Evangelium enligt Markus

001:001 Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.

001:002 Så är skrivet hos profeten Esaias:

»Se, jag sänder ut min ängel framför dig,

och han skall bereda vägen för dig.

001:003 Hör rösten av en som ropar i öknen:

'Bereden vägen för Herren,

gören stigarna jämna för honom.'»

001:004 I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och

predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.

001:005 Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut

till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och

bekände därvid sina synder.

001:006 Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om

sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.

001:007 Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är

starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att

upplösa hans skorem.

001:008 Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig

ande.»

001:009 Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i

Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.

001:010 Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig

och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.

001:011 Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har

jag funnit behag.»

001:012 Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.

001:013 Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och

levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.

001:014 Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till

Galileen och predikade Guds evangelium

001:015 och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören

bättring, och tron evangelium.»

001:016 När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon

och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro

fiskare.

001:017 Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder

till människofiskare.»

001:018 Strax lämnade de näten och följde honom.

001:019 När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob,

Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten,

också de, och ordnade sina nät.

001:020 Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader

Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

001:021 Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick

han in i synagogan och undervisade.

001:022 Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin

lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de

skriftlärde.

001:023 Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt

av en oren ande. Denne ropade

001:024 och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har

du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds

Helige.»

001:025 Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur

honom.»

001:026 Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst

och for ut ur honom.

001:027 Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga:

»Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet.

Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»

001:028 Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den

kringliggande trakten av Galileen.

001:029 Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med

Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.

001:030 Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med

honom om henne.

001:031 Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne;

och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

001:032 Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man

till honom alla som voro sjuka eller besatta;

001:033 och hela staden var församlad utanför dörren.

001:034 Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han

drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna

att tala, eftersom de kände honom.

001:035 Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp

och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.

001:036 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.

001:037 Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter

dig.»

001:038 Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de

närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty

därför har jag begivit mig ut.»

001:039 Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras

synagogor, och drev ut de onda andarna.

001:040 Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad

honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»

001:041 Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom

och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»

001:042 Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.

001:043 Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord

001:044 och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för

någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din

rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd

för dem.»

001:045 Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad

som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon

stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man

till honom från alla håll.

002:001 Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det

spordes att han var hemma,

002:002 församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför

dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.

002:003 Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.

002:004 Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med

mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan

de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame

låg på.

002:005 När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina

synder förlåtas dig.»

002:006 Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:

002:007 »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder,

utom Gud allena?»

002:008 Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig

själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i

edra hjärtan?

002:009 Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas

dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?

002:010 Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på

jorden att förlåta synder,

002:011 så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå

upp, tag din säng och gå hem.»

002:012 Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn,

så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade:

»Sådant hava vi aldrig sett.»

002:013 Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket

kom till honom, och han undervisade dem.

002:014 När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta

vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han

upp och följde honom.

002:015 När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom

bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många

publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som

följde honom.

002:016 Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med

publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan

han äta med publikaner och syndare?»

002:017 När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska

som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att

kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

002:018 Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom

och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då

Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»

002:019 Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan

brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen

hos sig, kunna de icke fasta.

002:020 Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då,

på den tiden, skola de fasta.--

002:021 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon

så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av

den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.

002:022 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så

gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet

och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

002:023 Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett

sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de

gingo.

002:024 Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten

göra vad som icke är lovligt?»

002:025 Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han

själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:

002:026 huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds

hus och åt skådebröden--fastän det ju icke är lovligt för

andra än för prästerna att äta sådant bröd--och huru han

jämväl gav åt dem som följde honom?»

002:027 Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans

skull, och icke människan för sabbatens skull.

002:028 Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

003:001 Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade

en förvissnad hand.

003:002 Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på

sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

003:003 Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå

upp, och kom fram.»

003:004 Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att

göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons

liv, eller att döda?» Men de tego.

003:005 Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras

hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.»

Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.--

003:006 Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med

herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en

stor hop folk följde honom från Galileen.

003:008 Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på

andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon

kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora

ting han gjorde.

