på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från
himmelen.
016:002 Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det
bliver klart väder, ty himmelen är röd',
016:003 och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen
och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om
tidernas tecken kunnen I icke döma.
016:004 Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken,
men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så
lämnade han dem och gick sin väg.
016:005 När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade
de förgätit att taga med sig bröd.
016:006 Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara
för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
016:007 Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke
hava tagit med oss bröd.»
016:008 Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför
talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
016:009 Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden
åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
016:010 Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar
I då togen upp?
016:011 Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om
bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för
fariséernas och sadducéernas surdeg.»
016:012 Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade
bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och
sadducéernas lära.
016:013 Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han
sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
016:014 De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra
åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
016:015 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
016:016 Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande
Gudens Son.»
016:017 Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon,
Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig,
utan min Fader, som är i himmelen.
016:018 Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa
skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke
bliva henne övermäktiga.
016:019 Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på
jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser
på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
016:020 Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var
Messias.
016:021 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att
han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och
översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva
dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
016:022 Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och
sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras
dig.»
016:023 Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och
stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar
äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
016:024 Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill
efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på
sig: så följe han mig.
016:025 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den
som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
016:026 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men
förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen
för sin själ?
016:027 Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina
änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans
gärningar.
016:028 Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några
som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma
i sitt rike.»
017:001 Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och
Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där
de voro allena.
017:002 Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken
såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
017:003 Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
017:004 Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss
gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt
dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
017:005 Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och
ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i
vilken jag har funnit behag; hören honom.»
017:006 När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i
stor förskräckelse.
017:007 Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och
varen icke förskräckta.»
017:008 När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.
017:009 Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade:
»Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har
uppstått från de döda.»
017:010 Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de
skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
017:011 Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och
upprätta allt igen;
017:012 men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville
icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de
ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
017:013 Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han
talade till dem.
017:014 När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom
och föll på knä för honom
017:015 och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är
månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta
i vattnet.
017:016 Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota
honom.»
017:017 Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru
länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut
med eder? Fören honom hit till mig.»
017:018 Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur
honom; och gossen var botad från den stunden.
017:019 Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus
och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
017:020 Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger
jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett
senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig
härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då
vara omöjligt för eder.»
017:021
017:022 Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus
till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors
händer,
017:023 och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå
igen.» Då blevo de mycket bedrövade.
017:024 Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo
tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder
mästare betala tempelskatt?»
017:025 Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom
Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens
konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra
människor?»
017:026 Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom:
»Alltså äro då sönerna fria.
017:027 Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned
till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du
drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna
en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem for mig och
dig.»
018:001 I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade:
»Vilken är den störste i himmelriket?»
018:002 Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
018:003 och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder
och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
018:004 Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han
är den störste i himmelriket.
018:005 Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager
emot mig.
018:006 Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom
vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han
sänktes ned i havets djup.
018:007 Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma;
men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
018:008 Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av
den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i
livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda
fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
018:009 Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta
det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än
att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande
Gehenna.
018:010 Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger
eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders
ansikte.
018:011
018:012 Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har
kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går
åstad och söker efter det som har kommit vilse?
018:013 Och händer det då att han finner det--sannerligen säger jag
eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio
som icke hade kommit vilse.
018:014 Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av
dessa små skall gå förlorad.
018:015 Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom
det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din
broder.
018:016 Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller
två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens
utsago'.
018:017 Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen.
Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig
såsom en hedning och en publikan.
018:018 Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det
skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden,
det skall vara löst i himmelen.
018:019 Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden
komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det
beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
018:020 Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt
ibland dem.»
018:021 Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många
gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot
mig? Är sju gånger nog?»
018:022 Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan
sjuttio gånger sju gånger.
018:023 Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla
räkenskap med sina tjänare.
018:024 Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom
en som var skyldig honom tio tusen pund.
018:025 Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle
säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för
att skulden måtte bliva betald.
018:026 Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med
mig, så skall jag betala dig alltsammans.'
018:027 Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och
efterskänkte honom hans skuld.
018:028 Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina
medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar;
och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade:
'Betala vad du är skyldig.'
018:029 Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod
med mig, så skall jag betala dig.'
018:030 Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i
fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
018:031 Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa
vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade
skett.
018:032 Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du
onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig,
eftersom du bad mig därom.
018:033 Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare,
såsom jag förbarmade mig över dig?'
018:034 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas
våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
018:035 Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av
hjärtat förlåten var och en sin broder.»
019:001 När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen
och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens
område.
019:002 Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.
019:003 Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom
och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av
vilken orsak som helst?»
