och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med
honom om många stycken;
011:054 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.
012:001 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de
trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till
sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg,
det är för skrymteri.
012:002 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet
är fördolt, som icke skall bliva känt.
012:003 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i
ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det
skall bliva utropat på taken.
012:004 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl
kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något
mer.
012:005 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har
makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag
säger eder: Honom skolen I frukta.--
012:006 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är
förgäten hos Gud.
012:007 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.
012:008 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför
människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför
Guds änglar.
012:009 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva
förnekad inför Guds änglar.
012:010 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva
honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall
det icke bliva förlåtet.
012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och
myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I
skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen
säga.»
012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min
broder att han skiftar arvet med mig.»
012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare
eller skiftesman över eder?»
012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till
vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke
därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en
rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag
har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina
lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min
gröda och allt mitt goda.
012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott
förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ
utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'--
012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik
inför Gud.»
012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören
eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller
för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de
hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru
mycket mer ären icke I än fåglarna!
012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin
livslängd?
012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då
bekymmer för det övriga?
012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och
likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet
var så klädd som en av dem.
012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda
eder, I klentrogne!
012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I
skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader
vet att I behöven detta.
012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla
eder.
012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att
giva eder riket.
012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar
som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv
når, och där man icke fördärvar.
012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall
bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom,
när han kommer och klappar.
012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han
kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin
klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och
betjäna dem.
012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under
den tredje och finner dem så göra--saliga äro de då.
012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund
tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig
in i hans hus.
012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall
Människosonen komma.»
012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna
liknelse, eller är det om alla?»
012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare,
som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt
tid giva dem deras bestämda kost--
012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så.
012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger.
012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre
kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra
tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han
bliver drucken,
012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall
låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de
otrogna.--
012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke
redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva
straffad med många slag.
012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som
val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få
slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall
mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket,
av honom skall man fordra dess mera.
012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna
ville jag icke att den redan brunne!
012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till
dess att det är fullbordat!
012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej,
säger jag eder, fastmer söndring.
012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade
från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin
dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru
och sonhustrun mot sin svärmoder.
012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i
väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.
012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark
hetta'; och detta sker.
012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda;
huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?
012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig
under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han
icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren
överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar
dig i fängelse.
012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har
betalt ända till den yttersta skärven.»
013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer
vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer
voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo
lida sådant?
013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.
013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem,
menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som
bo i Jerusalem?
013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla
sammalunda förgås.»
013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd
planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men
fann ingen.
013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit
och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg
bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?'
013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det
stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva
omkring det och göda det;
013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må
du då hugga bort det.'»
013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en
sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde
räta upp sin kropp.
013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade
till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,
013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp
sig och prisade Gud.
013:014 Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten
botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex
dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma
och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.
013:015 Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var
och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och
leder den bort för att vattna den?
013:016 Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit
bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få
lösas från sin boja?»
013:017 När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt
folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av
honom.
013:018 Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna
det vid?
013:019 Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin
trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens
fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»
013:020 Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?
013:021 Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre
skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
013:022 Och han vandrade från stad till stad och från by till by och
undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till
Jerusalem.
013:023 Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva
frälsta?» Då svarade han dem:
013:024 »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många,
säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke
förmå det.
013:025 Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan
kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och
sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga
till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.'
013:026 Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och
du har undervisat på våra gator.'
013:027 Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I
ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.'
013:028 Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham,
Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen
eder själva utkastade.
013:029 Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och
söder och bliva bordsgäster i Guds rike.
013:030 Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och
somliga som äro de första bliva de sista.
013:031 I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom:
»Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»
013:032 Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och
i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först
på tredje dagen är färdig.
013:033 Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det
är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i
Jerusalem.--
013:034 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men haven icke velat.
013:035 Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder:
I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen:
'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'
014:001 När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste
fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där
vaktade på honom,
014:002 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
014:003 Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna:
»Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke
lovligt?»
