001:001 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var
Gud.
001:002 Detta var i begynnelsen hos Gud.
001:003 Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit
till, som är till.
001:004 I det var liv, och livet var människornas ljus.
001:005 Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt
därmed.
001:006 En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.
001:007 Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att
alla skulle komma till tro genom honom.
001:008 Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
001:009 Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu
komma i världen.
001:010 I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men
världen ville icke veta av honom.
001:011 Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.
001:012 Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds
barn, åt dem som tro på hans namn;
001:013 och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig
vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.
001:014 Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo
hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från
sin Fader, och han var full av nåd och sanning.
001:015 Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om
denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty
han var förr än jag.'»
001:016 Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
001:017 ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava
kommit genom Jesus Kristus.
001:018 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns
sköte, han har kungjort vad Gud är.
001:019 Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till
honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem
han var.
001:020 Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är
icke Messias.»
001:021 Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han
svarade: »Det är jag icke.»--»Är du Profeten?» Han svarade:
»Nej.»
001:022 Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi
kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig
själv?»
001:023 Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen
vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.»
001:024 Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
001:025 Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då,
om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»
001:026 Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt
ibland eder står en som I icke kännen:
001:027 han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig
att upplösa.»
001:028 Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes
döpte.
001:029 Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds
Lamm, som borttager världens synd!
001:030 Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är
före mig; ty han var förr än jag.'
001:031 Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för
Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»
001:032 Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva
sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.
001:033 Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i
vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden
sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.'
001:034 Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds
Son.»
001:035 Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
001:036 När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se,
Guds Lamm!»
001:037 Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
001:038 Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom,
frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det
betyder mästare) »var bor du?»
001:039 Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och
sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom.--
Detta skedde vid den tionde timmen.
001:040 En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt
Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder.
001:041 Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi
hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus).
001:042 Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade:
»Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder
detsamma som Petrus).
001:043 Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han
träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.»
001:044 Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.
001:045 Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses
har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom
hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»
001:046 Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?»
Filippus svarade honom: »Kom och se.»
001:047 När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne
är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»
001:048 Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade
och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig,
där du var under fikonträdet.»
001:049 Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels
konung.»
001:050 Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att
jag såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad
detta är skall du få se.»
001:051 Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger
jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp
och fara ned över Människosonen.»
002:001 På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu
moder var där.
002:002 Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
002:003 Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De
hava intet vin.»
002:004 Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu
icke kommen.»
002:005 Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder,
det skolen I göra.»
002:006 Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina
reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.
002:007 Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde
dem ända till brädden.
002:008 Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till
övertjänaren.» Och de gjorde så.
002:009 Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och
han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot
tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade
övertjänaren på brudgummen.
002:010 och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det
goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det
som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»
002:011 Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i
Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans
lärjungar trodde på honom.
002:012 Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina
bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
002:013 Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till
Jerusalem.
002:014 Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde
fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.
002:015 Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur
helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas
penningar och stötte omkull deras bord.
002:016 Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån;
gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»
002:017 Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för
ditt hus skall förtära mig.»
002:018 Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken
låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»
002:019 Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så
skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»
002:020 Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel,
och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»
002:021 Men det var om sin kropps tempel han talade.
002:022 Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar
ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det
ord som Jesus hade sagt.
002:023 Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo
många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han
gjorde.
002:024 Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände
alla
002:025 och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av
sig själv visste han vad i människan var.
003:001 Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av
judarnas rådsherrar.
003:002 Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi
veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen
kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»
003:003 Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen
säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så
kan hon icke få se Guds rike.»
003:004 Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon
är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och
födas?»
003:005 Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en
människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke
komma in i Guds rike.
003:006 Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av
Anden, det är ande.
003:007 Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på
nytt.
003:008 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var
och en som är född av Anden.»
003:009 Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
003:010 Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och
förstår icke detta?
003:011 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala
vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd
tagen I icke emot.
003:012 Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru
skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska
ting?
003:013 Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg
ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
003:014 Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen
bliva upphöjd,
003:015 så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
003:016 Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava
evigt liv.
003:017 Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan
för att världen skulle bliva frälst genom honom.
003:018 Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke
tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde
Sons namn.
003:019 Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen,
människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras
gärningar voro onda,
003:020 Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer
icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva
blottade.
003:021 Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det
skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»
003:022 Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska
landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.
003:023 Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns
mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.
003:024 Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
003:025 Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om
reningen.
003:026 Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den
som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat
om, han döper, och alla komma till honom.»
003:027 Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det
icke bliver henne givet från himmelen.»
003:028 I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke
är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.'
003:029 Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där
och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den
glädjen är mig nu given i fullt mått.
003:030 Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag
förminskas.--
003:031 Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från
jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som
kommer från himmelen, han är över alla,
003:032 och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl
tager ingen emot hans vittnesbörd.
003:033 Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han
därmed att Gud är sannfärdig.
003:034 Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen
icke Anden efter mått.
003:035 Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
003:036 Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke
hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede
förbliver över honom.»
004:001 Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus
vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;
004:002 dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.
