Derbe.
014:021 Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många
lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och
Antiokia
014:022 och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå
fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse
som vi måste ingå i Guds rike.
014:023 Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling
och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu
trodde på.
014:024 Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till
Pamfylien.
014:025 Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia.
014:026 Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade
blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för
det verk som de nu hade fullbordat.
014:027 Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och
omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och
huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro.
014:028 Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.
015:001 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta.»
015:002 Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
015:003 Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
015:004 När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.
015:005 Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses' lag.
015:006 Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
015:007 Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:
»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
015:008 Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.
015:009 Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.
015:010 Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
015:011 Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de.»
015:012 Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
gjort bland hedningarna.
015:013 När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:
»Mina bröder, hören mig.
015:014 Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
015:015 Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
skrivet:
015:016 'Därefter skall jag komma tillbaka
och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
015:017 för att ock övriga människor skola söka Herren,
alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
Så säger Herren, han som skall göra detta,
015:018 såsom han ock har vetat det förut av evighet.'
015:019 Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
015:020 utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
djur och från blod.
015:021 Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
var sabbat föreläses i synagogorna.»
015:022 Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
ledande män.
015:023 Och man översände genom dem följande skrivelse:
»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
015:024 Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
att de hava haft något uppdrag av oss,
015:025 så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
våra älskade bröder,
015:026 vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
skull.
015:027 Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
kungöra detsamma för eder.
015:028 Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
föreskrifter:
015:029 att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
väl.»
015:030 De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
015:031 Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
hugnesamma budskapet.
015:032 Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
015:033 Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
015:034
015:035 Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
Herren.
015:036 Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
015:037 Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
kallades Markus.
015:038 Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
arbete.
015:039 Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
015:040 Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
015:041 och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
församlingarna.
016:001 Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en
lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk
kvinna och en grekisk fader,
016:002 och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och
Ikonium.
016:003 Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars
skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig
och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek.
016:004 Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de
församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda
av apostlarna och de äldste i Jerusalem.
016:005 Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal
förökades för var dag.
016:006 Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de
förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i
provinsen Asien.
016:007 Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in
i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.
016:008 Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas.
016:009 Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man,
som stod där och bad honom och sade: »Far över till Macedonien
och hjälp oss.»
016:010 När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att
fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade
kallat oss att förkunna evangelium för dem.
016:011 Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace
och dagen därefter till Neapolis
016:012 och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni,
är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades
vi någon tid.
016:013 På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod,
till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned
och talade med de kvinnor som hade samlats dit.
016:014 Och en kvinna som »fruktade Gud», en purpurkrämerska från
staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och
Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som
Paulus talade.
016:015 Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon
oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på
Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon
nödgade oss därtill.
016:016 Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att
vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och
genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst.
016:017 Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade:
»Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för
eder frälsningens väg.»
016:018 Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig
och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder
jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund.
016:019 Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt
hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade
dem till torget inför överhetspersonerna.
016:020 Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de:
»Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar
016:021 och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska
medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.»
016:022 Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av
dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.
016:023 Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i
fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.
016:024 Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det
innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.
016:025 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade
Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.
016:026 Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar
skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor
löstes.
016:027 Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar
öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att
fångarna hade kommit undan.
016:028 Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty
vi äro alla här.»
016:029 Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och
Silas, bävande.
016:030 Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag
göra för att bliva frälst?»
016:031 De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus
frälst.»
016:032 Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i
hans hus.
016:033 Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och
tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.
016:034 Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och
fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro
på Gud.
016:035 Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna
och läto säga: »Släpp ut männen.»
016:036 Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna
hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i
frid.»
016:037 Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,
utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och
hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa
oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»
016:038 Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde
att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.
016:039 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut
och bådo dem lämna staden.
016:040 När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till
Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat
förmaningens ord till dem, drogo de vidare.
017:001 Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så till
Tessalonika. Där hade judarna en synagoga;
017:002 i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tre
sabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrån
skrifterna
017:003 och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppstå
från de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar för
eder är Messias.»
017:004 Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus och
Silas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»,
likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.
017:005 Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligt
folk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheter
i staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut
inför folket.
017:006 Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några av
bröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, som
hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;
017:007 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemot
kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är
konung.
017:008 Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när de
hörde detta.
017:009 Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig och
släppte dem därefter lösa.
017:010 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sända
åstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de till
judarnas synagoga.
017:011 Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo
emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,
för att se om det förhölle sig såsom nu sades.
017:012 Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska många
ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.
017:013 Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord
förkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppviglade
också där folket och väckte oro bland dem.