003:009 Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas

tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle

tränga sig inpå honom.

003:010 Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade

någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

003:011 Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och

och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

003:012 Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

003:013 Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han

själv utsåg; och de kommo till honom.

003:014 Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville

sända ut till att predika,

003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

003:016 Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav

tillnamnet Petrus;

003:017 vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt

vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och

Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren

003:019 och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

003:020 Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke

ens fingo tillfälle att äta.

003:021 Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att

taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

003:022 Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att

han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda

andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

003:023 Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

»Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket

ju icke hava bestånd;

003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke

heller det huset kunna äga bestånd.

003:026 Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i

strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då

ute med honom.--

003:027 Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på

hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först

därefter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva

människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru

hädiskt de än må tala;

003:029 men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin

förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

003:030 De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

003:031 Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade

därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

003:032 Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom:

»Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter

dig.»

003:033 Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro

mina bröder?»

003:034 Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom,

och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

003:035 Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min

moder.»

004:001 Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig

en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och

han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på

land utmed sjön.

004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i

sin undervisning:

004:003 »Hören! En såningsman gick ut för att så.

004:004 Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och

fåglarna kommo och åto upp det.

004:005 Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och

det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

004:006 men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke

hade någon rot, torkade det bort.

004:007 Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde

det, så att det icke gav någon frukt.

004:008 Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav

frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:009 Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

004:010 När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom

de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

004:011 Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given,

men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

004:012 för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma,

och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke

omvända sig och undfå förlåtelse'.»

004:013 Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru

skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna?--

004:014 Vad såningsmannen sår är ordet.

004:015 Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet

väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan

ock tager bort ordet som såddes i dem.

004:016 Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det

är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot

det med glädje,

004:017 men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast

till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för

ordets skull, då komma de strax på fall.

004:018 Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det

är sagt om dem som väl höra ordet,

004:019 men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och

begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så

att det bliver utan frukt.

004:020 Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som

både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt,

trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för

att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör

det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej

heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma

i dagen.

004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»

004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som

I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva

eder tilldelat.

004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke

har, från honom skall tagas också det han har.»

004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i

jorden;

004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och

säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och

omsider finnes fullbildat vete i axet.

004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden

är då inne.»

004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med

vilken liknelse skola vi framställa det?

004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är

minst av alla frön på jorden;

004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst

bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens

fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter

deras förmåga att fatta det;

004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina

lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över

till andra stranden.»

004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan

förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att

båten redan begynte fyllas.

004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden.

Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke

efter att vi förgås?»

004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:

»Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles

lugnt.

004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu

ingen tro?»

004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är

då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.

005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var

besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;

005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens

med kedjor kunde man numera fängsla honom;

005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och

kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder

fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.

005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på

bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.

005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och

föll ned för honom

005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra,

Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga

mig icke.»

005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen,

du orena ande.»

005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom:

»Legion är mitt namn, ty vi äro många.»

005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den

trakten.

005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.

005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss

få fara in i dem.»

005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad

och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin,

störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.

005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och

på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som

hade skett.

005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit

besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och

vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade

vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.

005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras

område.

005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit

besatt, att han skulle få följa honom.

005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem

till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har

gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»

005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora

ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra

stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod

vid sjön.

005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när

denne fick se honom, föll han ned för hans fötter

005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt

yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver

hulpen och får leva.»

005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som

trängde sig inpå honom.

005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig

allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något

gagn; snarare hade det blivit värre med henne.

005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom,

och rörde vid hans mantel.

005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så

bliver jag hulpen.»

005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin

kropp att hon var botad från sin plåga.

005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut

ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem

rörde vid mina kläder?»

005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på,

och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»

005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.

005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade

skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och

sade honom hela sanningen.

005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå

i frid, och var botad från din plåga.»

005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens

hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra

mästaren omak.»

005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till

synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob

och Johannes, Jakobs broder.

005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se

en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig

högt.

005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten?