004:003 Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.
004:004 Därvid måste han taga vägen genom Samarien.
004:005 Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det
jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.
004:006 Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av
vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den
sjätte timmen.
004:007 Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade
till henne: »Giv mig att dricka.»
004:008 Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.
004:009 Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är
jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att
dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.
004:010 Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och
vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i
stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig
levande vatten.»
004:011 Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp
vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska
vattnet?»
004:012 Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen
och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»
004:013 Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av
detta vatten, han bliver törstig igen;
004:014 men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall
aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall
bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.»
004:015 Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag
icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.»
004:016 Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan
tillbaka.»
004:017 Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till
henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.»
004:018 Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri
sade du sant.
004:019 Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.
004:020 Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i
Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.»
004:021 Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det
varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja
Fadern.
004:022 I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna--ty
frälsningen kommer från judarna--
004:023 men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna
tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana
tillbedjare vill Fadern hava.
004:024 Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och
sanning.»
004:025 Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han
som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss
allt.»
004:026 Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu
nämnde.»
004:027 I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att
han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville
henne, eller varför han talade med henne.
004:028 Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till
folket:
004:029 »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har
gjort. Månne icke han är Messias?»
004:030 Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.
004:031 Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och
ät.»
004:032 Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»
004:033 Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat
till honom?»
004:034 Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har
sänt mig, och att fullborda hans verk.»
004:035 I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden
kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på
fälten, huru de hava vitnat till skörd.
004:036 Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt
till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar
tillsammans glädja sig.
004:037 Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den
som skördar.
004:038 Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra
hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»
004:039 Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för
kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne
allt vad hon hade gjort.
004:040 När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna
kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.
004:041 Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
004:042 Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords
skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta
nu att han i sanning är världens Frälsare.»
004:043 Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
004:044 Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget
fädernesland.
004:045 När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot
honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem
vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden.
004:046 Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet
till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst,
vilkens son låg sjuk.
004:047 När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till
Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle
komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.
004:048 Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så
tron I icke.»
004:049 Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
004:050 Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen
det ord som Jesus sade till honom, och gick.
004:051 Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare
och sade: »Din son kommer att leva.»
004:052 Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med
honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade
febern honom.»
004:053 Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade
till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock
hela hans hus.
004:054 Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus
gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.
005:001 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till
Jerusalem.
005:002 Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad
Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
005:003 I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.
005:004
005:005 Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
005:006 Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan
lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva
frisk?»
005:007 Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig
ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en
annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
005:008 Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
005:009 Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det
var sabbat den dagen.
005:010 Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är
sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
005:011 Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till
mig: 'Tag din säng och gå.'»
005:012 Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att
du skulle taga sin säng och gå?»
005:013 Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty
Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på
platsen.--
005:014 Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom:
»Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke
något värre må vederfaras dig.»
005:015 Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus
som hade gjort honom frisk.
005:016 Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde
sådant på sabbaten.
005:017 Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar
ock jag.»
005:018 Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom
han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade
Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.
005:019 Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig
själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han
gör, det gör likaledes ock Sonen.
005:020 Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv
gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom
se, så att I skolen förundra eder.
005:021 Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock
Sonen levande vilka han vill.
005:022 Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit
åt Sonen,
005:023 för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke
ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
005:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord
och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer
icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
005:025 Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan
inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den
skola bliva levande.
005:026 Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt
Sonen att hava liv i sig själv.
005:027 Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är
Människoson.
005:028 Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som
äro i gravarna skola höra hans röst
005:029 och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå
till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till
dom.
005:030 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer
jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan
dens vilja, som har sänt mig.
005:031 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
005:032 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans
vittnesbörd om mig är sant.
005:033 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för
sanningen,
005:034 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot
vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva
frälsta.
005:035 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund
villen I fröjdas i dess ljus.
005:036 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes'
vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att
fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att
Fadern har sänt mig.
005:037 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans
röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans
gestalt,
005:038 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har
sänt, honom tron I icke.
005:039 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt
liv; och det är dessa som vittna om mig.
005:040 Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
005:041 Jag tager icke emot pris av människor;
005:042 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
005:043 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig;
kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
005:044 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och
icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
005:045 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern.
Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert
hopp.
005:046 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han
skrivit.
005:047 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina
ord?»
006:001 Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias' sjö».
006:002 Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken
som han gjorde med de sjuka.
006:003 Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina
lärjungar.
006:004 Och påsken, judarnas högtid, var nära.
006:005 Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till
honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så
att dessa få äta?»
006:006 Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste
han vad han skulle göra.
006:007 Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar
vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
006:008 Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon
Petrus' broder:
006:009 »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad
förslår det för så många?»
006:010 Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var
mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid
pass fem tusen.
006:011 Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem
som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket
de ville hava.
006:012 Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen
tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
006:013 Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken,
som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade
ätit.
006:014 Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de:
»Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
006:015 När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom
med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till
berget, helt allena.
006:016 Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
006:017 och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det
hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till
dem;
006:018 och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
006:019 När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier,
fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då
blevo de förskräckta.
