Daniel

001:001 I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar,

konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.

001:002 Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del

av kärlen i Guds hus; och han förde dem till Sinears land, in i

sin guds hus. Och kärlen förde han in i sin guds skattkammare.

001:003 Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han

skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig

släkt eller av förnäm börd,

001:004 sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och

utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka

och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i

konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas

skrift och tungomål.

001:005 Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av

konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde

att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore

förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.

001:006 Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda

barn.

001:007 Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han

Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

001:008 Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med

konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad

överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig.

001:009 Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste

hovmannen.

001:010 Men överste hovmannen sade till Daniel: »Jag fruktar att min

herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då

skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro

jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt

huvud inför konungen.»

001:011 Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade

blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael

och Asarja:

001:012 »Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss

grönsaker att äta och vatten att dricka.

001:013 Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava

ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med

dina tjänare.»

001:014 Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök

med dem i tio dagar.

001:015 Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att

skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade

ätit av konungens mat.

001:016 Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade

varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit,

och gav dem grönsaker.

001:017 Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt

slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags

syner och drömmar.

001:018 Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens

befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste

hovmannen förda inför Nebukadnessar

001:019 När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som

kunde förliknas med Daniel, Hananja, Misael och Asarja; och de

fingo så göra tjänst hos konungen.

001:020 Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade

vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än

någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike.

001:021 Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.

002:001 I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han

blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.

002:002 Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar

och kaldéer, för att de skulle giva konungen till känna vad

han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.

002:003 Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är

orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»

002:004 Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva

evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så

skola vi meddela uttydningen.»

002:005 Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga

beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning,

skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser

för orenlighet.

002:006 Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få

gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu

drömmen och dess uttydning.»

002:007 De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja

drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»

002:008 Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen

vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,

002:009 att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva

annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra

lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra

sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I

ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.»

002:010 Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen

människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill

veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig

han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller

besvärjare eller kaldé.

002:011 Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes,

som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke

sin boning ibland de dödliga.

002:012 Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man

skulle förgöra alla de vise i Babel.

002:013 När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle

döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för

att döda dem.

002:014 Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok,

översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att

döda de vise i Babel.

002:015 Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman:

»Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då

omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.

002:016 Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas

honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.

002:017 Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och

Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,

002:018 och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så

att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och

hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.

002:019 Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om

natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför;

002:020 Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från

evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till.

002:021 Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och

tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de

förståndiga deras förstånd.

002:022 Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i

mörkret är, och hos honom bor ljuset.

002:023 Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit

mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig

det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du

uppenbarat för oss.»

002:024 I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade

fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och

sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra. För mig

in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.»

002:025 Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till

honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som

kan säga konungen uttydningen.»

002:026 Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet

Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och

dess uttydning?»

002:027 Daniel svarade konungen och sade:

»Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise,

besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.

002:028 Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter,

och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i

kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade på ditt

läger:

002:029 När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på

vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar

hemligheter lät dig veta vad som skall ske.

002:030 Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft

av någon vishet som jag äger framför alla andra levande

varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för

konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.

002:031 Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig,

och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den

var förskräcklig att skåda.

002:032 Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro

av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,

002:033 dess fötter delvis av järn och delvis av lera.

002:034 Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke

genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna,

som voro av järn och lera, och krossade dem.

002:035 Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen,

silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om

sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde

finna något spår därav. Men av stenen som hade träffat

bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

002:036 Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:

002:037 Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har

givit rike, väldighet, makt och ära,

002:038 och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på

marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och

som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene

huvudet.

002:039 Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och

därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det

skall råda över hela jorden.

002:040 Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty

järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör

allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.

002:041 Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera

och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat

rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju

järn vara där, blandat med lerjord.

002:042 Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av

lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis

svagt.

002:043 Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att

väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att

delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet

som järn kan förbinda sig med lera.

002:044 Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike

som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall

bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra

en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå

evinnerligen;

002:045 ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke

genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen,

leran, silvret och guldet.

Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i

framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är

tillförlitlig.»

002:046 Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför

Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och

rökoffer.

002:047 Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en

Gud över andra gudar och en herre över konungar och en

uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara

denna hemlighet.»

002:048 Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora

skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme

och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.

002:049 Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och

Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv

stannade vid konungens hov.