014:004 Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk
och lät honom gå.
014:005 Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en
oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp
den, jämväl på sabbatsdagen?»
014:006 Och de förmådde icke svara något härpå.
014:007 Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta
platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till
dem:
014:008 »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den
främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna
någon som är mer ansedd än du,
014:009 och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och
honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du
med skam intaga den nedersta platsen.
014:010 Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta
platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit
dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.'
Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.
014:011 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
014:012 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett
gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina
vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika
grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får
vedergällning.
014:013 Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta,
blinda.
014:014 Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall
du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»
014:015 Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till
honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»
014:016 Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud
och bjöd många.
014:017 Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och
lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.'
014:018 Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till
honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese
det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
014:019 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå
åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
014:020 Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan
jag icke komma.'
014:021 Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev
husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator
och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och
blinda och halta.'
014:022 Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort,
men har är ännu rum.'
014:023 Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och
nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.
014:024 Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall
smaka sin måltid.'»
014:025 Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade
till dem:
014:026 »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och
sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och
systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min
lärjunge.
014:027 Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke
vara min lärjunge.
014:028 Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke
då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger
vad som behöves för att bygga det färdigt?
014:029 Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket
skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
014:030 och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda
sitt verk.'
014:031 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman
med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker
efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot
honom med tjugu tusen?
014:032 Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt
borta, skicka sändebud och underhandla om fred.
014:033 Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar
allt vad han äger.--
014:034 Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister
sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?
014:035 Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man
kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»
015:001 Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
höra honom.
015:002 Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
tager emot syndare och äter med dem.»
015:003 Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:
015:004 »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
015:005 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med
glädje.
015:006 Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
mitt får, som var förlorat.'
015:007 Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en
enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
ingen bättring behöva.
015:008 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort
en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker
noga, till dess hon finner den?
015:009 Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor
och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
den penning som jag hade tappat bort.'
015:010 Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en
enda syndare som gör bättring.
015:011 Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
015:012 Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del
av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina
ägodelar mellan dem.
015:013 Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.
015:014 Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
det landet, och han begynte lida nöd.
015:015 Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
015:016 Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
svinen åto; men ingen gav honom något.
015:017 Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos
min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
hunger!
015:018 Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom:
Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
015:019 jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
av dina legodrängar.'
015:020 Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
honom innerligt.
015:021 Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen
och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'
015:022 Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den
yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
hans hand och skor på hans fötter.
015:023 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
gör oss glada.
015:024 Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.
015:025 Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
015:026 Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
kunde betyda.
015:027 Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din
fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
den gödda kalven.'
015:028 Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
talade vanligt med honom.
015:029 Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har
jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
015:030 Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
slakta den gödda kalven.'
015:031 Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all
mitt är ditt.
015:032 Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
återfunnen.'»
016:001 Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en
förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans
ägodelar.
016:002 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det
jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan
icke längre få vara förvaltare.'
016:003 Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min
herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke;
att tigga blyges jag för.
016:004 Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig
i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.'
016:005 Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en
särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig
min herre?'
016:006 Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag
här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv
femtio.'
016:007 Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?'
Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom:
'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.'
016:008 Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att
han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig
klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
016:009 Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige
Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot
eder i de eviga hyddorna.
016:010 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är,
och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i
vad mer är.
016:011 Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige
Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?
016:012 Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde
en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
016:013 Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då
att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla
sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna
både Gud och Mamon.»
016:014 Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de
drevo då gäck med honom.
016:015 Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig
rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty
det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.
016:016 Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan
dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma
ditin.
016:017 Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av
lagen kan falla bort.
016:018 Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en
annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till
hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår
äktenskapsbrott.
016:019 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och
levde var dag i glädje och prakt.
016:020 Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av
sår,
016:021 och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla
ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna
kommo och slickade hans sår.
016:022 Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till
Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.
016:023 När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon
och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.
016:024 Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig,
och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten
och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.'
