Jeremia

001:001 Detta är vad som talades av Jeremia, Hilkias son, en av

prästerna i Anatot i Benjamins land.

001:002 Till honom kom HERRENS ord i Josias, Amons sons, Juda konungs,

tid, i hans trettonde regeringsår,

001:003 Och sedan i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid, intill

slutet av Sidkias, Josias sons, Juda konungs, elfte regeringsår,

då Jerusalems invånare i femte månaden fördes bort i fångenskap.

001:004 HERRENS ord kom till mig; han sade:

001:005 »Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän

du utgick ur modersskötet, helgade jag dig; jag satte dig till

en profet för folken.»

001:006 Men jag svarade: »Ack Herre HERRE! Se, jag förstår icke att

tala, ty jag är för ung.

001:007 Då sade HERREN till mig: »Säg icke: 'Jag är för ung', utan gå

åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig.

001:008 Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig,

säger HERREN.»

001:009 Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN

sade till mig: »Se, jag lägger mina ord i din mun.

001:010 Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall

upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och

plantera.»

001:011 Och HERRENS ord kom till mig; han sade: »Vad ser du, Jeremia?»

Tag svarade: »Jag ser en gren av ett mandelträd.»

001:012 Och HERREN sade till mig: »Du har sett rätt, ty jag skall

vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan.»

001:013 Och HERRENS ord kom till mig för andra gången; han sade: »Vad

ser du?» Jag svarade: »Jag ser en sjudande gryta; den synes åt

norr till.»

001:014 Och HERREN sade till mig: »Ja, från norr skall olyckan bryta in

över alla landets inbyggare.

001:015 Ty se, jag skall kalla på alla folkstammar i rikena norrut,

säger HERREN; och de skola komma och resa upp var och en sitt

säte vid ingången till Jerusalems portar och mot alla dess

murar, runt omkring, och mot alla Juda städer.

001:016 Och jag skall gå till rätta med dem för all deras ondska, därför

att de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar och

tillbett sina händers verk.

001:017 Så omgjorda nu du dina länder, och stå upp och tala till dem

allt vad Jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem, på det att

jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem.

001:018 Ty se, jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en

järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar,

mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket,

001:019 så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida

mot dig; ty jag är med dig, säger HERREN, och jag vill hjälpa

dig.»

002:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

002:002 Gå åstad och predika för Jerusalem och säg: Så säger HERREN:

Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek,

huru du älskade mig under din brudtid,

huru du följde mig i öknen,

i landet där man intet sår.

002:003 Ja, en HERRENS heliga egendom är Israel,

förstlingen av hans skörd;

alla som vilja äta därav ådraga sig skuld,

olycka kommer över dem,

säger HERREN.

002:004 Hören HERRENS ord, I av Jakobs hus,

I alla släkter av Israels hus.

002:005 Så säger HERREN:

Vad orätt funno edra fäder hos mig,

eftersom de gingo bort ifrån mig

och följde efter fåfängliga avgudar

och bedrevo fåfänglighet?

002:006 De frågade icke: »Var är HERREN,

han som förde oss upp ur Egyptens land,

han som ledde oss i öknen,

det öde och oländiga landet,

torrhetens och dödsskuggans land,

det land där ingen vägfarande färdades,

och där ingen människa bodde?»

002:007 Och jag förde eder in i det bördiga landet,

och I fingen äta av dess frukt och dess goda.

Men när I haden kommit ditin, orenaden I mitt land

och gjorden min arvedel till en styggelse.

002:008 Prästerna frågade icke: »Var är HERREN?»

De som hade lagen om händer ville icke veta av mig,

och herdarna avföllo från mig;

profeterna profeterade i Baals namn

och följde efter sådana som icke kunde hjälpa.

002:009 Därför skall jag än vidare gå till rätta med eder, säger HERREN,

ja, ännu med edra barnbarn skall jag gå till rätta.

002:010 Dragen bort till kittéernas öländer

och sen efter,

sänden bud till Kedar

och forsken noga efter;

sen till, om något sådant där har skett.

002:011 Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar?

Och dock äro dessa inga gudar.

Men mitt folk har bytt bort sin ära

mot en avgud som icke kan hjälpa.

002:012 Häpnen häröver, I himlar;

förskräckens och bäven storligen, säger HERREN.

002:013 Ty mitt folk har begått

en dubbel synd:

mig hava de övergivit,

en källa med friskt vatten,

och de hava gjort sig brunnar,

usla brunnar,

som icke hålla vatten.

002:014 Är väl Israel en träl

eller en hemfödd slav,

eftersom han så har lämnats till plundring?

002:015 Lejon ryta mot honom,

de låta höra sitt skri.

De göra hans land till en ödemark,

hans städer brännas upp,

så att ingen kan bo i dem.

002:016 Till och med Nofs och Tapanhes' barn

avbeta dina berg.

002:017 Men är det ej du själv som vållar dig detta,

därmed att du övergiver HERREN din Gud,

när han vill leda dig på den rätta vägen?