019:004 Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan
i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'
019:005 och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin
moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett
kött'?
019:006 Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har
sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
019:007 Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle
giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?»
019:008 Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde
Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen
har det icke varit så.
019:009 Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för
otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru,
han begår äktenskapsbrott.»
019:010 Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning
till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.»
019:011 Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan
allenast de åt vilka sådant är givet.
019:012 Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån
moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av
människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas
ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig
oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot
det.»
019:013 Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga
händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem.
019:014 Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att
komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.»
019:015 Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
019:016 Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott
skall jag göra för att få evigt liv?»
019:017 Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott?
En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.»
019:018 Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du
skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du
skall icke bära falskt vittnesbörd',
019:019 'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa
såsom dig själv.'»
019:020 Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit.
Vad fattas mig ännu?»
019:021 Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och
sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt
i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
019:022 Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty
han hade många ägodelar.
019:023 Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder:
För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.
019:024 Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in
genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds
rike.»
019:025 När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade:
»Vem kan då bliva frälst?»
019:026 Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta
omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»
019:027 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava
övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?»
019:028 Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen
födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets
tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på
tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.
019:029 Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller
systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods,
för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall
få evigt liv till arvedel.
019:030 Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som
äro de sista skola bliva de första.»
020:001 »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om
morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
020:002 Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss
dagspenning, sände han dem till sin vingård.
020:003 När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra
stå sysslolösa på torget;
020:004 och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag
giva eder vad skäligt är.'
020:005 Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde
och gjorde sammalunda.
020:006 Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå
där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen
sysslolösa?'
020:007 De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han
till dem: 'Gån ock I till min vingård.'
020:008 När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin
förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men
begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
020:009 Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var
och en av dem full dagspenning.
020:010 När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men
också var och en av dem fick samma dagspenning.
020:011 När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
020:012 och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du
har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga
och solens hetta?'
020:013 Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen
orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
020:014 Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva
lika mycket som åt dig.
020:015 Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt?
Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?'--
020:016 Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de
sista.»
020:017 Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de
tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem:
020:018 »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva
överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola
döma honom till döden
020:019 och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas
och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
020:020 Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner
och föll ned för honom och ville begära något av honom.
020:021 Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i
ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din
högra sida, och den andre på din vänstra.»
020:022 Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen
I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det
kunna vi.»
020:023 Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men
platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer
det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka
så är bestämt av min Fader.»
020:024 När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två
bröderna.
020:025 Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna
uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta
folken känna sin myndighet.
020:026 Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland
eder, han vare de andras tjänare,
020:027 och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras
dräng,
020:028 likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig,
utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
020:029 När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
020:030 Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det
var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre,
förbarma dig över oss, du Davids son.»
020:031 Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de
ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du
Davids son.»
020:032 Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen
I att jag skall göra eder?»
020:033 De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
020:034 Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och
strax fingo de sin syn och följde honom.
021:001 När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid
Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar
021:002 och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder,
så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle
bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
021:003 Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: 'Herren
behöver dem'; då skall han strax släppa dem.»
021:004 Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt
genom profeten som sade:
021:005 »Sägen till dottern Sion:
'Se, din konung kommer till dig,
saktmodig, ridande på en åsna,
på en arbetsåsninnas fåle.'»
021:006 Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt
dem
021:007 och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina
mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
021:008 Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på
vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
021:009 Och folket, både de som gingo före honom och de som följde
efter, ropade och sade:
»Hosianna Davids son!
Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.
Hosianna i höjden!»
021:010 När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och
man frågade: »Vem är denne?»
021:011 Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i
Galileen.»
021:012 Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som
sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas
bord och duvomånglarnas säten.
021:013 Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas
ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula.»
021:014 Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han
botade dem.
021:015 Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som
han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade:
»Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
021:016 och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade
Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst:
'Av barns och spenabarns mun
har du berett dig lov'?»
021:017 Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och
stannade där över natten.
021:018 När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han
hungrig.
021:019 Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till
det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till
det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax
förtorkades fikonträdet.
021:020 När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru
kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
021:021 Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder:
Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna
göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och
med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i
havet', och det skall ske.
021:022 Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»
021:023 När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde
översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han
undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och
vem har givit dig sådan myndighet?»
021:024 Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga
till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder
med vad myndighet jag gör detta».
021:025 Johannes' döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från
människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara:
'Från himmelen', så frågar han oss: 'Varför trodden I honom då
icke?'
021:026 Men om vi svara: 'Från människor', då måste vi frukta för
folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»
021:027 De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade
ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad
myndighet jag gör detta.
021:028 Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till
den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
021:029 Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han
sig och gick.