Flickan är icke död, hon sover.»

005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och

han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som

hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.

005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita,

kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).

005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var

nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor

häpnad.

005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som

hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne

något att äta.

006:001 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;

och hans lärjungar följde honom.

006:002 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och

folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han

fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom

given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom,

varifrån komma de?

006:003 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder

till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans

systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.

006:004 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin

fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»

006:005 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han

botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.

006:006 Och han förundrade sig över deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den

andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och

två, och gav dem makt över de orena andarna.

006:008 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom

allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i

bältet.

006:009 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära

dubbla livklädnader.

006:010 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så

stannen där, till dess I lämnen den orten.

006:011 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på

eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under

edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;

006:013 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja

och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit

känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från

de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

006:015 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en

profet, lik de andra profeterna.»

006:016 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som

jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

006:017 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och

binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin

broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit

till äkta,

006:018 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för

dig att hava din broders hustru.»

006:019 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men

han hade icke makt därtill.

006:020 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man,

och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när

han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han

hörde honom gärna.

006:021 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag

gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och

de förnämsta männen i Galileen.

006:022 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade

Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:

»Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»

006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär

av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»

006:024 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?»

Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»

006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin

begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett

fat Johannes döparens huvud.»

006:026 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för

bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

006:027 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta

hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset

006:028 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,

och flickan gav det åt sin moder.

006:029 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans

döda kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom

allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.

006:031 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde

trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de

fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och

gingo.

006:032 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara

allena.

006:033 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från

alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och

kommo fram före dem.

006:034 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då

ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke

hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda

stycken.

006:035 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans

lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är

redan långt lidet på dagen.

006:036 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och

byarna häromkring och köpa sig något att äta.»

006:037 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De

svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra

silverpenningar och giva dem att äta?»

006:038 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen

efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill

två fiskar.»

006:039 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned

i gröna gräset.

006:040 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i

var.

006:041 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp

till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav

dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;

också de två fiskarna delade han mellan dem alla.

006:042 Och de åto alla och blevo mätta.

006:043 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla,

därtill ock kvarlevor av fiskarna.

006:044 Och det var fem tusen män som hade ätit.

006:045 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och

i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han

själv tillsåg att folket skildes åt.

006:046 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp

på berget för att bedja.

006:047 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han

var ensam kvar på land.

006:048 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden

låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående

på sjön, och skulle just gå förbi dem.

006:049 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en

vålnad och ropade högt;

006:050 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte

strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det

är jag, varen icke förskräckta.»

006:051 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.

Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

006:052 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett

med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

006:053 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till

Gennesarets land och lade till där.

006:054 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;

006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket

begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde

att han var.

006:056 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon

gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo

honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och

alla som rörde vid den blevo hulpna.

007:001 Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från

Jerusalem, församlade sig omkring honom;

007:002 och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det

är otvagna, händer.

007:003 Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke

äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar,

noga hava tvagit sina händer,

007:004 likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan

att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som

de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor

och kopparskålar.

007:005 Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför

vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta

med orena händer?»

007:006 Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I

skrymtare, såsom det är skrivet:

'Detta folk ärar mig med sina läppar,

men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

007:007 och fåfängt dyrka de mig,

eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

007:008 I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

007:009 Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för

att hålla edra egna stadgar!

007:010 Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som

smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

007:011 Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder:

'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i

stället såsom korban' (det betyder offergåva),

007:012 då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin

fader eller sin moder.

007:013 På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra

fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

007:014 Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem:

»Hören mig alla och förstån.

007:015 Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad

som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

007:016

007:017 När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade

hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

007:018 Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I

icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

007:019 eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och

har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för

ren.

007:020 Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det

som orenar människan.

007:021 Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar,

otukt, tjuveri, mord,

007:022 äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund,

hädelse, övermod, oförsynt väsende.

007:023 Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

007:024 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område.

Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få

veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom,

strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans

fötter;

007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad

honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

007:027 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är

ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt

hundarna.»

007:028 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna

under bordet allenast av barnens smulor.»

007:029 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå;

den onde anden har farit ut ur din dotter.»

007:030 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg

att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen

över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska

sjön.

007:032 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad

honom att lägga handen på denne.

007:033 Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i

hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

007:034 och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata»

(det betyder: »Upplåt dig»).

007:035 Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han

talade redigt och klart.

007:036 Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han

förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

007:037 Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl

beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

008:001 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de

icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och

sade till dem:

008:002 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de

hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.

008:003 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på

vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»

008:004 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en

öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»

008:005 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»

008:006 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de

sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar,

för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.

008:007 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat

dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.

008:008 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar

med överblivna stycken.

008:009 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen.

Sedan lät han dem skiljas åt.

008:010 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for

till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de

ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från

himmelen.

008:012 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta

släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte

skall intet tecken givas.»

008:013 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra

stranden.

008:014 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda

bröd hade de med sig i båten.

008:015 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara

för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»

008:016 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.

008:017 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om

att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu

ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

008:018 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då

icke?

008:019 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I

samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De

svarade honom: »Tolv.»

008:020 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många

korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»

008:021 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

008:022 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en

som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.

008:023 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn;

sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och

frågade honom: »Ser du något?»

008:024 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag

ser dem gå omkring, men de likna träd.»

008:025 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han

tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting

klart.

008:026 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

008:027 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea

Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till

dem: »Vem säger folket mig vara?»

008:028 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias,

andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»

008:029 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade

och sade till honom: »Du är Messias.»

008:030 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om

honom.

008:031 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida

mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och

översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva

dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.

008:032 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom

avsides och begynte ivrigt motsäga honom.

008:033 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade

han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig

icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan

människotankar.»

008:034 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade

till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig

själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.

008:035 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den

som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall

bevara det.

008:036 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men

förlorar sin själ?

008:037 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

008:038 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och

syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när

han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

009:001 Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder:

Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden,

förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

009:002 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och

Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro

allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;

009:003 och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen

valkare på jorden kan göra kläder så vita.

009:004 Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade

med Jesus.

009:005 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss

gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses

en och åt Elias en.»

009:006 Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras

förskräckelse.

009:007 Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst:

»Denne är min älskade Son; hören honom.»

009:008 Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke

mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

009:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke,

förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för

någon omtala vad de hade sett.

009:010 Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra

om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.

009:011 Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias

först måste komma?»

009:012 Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och

upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om

Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?

009:013 Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo

mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att

det skulle gå honom.»

009:014 När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk

var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade

med dem.

009:015 Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna

och skyndade fram och hälsade honom.

009:016 Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»

009:017 Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört

till dig min son, som är besatt av en stum ande.

009:018 Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och

fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och

bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle

driva ut honom, men de förmådde det icke.»

009:019 Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge

måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med

eder? Fören honom till mig.»

009:020 Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus,

slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och

vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.

009:021 Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med

honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;

009:022 och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i

vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så

förbarma dig över oss och hjälp oss.»

009:023 Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår

den som tror.»

009:024 Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min

otro.»

009:025 Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade

han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och

döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer

in i honom.»

009:026 Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och

gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen

var död.

009:027 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod

då upp.

009:028 När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar

honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut

honom?»

009:029 Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något

annat än bön och fasta.»

009:030 Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville

icke att någon skulle få veta det.

009:031 Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem:

»Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och

man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit

dödad skall han uppstå igen.»

009:032 Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga

honom.

009:033 Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där

han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på

vägen?»

009:034 Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken

som vore störst.

009:035 Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till

dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av

alla och allas tjänare.»

009:036 Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog

han det upp i famnen och sade till dem:

009:037 »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot

mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan

honom som har sänt mig.»

009:038 Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke

följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville

hindra honom, eftersom han icke följde oss.»

009:039 Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt

namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om

mig.