016:025 Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde,
fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får
han här hugnad, under det att du pinas.
016:026 Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan
oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till
eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån
skall kunna komma över till oss.»
016:027 Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom
till min faders hus,
016:028 där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke
också de komma till detta pinorum.'
016:029 Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de
lyssna till.'
016:030 Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem
från de döda, så skola de göra bättring.'
016:031 Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och
profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon
uppstår från de döda.'»
017:001 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än
att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
017:002 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals
och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa
små.
017:003 Tagen eder till vara!
Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han
då ångrar sig, så förlåt honom.
017:004 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju
gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så
skall du förlåta honom.»
017:005 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
017:006 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett
senapskorn, så skullen I kunna säga till detta
mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig
i havet', och det skulle lyda eder.
017:007 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar
boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem
från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
017:008 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och
fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och
dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
017:009 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev
honom befallt?
017:010 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt,
då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast
gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
017:011 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen
mellan Samarien och Galileen.
017:012 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män.
Dessa stannade på avstånd
017:013 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
017:014 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för
prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
017:015 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit
botad, och prisade Gud med hög röst
017:016 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade
honom. Och denne var en samarit.
017:017 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var
äro de nio?
017:018 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud,
utom denne främling?»
017:019 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har
frälst dig.»
017:020 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle
komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på
sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
017:021 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är
det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»
017:022 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna
skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få
det.
017:023 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här
är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
017:024 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens
ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på
hand dag.
017:025 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta
släkte.
017:026 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i
Människosonens dagar:
017:027 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur
gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom
floden och förgjorde dem allasammans.
017:028 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och
drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
017:029 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel
ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
017:030 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen
uppenbaras.
017:031 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset,
han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är
ute på marken vända tillbaka.
017:032 Kommen ihåg Lots hustru.
017:033 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men
den som mister det, han skall rädda det.
017:034 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene
skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
017:035 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen,
den andra skall lämnas kvar.»
017:036 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den
döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»
018:001 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de
alltid borde bedja, utan att förtröttas.
018:002 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och
ej heller hade försyn för någon människa.
018:003 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom
och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'
018:004 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv:
'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har
försyn för någon människa;
018:005 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå
skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall
alldeles pina ut mig.'»
018:006 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här
säger.
018:007 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till
honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
018:008 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl
Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»
018:009 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som
förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under
det att de föraktade andra:
018:010 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en
farisé och den andre en publikan.
018:011 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig,
Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare,
orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
018:012 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag
förvärvar.'
018:013 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina
ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade:
'Gud, misskunda dig över mig syndare.'--
018:014 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre.
Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men
den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
018:015 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle
röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort
dem.
018:016 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen
komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör
sådana till.
018:017 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike
såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
018:018 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad
skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
018:019 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god
utom Gud allena.
018:020 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall
icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt
vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»
018:021 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
018:022 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig
ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall
du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
018:023 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var
mycket rik.
018:024 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är
det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!
018:025 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga,
än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
018:026 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
018:027 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är
möjligt för Gud.»
018:028 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och
hava följt dig.»
018:029 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds
rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller
föräldrar eller barn,
018:030 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i
tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»
018:031 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu
upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom
profeterna är skrivet om Människosonen.
018:032 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad
och skymfad och bespottad,
018:033 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen
skall han uppstå igen.»
018:034 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så
fördolt, att de icke fattade vad som sades.
018:035 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid
vägen och tiggde.
018:036 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad
det var.
018:037 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som
kom på vägen.
018:038 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
mig.»
018:039 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han
skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son,
förbarma dig över mig.»
018:040 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till
honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:
018:041 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt
mig få min syn.»
018:042 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»
018:043 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och
allt folket som såg detta lovade Gud.
019:001 Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
019:002 Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för
publikanerna och en rik man.
019:003 Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men
han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till
växten.
019:004 Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd
för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
019:005 När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till
honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt
hus.»
