001:001 Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser,
som bland oss hava timat, avfatta berättelser,
001:002 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva
voro åsyna vittnen och ordets tjänare,
001:003 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända
ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning
skriva därom till dig, ädle Teofilus,
001:004 så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka
du har blivit undervisad.
001:005 På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid
namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru
en av Arons döttrar som hette Elisabet.
001:006 De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt
efter alla Herrens bud och stadgar.
001:007 Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro
de komna till hög ålder.
001:008 Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning,
gjorde prästerlig tjänst inför Gud,
001:009 hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga
sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och
tända rökelsen.
001:010 Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret
förrättades.
001:011 Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan
om rökelsealtaret.
001:012 Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan
föll över honom.
001:013 Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön
är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och
honom skall du giva namnet Johannes.
001:014 Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola
glädja sig över hans födelse.
001:015 Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker
skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han
bliva uppfylld av helig ande.
001:016 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras
Gud.
001:017 Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att
'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma
till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett
välberett folk.»
001:018 Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag
är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»
001:019 Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står
inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna
dig detta glada budskap.
001:020 Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och
icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock
i sin tid skola fullbordas.»
001:021 Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över
att han så länge dröjde i templet;
001:022 och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo
de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt
dem och förblev stum.
001:023 Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav
han sig hem.
001:024 Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll
sig dold i fem månader;
001:025 och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett
till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»
001:026 I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i
Galileen som hette Nasaret,
001:027 till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av
Davids hus; och jungfruns namn var Maria.
001:028 Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du
högtbenådade! Herren är med dig.»
001:029 Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad
denna hälsning månde innebära.
001:030 Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit
nåd för Gud.
001:031 Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du
giva namnet Jesus.
001:032 Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud
skall giva honom hans fader Davids tron.
001:033 Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på
hans rike skall ingen ände vara.»
001:034 Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju
icke av någon man.»
001:035 Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över
dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför
skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.
001:036 Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall
föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för
henne, som säges vara ofruktsam.
001:037 Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
001:038 Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du
har sagt.» Och ängeln lämnade henne.
001:039 En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt
till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.
001:040 Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.
001:041 När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i
hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande
001:042 och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland
kvinnor, och välsignad din livsfrukt!
001:043 Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
001:044 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet
till av fröjd i mitt liv.
001:045 Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev
dig sagt från Herren.»
001:046 Då sade Maria:
»Min själ prisar storligen Herren,
001:047 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
001:048 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.
001:049 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
001:050 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som frukta honom.
001:051 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar
i sina hjärtan.
001:052 Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa män har han upphöjt;
001:053 hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
001:054 Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
001:055 mot Abraham
och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.»
001:056 Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände
därefter hem igen.
001:057 Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon
födde en son.
001:058 Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade
bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
001:059 Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de
ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.
001:060 Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall
heta Johannes.»
001:061 Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det
namnet.»
001:062 Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet
skulle heta.
001:063 Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans
namn.» Och alla förundrade sig.
001:064 Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han
talade och lovade Gud.
001:065 Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt
detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.
001:066 Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde
väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.
001:067 Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och
profeterade och sade:
001:068 »Lovad vare Herren, Israels Gud,
som har sett till sitt folk och berett det förlossning,
001:069 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn
i sin tjänare Davids hus,
001:070 såsom han hade lovat
genom sin forntida heliga profeters mun.
001:071 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner
och ur alla våra motståndares hand,
001:072 och så göra barmhärtighet med våra fäder
och tänka på sitt heliga förbund,
001:073 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
001:074 Han ville beskära oss
att få tjäna honom utan fruktan,
frälsta ur våra ovänners hand,
001:075 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet
i alla våra dagar.
001:076 Och du, barn, skall bliva kallad
den Högstes profet,
ty du skall gå framför Herren
och bereda vägar för honom,
001:077 till att giva hans folk kunskap om frälsning,
i det att deras synder bliva dem förlåtna.
