och ordning; han sade:
011:005 »Jag var i staden Joppe, stadd i bön; då såg jag under
hänryckning i en syn någonting komma ned, som liknade en stor
linneduk, vilken fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned
från himmelen; och det kom ända ned till mig.
011:006 Och jag betraktade det och gav akt därpå; då fick jag däri se
fyrfota djur, sådana som leva på jorden, tama och vilda, så ock
krälande djur och himmelens fåglar.
011:007 Jag hörde ock en röst säga till mig: 'Stå upp, Petrus, slakta
och ät.'
011:008 Men jag svarade: 'Bort det, Herre! Aldrig har något oheligt
eller orent kommit i min mun.'
011:009 För andra gången talade en röst från himmelen: 'Vad Gud har
förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.'
011:010 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan drogs alltsammans
åter upp till himmelen.
011:011 Och i detsamma kommo tre män, som hade blivit sända till mig
från Cesarea, och stannade framför huset där vi voro.
011:012 Och Anden sade till mig att jag skulle följa med dem, utan att
göra någon åtskillnad mellan folk och folk. Också de sex bröder
som äro här kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus.
011:013 Och han berättade för oss huru han hade sett ängeln träda in i
hans hus, och att denne hade sagt: 'Sänd åstad till Joppe och
låt hämta Simon, som ock kallas Petrus.
011:014 Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva frälst,
du själv och hela ditt hus.'
011:015 Och när jag hade begynt tala, föll den helige Ande på dem,
alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss.
011:016 Då kom jag ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: 'Johannes döpte
med vatten, men I skolen bliva döpta i helig ande.'
011:017 Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava
kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle då jag hava
kunnat sätta mig emot Gud?»
011:018 När de hade hört detta, gåvo de sig till freds och prisade Gud
och sade: »Så har då Gud också åt hedningarna förlänat den
bättring som för till liv.»
011:019 De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse som utbröt
för Stefanus' skull drogo emellertid omkring ända till Fenicien
och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än
för judar.
011:020 Dock funnos bland dem några män från Cypern och Cyrene, som när
de kommo till Antiokia, också talade till grekerna och för dem
förkunnade evangelium om Herren Jesus.
011:021 Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och
omvände sig till Herren.
011:022 Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och de sände då
Barnabas till Antiokia.
011:023 När han kom dit och fick se vad Guds nåd hade verkat, blev han
glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats
stadigt hålla sig till Herren.
011:024 Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och
ganska mycket folk blev ytterligare fört till Herren.
011:025 Sedan begav han sig åstad till Tarsus för att uppsöka Saulus.
011:026 Och när han hade träffat honom, tog han honom med sig till
Antiokia. Ett helt år hade de sedan sin umgängelse inom
församlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i
Antiokia som lärjungarna först begynte kallas »kristna».
011:027 Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till
Antiokia.
011:028 Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens
ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över
hela världen; den kom också på Klaudius' tid.
011:029 Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga,
skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i
Judeen.
011:030 Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände
de det till de äldste.
012:001 Vid den tiden lät konung Herodes gripa och misshandla några av
dem som hörde till församlingen.
012:002 Och Jakob, Johannes' broder, lät han avrätta med svärd.
012:003 När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät
fasttaga också Petrus. Detta skedde under det osyrade brödets
högtid.
012:004 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i fängelse och
uppdrog åt fyra vaktavdelningar krigsmän, vardera på fyra man,
att bevaka honom; och hans avsikt var att efter påsken ställa
honom fram inför folket.
012:005 Under tiden förvarades Petrus i fängelset, men församlingen bad
enträget till Gud för honom.
012:006 Natten före den dag då Herodes tänkte draga honom inför rätta
låg Petrus och sov mellan två krigsmän, fängslad med två kedjor;
och utanför dörren voro väktare utsatta till att bevaka
fängelset.
012:007 Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i
rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och
sade: »Stå nu strax upp»; och kedjorna föllo ifrån hans händer.
012:008 Ängeln sade ytterligare till honom: »Omgjorda dig, och tag på
dig dina sandaler.» Och han gjorde så. därefter sade ängeln
till honom: »Tag din mantel på dig och följ mig.»
012:009 Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att
det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att
det var en syn han såg.
012:010 När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till
järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av
sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i
detsamma försvann ängeln ifrån honom.
012:011 När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: »Nu vet jag och är
förvissad om att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur
Herodes' hand och undan allt det som det judiska folket hade
väntat sig.»
012:012 När han alltså hade förstått huru det var, gick han till det hus
där Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock
kallades Markus; där voro ganska många församlade och bådo.
012:013 Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn
Rode, för att höra vem det var.
012:014 Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje
icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod
utanför porten.
012:015 Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon
bedyrade att det var såsom hon hade sagt. Då sade de: »Det är
väl hans ängel.»
012:016 Men Petrus fortfor att klappa; och när de öppnade, sågo de med
häpnad att det var han.
012:017 Och han gav tecken åt dem med handen att de skulle tiga, och
förtäljde för dem huru Herren hade fört honom ut ur fängelset.
Och han tillade: »Låten Jakob och de andra bröderna få veta
detta.» Sedan gick han därifrån och begav sig till en annan
ort.