003:001 Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar

hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i

Babels hövdingdöme.

003:002 Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper,

landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare,

lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att

de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung

Nebukadnessar hade låtit ställa upp.

003:003 Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna,

fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra

makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som

konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo

framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp,

003:004 utropade en härold med hög röst: »Detta vare eder befallt, I folk

och stammar och tungomål:

003:005 När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,

säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned

och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har

låtit ställa upp.

003:006 Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma

stund kastas i den brinnande ugnen.»

003:007 Så snart nu allt folket hörde ljudet av horn, pipor, cittror,

sambukor, psaltare och allahanda andra instrumenter, föllo de

alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den

gyllene bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.

003:008 Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade

judarna.

003:009 De togo till orda och sade till konung Nebukadnessar: Må du leva

evinnerligen, o konung!

003:010 Du, o konung, har givit befallning att alla människor, när de

hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,

säckpipor och allahanda andra instrumenter, skulle falla ned och

tillbedja den gyllene bildstoden,

003:011 och att var och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas

i den brinnande ugnen.

003:012 Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego,

vilka du har förordnat att förvalta Babels hövdingdöme. Dessa

män hava icke aktat på dig, o konung. De dyrka icke dina gudar;

och den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp tillbedja

de icke.»

003:013 Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring att man skulle

föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Och när man hade fört

fram männen inför konungen,

003:014 talade Nebukadnessar till dem och sade: »Är det av förakt som I,

Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke

tillbedjen den gyllene bildstod som jag har låtit ställa upp?

003:015 Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet

av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och

allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den

bildstod som jag har låtit göra. Men om I icke tillbedjen, då

skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och

vilken är väl den gud som då kan rädda eder ur min hand?»

003:016 Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen:

»O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta.

003:017 Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock

rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.

003:018 Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå

icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den

gyllene bildstod som du har låtit ställa upp.»

003:019 Då uppfylldes Nebukadnessar av vrede mot Sadrak, Mesak och

Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades. Och han hov upp sin

röst och befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare,

än man någonsin hade sett den vara.

003:020 Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda

Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.

003:021 Så blevo dessa med sina underkläder, livrockar, mössor och andra

kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen.

003:022 Men eftersom konungens befallning hade varit så sträng, och

ugnen därför hade blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo

de män som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva

dödade av eldslågorna,

003:023 vid det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego bundna

kastades ned i den brinnande ugnen.

003:024 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast

och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som

vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen:

»Jo förvisso, o konung.»

003:025 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa

och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den

fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

003:026 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den

brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak

och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då

gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

003:027 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens

rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke

hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på

deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade

blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något

bränt på dem.

003:028 Då hov Nebukadnessar upp sin röst och sade: »Lovad vare Sadraks,

Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina

tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde

konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas

dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud!

003:029 Och härmed giver jag nu befallning att vilken som helst av alla

folk och stammar och tungomål, som säger något otillbörligt om

Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken,

och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen

gud finnes, som så kan hjälpa som denne.

003:030 Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till

stor ära och makt i Babels hövdingdöme.

004:031 Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som

finnas på hela jorden. Mycken frid vare med eder!

004:032 Jag har funnit för gott att härmed kungöra de tecken och under

som den högste Guden har gjort med mig.

004:033 Ty stora äro förvisso hans tecken, och mäktiga äro hans

under. Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från

släkte till släkte.

004:001 Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i

mitt palats.

004:002 Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom

drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.

004:003 Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i

Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.

004:004 Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna,

och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig

dess uttydning.

004:005 Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet

Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande

är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:

004:006 »Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om

vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen

hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och

vad den betyder.

004:007 Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett

träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.

004:008 Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp

till himmelen och syntes allt intill jordens ända.

004:009 Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade

föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens

fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.

004:010 Vidare såg jag, i den syn jag hade på mitt läger, huru en helig

ängel steg ned från himmelen.

004:011 Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären

av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt,

så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga

bort ifrån dess grenar.

004:012 Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med

kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg

skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens

örter.

004:013 Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en

människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju

tider skola så gå fram över honom.

004:014 Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det

befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola

besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem

åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till

att härska över dem.'

004:015 Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade. Och du,

Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt

rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga

gudars ande är i dig.»