009:040 Ty den som icke är emot oss, han är för oss.

009:041 Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I

hören Kristus till--sannerligen säger jag eder: Han skall

ingalunda gå miste om sin lön.

009:042 Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det

bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i

havet.

009:043 Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är

bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna

i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke

utsläckes.

009:044

009:045 Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är

bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna

i behåll och kastas i Gehenna.

009:046

009:047 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är

bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda

ögonen i behåll och kastas i Gehenna,

009:048 där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.

009:049 Ty var människa måste saltas med eld.

009:050 Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed

skolen I då återställa dess kraft?--Haven salt i eder och

hållen frid inbördes.»

010:001 Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra

sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades

åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed

var.

010:002 Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och

frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från

sin hustru.

010:003 Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»

010:004 De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt

sin hustru och så skilja sig från henne.»

010:005 Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev

han åt eder detta bud.

010:006 Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och

kvinna'.

010:007 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.

010:008 Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan

ett kött.

010:009 Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»

010:010 När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter

om detsamma.

010:011 Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och

tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.

010:012 Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan

man, då begår hon äktenskapsbrott.

010:013 Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid

dem; men lärjungarna visade bort dem.

010:014 När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten

barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike

hör sådana till.

010:015 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike

såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

010:016 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och

välsignade dem.

010:017 När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg,

skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade

honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv

till arvedel?»

010:018 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god

utom Gud allena.

010:019 Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå

äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära

falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom

tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»

010:020 Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från

min ungdom.»

010:021 Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till

honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och

giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom

sedan och följ mig.»

010:022 Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad

bort, ty han hade många ägodelar.

010:023 Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru

svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds

rike!»

010:024 Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till

orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke

att komma in i Guds rike!

010:025 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för

den som är rik att komma in i Guds rike.»

010:026 Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då

bliva frälst?»

010:027 Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men

icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»

010:028 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava

övergivit allt och följt dig.»

010:029 Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min

och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller

systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,

010:030 ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här

i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och

jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande

tidsåldern evigt liv.

010:031 Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista

bliva de första.»

010:032 Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före

dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro

uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och

begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:

010:033 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva

överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola

döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,

010:034 och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla

honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå

igen.»

010:035 Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom

och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss

få vad vi nu tänka begära av dig.»

010:036 Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»

010:037 De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta

på din högra sida, och den andre på din vänstra.»

010:038 Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I

dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag

genomgår?»

010:039 De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja,

den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag

genomgår skolen I genomgå,

010:040 men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra

tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla

dem för vilka så är bestämt.»

010:041 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och

Johannes.

010:042 Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de

som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar,

och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.

010:043 Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst

bland eder, han vare de andras tjänare,

010:044 och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.

010:045 Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig,

utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»

010:046 Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån

Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk,

satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son.

010:047 När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa

och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»

010:048 Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men

han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»

010:049 Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade

på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp;

han kallar dig till sig.»

010:050 Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom

fram till Jesus.

010:051 Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall

göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min

syn.»

010:052 Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax

fick han sin syn och följde honom på vägen.

011:001 När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania

vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar

011:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,

så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där

bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och

fören den hit.

011:003 Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I

svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den

tillbaka hit.»

011:004 Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför

en port vid vägen, och de löste den.

011:005 Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I?

Varför lösen I fålen?»

011:006 Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem

vara.

011:007 Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den,

och han satte sig upp på den.

011:008 Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av

kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.

011:009 Och de som gingo före och de som följde efter ropade:

»Hosianna!

Välsignad vare han som kommer,

i Herrens namn.

011:010 Välsignat vare vår fader Davids rike,

som nu kommer.

Hosianna i höjden!»

011:011 Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han

hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen,

gick han med de tolv ut till Betania.

011:012 När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev

han hungrig.

011:013 Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick

han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något

därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än

löv, det var icke då fikonens tid.

011:014 Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte

någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.

011:015 När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen

och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och

han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;

011:016 han tillstadde icke heller att man bar någonting genom

helgedomen.