021:030 Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade
denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke,
021:031 Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den
förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder:
Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
021:032 Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I
trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och
fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så
att I trodden honom.
021:033 Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård,
och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar
därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt
vingårdsmän och for utrikes.
021:034 När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till
vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
021:035 Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en
misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
021:036 Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de
gjorde med dem sammalunda.
021:037 Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola
väl hava försyn för min son.'
021:038 Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra:
'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans
arv.'
021:039 Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och
dräpte honom.
021:040 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de
vingårdsmännen?»
021:041 De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa
förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän,
som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
021:042 Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna:
'Den sten som byggningsmännen förkastade.
den har blivit en hörnsten;
av Herren har den blivit detta,
och underbar är den i våra ögon'?
021:043 Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och
givas åt ett folk som bär dess frukt.»
021:044
021:045 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser,
förstodo de att det var om dem som han talade.
021:046 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket,
eftersom man höll honom för en profet.
022:001 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt
sin son.
022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som
voro bjudna; men de ville icke komma.
022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till
dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar
och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till
bröllopet.'
022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt
jordagods, den andre till sin köpenskap.
022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte
dem.
022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde
dråparna och brände upp deras stad.
022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men
de som voro bjudna voro icke värdiga.
022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som
I träffen på.'
022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som
de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full
av bordsgäster.
022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där
se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då
du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och
fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall
vara gråt och tandagnisslan.
022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»
022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de
skulle söka snärja honom genom något hans ord.
022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med
herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är
sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter
någon; ty du ser icke till personen.
022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren
skatt, eller är det icke lovligt?»
022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att
snärja mig, I skrymtare?
022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en
penning.
022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då
kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och
gingo sin väg.
022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå
att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så
skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa
avkomma åt sin broder.'
022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog,
och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru
efter sig åt sin broder.
022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
022:027 Sist av alla dog hustrun.
022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till
hustru? De hade ju alla äktat henne.»
022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån
icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas
hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad
eder är sagt av Gud:
022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en
Gud icke för döda, utan för levande.»
022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till
på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt
ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'
022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet.
022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa
såsom dig själv.'
022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»
022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De
svarade honom: »Davids.»
022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse,
kalla honom 'herre'? Han säger ju:
022:044 'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
under dina fötter.'
022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans
son?»
022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig
någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.
023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
023:002 och sade:
»På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men
efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra
icke.
023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas
skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att
flytta dem.
023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av
människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på
sina mantlar stora.
023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och
sitta främst i synagogorna
023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna
kallas 'rabbi'.
023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder
Mästare, och I ären alla bröder.
023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en
är eder Fader, han som är i himmelen.
023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder
läromästare, Kristus.
023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den
som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.
023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten
himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och
dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
023:014
023:015 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren
omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när
någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn,
dubbelt värre än I själva ären!
023:016 Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet,
så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då
är han bunden av sin ed'!
023:017 I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller
templet, som har helgat guldet?
023:018 Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om
någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av
sin ed.'
023:019 I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som
helgar offergåvan?
023:020 Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid
allt som ligger därpå.
023:021 Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid
honom som bor däri.
023:022 Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och
vid honom som sitter därpå.
023:023 Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given
tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är
viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och
troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
023:024 I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!
023:025 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det
yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad
I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!
023:026 Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att
sedan också dess utsida må bliva ren.
023:027 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika
vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro
fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!
023:028 Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men
invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.
023:029 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp
profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter
023:030 och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi
icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'!
023:031 Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som
dräpte profeterna.
023:032 Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
023:033 I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå
att dömas till Gehenna?
023:034 Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och
skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och
somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja
ifrån den ena staden till den andra.
023:035 Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är
utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill
Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan
templet och altaret.
023:036 Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta
släkte.
023:037 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem
som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla
dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina
vingar! Men I haven icke velat.
023:038 Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
023:039 Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den
tid då I sägen:
'Välsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.'»
024:001 Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar
trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.
024:002 Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men
sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten;
allt skall bliva nedbrutet.»
024:003 När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram
till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta
skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och
tidens ände.»
024:004 Då svarade Jesus och sade till dem:
»Sen till, att ingen förvillar eder.
024:005 Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias'
och skola förvilla många.
024:006 Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till,
att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men
därmed är ännu icke änden inne.
024:007 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det
skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter
den andra;
024:008 men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'.
024:009 Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall
dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt
namns skull.
024:010 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den
andre, och den ene skall hata den andre.
024:011 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
024:012 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de
flesta kallna.