001:078 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull,
som skall låta ett ljus gå upp
och skåda ned till oss från höjden,
001:079 för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga'
och så styra våra fötter in på fridens väg.»
001:080 Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han
vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för
Israel.
002:001 Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
002:002 Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
Kvirinius var landshövding över Syrien.
002:003 Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
skattskriva sig.
002:004 Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
stad, som heter Betlehem, i Judeen,
002:005 för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
havande.
002:006 Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
föda.
002:007 Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
002:008 I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
om natten över sin hjord.
002:009 Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
002:010 Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag
bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
002:011 Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
han är Messias, Herren.
002:012 Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
barn, som ligger lindat i en krubba.»
002:013 I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
härskaran, och de lovade Gud och sade:
002:014 »Ära vare Gud i höjden,
och frid på jorden,
bland människor till vilka han har behag!»
002:015 När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
002:016 Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
som låg i krubban.
002:017 Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
till dem om detta barn.
002:018 Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
berättade för dem.
002:019 Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
002:020 Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
sagt.
002:021 När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
002:022 Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro
föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för
att bära honom fram inför Herren,
002:023 enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som
öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,
002:024 så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor»,
såsom stadgat var i Herrens lag.
002:025 I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och
from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över
honom.
002:026 Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han
icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
002:027 Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när
föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som
sed var efter lagen,
002:028 då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
002:029 »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan
i frid, efter ditt ord,
002:030 ty mina ögon hava sett din frälsning,
002:031 vilken du har berett till att skådas av alla folk:
002:032 ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna,
och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»
002:033 Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om
honom.
002:034 Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se,
denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel,
och till ett tecken som skall bliva motsagt.
002:035 Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många
hjärtans tankar bliva uppenbara.»
002:036 Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers
stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat
med sin man, från den tid då hon var jungfru,
002:037 och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade
aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner,
natt och dag.
002:038 Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och
talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för
Jerusalem.
002:039 Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag,
vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.
002:040 Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av
vishet; och Guds nåd var över honom.
002:041 Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig
till Jerusalem.
002:042 När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed
var vid högtiden.
002:043 Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem
igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans
föräldrar lade märke därtill.
002:044 De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en
dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
002:045 När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och
sökte efter honom.
002:046 Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt
mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
002:047 och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans
förstånd och hans svar.
002:048 När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och
hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss
detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»
002:049 Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig?
Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»
002:050 Men de förstodo icke det som han talade till dem.
002:051 Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem
underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
002:052 Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och
människor.
003:001 I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius
Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i
Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och
Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
003:002 på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas--då kom
Guds befallning till Johannes, Sakarias' son, i öknen;
003:003 och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan
bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
003:004 Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors
bok:
»Hör rösten av en som ropar i öknen:
Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.
003:005 Alla dalar skola fyllas
och alla berg och höjder sänkas;
vad krokigt är skall bliva rak väg,
och vad oländigt är skall bliva släta stigar;
003:006 och allt kött skall se Guds frälsning.'»
003:007 Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av
honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma
undan den tillstundande vredesdomen?
003:008 Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke
vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger
eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
003:009 Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
003:010 Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
003:011 Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader,
han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har
matförråd, han göre sammalunda.»
003:012 Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till
honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
003:013 Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder
föreskrivet.»
003:014 Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra?
Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon,
genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja
med eder sold.»
003:015 Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan
om Johannes icke till äventyrs vore Messias.
003:016 Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper
eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den
vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa
eder i helig ande och eld.
003:017 Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge
och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp
i en eld som icke utsläckes.»
003:018 Så förmanade han folket också i många andra stycken och
förkunnade evangelium för dem.
003:019 Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i
fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt
det onda som han eljest hade gjort,
003:020 lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade
Johannes i fängelse.
003:021 När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så
skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
003:022 och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad
såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade
Son; i dig har jag funnit behag.»