006:020 Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
006:021 De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme
vid landet dit de foro.
006:022 Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra
sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en
enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina
lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena.
006:023 Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära
det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade
uttalat tacksägelsen.
006:024 När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans
lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för
att söka efter Jesus.
006:025 Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom:
»Rabbi, när kom du hit?»
006:026 Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan
därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta.
006:027 Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den
mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som
Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,
låtit undfå sitt insegel.»
006:028 Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds
gärningar?»
006:029 Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I
tron på den han har sänt.»
006:030 De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något
tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du?
006:031 Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han
gav dem bröd från himmelen att äta.'»
006:032 Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men
det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen.
006:033 Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver
världen liv.»
006:034 Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
006:035 Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han
skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig
törsta.
006:036 Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig,
tron I dock icke.
006:037 Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som
kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.
006:038 Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min
vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.
006:039 Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall
låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan
att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
006:040 Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och
tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta
honom uppstå på den yttersta dagen.»
006:041 Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag
är det bröd som har kommit ned från himmelen.»
006:042 Och de sade: Ȁr denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och
moder vi känna? Huru kan han då säga: 'Jag har kommit ned från
himmelen'?»
006:043 Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
006:044 Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig,
drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta
dagen.
006:045 Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom
av Gud.' Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av
honom, han kommer till mig.
006:046 Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från
Gud; han har sett Fadern.
006:047 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har
evigt liv.
006:048 Jag är livets bröd.
006:049 Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
006:050 Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om
någon äter därav, så skall han icke dö.
006:051 Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om
någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och
det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för
att världen skall leva.»
006:052 Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne
kunna giva oss sitt kött att äta?»
006:053 Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod,
så haven I icke liv i eder.
006:054 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv,
och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
006:055 Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig
dryck.
006:056 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i
mig, och jag förbliver i honom.
006:057 Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom
jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom
mig.
006:058 Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är
icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter
detta bröd, han skall leva till evig tid.»
006:059 Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
006:060 Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett
hårt tal; vem står ut med att höra på honom?»
006:061 Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över
detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten?
006:062 Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där
han förut var?--
006:063 Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De
ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.
006:064 Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen
från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken
den var som skulle förråda honom.
006:065 Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan
komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.»
006:066 För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka,
så att de icke längre vandrade med honom.
006:067 Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
006:068 Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du
har det eviga livets ord,
006:069 och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
006:070 Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och
likväl är en av eder en djävul.»
006:071 Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne
som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
007:001 Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville
han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda
honom.
007:002 Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
007:003 Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till
Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du
gör.
007:004 Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i
hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för
världen.»
007:005 Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
007:006 Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för
eder är tiden alltid läglig.
007:007 Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag
vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
007:008 Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna
högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
007:009 Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
007:010 Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också
han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
007:011 Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är
han?»
007:012 Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga
sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han
förvillar folket.»
007:013 Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
007:014 Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i
helgedomen och undervisade.
007:015 Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin
lärdom, han som icke har fått undervisning?»
007:016 Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som
har sänt mig.
007:017 Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära
är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
007:018 Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som
söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och
orättfärdighet finnes icke i honom.--
007:019 Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av
eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
007:020 Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter
att döda dig?»
007:021 Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde
jag, och alla förundren I eder över den.
007:022 Moses har givit eder omskärelsen--icke som om den vore ifrån
Moses, ty den är ifrån fäderna--och så omskären I människor
också på en sabbat.
007:023 Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att
Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas
på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och
frisk?
007:024 Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
007:025 Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de
stå efter att döda?
007:026 Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till
honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att
denne är Messias?
007:027 Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när
Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
007:028 Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen:
»Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har
jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som
verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
007:029 Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har
sänt mig.»
007:030 Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom,
ty hans stund var ännu icke kommen.
007:031 Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall
väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har
gjort?»
007:032 Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då
sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att
gripa honom.
007:033 Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går
jag bort till honom som har sänt mig.
007:034 I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där
jag är, dit kunnen I icke komma.»
007:035 Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom
vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem
som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa
grekerna?
007:036 Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men
I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke
komma'?»
007:037 På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod
Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han
till mig och dricke.
007:038 Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande
vatten flyta fram, såsom skriften säger.»
007:039 Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle
undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke
hade blivit förhärligad.
007:040 Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är
förvisso Profeten.»
007:041 Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl
Messias från Galileen?
007:042 Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och
från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
007:043 Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
007:044 och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin
hand vid honom.
007:045 När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och
fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom
hit?»
007:046 Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den
mannen talar.»
007:047 Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
007:048 Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av
fariséerna?
007:049 Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
007:050 Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom,
och som själv var en av dem:
007:051 »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört
honom och utrönt vad han förehar?»
007:052 De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från
Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer
från Galileen.»
007:053 [2] Och de gingo hem, var och en till sitt.
008:001 Och Jesus gick ut till Oljeberget.
008:002 Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen.
008:003 Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade
blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne
fram,
008:004 sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning
blivit beträdd med äktenskapsbrott.
008:005 Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då
du?»