019:006 Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
019:007 Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för
att gästa hos en syndare.»
019:008 Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av
mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt
för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
019:009 Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta
hus, eftersom också han är en Abrahams son.
019:010 Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som
var förlorat.»
019:011 Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse,
eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike
strax skulle uppenbaras.
019:012 Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort
till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig
värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
019:013 Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund
och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer
tillbaka.'
019:014 Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd,
åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne
skall bliva konung över oss.»
019:015 När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den
konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt
vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och
en genom sin förvaltning hade förvärvat.
019:016 Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i
vinst tio pund.'
019:017 Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har
varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och
myndighet över tio städer.'
019:018 Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund
har avkastat fem pund.'
019:019 Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem
städer.'
019:020 Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund;
jag har haft det förvarat i en duk.
019:021 Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill
taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har
sått.'
019:022 Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du
onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som
vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke
har sått?
019:023 Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade
jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
019:024 Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån
honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
019:025 De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
019:026 Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall
varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har.
019:027 Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över
sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»
019:028 Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot
Jerusalem.
019:029 När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas
Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
019:030 och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I
kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som
ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den
hit.
019:031 Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så:
'Herren behöver den.'»
019:032 Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som
han hade sagt dem.
019:033 Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I
fålen?»
019:034 De svarade: »Herren behöver den.»
019:035 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och
läto Jesus sätta sig därovanpå.
019:036 Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom
på vägen.
019:037 Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela
lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla
de kraftgärningar som de hade sett;
019:038 och de sade:
»Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid
vare i himmelen och ära i höjden!»
019:039 Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom:
»Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
019:040 Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola
stenarna ropa.»
019:041 Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över
den
019:042 och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid
tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
019:043 Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva
dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla
sidor.
019:044 Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som
äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför
att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
019:045 Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde
därinne;
019:046 och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara
ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
019:047 Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna
och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter
tillfälle att förgöra honom;
019:048 men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll
sig till honom och hörde honom.
020:001 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och
förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de
skriftlärde, tillika med de äldste, fram
020:002 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör
du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
020:003 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; svaren mig på den.
020:004 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
020:005 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från
himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
020:006 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att
stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
020:007 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
020:008 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta.»
020:009 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man
planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för
utrikes för lång tid.
020:010 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till
vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av
vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto
honom gå tomhänt bort.
020:011 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade
och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
020:012 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de
blodig och drevo bort honom.
020:013 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill
sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
020:014 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra
och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet
må bliva vårt.'
020:015 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall
nu vingårdens herre göra med dem?
020:016 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna
vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
020:017 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:
'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en
hörnsten'?
020:018 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad;
men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
020:019 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma
stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo
att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
020:020 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen
skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle
fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna
överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
020:021 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och
undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om
Guds väg vad sant är.
020:023 Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det
icke lovligt?»
020:023 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
020:024 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De
svarade: »Kejsarens.»
020:025 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren
tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
020:026 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför
folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
020:027 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det
icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
020:028 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om
någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han
taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin
broder.
020:029 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog
barnlös.
020:030 Då tog den andre i ordningen henne
020:031 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla,
utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
020:032 Slutligen dog ock hustrun.
020:033 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru?
De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
020:034 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det
så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
020:035 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern
och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken
män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
020:036 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro,
Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
020:037 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det
talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren
'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
020:038 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom
leva alla.»
020:039 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har
talat rätt.»
020:040 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på
honom.
020:041 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids
son?
020:042 David själv säger ju i Psalmernas bok:
Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
020:043 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
020:044 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans
son?»
020:045 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
020:046 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i
fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna
sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid
gästabuden--
020:047 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns
skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»
021:001 Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina
gåvor i offerkistorna.
021:002 Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
021:003 Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka
lade dit mer än alla de andra.
021:004 Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland
gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin
ägo.»
021:005 Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av
härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
021:006 »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall
lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
021:007 Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och
vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att
ske?»