003:023 Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt
verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av
Eli,
003:024 som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av
Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,
003:025 som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av
Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
003:026 som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av
Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
003:027 som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av
Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
003:028 som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam,
som var son av Elmadam, som var son av Er,
003:029 som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av
Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,
003:030 som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av
Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
003:031 som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av
Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
003:032 som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av
Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,
003:033 som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av
Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av
Judas,
003:034 som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av
Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
003:035 som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av
Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,
003:036 som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av
Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
003:037 som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av
Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
003:038 som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam,
som var son av Gud.
004:001 Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och
fördes genom Anden omkring i öknen
004:002 och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de
dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han
hungrig.
004:003 Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten
att bliva bröd.»
004:004 Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke
allenast av bröd.'»
004:005 Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett
ögonblick alla riken i världen
004:006 och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt
detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad,
och åt vem jag vill kan jag giva den.
004:007 Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen
höra dig till.»
004:008 Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din
Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
004:009 Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på
helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta
dig ned härifrån;
004:010 det är ju skrivet:
'Han skall giva sina änglar befallning om dig,
att de skola väl bevara dig';
004:011 så ock:
'De skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
004:012 Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall
icke fresta Herren, din Gud.'»
004:013 När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han
ifrån honom, intill läglig tid.
004:014 Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och
ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.
004:015 Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
004:016 Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på
sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och
där stod han upp till att föreläsa.
004:017 Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade
boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
004:018 »Herrens Ande är över mig,
ty han har smort mig.
Han har satt mig till att förkunna
glädjens budskap för de fattiga,
till att predika frihet för de fångna
och syn för de blinda,
ja, till att giva de förtryckta frihet
004:019 och till att predika ett nådens år från Herren.»
004:020 Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och
satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon
fästa på honom.
004:021 Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens
ord fullbordat inför edra öron.»
004:022 Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över
de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne
icke Josefs son?»
004:023 Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det
ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som
vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också
här i din fädernestad.'»
004:024 Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet
bliver i sitt fädernesland väl mottagen.
004:025 Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor
på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex
månader, och stor hungersnöd kom över hela landet--
004:026 och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan
allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.
004:027 Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och
likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från
Syrien.»
004:028 När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av
vrede
004:029 och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända
fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och
ville störta honom därutför.
004:030 Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
004:031 Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och
undervisade folket på sabbaten.
004:032 Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt
och myndighet.
004:033 Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande.
Denne ropade med hög röst:
004:034 »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från
Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är,
du Guds Helige.»
004:035 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur
honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem
och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.
004:036 Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och
sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt
befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»
004:037 Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande
trakten.
004:038 Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons
hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de
bådo honom för henne.
004:039 Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern,
och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.
004:040 Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana
som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var
och en av dem och botade dem.
004:041 Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och
sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och
tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var
Messias.
004:042 Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en
öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram
till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå
sin väg.
004:043 Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag
förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit
utsänd.»
004:044 Och han predikade i synagogorna i Judeen.
005:001 Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå
honom där han stod vid Gennesarets sjö,
005:002 fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade
hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.
005:003 Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad
honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned
och undervisade folket från båten.
005:004 Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut
på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
005:005 Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela
natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut
näten.»
005:006 Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina
nät; och näten gingo sönder.
005:007 Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa
skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda
båtarna, så att de begynte sjunka.
005:008 När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade:
»Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
005:009 Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med
honom betagits av häpnad,
005:010 jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med
Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke;
härefter skall du fånga människor.»
005:011 Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde
honom.
005:012 Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en
man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han
ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du,
så kan du göra mig ren.»
005:013 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag
vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
005:014 Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade:
»Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening
ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för
dem.»
005:015 Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk
samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från
sina sjukdomar.
005:016 Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
005:017 Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto
några fariséer och laglärare--sådana hade nämligen kommit dit
från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem--och
Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
005:018 Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng;
och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned
framför Jesus.
005:019 Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt
att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom
tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem,
framför Jesus.
005:020 När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig
förlåtna.»
005:021 Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är
denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder
utom Gud allena?»
005:022 Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem:
»Vad är det I tänken i edra hjärtan?
005:023 Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller
att säga: 'Stå upp och gå'?
005:024 Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på
jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände
han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå
hem.»