008:006 Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få
något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev
med fingret på jorden.
008:007 Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade
till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen
på henne.»
008:008 Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
008:009 När de hörde detta, gingo de ut, den ene efter den andre,
först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som
stod där kvar.
008:010 Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har
ingen dömt dig?»
008:011 Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke
heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»
[2] 7:53-8:11. Se Nya testamentets text i Ordförkl.
008:012 Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den
som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan
skall hava livets ljus.»
008:013 Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt
vittnesbörd gäller icke.»
008:014 Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig
själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag
har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag
kommer, eller vart jag går.
008:015 I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
008:016 Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid
icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
008:017 I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det
gäller såsom sant.
008:018 Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern,
som har sänt mig.
008:019 Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I
kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I
ock min Fader.»
008:020 Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade
dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar
hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
008:021 Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka
efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen
I icke komma.»
008:022 Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom
han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?»
008:023 Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I
ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
008:024 Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om
I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra
synder.»
008:025 Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som
jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
008:026 Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men
han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av
honom, det talar jag ut inför världen.»
008:027 Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till
dem.
008:028 Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I
första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig
själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
008:029 Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig
allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
008:030 När han talade detta, kommo många till tro på honom.
008:031 Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I
förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
008:032 Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder
fria.»
008:033 De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit
trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?»
008:034 Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var
och en som gör synd, han är syndens träl.
008:035 Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får
förbliva där för alltid.
008:036 Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
008:037 Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig,
eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
008:038 Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I
haven hört av eder fader.»
008:039 De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus
svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams
gärningar.
008:040 Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder
sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke
Abraham.
008:041 Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro
icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen
annan.»
008:042 Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig,
ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja,
jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt
mig.
008:043 Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke
'stån ut med' att höra på mitt ord.
008:044 I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär
till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från
begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes
icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty
han är en lögnare, ja, lögnens fader.
008:045 Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
008:046 Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså
talar sanning, varför tron I mig då icke?
008:047 Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför
att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
008:048 Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi
säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
008:049 Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer
hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
008:050 Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den
och som dömer.
008:051 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt
ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
008:052 Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en
ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger
du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka
döden.'
008:053 Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju
dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig
själv?»
008:054 Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min
ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I
säger vara eder Gud.
008:055 Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och
om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare
likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
008:056 Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min
dag. Han fick se den och blev glad.»
008:057 Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu,
och Abraham har du sett!»
008:058 Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder:
Förrän Abraham blev till, är jag.»
008:059 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde
sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.
009:001 När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född
blind.
009:002 Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har
syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född
blind?»
009:003 Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans
föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle
uppenbaras på honom.
009:004 Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt
mig; natten kommer, då ingen kan verka.
009:005 Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
009:006 När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en
deg av spotten och lade degen på mannens ögon
009:007 och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det
betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han
kom igen, kunde han se.
009:008 Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom
tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»
009:009 Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik
honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.»
009:010 Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
009:011 Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde
därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två
dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»
009:012 De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag
icke.»
009:013 Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till
fariséerna.
009:014 Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade
hans ögon.
009:015 När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han
hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina
ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.»
009:016 Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud,
eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle
någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos
bland dem stridiga meningar.
009:017 Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då
det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är
han.»
009:018 Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin
syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som
hade fått sin syn.
009:019 Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen
vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?»
009:020 Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och
att han föddes blind, det veta vi.
009:021 Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem
som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal
nog, han må själv tala för sig.»
009:022 Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty
judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus
vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan.
009:023 Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog;
frågen honom själv.»
009:024 Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit
blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi
veta att denne man är en syndare.»
009:025 Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag:
att jag, som var blind, nu kan se.»
009:026 Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt
öppnade han dina ögon?»
009:027 Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden
icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen
också I bliva hans lärjungar?»
009:028 Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro
Moses' lärjungar.
009:029 Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är,
det veta vi icke.»
009:030 Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det
förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han
öppnat mina ögon.
009:031 Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är
gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.
009:032 Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som
föddes blind.
009:033 Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
009:034 De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i
synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom.
009:035 Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han
så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?»
009:036 Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att
jag kan tro på honom.»
009:037 Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar
med dig.»
009:038 Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
009:039 Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för
att de som icke se skola varda seende, och för att de som se
skola varda blinda.»
009:040 När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de
till honom: »Äro då kanske också vi blinda?»
009:041 Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu
sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»
010:001 »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i
fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är
en tjuv och en rövare.
010:002 Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
010:003 För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst,
och han kallar sina får vid namn och för dem ut.
010:004 Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem,
och fåren följa honom, ty de känna hans röst.
010:005 Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom,
ty de känna icke de främmandes röst.»
010:006 Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke
vad det var som han talade till dem.
010:007 Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Jag är dörren in till fåren.
010:008 Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men
fåren hava icke lyssnat till dem.
010:009 Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst,
och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
010:010 Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och
förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över
nog.
010:011 Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
010:012 Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som
fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och
flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
010:013 Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
010:014 Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får
känna mig,
010:015 såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag
giver mitt liv för fåren.