021:008 Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många
skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden
är nära'. Men följen dem icke.
021:009 Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke
förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax
änden inne.»
021:010 Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk
och rike mot rike;
021:011 och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och
farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola
visa sig och stora tecken på himmelen.
021:012 Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja
eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse
och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt
namns skull.
021:013 Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.
021:014 Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för
huru I skolen försvara eder.
021:015 Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av
edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot.
021:016 I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och
fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.
021:017 Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.
021:018 Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.
021:019 Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.
021:020 Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I
veta att dess ödeläggelse är nära.
021:021 Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro
inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på
landsbygden må icke gå ditin.
021:022 Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall
uppfyllas.
021:023 Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor
nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
021:024 Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i
fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva
förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro
fullbordade.
021:025 Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på
jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa
vid havets och vågornas dån,
021:026 då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för
det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
021:027 Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor
makt och härlighet.
021:028 Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta
edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
021:029 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och
på alla andra träd.
021:030 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att
sommaren redan är nära.
021:031 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike
är nära.
021:032 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.
021:033 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
021:034 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av
omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den
dagen kommer på eder oförtänkt;
021:035 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla
inbyggare.
021:036 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta
som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»
021:037 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna
gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där
över natten.
021:038 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen
för att höra honom.
022:001 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
022:002 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle
att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
022:003 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en
av de tolv.
022:004 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna
för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
022:005 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en
summa penningar.
022:006 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt
tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning
uppstod.
022:007 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle
slakta påskalammet.
022:008 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och
reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
022:009 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
022:010 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man
som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går
in.
022:011 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var
finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina
lärjungar?'
022:012 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för
måltid; reden till där.»
022:013 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och
de redde till påskalammet.
022:014 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och
apostlarna med honom.
022:015 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta
påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
022:016 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid,
förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
022:017 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen
detta och delen eder emellan;
022:018 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike
kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
022:019 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för
eder. Gören detta till min åminnelse.»
022:020 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för
eder.
022:021 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
022:022 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve
den människa genom vilken han bliver förrådd!»
022:023 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde
vara som skulle göra detta.
022:024 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle
räknas för den störste.
022:025 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom
härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig
'nådige herrar'.
022:026 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder,
han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han
vare såsom en tjänare.
022:027 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som
tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är
jag här ibland eder såsom en tjänare.--
022:028 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
022:029 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så
överlåter jag likadan makt åt eder,
022:030 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och
sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
022:031 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för
att kunna sålla eder såsom vete;
022:032 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om
intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
022:033 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå
i fängelse och gå i döden.»
022:034 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen
gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke
känner mig.»
022:035 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan
penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då
något?» De svarade: »Intet.»
022:036 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung
taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre
sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin
mantel och köpe sig ett sådant.
022:037 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens
ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är
förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
022:038 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det
är nog.»
022:039 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed
var; och hans lärjungar följde honom.
022:040 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen
att I icke mån komma i frestelse.»
022:041 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll
ned på sina knän och bad
022:042 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån
mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
022:043 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte
honom.
022:044 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och
hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
022:045 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till
lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
022:046 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att
I icke mån komma i frestelse.»
022:047 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de
tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram
till Jesus för att kyssa honom.
022:048 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med
en kyss?»
022:049 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade
de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
022:050 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av
honom högra örat.
022:051 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han
rörde vid hans öra och helade honom.
022:052 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till
översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de
äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och
stavar.
022:053 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke
sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu
råder mörkrets makt.»
022:054 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens
hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
022:055 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där
tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
022:056 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden
fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
022:057 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
022:058 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade:
»Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag
icke.»
022:059 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade:
»Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
022:060 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i
detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
022:061 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg
Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag
har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
022:062 Och han gick ut och grät bitterligen.
022:063 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och
misshandlade honom.
022:064 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem
var det som slog dig?»
022:065 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
022:066 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste,
överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt
Stora råd
022:067 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem:
»Om jag säger eder det, så tron I det icke.