017:014 Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, men
både Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.
017:015 De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro så
därifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med
det snaraste skulle komma till honom.
017:016 Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,
när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.
017:017 Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som
»fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som han
träffade där.
017:018 Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av
stoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:
»Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Han
tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De sade så,
eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om
uppståndelsen.
017:019 Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:
»Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?
017:020 Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja
nu veta vad detta skall betyda.»
017:021 Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med de
främlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid
och håg för annat än att tala om eller höra på något nytt för
dagen.
017:022 Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jag
ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.
017:023 Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har
jag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'
Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,
är det jag nu kommer med budskap till eder.
017:024 Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är
Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda
med händer,
017:025 ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore
han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och
allt.
017:026 Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda
stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har
fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom
vilka de skola bo--
017:027 detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle
kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju
icke är långt ifrån någon enda av oss.
017:028 Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsom
ock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hans
släkt.'
017:029 Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är lik
någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat
genom mänsklig konst och uppfinning.
017:030 Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,
men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra
bättring.
017:031 Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen med
rättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; och
han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har
låtit honom uppstå från de döda.»
017:032 När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somliga
gäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännu
en gång.»
017:033 Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.
017:034 Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Bland
dessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, så
ock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.
018:001 Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.
018:002 Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,
vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru
Priscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judar
skulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,
018:003 och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar
hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen till
yrket tältmakare.
018:004 Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både
judar och greker.
018:005 När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, var
Paulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att han
betygade för judarna att Jesus var Messias.
018:006 Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade
han stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod komme
över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till
hedningarna.»
018:007 Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn Titius
Justus, som »fruktade Gud»; denne hade sitt hus invid
synagogan.
018:008 Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till
tro på Herren; också många andra korintier som hörde honom
trodde och läto döpa sig.
018:009 Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,
utan tala och tig icke;
018:010 ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig
skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.»
018:011 Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och
undervisade i Guds ord.
018:012 Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, alla
tillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen
018:013 och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ett
sätt som är emot lagen.»
018:014 När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio till
judarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dåd
begånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde på
eder, I judar.
018:015 Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egen
lag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag icke
vara domare.»
018:016 Och så visade han bort dem från domstolen.
018:017 Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, och
slogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls icke
därefter.
018:018 Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avsked
av bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla och
Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hade
nämligen bundit sig genom ett löfte.
018:019 Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gick
han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.
018:020 Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; men
han samtyckte icke därtill,
018:021 utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jag
vända tillbaka till eder.» Och så lämnade han Efesus.
018:022 Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och
hälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.
018:023 Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och
färdades först genom det galatiska landet och därefter genom
Frygien och styrkte alla lärjungarna.
018:024 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från
Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
018:025 Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade,
brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän
han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
018:026 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla
och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade
honom grundligare om »Guds väg».
018:027 Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till
lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot
honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde
till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
018:028 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade
genom skrifterna att Jesus var Messias.
019:001 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit
genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade
han några lärjungar.
019:002 Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen
till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att
helig ande är given.»
019:003 Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:
»Vi döptes med Johannes' döpelse»
019:004 Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;
och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle
komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
019:005 Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
019:006 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över
dem, och de talade tungomål och profeterade.
019:007 Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
019:008 Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader
samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds
rike.
019:009 Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför
menigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifrån
dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med
dessa i Tyrannus' lärosal.
019:010 Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,
både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
019:011 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
019:012 Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i
beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och
sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
019:013 Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig
nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu
namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus
predikar.
019:014 Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en
judisk överstepräst.
019:015 Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner
jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»
019:016 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem
och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så
våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och
sargade.
019:017 Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och
greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn
blev storligen prisat.
019:018 Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och
bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
019:019 Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster
samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och
när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man
att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.
019:020 På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin
kraft.
019:021 Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,
att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:
»Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»
019:022 Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,
åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i
provinsen Asien.
019:023 Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».
019:024 Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som
förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade
hantverkarna en ganska stor inkomst.
019:025 Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande
arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som
giver oss vår goda bärgning;
019:026 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,
utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett
ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med
människohänder icke äro gudar.
019:027 Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering
kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas
helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,
som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att
lida avbräck i sitt stora anseende.»
019:028 När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor
är efesiernas Diana!»
019:029 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till
skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två
macedonier som voro Paulus' följeslagare
019:030 Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde
honom det icke.
019:031 Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom
och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
019:032 Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var
upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit
tillsammans.
019:033 Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto
framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville
hålla ett försvarstal inför folket.