010:016 Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också
dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min
röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
010:017 Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv--för att
sedan taga igen det.
010:018 Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag
har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det
budet har jag fått av min Fader.»
010:019 För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland
judarna.
010:020 Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från
sina sinnen. Varför hören I på honom?»
010:021 Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke
kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
010:022 Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var
nu vinter,
010:023 och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
010:024 Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru
länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss
det öppet.»
010:025 Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig
icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om
mig.
010:026 Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
010:027 Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa
mig.
010:028 Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin
förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
010:029 Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen
kan rycka dem ur min Faders hand.
010:030 Jag och Fadern äro ett.»
010:031 Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
010:032 Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från
min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar
är det som I viljen stena mig?»
010:033 Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull
som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig
själv till Gud, du som är en människa.»
010:034 Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har
sagt att I ären gudar'.
010:035 Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till--och
skriften kan ju icke bliva om intet--
010:036 huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds
Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt
i världen?
010:037 Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
010:038 Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då
skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i
Fadern.»
010:039 Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras
händer.
010:040 Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan
Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
010:041 Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes
intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
010:042 Och många kommo där till tro på honom.
011:001 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den
by där Maria och hennes syster Marta bodde.
011:002 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade
hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus
sjuk.
011:003 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han
som du har så kär ligger sjuk.»
011:004 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till
döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den
bliver förhärligad.»
011:005 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
011:006 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två
dagar där han var;
011:007 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka
till Judeen.»
011:008 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena
dig, och åter går du dit?»
011:009 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om
dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
011:010 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då
intet som lyser honom.»
011:011 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem:
»Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp
honom ur sömnen.»
011:012 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver
han frisk igen.»
011:013 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade
om vanlig sömn.
011:014 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
011:015 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över
att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»
011:016 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna:
»Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
011:017 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat
fyra dagar i graven.
011:018 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
011:019 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta
dem i sorgen över deras broder.
011:020 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes;
men Maria satt kvar hemma.
011:021 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore
min broder icke död.
011:022 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud
giva dig.»
011:023 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
011:024 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid
uppståndelsen på den yttersta dagen.»
011:025 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den
som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
011:026 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig
någonsin dö. Tror du detta?»
011:027 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds
Son, han som skulle komma i världen.»
011:028 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin
syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och
kallar dig till sig.»
011:029 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till
honom.
011:030 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det
ställe där Marta hade mött honom.
011:031 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta
henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de
henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
011:032 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se
honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre,
hade du varit där, så vore min broder icke död.»
011:033 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som
hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev
upprörd
011:034 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre,
kom och se.» Och Jesus grät.
011:035 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
011:036 Men somliga av dem sade:
011:037 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort
att denne icke hade dött?»
011:038 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till
graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför
ingången.
011:039 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta
till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i
fyra dygn.»
011:040 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde,
skulle du få se Guds härlighet?»
011:041 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade:
»Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
011:042 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets
skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola
tro att det är du som har sänt mig.»
011:043 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom
ut.»
011:044 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter
inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus
sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
011:045 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus
hade gjort, trodde då på honom.
011:046 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem
vad Jesus hade gjort.
011:047 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en
rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man
gör ju många tecken.
011:048 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och
romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
011:049 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade
till dem: »I förstån intet,
011:050 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en
man dör för folket, än att hela folket förgås.»
011:051 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk
ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus
skulle dö för folket.
011:052 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att
samla och förena Guds förskingrade barn.
011:053 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
011:054 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog
sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i
närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
011:055 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före
påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
011:056 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i
helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till
högtiden?»
011:057 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att
den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för
att de måtte kunna gripa honom.
012:001 Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus
bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
012:002 Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade
dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
012:003 Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och
smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med
sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
012:004 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda
honom, sade då:
012:005 »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra
silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?»
012:006 Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga,
utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades
i penningpungen, vilken han hade om hand.
012:007 Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för
min begravningsdag.
012:008 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.»
012:009 Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus
var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan
ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
012:010 Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
012:011 Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
012:012 När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden
fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
012:013 togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:
»Hosianna!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn,
han som är Israels konung.»
012:014 Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom
det är skrivet:
012:015 »Frukta icke, du dotter Sion.
Se, din konung kommer,
sittande på en åsninnas fåle.»
012:016 Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade
blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om
honom, och att man hade gjort detta med honom.
012:017 Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med
honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom
från de döda.
012:018 Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde
att han hade gjort det tecknet.
012:019 Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen
uträtta; hela världen löper ju efter honom.»
012:020 Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för
att tillbedja under högtiden.
012:021 Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och
bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
012:022 Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus
gingo och sade det till Jesus.
012:023 Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen
skall förhärligas.
012:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet
faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men
om det dör, så bär det mycken frukt.
012:025 Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt
liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt
liv.
012:026 Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där
skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall
min Fader ära honom.
012:027 Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls
mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till
denna stund.