022:068 Och om jag frågar, så svaren I icke.
022:069 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens
högra sida.»
022:070 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I
sägen det själva, att jag är det.»
022:071 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju
själva nu hört det av hans egen mun.»
023:001 Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
023:002 Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne
man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren
skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
023:003 Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han
svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
023:004 Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag
finner intet brottsligt hos denne man.»
023:005 Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära
folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
023:006 När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från
Galileen.
023:007 Och då han fick veta att han var från det land som lydde under
Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under
dessa dalar också var i Jerusalem.
023:008 När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade
sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om
honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
023:009 Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade
denne honom intet.
023:010 Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade
honom häftigt.
023:011 Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och
begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande
klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
023:012 Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra;
Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.
023:013 Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna
och folket
023:014 och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att
han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt
rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något
av det som I anklagen honom för.
023:015 Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt
honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort
något som förtjänar döden.
023:016 Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
023:018 Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss
Barabbas lös.»
023:019 (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett
upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
023:020 Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva
Jesus lös.
023:021 Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
023:022 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont
har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något
som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag
har tuktat honom.»
023:023 Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle
låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
023:024 Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
023:025 Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i
fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att
med honom skulle ske efter deras vilja.
023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från
Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att
han skulle bära det efter Jesus.
023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor
som jämrade sig och gräto över honom.
023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar,
gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra
barn.
023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de
ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst
som icke hava givit di.'
023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och
till höjderna: 'Skylen oss.'
023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske
med det torra!»
023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas
tillika med honom.
023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades
»Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen,
den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.
Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.--
023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo
gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa
sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte
honom ättikvin
023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är
judarnas konung.»
023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom
och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»
023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade:
»Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?
023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar
äro värda, men denne man har intet ont gjort.»
023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du
vara med mig i paradiset.»
023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett
mörker, som varade ända till nionde timmen,
023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade
mitt itu.
023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer
befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp
andan.
023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och
sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se
härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände
hem igen.
023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem
också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig
man,
023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var
från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.
023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han
den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen
hade varit lagd.
023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde
efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.
023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och
smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva
dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de
hade tillrett.
024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo
två man framför dem i skinande kläder.
024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot
jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande
bland de döda?
024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade
till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors
händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå
igen.'»
024:008 Då kommo de ihåg hans ord.
024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de
elva och för alla de andra.--
024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som
var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem
och sade detsamma till apostlarna.
024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem
icke.
024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade
sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han
hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som
hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus
själv och gick med dem.
024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra,
medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du
är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad
där har skett i dessa dagar?»
024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett
med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar
och ord inför Gud och allt folket:
024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat
honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och
likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen
sedan detta skedde.
024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty
sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till
och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han
levde.
024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven,
funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv
sågo de icke.»
024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och
tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin
härlighet?»
024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och
uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som
om han ville gå vidare.
024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider
mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han
ditin och stannade kvar hos dem.
024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och
välsignade och bröt det och räckte åt dem.
024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då
försvann han ur deras åsyn.
024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i
oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för
oss?»
024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till
Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra
som hade slutit sig till dem.
024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har
visat sig för Simon.»
024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han
hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och
sade till dem: »Frid vare med eder.
024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att
det var en ande de sågo.
024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför
uppstiga tvivel i edra hjärtan?
024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag
själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och
ben, såsom I sen mig hava.»
024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina
fötter.
024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast
förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en
honungskaka;
024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.
024:044 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan
jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är
skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
024:045 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
024:046 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle
lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
024:047 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle
predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
024:048 I kunnen vittna härom.
024:049 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men
I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden
bliven beklädda med kraft.»
024:050 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina
händer och välsignade dem.
024:051 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev
upptagen till himmelen.
024:052 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem,
uppfyllda av stor glädje.
024:053 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.