011:017 Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus

skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det

till en rövarkula.»

011:018 Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte

de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom,

eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.

011:019 När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.

011:020 Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se

fikonträdet vara förtorkat ända från roten.

011:021 Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom:

»Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»

011:022 Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.

011:023 Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv

dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt

hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske

honom så.

011:024 Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron

att det är eder givet; och det skall ske eder så.

011:025 Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot

någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta

eder edra försyndelser.»

011:026

011:027 Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i

helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de

äldste fram till honom;

011:028 och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och

vem har givit dig myndighet att göra detta?»

011:029 Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren

mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör

detta.

011:030 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?

Svaren mig härpå.»

011:031 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från

himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'

011:032 Eller skola vi svara: 'Från människor'?»--det vågade de icke

av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen

var en profet.

011:033 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade

Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet

jag gör detta.»

012:001 Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en

vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar

och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt

vingårdsmän och for utrikes.

012:002 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till

vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära

någon del av vingårdens frukt.

012:003 Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom

gå tomhänt tillbaka.

012:004 Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i

huvudet och skymfade.

012:005 Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de.

Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och

andra dräpte de.

012:006 Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände

han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava

försyn för min son.'

012:007 Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom,

låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'

012:008 Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut

ur vingården.--

012:009 Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och

förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.

012:010 Haven I icke läst detta skriftens ord:

'Den sten som byggningsmännen förkastade,

den har blivit en hörnsten;

012:011 av Herren har den blivit detta,

och underbar är den i våra ögon'?»

012:012 De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket;

ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna

liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.

012:013 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för

att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.

012:014 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är

sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till

personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att

giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva

skatt, eller icke giva?»

012:015 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken

I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se

den.»

012:016 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems

bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»

012:017 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör,

och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över

honom.

012:018 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det

icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:

012:019 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har

en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar

barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta

och skaffa avkomma åt sin broder.

012:020 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog

utan att lämna någon avkomma efter sig.

012:021 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att

lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.

012:022 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter

sig. Sist av alla dog ock hustrun.

012:023 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få

henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till

hustru.»

012:024 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och

varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?

012:025 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej

heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i

himmelen.

012:026 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i

Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud

sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och

Jakobs Gud'?

012:027 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket

vilse.»

012:028 Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras

ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne

frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»

012:029 Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren,

vår Gud, Herren är en.

012:030 Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av

all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'

012:031 Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig

själv.' Intet annat bud är större än dessa.»

012:032 Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning

rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än

han.

012:033 Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt

förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig

själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»

012:034 Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han

till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade

sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.

012:035 Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna

fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids

son?

012:036 David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:

'Herren sade till min herre:

Sätt dig på min högra sida,

till dess jag har lagt dina fiender

dig till en fotapall.'

012:037 Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara

hans son?»

Och folkskarorna hörde honom gärna.

012:038 Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara

för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och

gärna vilja bliva hälsade på torgen

012:039 och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna

vid gästabuden--

012:040 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns

skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»

012:041 Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket

lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit

mycket.

012:042 Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett

öre.

012:043 Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:

»Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än

alla de andra som lade något i offerkistorna.

012:044 Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av

sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

013:001 Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till

honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»

013:002 Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men

här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva

nedbrutet.»

013:003 När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade

honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro

allena:

013:004 »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till

att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»

013:005 Då begynte Jesus tala till dem och sade:

»Sen till, att ingen förvillar eder.

013:006 Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och

skola förvilla många.

013:007 Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren

icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke

änden inne.

013:008 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det

skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och

hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till

'födslovåndorna'.

013:009 Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför

domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas

fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett

vittnesbörd för dem.

013:010 Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.

013:011 När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören

eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som

bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke

I som skolen tala, utan den helige Ande.

013:012 Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas,

ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina

föräldrar och skola döda dem.