005:025 Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade
legat på, och gick hem, prisande Gud.
005:026 Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade,
fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»
005:027 Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid
namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ
mig.»
005:028 Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
005:029 Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en
stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
005:030 Men fariséerna--särskilt de skriftlärde bland dem--knorrade
mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka
med publikaner och syndare?»
005:031 Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som
behöva läkare, utan de sjuka.
005:032 Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare,
till bättring.
005:033 Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och
hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta
och dricka.»
005:034 Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna
att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
005:035 Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån
dem, då, på den tiden, skola de fasta.»--
005:036 Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en
lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om
någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya
manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln
icke skulle passa den gamla.
005:037 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så
gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet
skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
005:038 Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar.--
005:039 Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava
nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»
006:001 Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett
sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder
dem med händerna och åto.
006:002 Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är
lovligt att göra på sabbaten?
006:003 Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som
David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo
hungriga:
006:004 huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och
jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är
lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant
bröd?»
006:005 Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över
sabbaten.»
006:006 På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och
undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var
förvissnad.
006:007 Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se
om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något
att anklaga honom för.
006:008 Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den
förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp
och trädde fram.
006:009 Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en
fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är,
eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att
förgöra det?»
006:010 Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck
ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
006:011 Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de
skulle kunna företaga sig mot Jesus.
006:012 Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för
att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
006:013 Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och
utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
006:014 Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans
broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
006:015 och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som
kallades ivraren;
006:016 vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en
förrädare.
006:017 Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en
jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där
församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och
Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
006:018 Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade
från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena
andar blevo botade.
006:019 Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut
ifrån honom och botade alla.
006:020 Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade:
»Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
006:021 Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga
ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
006:022 Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata
eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn
såsom något ont.
006:023 Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder
lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med
profeterna.
006:024 Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
006:025 Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu
len, ty I skolen sörja och gråta!
006:026 Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt
gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.
006:027 Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner,
gören gott mot dem som hata eder,
006:028 välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta
eder.
006:029 Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra
åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra
honom icke heller livklädnaden.
006:030 Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig
vad som är ditt, så kräv det icke igen.
006:031 Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I
ock göra mot dem.
006:032 Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
006:033 Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen
I få därför? Också syndare göra ju detsamma.
006:034 Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få
något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt
syndare för att få lika igen.
006:035 Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att
hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då
skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma
och onda.
006:036 Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
006:037 Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så
skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva
förlåtet.
006:038 Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat,
skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med
det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»
006:039 Han framställde ock för dem denna liknelse:
»Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i
gropen?
006:040 Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver
fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
006:041 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
006:042 Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut
grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.
006:043 Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet
finnes något dåligt träd som bär god frukt;
006:044 vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man
väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av
törnbuskar.
006:045 En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott
är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är;
ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.--
006:046 Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke
vad jag säger?
006:047 Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter
dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
006:048 Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde
djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan
översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men
den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
006:049 Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett
hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och
vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman,
och det husets fall blev stort.»
007:001 När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick
han in i Kapernaum.
007:002 Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk
och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
007:003 Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av
judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
007:004 När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade:
»Han är värd att du gör honom detta,
007:005 ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt
synagogan åt oss.»
007:006 Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån
hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga
till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att
du går in under mitt tak.
007:007 Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till
dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
007:008 Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock
krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så
går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag
säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
007:009 När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände
sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder:
Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
007:010 Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren
vara frisk.
007:011 Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med
honom gingo hans lärjungar och mycket folk.
007:012 Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han
var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor
hop folk ifrån staden gick med henne.
007:013 När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade
till henne: »Gråt icke.»
007:014 Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade.
Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
007:015 Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt
hans moder.
007:016 Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor
profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt
folk.»
007:017 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet
däromkring.
007:018 Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
007:019 Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem
till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller
skola vi förbida någon annan?»
007:020 När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har
sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma,
eller skola vi förbida någon annan?'»
007:021 Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar
och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många
blinda gav han deras syn.