012:018 Men när det hade blivit dag, uppstod bland krigsmännen en ganska
stor oro och undran över vad som hade blivit av Petrus.
012:019 När så Herodes ville hämta honom, men icke fann honom, anställde
han rannsakning med väktarna och bjöd att de skulle föras bort
till bestraffning. Därefter for han ned från Judeen till
Cesarea och vistades sedan där.
012:020 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna.
Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade fått
Blastus, konungens kammarherre, på sin sida, bådo de om fred, ty
deras land hade sin näring av konungens.
012:021 På utsatt dag klädde sig då Herodes i konungslig skrud och satte
sig på tronen och höll ett tal till dem.
012:022 Då ropade folket: »En guds röst är detta, och icke en
människas.»
012:023 Men i detsamma slog honom en Herrens ängel, därför att han icke
gav Gud äran. Och han föll i en sjukdom som bestod däri att han
uppfrättes av maskar, och så gav han upp andan.
012:024 Men Guds ord hade framgång och utbredde sig.
012:025 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i
Jerusalem och avlämnat understödet, vände de tillbaka och togo
då med sig Johannes, som ock kallades Markus.
013:001 I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter
och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius
från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes'
fosterbroder, och Saulus.
013:002 När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige
Ande: »Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag
har kallat dem till.»
013:003 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem
begiva sig åstad.
013:004 Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu
ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
013:005 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i
judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom
tjänare.
013:006 Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade
de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn
Barjesus,
013:007 som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en
förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och
begärde att få höra Guds ord.
013:008 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen)
stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma
till tro.
013:009 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och
fäste ögonen på honom
013:010 och sade: »O du djävulens barn, du som är full av allt slags
svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall
du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
013:011 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid
bliva blind och icke kunna se solen.» Och strax föll töcken och
mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon
som kunde leda honom.
013:012 När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över
Herrens lära och kom till tro.
013:013 Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro
till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och
vände tillbaka till Jerusalem.
013:014 Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i
Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte
sig där.
013:015 Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände
synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I
något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.»
013:016 Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:
»I män av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig.
013:017 Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde
detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens
land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'.
013:018 Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem
i öknen.
013:019 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade
han dessas land till arvedelar åt dem.
013:020 Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år.
Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
013:021 Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en
man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
013:022 Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem.
Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har
funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall
i alla stycken göra min vilja.'
013:023 Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom
Frälsare åt Israel.
013:024 Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat
bättringens döpelse för hela Israels folk.
013:025 Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad
I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den
vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.'
013:026 Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra
här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning
blivit sänt.
013:027 Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände
honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas
utsagor, vilka var sabbat föreläses;
013:028 och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade
döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
013:029 När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om
honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en
grav.
013:030 Men Gud uppväckte honom från de döda.
013:031 Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom
hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans
vittnen inför folket.
013:032 Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som
gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss,
deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
013:033 såsom ock är skrivet i andra psalmen:
'Du är min Son,
jag har i dag fött dig.'
013:034 Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke
mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med
dessa ord:
'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften
som jag i trofasthet har givit åt David.'
013:035 Därför säger han ock i en annan psalm:
'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'
013:036 När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och
blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
013:037 men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
013:038 Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas
förlåtelse förkunnas för eder,
013:039 och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad
ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva
friade.
013:040 Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos
profeterna:
013:041 'Sen här, I föraktare, och förundren eder,
och bliven till intet;
ty en gärning utför jag i edra dagar,
en gärning som I alls icke skullen tro,
om den förtäljdes för eder.'»
013:042 När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat
skulle tala för dem om samma sak.
013:043 Och när församlingen åtskildes, följde många judar och
gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då
till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.
013:044 Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra
Guds ord.
013:045 Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan
och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
013:046 Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord
måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten
det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga
livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
013:047 Ty så har Herren bjudit oss:
'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,
för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»
013:048 När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens
ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få
evigt liv.
013:049 Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.
013:050 Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så
ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse
mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads
område.
013:051 Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig
till Ikonium.
013:052 Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.
014:001 På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas
synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker
kommo till tro;
014:002 men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och
väckte deras förbittring mot bröderna.
014:003 Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i
förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord,
i det att han lät tecken och under ske genom dem.
014:004 Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med
judarna, andra åter med apostlarna.
014:005 Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras
föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man
ville misshandla och stena dem,
014:006 flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna
Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem.
014:007 Och där förkunnade de evangelium.
014:008 I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina
fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och
hade aldrig kunnat gå.
014:009 Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina
ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva
botad,
014:010 sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då
sprang mannen upp och begynte gå.
014:011 När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och
ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss
i människogestalt.»
014:012 Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för
Merkurius, eftersom det var han som förde ordet.
014:013 Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde
fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket
anställa ett offer.
014:014 Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade
014:015 och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor,
av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I
måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den
levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är'.
014:016 Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar
att gå sina egna vägar.
014:017 Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har
bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och
fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan
med mat och glädje.»
014:018 Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man
icke offrade åt dem.
014:019 Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa
drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade
honom ut ur staden, i tanke att han var död.
014:020 Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han
sig upp och gick in i staden.