012:028 Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag
har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga
det.»
012:029 Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett
tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
012:030 Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull,
utan för eder skull.»
012:031 Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste
utkastas.
012:032 Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla
till mig.»
012:033 Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
012:034 Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias
skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att
Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en
Människoson?»
012:035 Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland
eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må
få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var
han går.
012:036 Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets
barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för
dem.
012:037 Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de
icke på honom.
012:038 Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:
»Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,
och för vem var Herrens arm uppenbar?»
012:039 Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
012:040 »Han har förblindat deras ögon
och förstockat deras hjärtan,
så att de icke kunna se med sina ögon
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig.»
012:041 Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet,
när han talade med honom.--
012:042 Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom;
men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de
icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
012:043 Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva
ärade av Gud.
012:044 Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke
på mig, utan på honom som har sänt mig.
012:045 Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
012:046 Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem
som tro på mig skall förbliva i mörkret.
012:047 Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag
honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att
frälsa världen.
012:048 Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock
en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma
honom på den yttersta dagen.
012:049 Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt
mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall
tala.
012:050 Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar,
det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»
013:001 Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var
kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen,
så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
013:002 De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas
Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
013:003 Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och
att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
013:004 Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och
tog en linneduk och band den om sig.
013:005 Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas
fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om
sig.
013:006 Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre,
skulle du två mina fötter?»
013:007 Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke
nu, men framdeles skall du fatta det.»
013:008 Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina
fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du
ingen del med mig.»
013:009 Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina
fötter, utan ock händer och huvud!»
013:010 Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver
allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så
ären ock I rena--dock icke alla.»
013:011 Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför
sade han att de icke alla voro rena.
013:012 Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig
överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till
dem:
»Förstån I vad jag har gjort med eder?
013:013 I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är
så.
013:014 Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären
ock I pliktiga att två varandras fötter.
013:015 Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom
jag har gjort mot eder.
013:016 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer
än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt
honom.
013:017 Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
013:018 Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men
detta skriftens ord skulle ju fullbordas:
'Den som åt mitt bröd,
han lyfte mot mig sin häl.'
013:019 Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när
det har skett, skolen tro att jag är den jag är.
013:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den
jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han
tager emot honom som har sänt mig.»
013:021 När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och
betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En
av eder skall förråda mig.»
013:022 Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade
om.
013:023 Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu
bröst, den lärjunge som Jesus älskade.
013:024 Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom:
»Säg vilken det är som han talar om.»
013:025 Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre,
vilken är det?»
013:026 Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket
som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte
det åt Judas, Simon Iskariots son.
013:027 Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i
honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»
013:028 Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade
detta till honom.
013:029 Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att
Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till
högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något
åt de fattiga.
013:030 Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och
det var natt.
013:031 Och när han hade gått ut, sade Jesus:
»Nu är Människosonen förhärligad,
och Gud är förhärligad i honom.
013:032 Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom
i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.
013:033 Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen
sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit
jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock
till eder.
013:034 Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja,
såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.
013:035 Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I
ären mina lärjungar.»
013:036 Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus
svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men
framdeles skall du följa mig.»
013:037 Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig
nu? Mitt liv vill jag giva för dig.»
013:038 Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen,
sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre
gånger har förnekat mig.»
014:001 »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.
014:002 I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag
nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.
014:003 Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag
dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag
är, där skolen I ock vara.
014:004 Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
014:005 Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru
kunna vi då veta vägen?»
014:006 Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet;
ingen kommer till Fadern utom genom mig.
014:007 Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I
honom och haven sett honom.»
014:008 Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi
nog.»
014:009 Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du
har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har
sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'?
014:010 Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De
ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och
gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.
014:011 Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så
tron för själva gärningarnas skull.
014:012 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig,
han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu
större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern,
014:013 och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det
att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.
014:014 Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.
014:015 Älsken I mig, så hållen I mina bud,
014:016 och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan
Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:
014:017 sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser
honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor
hos eder och skall vara i eder.
014:018 Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
014:019 Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen
mig. Ty jag lever; I skolen ock leva.
014:020 På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I
ären i mig, och att jag är i eder.
014:021 Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig;
och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och
jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»
014:022 Judas--icke han som kallades Iskariot--sade då till honom:
»Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss,
men icke för världen?»
014:023 Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så
håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi
skola komma till honom och taga vår boning hos honom.
014:024 Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är
det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.
014:025 Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
014:026 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt
namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag
har sagt eder.
014:027 Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke
giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke
oroliga eller försagda.
014:028 I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer
åter till eder.' Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas
över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.
014:029 Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån
tro, när det har skett.
014:030 Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens
furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till;
014:031 men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar
Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå
härifrån.»
015:001 »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
015:002 Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var
och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer
frukt.
015:003 I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till
eder.
015:004 Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke
kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i
vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
015:005 Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och
jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I
intet göra.
015:006 Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en
avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana
grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
015:007 Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I
bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
015:008 Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt
och bliven mina lärjungar.
015:009 Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder;
förbliven i min kärlek.