007:022 Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen
för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta
gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga
förkunnas glädjens budskap'.
007:023 Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
007:024 När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala
till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen?
Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
007:025 Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i
fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet,
dem finnen I ju i konungapalatsen.
007:026 Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag
säger eder: Ännu mer än en profet är han.
007:027 Han är den om vilken det är skrivet:
'Se, jag sänder ut min ängel framför dig,
och han skall bereda vägen för dig.'
007:028 Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen
varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är
likväl större än han.
007:029 Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl
publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
007:030 Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om
dem själva och läto icke döpa sig av honom.
007:031 Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro
de lika?
007:032 De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och
säga:
'Vi hava spelat för eder,
och I haven icke dansat;
vi hava sjungit sorgesång,
och I haven icke gråtit.'
007:033 Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och
dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond
ande.'
007:034 Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu
sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en
publikaners och syndares vän!'
007:035 Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»
007:036 Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick
in i fariséens hus och lade sig till bords.
007:037 Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att
han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en
alabasterflaska med smörjelse
007:038 och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte
väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt
huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med
smörjelsen.
007:039 Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid
sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till,
vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han
skulle då veta att hon är en synderska.»
007:040 Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har
något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
007:041 »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var
skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
007:042 Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem
båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
007:043 Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han
efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
007:044 Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du
denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten
till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar
och torkat dem med sitt hår.
007:045 Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag
kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
007:046 Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina
fötter med smörjelse.
007:047 Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne
förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får
litet förlåtet, han älskar ock litet.»
007:048 Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
007:049 Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig
själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
007:050 Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
008:001 Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och
från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds
rike. Och med honom följde de tolv,
008:002 så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar
och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur
vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
008:003 och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och
många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
008:004 Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de
särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en
liknelse:
008:005 »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde,
föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar
åto upp det.
008:006 Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade
det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
008:007 Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans
därmed och förkvävde det.
008:008 Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det
hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med
hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.»
008:009 Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
008:010 Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter,
men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende
ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
008:011 Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
008:012 Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört
ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras
hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
008:013 Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de
få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon
rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund
avfalla de.
008:014 Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de
hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens
omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något
fram till mognad.
008:015 Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när
de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan
och bära frukt i ståndaktighet.
008:016 Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller
sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake,
för att de som komma in skola se skenet.
008:017 Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller
är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
008:018 Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom
skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas
också det han menar sig hava.»
008:019 Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för
folkets skull kunde de icke komma in till honom.
008:020 Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå
härutanför och vilja träffa dig.»
008:021 Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder
äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»
008:022 En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem:
»Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.
008:023 Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned
över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de
voro i fara.
008:024 Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare,
Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden
och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
008:025 Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade
blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är
då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de
lyda honom.»
008:026 Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot
Galileen.
008:027 Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot
honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska
lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan
bland gravarna.
008:028 Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom
och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du
Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»
008:029 Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur
mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och
väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och
hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av
den onde anden blivit driven ut i öknarna.
008:030 Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.»
Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
008:031 Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara
ned i avgrunden.
008:032 Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de
bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i
svinen. Och han tillstadde dem det.
008:033 Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i
svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och
drunknade.
008:034 Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och
berättade härom i staden och på landsbygden.
008:035 Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då
kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna
hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid
sina sinnen; och de betogos av häpnad.
008:036 Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte
hade blivit botad.
008:037 Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land
bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna
av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända
tillbaka.
008:038 Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad
honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med
de orden:
008:039 »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort
med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru
stora ting Jesus hade gjort med honom.
008:040 När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade
de på honom.
008:041 Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för
synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han
skulle komma till hans hus;
008:042 ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal,
som låg för döden. Men under det att han var på väg dit,
trängde folket hårt på honom.
008:043 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke
hade kunnat botas av någon.
008:044 Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans
mantel, och strax stannade hennes blodgång
008:045 Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla
nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela
folkhopen trycker och tränger dig ju.»
008:046 Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände
att kraft gick ut ifrån mig.»
008:047 Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon
fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt
folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade
blivit frisk.