013:013 Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men

den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

013:014 Men när I fån se 'förödelsens styggelse' stå där han icke

borde stå--den som läser detta, han give akt därpå--då må de

som äro i Judeen fly bort till bergen,

013:015 och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att

hämta något ur sitt hus,

013:016 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att

hämta sin mantel.

013:017 Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!

013:018 Men bedjen att det icke må ske om vintern.

013:019 Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess

like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från

den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin

skall förekomma.

013:020 Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött

bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors

skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.

013:021 Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se

där är han', så tron det icke.

013:022 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,

så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för

att, om möjligt, förvilla de utvalda.

013:023 Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.

013:024 Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas

och månen upphöra att giva sitt sken,

013:025 och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i

himmelen skola bäva.

013:026 Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor

makt och härlighet.

013:027 Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda

från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens

ända.

013:028 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar

begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att

sommaren är nära.

013:029 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är

nära och står för dörren.

013:030 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,

förrän allt detta sker.

013:031 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.

013:032 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna

i himmelen, icke ens Sonen--ingen utom Fadern.

013:033 Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.

013:034 Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver

sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans

särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.

013:035 likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre

kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i

hanegället eller på morgonen;

013:036 vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt

kommer.

013:037 Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»

014:001 Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid.

Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle

att gripa honom med list och döda honom.

014:002 De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter

skola uppstå bland folket.»

014:003 Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där

låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en

alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon

bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.

014:004 Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra:

»Varför skulle denna smörjelse förspillas?

014:005 Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra

silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade

hårda ord till henne.

014:006 Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det

är en god gärning som hon har gjort mot mig.

014:007 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen

kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.

014:008 Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp

såsom en tillredelse till min begravning.

014:009 Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen

evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har

gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»

014:010 Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till

översteprästerna och ville förråda honom åt dem.

014:011 När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en

summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda

honom, då lägligt var.

014:012 På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade

påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att

vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»

014:013 Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån

in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten.

Följen honom.

014:014 Och sägen till husbonden i det hus där han går in: 'Mästaren

frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med

mina lärjungar?'

014:015 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och

ordnad för måltid; reden till åt oss där.»

014:016 Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno

det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

014:017 När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.

014:018 Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen

säger jag eder: En av eder skall förråda mig, 'den som äter med

mig'.»

014:019 Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre:

»Icke är det väl jag?»

014:020 Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig

doppar i fatet.

014:021 Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom;

men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd!

Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit

född.»

014:022 Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt

det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min

lekamen.»

014:023 Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de

drucko alla därav.

014:024 Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som

varder utgjutet för många.

014:025 Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som

kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i

Guds rike.»

014:026 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till

Oljeberget.

014:027 Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är

skrivet:

'Jag skall slå herden,

och fåren skola förskingras.'

014:028 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till

Galileen.»

014:029 Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så

skall dock jag det icke.»

014:030 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna

natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger

förneka mig.»

014:031 Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så

skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de

andra. Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.

014:032 Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag

beder.»

014:033 Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han

begynte bäva och ängslas.

014:034 Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till

döds; stannen kvar här och vaken.»

014:035 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och

bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom

besparad.

014:036 Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna

kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»

014:037 Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till

Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort

stund?

014:038 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är

villig, men köttet är svagt.»

014:039 Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.

014:040 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras

ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara

honom.

014:041 För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I

soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är

kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas

händer.

014:042 Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»

014:043 Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv,

och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från

översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.

014:044 Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och

sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och

föra bort under säker bevakning.»

014:045 Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och

sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.

014:046 Då grepo de Jesus och togo honom fången.

014:047 Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg

till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.

014:048 Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I

gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.

014:049 Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat,

utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju

fullbordas.»

014:050 Då övergåvo de honom alla och flydde.

014:051 Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i

ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo

de.

014:052 Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.

014:053 Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där

församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de

skriftlärde.

014:054 Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens

gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig

vid elden.

014:055 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något

vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno

intet.

014:056 Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde

icke överens.

014:057 Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:

014:058 »Vi hava själva hört honom säga: 'Jag skall bryta ned detta

tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar

bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.'»