015:010 Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag
har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
015:011 Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i
eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
015:012 Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har
älskat eder.
015:013 Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina
vänner.
015:014 I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
015:015 Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke
veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag
har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
015:016 I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har
bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan
frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder
vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
015:017 Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.
015:018 Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än
eder.
015:019 Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde;
men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit
utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
015:020 Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke
förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock
förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
edert.
015:021 Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull,
eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
015:022 Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava
haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
015:023 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
015:024 Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan
har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett
dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
015:025 Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag:
'De hava hatat mig utan sak.'
015:026 Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån
Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han
vittna om mig.
015:027 Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från
begynnelsen.»
016:001 »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på
fall.
016:002 Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då
vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta
offertjänst åt Gud.
016:003 Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern,
ej heller mig.
016:004 Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är
inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder
det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.
016:005 Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av
eder frågar mig vart jag går.
016:006 Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har
sagt eder detta.
016:007 Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag
går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen
till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till
eder.
016:008 Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i
fråga om synd och rättfärdighet och dom:
016:009 i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
016:010 i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig
icke mer;
016:011 i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.
016:012 Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära
det.
016:013 Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda
eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig
själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall
förkunna för eder vad komma skall.
016:014 Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall
förkunna det för eder.
016:015 Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall
taga av mitt och förkunna det för eder.
016:016 En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och
I fån se mig.»
016:017 Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som
han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter
en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?»
016:018 De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'? Vi
förstå icke vad han talar.»
016:019 Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem:
»I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och
I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.'
016:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva
bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.
016:021 När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är
kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg
sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född
till världen.
016:022 Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då
skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje
ifrån eder.
016:023 Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen,
sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall
han giva eder i mitt namn.
016:024 Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I
skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
016:025 Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer,
då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet
förkunna för eder om Fadern.
016:026 På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke
att jag skall bedja Fadern för eder,
016:027 ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och
haven trott att jag är utgången från Gud.
016:028 Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter
lämnar jag världen och går till Fadern.»
016:029 Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga
förtäckta ord.
016:030 Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för
dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från
Gud.»
016:031 Jesus svarade dem: »Nu tron I?
016:032 Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen
förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig
allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.
016:033 Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i
mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har
övervunnit världen.»
017:001 Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot
himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din
Son, på det att din Son må förhärliga dig,
017:002 eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han
skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.
017:003 Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden,
och den du har sänt, Jesus Kristus.
017:004 Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk
som du har givit mig att utföra.
017:005 Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den
härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.
017:006 Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit
ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit
dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.
017:007 Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer
från dig.
017:008 Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de
hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är
utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.
017:009 Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för
dem som du har givit åt mig, ty de äro dina
017:010--såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt--och jag är
förhärligad i dem.
017:011 Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen,
när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn--
det som du har förtrott åt mig--för att de må vara ett,
likasom vi äro ett.
017:012 Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du
har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick
i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju
fullbordas.
017:013 Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här
i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.
017:014 Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom
de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
017:015 Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att
du skall bevara dem från det onda.
017:016 De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
017:017 Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
017:018 Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i
världen.
017:019 Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må
vara i sanning helgade.
017:020 Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som
genom deras ord komma till tro på mig;
017:021 jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är
i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen
skall tro att du har sänt mig.
017:022 Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt
dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett
017:023--jag i dem, och du i mig--ja, för att de skola vara
fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du
har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat
mig.
017:024 Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har
givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du
har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.
017:025 Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag
känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.
017:026 Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på
det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem,
och jag i dem.»
018:001 När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar
därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var
en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.
018:002 Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället,
ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.
018:003 Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av
översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss
och lyktor och vapen.
018:004 Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick
fram och sade till dem: »Vem söken I?»
018:005 De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem:
»Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.
018:006 När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och
föllo till marken.
018:007 Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från
Nasaret.»
018:008 Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är
mig I söken, så låten dessa gå.»
018:009 Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som
du har givit mig har jag icke förlorat någon.»
018:010 Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till
översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och
tjänarens namn var Malkus.
018:011 Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle
jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»
018:012 Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna
grepo då Jesus och bundo honom
018:013 och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen
svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.
018:014 Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till
judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.
018:015 Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den
lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på
översteprästens gård;
018:016 men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som
var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med
portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.
018:017 Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är
icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej,
det är jag icke.»
018:018 Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty
det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod
också Petrus och värmde sig.
018:019 Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans
lära.
018:020 Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har
alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där
alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
018:021 Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om
vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»
018:022 När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod
där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara
översteprästen?»
018:023 Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var
orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
018:024 Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.
018:025 Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är
icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det
är jag icke.»
018:026 Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som
Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med
honom i örtagården?»
018:027 Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
018:028 Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu
morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke
skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
018:029 Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för
anklagelse att frambära mot denne man?»
018:030 De svarade och sade till honom: »Vore han icke en
illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
018:031 Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter
eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt
att avliva någon.»
018:032 Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att
giva till känna på vad sätt han skulle dö.