004:016 Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund

häpen, uppfylld av oroliga tankar. Men konungen tog åter till

orda och sade: »Beltesassar, låt icke drömmen och vad den

betyder förskräcka dig. Beltesassar svarade och sade:

»Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess

betydelse dina fiender!

004:017 Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt

att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,

004:018 och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att

det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde,

och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,

004:019 det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig,

du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp

till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.

004:020 Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen,

vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må

stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av

järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han

vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju

tider hava gått fram över honom',

004:021 detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes

rådslut, som har drabbat min herre konungen:

004:022 Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland

markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens

dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du

besinnar att den Högste råder över människors riken och giver

dem åt vem han vill.

004:023 Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle

lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du

har besinnat att det är himmelen som har makten.

004:024 Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri

ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina

missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om

till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande.»

004:025 Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.

004:026 Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på

taket av det kungliga palatset i Babel,

004:027 hov han upp sin röst och sade: »Se, detta är det stora Babel,

som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga

makt, min härlighet till ära!»

004:028 Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen:

»Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit

taget ifrån dig;

004:029 du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland

markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så

gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder

över människors riken och giver dem åt vem han vill.»

004:030 I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han

blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe,

och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår

växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar

blevo såsom fågelklor.

004:031 Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina

ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lovade jag

den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen,

honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar

från släkte till släkte,

004:032 honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet,

ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som

bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till

honom: »Vad gör du?»

004:033 Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick

tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina

rådsherrar och stormän sökte upp mig. Och jag blev åter insatt i

mitt rike, och ännu större makt blev mig given.

004:034 Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar

himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans

vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.

005:001 Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen

stormän och höll dryckeslag med de tusen.

005:002 Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man

skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader

Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle

så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka.

005:003 Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur

tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans

stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.

005:004 Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och

silver, av koppar, järn, trä och sten.

005:005 Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand,

vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade

väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

005:006 Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes

av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän

slogo emot varandra.

005:007 Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle

hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät

säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna

skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i

purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och

han skall bliva den tredje herren i riket.»

005:008 Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa

skriften eller säga konungen dess uttydning.

005:009 Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek

bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.

005:010 Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern,

begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och

sade: »Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga

tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt

ansikte.

005:011 I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är. I din

faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet,

lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte

honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna

och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,

005:012 eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och

skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut

invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade

givit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han

skall meddela uttydningen.»

005:013 När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne

till Daniel och sade: »Du är ju Daniel, en av de judiska fångar

som min fader konungen förde hit från Juda?

005:014 Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du

har befunnits hava insikt och förstånd och övermåttan stor

vishet.

005:015 Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade

hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess

uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.

005:016 Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut

invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig

dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den

gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den

tredje herren i riket.»

005:017 Då svarade Daniel och sade till konungen:

»Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt

en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och

säga honom uttydningen:

005:018 Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike,

storhet, ära och härlighet;

005:019 och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla

folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. Vem

han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han

ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.

005:020 Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och

övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära

togs ifrån honom.

005:021 Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt

ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom

en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp--detta till

dess han besinnade att den högste Guden råder över människors

riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.

005:022 Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå

icke ödmjukat ditt hjärta,

005:023 utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför

dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler

och bihustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder

prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och

sten, som varken se eller höra eller veta något. Men den Gud som

har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke

ärat.

005:024 Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift

blivit tecknad.

005:025 Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel

u-farsin.

005:026 Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har

räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det

005:027 Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för

lätt.

005:028 Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt

meder och perser.»

005:029 Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och

att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man

skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i

riket.

005:030 Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

005:031 Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år

gammal.

006:001 Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu

satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.

006:002 Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;

inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen

icke lede något men.

006:003 Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och

satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen

var betänkt på att sätta honom över hela riket.

006:004 Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak

mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon

sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i

sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos

honom.

006:005 Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,

om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans

gudsdyrkan.»

006:006 Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och

sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!

006:007 Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,

rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig

förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det

innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig

med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till

dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.

006:008 Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en

skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan

återkallas.»

006:009 I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en

skrivelse och utfärda ett förbud.

006:010 Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,

gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster

som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger

om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han

förut hade plägat göra.

006:011 När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och

åkallande sin Gud.

006:012 Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det

kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av

det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder

sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än

till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen

svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens

och Persiens oryggliga lag.»

006:013 Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska

fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har

låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»

006:014 När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde

sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till

solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa

honom.