019:034 Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en
mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas
Diana!»
019:035 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då
någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av
den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit
ned från himmelen?
019:036 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna
och icke företaga eder något förhastat.
019:037 Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro
helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
019:038 Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava
sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och
landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför
rätta.
019:039 Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant
avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
019:040 På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara
att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något
ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna
vi icke heller uppgiva.»
Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.
020:001 Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna
till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han
hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till
Macedonien.
020:002 Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat
många förmaningens ord, kom han till Grekland.
020:003 Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla
därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade
något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.
020:004 Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av
tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe
och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen
Asien.
020:005 Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.
020:006 Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra
ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och
där vistades vi i sju dagar.
020:007 På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och
Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med
bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;
020:008 och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,
där vi voro församlade.
020:009 Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när
Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så
överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje
våningen; och när man tog upp honom, var han död
020:010 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom
och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»
020:011 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade
ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det
dagades; först då begav han sig i väg.
020:012 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet
tröstade.
020:013 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till
Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han
förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.
020:014 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord
och kommo sedan till Mitylene.
020:015 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.
Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat
över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.
020:016 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att
icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,
för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara
i Jerusalem.
020:017 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig
församlingens äldste.
020:018 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten
själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom
till provinsen Asien, har umgåtts med eder:
020:019 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och
prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.
020:020 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde
något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har
försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och
undervisa eder.
020:021 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra
bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
020:022 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan
att veta vad där skall vederfaras mig;
020:023 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter
den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser
vänta mig.
020:024 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,
om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till
det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds
nåds evangelium.
020:025 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I
alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.
020:026 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för
någons blod.
020:027 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds
rådslut.
020:028 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken
den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara
herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget
blod.
020:029 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola
komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.
020:030 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt
är, för att locka lärjungarna att följa sig.
020:031 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och
dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av
eder.
020:032 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom
som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland
alla som äro helgade.
020:033 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.
020:034 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att
skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit
med mig.
020:035 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under
eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu
ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»
020:036 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med
dem alla.
020:037 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om
halsen och kysste honom innerligt;
020:038 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att
de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom
till skeppet.
021:001 Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen
till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till
Patara.
021:002 Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på
det gingo vi ombord och lade ut.
021:003 Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på
vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty
där skulle skeppet lossa sin last.
021:004 Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju
dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att
han icke borde begiva sig till Jerusalem.
021:005 Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån
och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,
ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och
bådo
021:006 och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på
skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.
021:007 Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi
sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos
dem en dag.
021:008 Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.
Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och
stannade kvar hos honom.
021:009 Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk
gåva.
021:010 Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en
profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.
021:011 När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band
därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige
Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så
binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i
hedningarnas händer.'»
021:012 När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden
honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.
021:013 Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt
hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan
ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»
021:014 Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och
sade: »Ske Herrens vilja.»
021:015 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss
upp till Jerusalem.
021:016 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och
dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal
lärjunge, som vi skulle gästa hos.
021:017 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med
glädje.
021:018 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo
ock alla de äldste.
021:019 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,
det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort
bland hedningarna.
021:020 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du
ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit
till tro, och alla nitälska de för lagen.
021:021 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo
spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger
att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra
efter vad stadgat är.
021:022 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har
kommit hit.
021:023 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som
hava bundit sig genom ett löfte.
021:024 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och
åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina
huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har
blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du
vandrar efter lagen och håller den.
021:025 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi
här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig
till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet
av förkvävda djur och för otukt.»
021:026 Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig
tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till
känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit
helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för
var och en särskild av dem.
021:027 När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen
Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och
de grepo honom
021:028 och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man
som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot
lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker
in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»
021:029 De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden
tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i
helgedomen.
021:030 Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig
tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom
ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.
021:031 Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos
översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i
uppror.
021:032 Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade
ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,
upphörde de att slå Paulus
021:033 Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man
skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var
och vad han hade gjort.
021:034 Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså
för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han
att man skulle föra honom till kasernen.
021:035 Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt
på, att han måste bäras av krigsmännen,
021:036 ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»
021:037 Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:
»Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan
du tala grekiska?
021:038 Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till
'dolkmännens' uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i
öknen?»
021:039 Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,
medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder
dig, tillstäd mig att tala till folket.»
021:040 Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där
han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade
blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade:
022:001 »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till
mitt försvar.»
022:002 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu
mer stilla. Och han fortsatte:
022:003 »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad
här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas
lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för
Gud, såsom I allasammans i dag gören.