018:033 Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och
sade till honom: »Är du judarnas konung?»
018:034 Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra
sagt dig det om mig?»
018:035 Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och
översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
018:036 Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike
vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att
jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike
icke av denna världen.»
018:037 Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung?» Jesus
svarade: »Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill
är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall
vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör
min röst.»
018:038 Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt
detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag
finner honom icke skyldig till något brott.
018:039 Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva
eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas
konung' lös?»
018:040 Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men
Barabbas var en rövare.
019:001 Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
019:002 Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på
hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
019:003 Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas
konung!» och slogo honom på kinden.
019:004 Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra
honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner
honom skyldig till något brott.»
019:005 Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
019:006 Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade
de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I
honom, och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till
något brott.»
019:007 Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den
lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.»
019:008 När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
019:009 Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är
du?» Men Jesus gav honom intet svar.
019:010 Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke
att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?»
019:011 Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den
icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som
har överlämnat mig åt dig.»
019:012 Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom
lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du
icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter
sig upp mot kejsaren.»
019:013 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig
på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på
hebreiska Gabbata.
019:014 Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och
han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
019:015 Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst
honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder
konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung
än kejsaren.»
019:016 Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle
korsfästas.
Och de togo Jesus med sig.
019:017 Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som
kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
019:018 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera
sidan, och Jesus i mitten.
019:019 Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på
korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
019:020 Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus
var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska,
på latin och på grekiska.
019:021 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke:
'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas
konung.»
019:022 Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
019:023 Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och
delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också
livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan
var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
019:024 Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den,
utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord
skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade
lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
019:025 Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster,
Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
019:026 När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge
som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
019:027 Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den
stunden tog lärjungen henne hem till sig.
019:028 Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat,
sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag
törstar.»
019:029 Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet
fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde
till hans mun.
019:030 Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är
fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.
019:031 Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att
kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var
nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle
låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
019:032 Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och
sedan den andres som var korsfäst med honom.
019:033 När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död,
slogo de icke sönder hans ben;
019:034 men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och
strax kom därifrån ut blod och vatten.
019:035 Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I
skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han
talar sanning.
019:036 Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet
ben skall sönderslås på honom.»
019:037 Och åter ett annat skriftens ord lyder så:
»De skola se upp till honom
som de hava stungit.»
019:038 Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge--fastän i
hemlighet, av fruktan för judarna--kom därefter och bad
Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom
det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
019:039 Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt
honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och
aloe, vid pass hundra skålpund.
019:040 Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och
lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed
vid tillredelse till begravning.
019:041 Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en
örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade
varit lagd i.
019:042 Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag
och graven låg nära.
020:001 Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
från graven.
020:002 Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
lagt honom.»
020:003 Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
graven.
020:004 Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
020:005 Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
dock gick han icke in.
020:006 Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
020:007 och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
ställe, hopvecklad.
020:008 Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
till graven; och han såg och trodde.
020:009 De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
skulle uppstå från de döda.
020:010 Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
020:011 Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
lutade hon sig in i graven
020:012 och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
020:013 Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
lagt honom.»
020:014 Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
där; men hon visste icke att det var Jesus.
020:015 Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
»Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
020:016 Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
020:017 Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
eder Gud.»
020:018 Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.
020:019 På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
eder!»
020:020 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
020:021 Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder ock jag eder.»
020:022 Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
dem: »Tagen emot helig ande!
020:023 Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
020:024 Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
dem, när Jesus kom.
020:025 Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»
020:026 Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
020:027 Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
tvivla icke, utan tro.»
020:028 Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
020:029 Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
Saliga äro de som icke se och dock tro.»
020:030 Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok,
gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
020:031 Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus
är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i
hans namn.
021:001 Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid
Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till:
021:002 Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han
som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro
tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar.
021:003 Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De
sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad
och stego i båten. Men den natten fingo de intet.
021:004 När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden;
dock visste lärjungarna icke att det var Jesus.
021:005 Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De
svarade honom: »Nej.»
021:006 Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så
skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop
fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.
021:007 Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är
Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på
sig sin överklädnad--ty han var oklädd--och gav sig i sjön.
021:008 Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig
nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än
vid pass två hundra alnar.
021:009 När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och
fisk, som låg därpå, och bröd.
021:010 Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
021:011 Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det
var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och
fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder.
021:012 Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen
av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de
förstodo att det var Herren.
021:013 Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av
fiskarna.
021:014 Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina
lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.
021:015 När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon,
Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade
honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till
honom: »Föd mina lamm.»
021:016 Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son,
älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag
har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina
får.»
021:017 För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har
du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången
frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre,
du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till
honom: »Föd mina får.
021:018 Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre,
omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du
bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en
annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.»
021:019 Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus
skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han
till honom: »Följ mig.»
021:020 När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus
älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat
sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som
skall förråda dig?»
021:021 Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru
bliver det då med denne?»
021:022 Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till
dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.»
021:023 Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke
skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke
skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar,
till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?»
021:024 Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit
detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.
021:025 Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta
skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke
ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve
skrivna.