024:013 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
024:014 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela
världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall
änden komma.
024:015 När I nu fån se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat
genom profeten Daniel, stå på helig plats--den som läser
detta, han give akt därpå--
024:016 då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
024:017 och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som
finnes i hans hus,
024:018 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att
hämta sin mantel.
024:019 Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
024:020 Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på
sabbaten.
024:021 Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har
förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller
någonsin skall förekomma.
024:022 Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött
bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva
förkortad.
024:023 Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är
han', så tron det icke.
024:024 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå,
så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och
under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.
024:025 Jag har nu sagt eder det förut.
024:026 Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån
icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke.
024:027 Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till
väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.--
024:028 Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.
024:029 Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och
månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla
ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva.
024:030 Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och
alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se
'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och
härlighet.
024:031 Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de
skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från
himmelens ena ända till den andra.
024:032 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar
begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att
sommaren är nära.
024:033 Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är
nära och står för dörren.
024:034 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås,
förrän allt detta sker.
024:035 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
024:036 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens
änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.
024:037 Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid
Människosonens tillkommelse.
024:038 Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och
drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända
till den dag då Noa gick in i arken;
024:039 och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem
allasammans bort--så skall det ske vid Människosonens
tillkommelse.
024:040 Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva
upptagen, och en skall lämnas kvar.
024:041 Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen,
och en skall lämnas kvar.
024:042 Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
024:043 Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken
nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke
att någon bröt sig in i hans hus.
024:044 Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det
skall Människosonen komma.
024:045 Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre
har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt
tid--
024:046 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner
honom göra så.
024:047 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad
han äger.
024:048 Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt
hjärta: 'Min herre kommer icke så snart',
024:049 och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med
dem som äro druckna,
024:050 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar
det, och i en stund då han icke tänker sig det,
024:051 och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin
del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»
025:001 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo
sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
025:002 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
025:003 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med
sig.
025:004 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
025:005 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
025:006 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer!
Gån ut och möten honom.'
025:007 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
025:008 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder
olja, ty våra lampor slockna.'
025:009 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda
räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som
sälja, och köpen åt eder.'
025:010 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som
voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes
igen.
025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre,
låt upp för oss.'
025:012 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner
eder icke.'
025:013 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
025:014 Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes
kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina
ägodelar;
025:015 åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett
pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
025:016 Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och
förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
025:017 Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
025:018 Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i
jorden och gömde där sin herres penningar.
025:019 En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap
med dem.
025:020 Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram
andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund;
se, andra fem pund har jag vunnit.'
025:021 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
025:022 Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade:
'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har
jag vunnit.'
025:023 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare!
När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall
sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
025:024 Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade:
'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill
skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har
utstrött;
025:025 och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i
jorden. Se här har du vad dig tillhör.'
025:026 Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late
tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått,
och inbärga, där jag icke har utstrött?
025:027 Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att
jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
025:028 Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har
de tio punden.
025:029 Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
det han har.
025:030 Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där
skall vara gråt och tandagnisslan.
025:031 Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar
med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
025:032 Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja
dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
025:033 Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på
den vänstra.
025:034 Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra
sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning
det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
025:035 Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig,
och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig
härbärge,
025:036 naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag
var i fängelse, och I kommen till mig.'
025:037 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo
vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att
dricka?
025:038 Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken
och klädde dig?
025:039 Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'
025:040 Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger
jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta
bröder, det haven I gjort mot mig.'
025:041 Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra
sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga
elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
025:042 Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var
törstig, och I gåven mig icke att dricka;
025:043 jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I
klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'
025:044 Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig
hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller
i fängelse och tjänade dig icke?'
025:045 Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder:
Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I
ej heller gjort mot mig.'
025:046 Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga
till evigt liv.»
026:001 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
lärjungar:
026:002 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
026:003 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
026:004 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
026:005 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
uppstå bland folket.»
026:006 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
026:007 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
huvud, där han låg till bords.
026:008 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
skulle detta förspillas?
026:009 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
åt de fattiga.»
026:010 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
026:011 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.
026:012 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
såsom en tillredelse till min begravning.
026:013 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
026:014 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
till översteprästerna
026:015 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
silverpenningar.
026:016 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
förråda honom.
026:017 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
026:018 Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
026:019 Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
till påskalammet.
026:020 När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
tolv.
026:021 Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
eder skall förråda mig.»
026:022 Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
026:023 Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
fatet, han skall förråda mig.
026:024 Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.»
026:025 Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
»Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
sagt det.»
026:026 Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är
min lekamen.»