008:048 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå
i frid.»
008:049 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus
och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren
omak.»
008:050 Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke;
tro allenast, så får hon liv igen.»
008:051 Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen
att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill
flickans fader och moder.
008:052 Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten
icke; hon är icke död, hon sover.»
008:053 Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
008:054 Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå
upp.»
008:055 Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han
tillsade att man skulle giva henne något att äta.
008:056 Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd
dem att för någon omtala vad som hade skett.
009:001 Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet
över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
009:002 Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att
bota sjuka.
009:003 Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken
stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke
heller dubbla livklädnader.
009:004 Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I
lämnen den orten.
009:005 Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån
den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett
vittnesbörd mot dem.»
009:006 Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och
förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.
009:007 Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som
skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade:
»Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»
009:008 Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter
sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
009:009 Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem
är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter
tillfälle att få se honom.
009:010 Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora
ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan
till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
009:011 Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han
lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem
som behövde botas gjorde han friska.
009:012 Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och
sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort
i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få
mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
009:013 Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi
hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola
gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»
009:014 Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina
lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så
omkring i vart.»
009:015 Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.
009:016 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp
till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt
lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
009:017 Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de
stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.
009:018 När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro
hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem
säger folket mig vara?»
009:019 De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias;
andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har
uppstått.'»
009:020 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade
och sade: »Guds Smorde.»
009:021 Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
009:022 Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall
bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de
skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han
uppstå igen.»
009:023 Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så
försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så
följe han mig.
009:024 Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som
mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
009:025 Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men
mister sig själv eller själv går förlorad?
009:026 Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall
Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och
de heliga änglarnas härlighet.
009:027 Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas
några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
009:028 Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han
Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för
att bedja.
009:029 Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och
hans kläder blevo skinande vita.
009:030 Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa
voro Moses och Elias.
009:031 De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken
han skulle fullborda i Jerusalem.
009:032 Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då
de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som
stodo hos honom.
009:033 När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus:
»Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en
åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen
icke vad han sade.
009:034 Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de
blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.
009:035 Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den
utvalde; hören honom.»
009:036 Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där
allena.--Och de förtego detta och omtalade icke för någon på
den tiden något av vad de hade sett.
009:037 När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att
mycket folk kom honom till mötes.
009:038 Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig,
se till min son, ty han är mitt enda barn.
009:039 Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax
skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan
står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper
honom, sedan han har sönderbråkat honom.
009:040 Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de
kunde det icke.»
009:041 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din
son.»
009:042 Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden
omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den
orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom
tillbaka åt hans fader.
009:043 Och alla häpnade över Guds stora makt.
Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde,
sade han till sina lärjungar:
009:044 »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva
överlämnad i människors händer.
009:045 Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat
för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att
fråga honom om det som han hade sagt.
009:046 Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
009:047 Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och
ställde det bredvid sig
009:048 och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn,
han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot
honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han
är störst.
009:049 Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man
drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom,
eftersom han icke följde med oss.»
009:050 Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke
är emot eder, han är för eder.»
009:051 Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han
att ställa sin färd till Jerusalem.
009:052 Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och
kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
009:053 Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på
färd till Jerusalem.
009:054 När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta,
sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned
från himmelen och förtär dem?»
009:055 Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
009:056 Och de gingo till en annan by.
009:057 Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag
vill följa dig, varthelst du går.
009:058 Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens
fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han
kan vila sitt huvud.»
009:059 Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade:
»Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
009:060 Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå
du åstad och förkunna Guds rike.»
009:061 Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig
att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
009:062 Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han
har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»
010:001 Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför
sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte
komma
010:002 »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull
skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
010:003 Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
010:004 Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen
icke på någon under vägen.
010:005 Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över
detta hus.'
010:006 Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid
I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända
tillbaka över eder själva.
010:007 Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava
att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.
010:008 Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så
äten vad som sättes fram åt eder,
010:009 och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds
rike är eder nära.'
010:010 Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder,
så gån ut på dess gator och sägen:
010:011 'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad
skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är
nära.'