006:015 Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o

konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud

och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»

006:016 Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och

konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så

oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»

006:017 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,

och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns

signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu

hade skett med Daniel.

006:018 Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela

natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och

sömnen flydde honom.

006:019 Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick

med hast till lejongropen.

006:020 Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel

med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel,

du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så

oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»

006:021 Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!

006:022 Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att

de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom

befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o

konung.

006:023 Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga

Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur

gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han

hade trott på sin Gud.

006:024 Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och

han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och

innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen

över dem och krossade alla deras ben.

006:025 Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar

och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med

eder!

006:026 Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område

skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande

Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att

det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.

006:027 Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i

himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens

våld.»

006:028 Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under

persern Kores' regeringar.

007:001 I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade

Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger. Sedan tecknade han

upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.

007:002 Detta är Daniels berättelse:

Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra

vindar stormade fram mot det stora havet.

007:003 Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det

andra.

007:004 Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en

örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och

det restes upp från jorden, så att det blev ställt på två fötter

såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.

007:005 Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var

likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre

revben i sitt gap, mellan tänderna. Och till det djuret blev så

sagt: »Stå upp och sluka mycket kött.»

007:006 Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men

på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra

huvuden, och välde blev givet åt det.

007:007 Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur,

övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade

stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som

blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de

förra djuren och hade tio horn.

007:008 Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan

dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de

förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika

människoögon, och en mun som talade stora ord.

007:009 Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var

gammal satte sig ned. Hans klädnad var snövit, och håret på hans

huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen

därpå voro av flammande eld.

007:010 En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro

hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans

tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo

upplåtna.

007:011 Medan jag nu såg härpå, skedde det att, för de stora ords skull

som hornet talade--medan jag ännu såg härpå--djuret dödades

och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas

upp.

007:012 Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd

var bestämd till tid och stund.

007:013 Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en

människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle

och fördes fram inför honom.

007:014 Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar

och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde,

som icke skall tagas ifrån honom, och hans rike skall icke

förstöras.

007:015 Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn

som jag hade haft förskräckte mig.

007:016 Jag gick fram till en av dem som stodo där och bad honom om en

tillförlitlig förklaring på allt detta Och han svarade mig och

sade mig uttydningen därpå:

007:017 »De fyra stora djuren betyda att fyra konungar skola uppstå på

jorden.

007:018 Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i

besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.»

007:019 Därefter ville jag hava tillförlitlig förklaring angående det

fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var så

övermåttan förskräckligt och hade tänder av järn och klor av

koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under

fötterna vad som blev kvar;

007:020 så ock angående de tio hornen på dess huvud, och angående det

nya hornet, det som sedan sköt upp, och för vilket tre andra

föllo av, det hornet som hade Ögon, och en mun som talade stora

ord, det som var större att skåda än de övriga,

007:021 det hornet som jag ock hade sett; föra krig mot de heliga och

bliva dem övermäktigt,

007:022 till dess att den gamle kom och rätt blev skipad åt den Högstes

heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i

besittning.

007:023 Då svarade han så: »Det fjärde djuret betyder att ett fjärde

rike skall uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra

rikena. Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa

den.

007:024 Och de tio hornen betyda att tio konungar skola uppstå i det

riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik

de förra, och som skall slå ned tre konungar.

007:025 Och denne skall upphäva sitt tal mot den Högste och föröda den

Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga

tider och lagar; och de skola givas i hans hand under en tid,

och tider, och en halv tid.

007:026 Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån

honom och fördärvas och förgöras i grund.

007:027 Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under

himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike

skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda

det.»

007:028 Här slutar berättelsen. Men jag, Daniel, uppfylldes av många

oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag

bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.

008:001 I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,

en som kom efter den jag förut hade sett.

008:002 Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans

borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,

fann jag mig vara vid floden Ulai.

008:003 Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå

framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro

höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var

högre sköt sist upp.

008:004 Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och

söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde

rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig

stora ting.

008:005 Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma

västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid

jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.

008:006 Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade

sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.

008:007 Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i

förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda

horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot

honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;

och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

008:008 Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade

blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra

andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra

väderstreck.

008:009 Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,

och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga

landet» till.

008:010 Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några

av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade

på dem.

008:011 Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora

ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans

helgedoms boning slogs ned.