022:004 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män och
kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;
022:005 det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd
giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;
och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där
och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.
022:006 Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid
middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt
kringstrålade mig.
022:007 Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till
mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'
022:008 Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är
Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'
022:009 Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten
av den som talade till mig.
022:010 Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade
mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig
sagt, som är dig förelagt att göra.'
022:011 Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer
kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så
att jag kom in i Damaskus.
022:012 Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott
vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.
022:013 Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min
broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn
igen och såg upp på honom.
022:014 Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans
vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans
mun.
022:015 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om
vad du har sett och hört.
022:016 Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina
synder, och åkalla därvid hans namn.'
022:017 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,
medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning
022:018 och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med
hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt
vittnesbörd om mig.'
022:019 Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som
överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på
dig.
022:020 Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag
tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns
kläder, som dödade honom.'
022:021 Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort
till hedningarna.'»
022:022 Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu
hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den
människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»
022:023 Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade
stoft upp i luften,
022:024 bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav
befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så
att han finge veta varför de så ropade mot honom.
022:025 Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade
Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder
att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och
rannsakning?»
022:026 När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och
underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?
Mannen är ju romersk medborgare.»
022:027 Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du
verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»
022:028 Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att
köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den
redan genom födelsen.»
022:029 Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan
och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han
var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på
att han hade låtit fängsla honom.
022:030 Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus
anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom
bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma
tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom
inför dem.
023:001 Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, allt
intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott
samvete.»
023:002 Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,
att de skulle slå honom på munnen.
023:003 Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenade
vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå
bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»
023:004 Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»
023:005 Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han var
överstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folk
skall du icke tala onda ord.'»
023:006 Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes av
sadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han med
ljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, en
avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de
dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»
023:007 Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellan
fariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.
023:008 Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någon
uppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséerna
bekänna sig tro på både det ena och det andra.
023:009 Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hörde
till fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera
med de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denne
man. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat med
honom.»
023:010 Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att de
skulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned och
rycka honom undan dem och föra honom till kasernen.
023:011 Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Var
vid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, så
måste du ock vittna i Rom.»
023:012 När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och
förpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrän
de hade dräpt Paulus.
023:013 Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.
023:014 Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vi
hava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi
hava dräpt Paulus.
023:015 Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten att
han låter föra honom ned till eder, detta under föregivande att
I tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redo
att röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»
023:016 Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför till
kasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hade
hört.
023:017 Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,
och sade: »För denne yngling till översten; ty han har en
underrättelse att lämna honom.»
023:018 Denne tog honom då med sig och förde honom till översten och
sade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föra
denne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»
023:019 Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom och
frågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämna
mig?»
023:020 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig att
du i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta under
föregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap om
honom.
023:021 Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem ligga
i försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varken
äta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu äro
de redo och vänta allenast på att du skall bevilja deras
begäran.»
023:022 Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att han
hade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
023:023 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till
dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid
tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två
hundra spjutbärare.»
023:024 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus
rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
023:025 Och han skrev ett brev, så lydande:
023:026 »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade
blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och
tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var
romersk medborgare.
023:028 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag
ställa honom inför deras Stora råd.
023:029 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor
i deras lag, men att han icke var anklagad för något som
förtjänade död eller fängelse.
023:030 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot
honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har
jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot
honom.»
023:031 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem
befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
023:032 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto
ryttarna färdas vidare med honom.
023:033 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till
landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
023:034 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han
var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade
han:
023:035 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare
hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara
honom i Herodes' borg.
024:001 Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några
av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför
landshövdingen klagomål mot Paulus.
024:002 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt
anklagelsetal; han sade:
024:003 »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din
försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för
detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med
många tacksägelser.
024:004 Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i
din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.
024:005 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker
strid bland alla judar i hela världen, och att han är en
huvudman för nasaréernas parti.
024:006 Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi
honom,
024:007
024:008 och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa
dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»
024:009 De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig
så.
024:010 Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,
tog han till orda och sade:
»Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över
detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.
024:011 Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv
dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.
024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden
har man funnit mig tvista med någon eller ställa till
folkskockning.
024:013 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig
för.
024:014 Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den
vägen', vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders
Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i
profeterna,
024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.
024:016 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt
samvete inför Gud och människor.
024:017 Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att
överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära
offer.
024:018 Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit
helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något
larm,
024:019 av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här
tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava
något att anklaga mig för.
024:020 Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de
funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,
024:021 om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag
ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de
dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här
bland eder.'»