010:012 Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva
drägligare än för den staden.
010:013 Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som
äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så
skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort
bättring.
010:014 Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och
Sidon än för eder.
010:015 Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen?
Nej, ned till dödsriket måste du fara.--
010:016 Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han
förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom
som har sänt mig.»
010:017 Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade:
»Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt
namn.»
010:018 Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen
såsom en ljungeld.
010:019 Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner
och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke
kunna göra eder någon skada.
010:020 Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan
glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»
010:021 I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och
sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre,
för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men
uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt
behag.
010:022 Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner
vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen
och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»
010:023 Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem
och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.
010:024 Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som
I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men
fingo dock icke höra det.»
010:025 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade:
»Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
010:026 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
010:027 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt
ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
010:028 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
010:029 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då
min nästa?»
010:030 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned
till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans
kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och
läto honom ligga där halvdöd.
010:031 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick
se honom, gick han förbi.
010:032 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick
se honom, gick han förbi.
010:033 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han
låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
010:034 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och
förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde
honom till ett härbärge och skötte honom.
010:035 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem
åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom
skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'--
010:036 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens
nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
010:037 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade
Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»
010:038 När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna,
vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
010:039 Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
Herrens fötter och hörde på hans ord.
010:040 Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom.
Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
att hon hjälper mig.»
010:041 Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
bekymmer och oro för mångahanda,
010:042 men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»
011:001 När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och
hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom:
»Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina
lärjungar.»
011:002 Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader,
helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
011:003 vårt dagliga bröd giv oss var dag;
011:004 och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som
är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»
011:005 Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och
mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän,
låna mig tre bröd;
011:006 ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har
intet att sätta fram åt honom'
011:007 så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig
icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn
hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'
011:008 Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är
hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han
likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och
giva honom så mycket han behöver.
011:009 Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet;
söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda
upplåtet.
011:010 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
och för den som klappar skall varda upplåtet.
011:011 Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om
en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
011:012 eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
011:013 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor,
huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig
ande åt dem som bedja honom!»
011:014 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde
anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket
förundrade sig.
011:015 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas
furste, som han driver ut de onda andarna.»
011:016 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom
ett tecken från himmelen.
011:017 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som
har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus
faller på hus.
011:018 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans
rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag
driver ut de onda andarna.
011:019 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna,
med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså
vara edra domare.
011:020 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda
andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.--
011:021 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans
ägodelar fredade.
011:022 Men om någon som är starkare än han angriper honom och
övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som
han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
011:023 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke
församlar med mig, han förskingrar.
011:024 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han
omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner
någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som
jag gick ut ifrån.'
011:025 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
011:026 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro
värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver
för den människan det sista värre än det första.»
011:027 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och
ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig,
och de bröst som du har diat.»
011:028 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma
det.»
011:029 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta
släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat
tecken skall givas det än Jonas' tecken.
011:030 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock
Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
011:031 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram
tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon
kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har
är vad som är mer än Salomo.
011:032 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta
släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas'
predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
011:033 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som
komma in skola se skenet.
011:034 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock
hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din
kropp höljd i mörker.
011:035 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
011:036 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i
mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser
dig med sitt klara sken.»
011:037 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid
hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
011:038 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden,
förundrade han sig.
011:039 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av
bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och
ondska.
011:040 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det
inre?
011:041 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver
allt hos eder rent.
011:042 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och
alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken
till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
011:043 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna
och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
011:044 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över
vilka människorna gå fram utan att veta det!»
011:045 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom:
»Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
011:046 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna
läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett
enda finger röra vid de bördorna!
011:047 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra
fäder dräpte!
011:048 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen
dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
011:049 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem
profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och
andra skola de förfölja.
011:050 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt
det som är utgjutet från världens begynnelse,
011:051 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes
mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall
utkrävas av detta släkte.
011:052 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till
kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som
ville komma dit haven I lagt hinder.»