008:012 Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för

överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och

lyckas väl i vad det företager sig.

008:013 Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade

denne som talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga

offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om

förtrampandet av både helgedom och härskara?»

008:014 Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;

därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

008:015 När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå

den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.

008:016 Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade

och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»

008:017 Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,

när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till

mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens

tid.»

008:018 Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte

mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.

008:019 Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall

ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar

detta.

008:020 Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och

Persiens konungar.

008:021 Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna

är den förste konungen.

008:022 Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess

ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,

dock icke jämlika med honom i kraft.

008:023 Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt

mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;

008:024 han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i

kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste

förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt

uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas

folk.

008:025 Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt

svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han

fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig

upp; men utan människohand skall han då varda krossad.

008:026 Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är

sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen

framtid.»

008:027 Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod

jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var

häpen över synen, men ingen förstod den.

009:001 I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår--hans som

var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung

över kaldéernas rike--

009:002 i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna

lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för

profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå

till ända, medan Jerusalem låg öde.

009:003 Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och

åkallan, och fastade därvid i säck och aska.

009:004 Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:

»Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller

förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina

bud!

009:005 Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och

avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.

009:006 Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i

ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt

folket i landet.

009:007 Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu

göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både

de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du

har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.

009:008 Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,

därför att vi hava syndat mot dig.

009:009 Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi

voro avfälliga från

009:010 och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter

hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare

profeterna.

009:011 Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra

din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han

hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds

tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.

009:012 Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna

som dömde oss; och han lät en så stor olycka komma över oss, att

ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som

nu har skett i Jerusalem.

009:013 I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna

olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår

Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på

din sanning.

009:014 Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty

HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,

men hörde icke hans röst.

009:015 Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens

land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma

än i dag! Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.

009:016 Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och

förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga

berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar

hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo

omkring oss.

009:017 Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt

ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.

009:018 Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se

vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är

uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad

rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i

förlitande på din stora barmhärtighet.

009:019 O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför

ditt verk utan att dröja--för din egen skull, min Gud, ty din

stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

009:020 Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt

folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön

för min Guds heliga berg--

009:021 medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig

i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och

det var vid tiden för aftonoffret.

009:022 Han undervisade mig och talade till mig och sade:

»Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd.

009:023 Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har

kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu

akt på ordet, och akta på synen.

009:024 Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga

stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en

ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet

framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig

helgedom bliver smord.

009:025 Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem

åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste,

kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall

det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i

tider av trångmål.

009:026 Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras,

utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen

skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne

få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara;

förödelse är oryggligt besluten.

009:027 Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka,

och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer

vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren

komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och

oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»

010:001 I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel,

som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen

är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på

uppenbarelsen och lade märke till synen.

010:002 Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.

010:003 Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej

heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna

hade gått till ända.

010:004 På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid stranden

av den stora floden, nämligen Hiddekel,

010:005 fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i

linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av

guld från Ufas.

010:006 Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en

ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter

såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett

väldigt dån.

010:007 Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med

mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så

att de flydde bort och gömde sig.

010:008 Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen,

förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så

att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.

010:009 Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde

ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med

ansiktet mot jorden,

010:010 rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skälvande

kunde resa mig på mina knän och händer.

010:011 Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt

på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina

fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.» När han så talade

till mig, reste jag mig bävande upp.

010:012 Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån

första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd

och till att ödmjuka dig inför din Gud, hava dina ord varit

hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.

010:013 Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men

då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp,

under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens

konungar.

010:014 Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall

hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som

syftar på framtiden.»

010:015 Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot

jorden och var stum.

010:016 Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då

upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod

framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig

gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.

010:017 Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna

tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i

mig och förmår icke mer att andas.»

010:018 Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och

styrkte mig.

010:019 Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig,

var stark, ja, var stark.» När han så talade med mig, kände jag

mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»

010:020 Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig?

Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten

för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för

Javan.

010:021 Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i

sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom

Mikael, eder furste.

011:001 Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern

Darejaves' första regeringsår.

011:002 Och nu skall jag förkunna för dig vad visst är.

Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde

skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och

när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han

uppbjuda all sin makt mot Javans rike.

011:003 Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med

stor makt och göra vad han vill.

011:004 Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder

och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall

icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som

när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla

andra än dem.

011:005 Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans

furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han

själv, och hans herradöme skall bliva stort.