014:059 Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.

014:060 Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och

sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna

mot dig?»

014:061 Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen

honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»

014:062 Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen

sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»

014:063 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva

vi mer några vittnen?

014:064 I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom

skyldig till döden.

014:065 Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över

hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och

sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på

kinderna.

014:066 Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av

översteprästens tjänstekvinnor dit.

014:067 Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon

på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»

014:068 Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du

menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården.

014:069 När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga

till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»

014:070 Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo

där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju

också en galilé.»

014:071 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man

som I talen om.»

014:072 Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg

Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit

två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i

gråt.

015:001 Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de

skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt

beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och

överlämnade honom åt Pilatus.

015:002 Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade

honom och sade: »Du säger det själv.»

015:003 Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.

015:004 Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du

hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»

015:005 Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.

015:006 Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de

begärde.

015:007 Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt

fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under

upploppet begått dråp.

015:008 Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem

såsom han plägade göra.

015:009 Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder

'judarnas konung' lös?»

015:010 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna

hade dragit Jesus inför rätta.

015:011 Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han

hellre skulle giva dem Barabbas lös.

015:012 När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad

skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?»,

015:013 så skriade de åter: »Korsfäst honom!»

015:014 Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade

de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»

015:015 Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem

Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan

till att korsfästas.

015:016 Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och

kallade tillhopa hela den romerska vakten.

015:017 Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman

en krona av törnen och satte den på honom.

015:018 Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»

015:019 Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom;

därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.

015:020 Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den

purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och

förde honom ut för att korsfästa honom.

015:021 Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från

Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå

med och bära hans kors.

015:022 Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder

huvudskalleplatsen).

015:023 Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke

emot det.

015:024 Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig,

genom att kasta lott om vad var och en skulle få.

015:025 Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.

015:026 Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att

angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas

konung.»

015:027 Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra

sida och den andre på hans vänstra.

015:028

015:029 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet

och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp

det igen inom tre dagar'!

015:030 Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»

015:031 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde,

begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig

själv kan han icke hjälpa.

015:032 Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från

korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro

korsfästa med honom smädade honom.

015:033 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som

varade ända till nionde timmen.

015:034 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi,

lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har

du övergivit mig?»

015:035 Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de:

»Hör, han kallar på Elias.»

015:036 Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och

satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade:

»Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»

015:037 Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.

015:038 Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända

ned.

015:039 Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han

på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man

Guds Son.»

015:040 Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som

skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den

Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome

015:041--vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i

Galileen--därtill många andra kvinnor, de som med honom hade

vandrat upp till Jerusalem.

015:042 Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det

hade blivit afton.

015:043 Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som

väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in

till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.

015:044 Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död,

och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det

var länge sedan han hade dött.

015:045 Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte

han åt Josef hans döda kropp.

015:046 Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i

linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en

klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.

015:047 Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo

var han lades.

016:001 Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den

Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för

att sedan gå åstad och smörja honom.

016:002 Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till

graven, redan vid soluppgången.

016:003 Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen

från ingången till graven?»

016:004 Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var

bortvältrad. Den var nämligen mycket stor.

016:005 Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta

där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo

förskräckta.

016:006 Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus

från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke

här. Se där är platsen där de lade honom.

016:007 Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till

Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få

se honom, såsom han bar sagt eder.'»

016:008 Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och

bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de

intet till någon.

016:009 [1] Men efter sin uppståndelse visade han sig på första

veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han

hade drivit ut sju onda andar.

016:010 Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom,

och som nu sörjde och gräto.

016:011 Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av

henne, trodde de det icke.

016:012 Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem,

medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden.

016:013 Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke

heller dem trodde man.

016:014 Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till

bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans

hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom

vara uppstånden.

016:015 Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken

evangelium för allt skapat.

016:016 Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den

som icke tror, han skall bliva fördömd.

016:017 Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn

skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål,

016:018 ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande

gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga

händerna, och de skola då bliva friska.»

016:019 Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han

upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.

016:020 Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade

med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.

[1] V. 9-20 se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.