024:022 Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen», uppsköt
målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag
undersöka eder sak.»
024:023 Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,
att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans
närmaste från att vara honom till tjänst.
024:024 Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru
Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde
honom om tron på Kristus Jesus.
024:025 Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och
återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix
förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får
läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»
024:026 Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför
han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.
024:027 När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius
Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,
lämnade han Paulus kvar i fängelset.
025:001 Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for
han från Cesarea upp till Jerusalem.
025:002 Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför
honom klagomål mot Paulus.
025:003 För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde
såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till
Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de
kunde döda honom under vägen.
025:004 Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att
han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.
025:005 Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara
dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han
är skyldig till något ont.»
025:006 Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom
han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på
domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.
025:007 När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade
kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra
beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,
025:008 ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt
hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot
helgedomen eller mot kejsaren.
025:009 Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och
sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta
inför mig i denna sak?»
025:010 Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av
sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt
gjort, såsom du själv mycket väl vet.
025:011 Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något
som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men
om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva
mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.»--
025:012 Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:
»Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få
fara.»
025:013 Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till
Cesarea och hälsade på hos Festus.
025:014 Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'
sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en
man såsom fånge;
025:015 och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och
äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas
skyldig.
025:016 Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva
någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot
ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig
mot anklagelsen.
025:017 Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan
uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen
skulle föras fram.
025:018 Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen
beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;
025:019 de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde
deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är
död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
025:020 Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen
härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå
till rätta i denna sak.
025:021 När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att
bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför
honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag
kunde sända honom till kejsaren.»
025:022 Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja
höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra
honom.»
025:023 Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,
och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta
männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.
025:024 Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har
tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela
hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med
sina rop att han icke borde få leva längre.
025:025 Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort
något som förtjänar döden;
025:026 men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit
att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert
besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför
har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför
dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;
blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.
025:027 Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan
att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»
026:001 Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala för
din sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sitt
försvar:
026:002 »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det som
judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,
konung Agrippa,
026:003 som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför
beder jag dig höra mig med tålamod.
026:004 Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta alla
judar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mitt
folk och i Jerusalem.
026:005 Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig--såframt de nu
vilja tillstå det--att jag har tillhört det strängaste partiet
i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.
026:006 Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har
lovat våra fäder,
026:007 det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med
iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets
skull, o konung, är jag anklagad av judarna.
026:008 Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker
döda?
026:009 Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde strida
mot Jesu, nasaréens, namn;
026:010 så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga
inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade
fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ock
jag därför.
026:011 Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genom
straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag
så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska
städer.
026:012 När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmakt
och uppdrag från översteprästerna,
026:013 fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett sken
från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och mina
följeslagare.
026:014 Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst säga
till mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?
Det är dig svårt att spjärna mot udden.'
026:015 Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,
den som du förföljer.
026:016 Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visat
mig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ett
vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och om
huru jag vidare skall uppenbara mig för dig.
026:017 Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från
hedningarna. Ty till dem sänder jag dig,
026:018 för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från
mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att
de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin
lott bland dem som äro helgade.'
026:019 Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelska
synen,
026:020 utan predikade först för dem som voro i Damaskus och i
Jerusalem, och sedan över hela judiska landet och för
hedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig till
Gud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.
026:021 För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen
och försökte att döda mig.
026:022 Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu
i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger
intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,
026:023 nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem
som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt
eget folk som till hedningarna.»
026:024 När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du är
från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»
026:025 Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;
jag talar sanna ord med lugn besinning.
026:026 Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också
frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är
honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd
vrå.
026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»
026:028 Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar mig
och gör mig till kristen.»
026:029 Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,
skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i
dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantag
av dessa bojor.»
026:030 Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen och
Bernice och de som sutto där tillsammans med dem.
026:031 Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Den
mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»
026:032 Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnat
frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»
027:001 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev
Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid
namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
027:002 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle
anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade
med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
027:003 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte
Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där
och åtnjuta deras omvårdnad.
027:004 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom
vinden låg emot.
027:005 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och
Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
027:006 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som
skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
027:007 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med
knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,
seglade vi in under Kreta vid Salmone.
027:008 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till
en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
027:009 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten
begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan
förbi. Paulus varnade dem då
027:010 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra
vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och
skepp, utan ock för våra liv.»
027:011 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på
det som Paulus sade.
027:012 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet
av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om
man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger
skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna
över vintern.