026:027 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
»Dricken härav alla;
026:028 ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
många till syndernas förlåtelse.
026:029 Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
nytt med eder i min Faders rike.»
026:030 När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget.
026:031 Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
fall för min skull, ty det är skrivet:
'Jag skall slå herden,
och fåren i hjorden skola förskingras.'
026:032 Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
Galileen.»
026:033 Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
026:034 Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
026:035 Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra lärjungarna.
026:036 Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
dit bort och beder.»
026:037 Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han
begynte bedrövas och ängslas.
026:038 Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
026:039 Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
026:040 Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
stund med mig!
026:041 Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.»
026:042 Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
denna kalk, så ske din vilja.»
026:043 När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda.
026:044 Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
gången, och sade återigen samma ord.
026:045 Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
»Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
026:046 Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
026:047 Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och folkets äldste.
026:048 Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
026:049 Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
rabbi!» och kysste honom häftigt.
026:050 Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
026:051 Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
så av honom örat.
026:052 Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
026:053 Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
026:054 Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
ske?»
026:055 I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
gripit mig.
026:056 Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
fullbordas.»
Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
026:057 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
hade församlat sig.
026:058 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
se vad slutet skulle bliva.
026:059 Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
026:060 men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
intet. Slutligen trädde dock två män fram
026:061 och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på
tre dagar bygga upp det igen.'»
026:062 Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
026:063 Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
Guds Son.»
026:064 Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
högra sida och komma på himmelens skyar.»
026:065 Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har
hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört
hädelsen.
026:066 Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till
döden.»
026:067 Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
026:068 och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog
dig?»
026:069 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
026:070 Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
menar.»
026:071 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
Nasaret.»
026:072 Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
mannen.»
026:073 Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
»Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
026:074 Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
mannen.» Och i detsamma gol hanen.
026:075 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
bitterligen.
027:001 Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
döda honom.
027:002 Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
honom åt Pilatus, landshövdingen.
027:003 När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna
tillbaka till översteprästerna och de äldste
027:004 och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
får själv svara därför.»
027:005 Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
Sedan gick han bort och hängde sig.
027:006 Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
blodspenningar.»
027:007 Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
027:008 Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
027:009 Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna--priset
för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
israelitiska män hade värderat--
027:010 och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
med Herrens befallning till mig.»
027:011 Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
027:012 Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
anklagelser mot honom, svarade han intet.
027:013 Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
vittna mot dig?»
027:014 Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
landshövdingen mycket förundrade sig.
027:015 Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
fånge lös, vilken de ville.
027:016 Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
027:017 När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I
att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
Messias?»
027:018 Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
Jesus inför rätta.
027:019 Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
027:020 Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
027:021 När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
»Barabbas.»
027:022 Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som
kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
027:023 Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
027:024 När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
I fån själva svara därför.»
027:025 Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
över våra barn.»
027:026 Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
utlämnade honom sedan till att korsfästas.
027:027 Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
027:028 Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
mantel
027:029 och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
konung!»
027:030 Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
huvudet.
027:031 Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
att korsfästas.
027:032 Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans
kors.
027:033 Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
betyder huvudskalleplats),
027:034 räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
027:035 Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
genom att kasta lott om dem.
027:036 Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
027:037 Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
judarnas konung.»
027:038 Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
och den andre på vänstra.
027:039 Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
027:040 och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
ned från korset.»
027:041 Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
de äldste, begabbande ord och sade:
027:042 »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
honom.
027:043 Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
027:044 På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
honom.
027:045 Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen.
027:046 Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?»
027:047 Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
kallar på Elias.»
027:048 Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
dricka.
027:049 Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
honom.»
027:050 Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
027:051 Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
027:052 och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
upp.
027:053 De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
027:054 Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
027:055 Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
027:056 Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.
027:057 Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
027:058 denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
027:059 Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
027:060 och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
till graven, gick han därifrån.
027:061 Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
sutto gent emot graven.
027:062 Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade
sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
027:063 och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall
jag uppstå.'
027:064 Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
den sista villan värre än den första.»
027:065 Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
graven så gott I kunnen.»
027:066 Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
028:001 När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första
veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
se graven.
028:002 Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
sig på den.
028:003 Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
vita såsom snö.
028:004 Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
döda.
028:005 Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
028:006 Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
028:007 Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
028:008 Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
lärjungar.
028:009 Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
028:010 Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
skola de få se mig.»
028:011 Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
hänt.
028:012 Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
krigsmännen
028:013 och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och
stulo bort honom, medan vi sovo.'
028:014 Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
bekymmer.»
028:015 Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
ännu i denna dag.
028:016 Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit
Jesus hade bjudit dem att gå.
028:017 Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några
som tvivlade.
028:018 Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given
all makt i himmelen och på jorden.
028:019 Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande
dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
028:020 lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se,
jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»