011:006 Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och

Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i

Nordlandet för att komma åstad förlikning. Men hon skall icke

kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans

makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris,

hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och

den man som i sin tid tog henne till sig.

011:007 Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans

plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga

in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla

övermakten.

011:008 Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och

guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten. Sedan skall

han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.

011:009 Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men

han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

011:010 Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig

krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda

sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram

till hans fäste.

011:011 Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga

ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa

upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den

andres hand.

011:012 När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än

han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.

011:013 Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än

den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en

stor krigshär och stora förråd.

011:014 Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i

Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig,

för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.

011:015 Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar

och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke

kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon

kraft till motstånd.

011:016 Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen

skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i »det

härliga landet», och förstöring skall komma genom hans hand.

011:017 Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad

för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En av sina

döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till

fördärv. Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara

honom till gagn.

011:018 Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men

en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans

smädelser vända tillbaka över honom själv.

011:019 Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han

skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.

011:020 Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde

draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några

dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i

krig.

011:021 Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken

konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och

bemäktiga sig riket genom ränker.

011:022 Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och

krossas, så ock förbundets furste.

011:023 Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva

svek. Han skall draga åstad och få övermakten, med allenast

litet folk.

011:024 Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och

skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade

gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och

mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.

011:025 Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i

Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i

Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor

och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de

anslags skull som göras mot honom.

011:026 De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans här skall

svämma över, och många skola bliva slagna och falla.

011:027 Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa

vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava

någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.

011:028 Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och

han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har

fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.

011:029 På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet,

men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.

011:030 Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall

förlora modet. Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det

heliga förbundet och giva den fritt lopp. Och när han har kommit

hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga

förbundet.

011:031 Och härar, utsända av honom, skola komma och oskära helgedomens

fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens

styggelse.

011:032 Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka

till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå

fasta och hålla ut.

011:033 Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de

skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och

plundring, till en tid;

011:034 dock skall under hemsökelsen en liten seger beskäras dem, och

många skola då av skrymteri sluta sig till dem.

011:035 Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en

luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna

till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda

tiden.

011:036 Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och

uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud

skall han tala sådant att man måste förundra sig. Och allt skall

lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det

har skett, som är oryggligt beslutet.

011:037 På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han

akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan

han skall uppträda stormodigt mot dem alla.

011:038 Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder

icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar

och andra dyrbara ting.

011:039 Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra

vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor

ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall

utskifta jord åt dem till belöning.

011:040 Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med

honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med

vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i

främmande länder och svämma över och utbreda sig.

011:041 Han skall ock falla in i »det härliga landet», och många andra

länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans

hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons

barn.

011:042 Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och

Egyptens land skall icke slippa undan;

011:043 han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda

dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa

honom åt.

011:044 Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka

honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många

och giva dem till spillo.

011:045 Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och

helgedomens härliga berg. Men han går till sin undergång, och

ingen skall finnas, som hjälper honom.»

012:001 På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står

såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd,

vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor

blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av

ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.

012:002 Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till

evigt liv, och somliga till smälek och evig blygd.

012:003 De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som

hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och

evinnerligen.

012:004 Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift

intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten

skall så växa till.»

012:005 När nu jag, Daniel, såg till, fick jag se två andra stå där, en

på flodens ena strand, och en på dess andra strand.

012:006 Och en av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder, och

som stod ovanför flodens vatten: »Huru länge dröjer det, innan

änden kommer med dessa förunderliga ting?»

012:007 Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder, och som

stod ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och

sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever

evinnerligen att efter en tid, och tider, och en halv tid, och

när det heliga folkets makt hade blivit krossad i grund, då

skulle allt detta varda fullbordat.

012:008 Och jag hörde detta, men förstod det icke; och jag frågade: »Min

herre, vad bliver slutet på allt detta?»

012:009 Då sade han: »Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och

förseglade intill ändens tid.

012:010 Många skola varda renade och tvagna och luttrade, men de

ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall

förstå detta; men de förståndiga skola förstå det.

012:011 Och från den tid då det dagliga offret bliver avskaffat och

förödelsens styggelse uppställd skola ett tusen två hundra

nittio dagar förgå.

012:012 Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre

hundra trettiofem dagar.

012:013 Men gå du åstad mot ändens tid; sedan du har vilat, skall du

uppstå till din del, vid dagarnas ände.»