027:013 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava
målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
027:014 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned
från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
027:015 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot
vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
027:016 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,
fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de
nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att
bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto
skeppet så driva.
027:018 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de
dagen därefter en del av lasten över bord.
027:019 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
027:020 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,
och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om
räddning.
027:021 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus
upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och
icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa
vedervärdigheter och denna olycka.
027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder
skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
027:023 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag
också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
027:024 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och
se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
027:025 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till
Gud, att så skall ske som mig är sagt.
027:026 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
027:027 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska
havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de
närmade sig något land.
027:028 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit
ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton
famnars djup.
027:029 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och
kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade
efter att det skulle dagas.
027:030 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned
skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut
ankaren ifrån förskeppet.
027:031 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa
stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
027:032 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto
den fara.
027:033 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga
sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat
och förblivit fastande, utan att förtära något.
027:034 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall
förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett
huvudhår gå förlorat.
027:035 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i
allas åsyn och bröt det och begynte äta.
027:036 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
027:037 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex
personer.
027:038 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta
vetelasten i havet.
027:039 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse
en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta
skeppet driva upp på denna.
027:040 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i
havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för
vinden och styrde mot stranden.
027:041 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där
fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet
begynte brytas sönder av vågsvallet.
027:042 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna
fly undan simmande.
027:043 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i
deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig
i vattnet och söka komma i land,
027:044 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på
plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla
att komma välbehållna i land.
028:001 Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette
Malta.
028:002 Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände
upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande
regnets och för köldens skull.
028:003 När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på
elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg
sig fast vid hans hand.
028:004 Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de
till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som
rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har
blivit räddad undan havet.»
028:005 Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
028:006 De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla
ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont
vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.
028:007 I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den
förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog
välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
028:008 Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med
feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade
händerna på honom och gjorde honom frisk.
028:009 Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare
som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
028:010 Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle
avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.
028:011 Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade
legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar
Tvillinggudarnas bilder.
028:012 Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.
028:013 Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen
därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra
dagen till Puteoli.
028:014 Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras
inbjudning, i sju dagar.
På detta sätt kommo vi till Rom.
028:015 Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes
ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem,
tackade han Gud och fick nytt mod.
028:016 Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo
för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom.
028:017 Tre dagar därefter kallade han tillhopa de förnämsta av judarna;
och när de hade kommit tillsammans, sade han till dem:
»Mina bröder, fastän jag icke har gjort något mot vårt folk
eller mot fädernas stadgar, blev jag likväl i Jerusalem
överlämnad i romarnas händer och fördes bort därifrån såsom
fånge.
028:018 Och när de hade anställt rannsakning med mig, ville de giva mig
lös, eftersom jag icke hade gjort något som förtjänade döden.
028:019 Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till
kejsaren; dock, icke som om jag hade någon anklagelse att göra
mot mitt folk.
028:020 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, för att få se
eder och tala med eder, ty det är för Israels hopps skull som
jag är bunden med denna kedja.»
028:021 Då svarade de honom: »Vi hava icke från Judeen mottagit någon
skrivelse om dig, ej heller har någon av våra bröder kommit och
berättat eller sagt något ont om dig.
028:022 Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om
det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med
gensägelse.
028:023 Sedan utsatte de en viss dag för honom, och på den kommo ännu
flera till honom i hans härbärge. Då vittnade han för dem om
Guds rike och utlade vad därtill hör, och försökte att övertyga
dem i fråga om Jesus, med bevis både ur Moses' lag och ur
profeterna; därmed höll han på från morgonen ända till aftonen.
028:024 Och somliga läto övertyga sig av det som han sade, men andra
trodde icke.
028:025 Och då de icke kunde komma överens med varandra, gingo de sin
väg, och därvid sade Paulus allenast detta ord: »Rätt talade den
helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder,
028:026 när han sade:
'Gå åstad och säg till detta folk:
Med hörande öron skolen I höra,
och dock alls intet förstå,
och med seende ögon skolen I se,
och dock alls intet förnimma.
028:027 Ty detta folks hjärta har blivit förstockat;
och med öronen höra de illa,
och sina ögon hava de tillslutit,
så att de icke se med sina ögon
eller höra med sina öron
eller förstå med sina hjärtan
och omvända sig och bliva helade av mig'
028:028 Det mån I därför veta: till hedningarna bar denna Guds frälsning
blivit sänd; de skola ock akta därpå.»
028:030 I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv
hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot;
028:031 och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus
Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.