002:018 Varför vill du nu gå till Egypten

och dricka av Sihors vatten?

Och varför vill du gå till Assyrien

och dricka av flodens vatten?

002:019 Det är din ondska som bereder dig tuktan,

det är din avfällighet som ådrager dig straff.

Märk därför och besinna

vilken olycka och sorg det har med sig

att du övergiver HERREN, din Gud,

och icke vill frukta mig,

säger Herren, HERREN Sebaot.

002:020 Ty för länge sedan

bröt du sönder ditt ok

och slet av dina band

och sade: »Jag vill ej tjäna.»

Och på alla höga kullar

och under alla gröna träd

lade du dig ned för att öva otukt.

002:021 Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd

av alltigenom äkta art;

huru har du då kunnat förvandlas för mig

till vilda rankor av ett främmande vinträd?

002:022 Ja, om du ock tvår dig med lutsalt

och tager än så mycken såpa,

så förbliver dock din missgärning oren inför mig,

säger Herren, HERREN.

002:023 Huru kan du säga: »Jag har ej orenat mig,

jag har icke följt efter Baalerna»?

Besinna vad du har bedrivit i dalen,

ja, betänk vad du har gjort.

Du är lik ett ystert kamelsto, som löper hit och dit.

002:024 Du är lik en vildåsna,

fostrad i öknen,

en som flåsar i sin brunst,

och vars brånad ingen kan stävja;

om någon vill till henne,

behöver han ej löpa sig trött;

när hennes månad kommer,

träffar man henne.

002:025 Akta din fot, så att den icke tappar skon,

och din strupe, så att den ej bliver torr av törst.

Men du svarar: »Du mödar dig förgäves.

Nej, jag älskar de främmande,

och efter dem vill jag följa.»

002:026 Såsom tjuven står där med skam, när han ertappas,

så skall Israels hus komma på skam,

med sina konungar, och furstar,

med sina präster och profeter,

002:027 dessa som säga till trästycket:

»Du är min fader»,

och säga till stenen:

»Du har fött mig.»

Ty de vända ryggen till mig

och icke ansiktet;

men när olycka är på färde, ropa de:

»Upp och fräls oss!»

002:028 Var äro då dina gudar,

de som du gjorde åt dig?

Må de stå upp. Kunna de frälsa dig

i din olyckas tid?

Ty så många som dina städer äro,

så många hava dina gudar blivit, du Juda.

002:029 Huru kunnen I gå till rätta med mig?

I haven ju alla avfallit från mig, säger HERREN.

002:030 Förgäves har jag slagit edra barn;

de hava icke velat taga emot tuktan.

Edert svärd har förtärt edra profeter,

såsom vore det ett förhärjande lejon.

002:031 Du onda släkte, giv akt på HERRENS ord.

Har jag då för Israel varit en öken

eller ett mörkrets land,

eftersom mitt folk säger: »Vi hava gjort oss fria,

vi vilja ej mer komma till dig»?

002:032 Icke förgäter en jungfru sina smycken

eller en brud sin gördel?

Men mitt folk har förgätit mig

sedan urminnes tid.

002:033 Huru skickligt går du icke till väga,

när du söker älskog!

Därför har du ock blivit förfaren

på det ondas vägar.

002:034 Ja, på dina mantelflikar finner man blod

av arma och oskyldiga, som du har dödat,

icke därför att de ertappades vid inbrott,

nej, därför att din håg står till allt sådant.

002:035 Och dock säger du: »Jag går fri ifrån straff;

hans vrede mot mig har förvisso upphört.»

Nej, jag vill gå till rätta med dig,

om du än säger: »Jag har icke syndat.»

002:036 Varför har du nu så brått

att vandra åstad på en annan väg?

Också med Egypten skall du komma på skam,

likasom du kom på skam med Assyrien.

002:037 Också därifrån skall du få gå din väg,

med händerna på huvudet.

Ty HERREN förkastar dem som du förlitar dig på,

och du skall icke bliva lyckosam med dem.

003:001 Det är sagt: Om en man skiljer sig från sin hustru, och hon så

går bort ifrån honom och bliver en annan mans hustru, icke får

han då åter komma tillbaka till henne? Bleve icke då det landet

ohelgat? Och du, som har bedrivit otukt med så många älskare,

du vill ändå få komma tillbaka till mig! säger HERREN.

003:002 Lyft upp dina ögon till höjderna och se:

var lät du icke skända dig?

Vid vägarna satt du och spejade efter dem,

såsom en arab i öknen,

och ohelgade landet genom din otukt

och genom din ondska.

003:003 Väl blevo regnskurarna förhållna,

och intet vårregn föll;

men du hade en äktenskapsbryterskas panna,

du ville icke blygas.

003:004 Och ändå har du nyss ropat till mig: »Min fader!»,

Min ungdoms vän är du!»

003:005 »Skulle han kunna behålla vrede evinnerligen,

skulle han framhärda så för alltid?»

Så talar du och gör dock vad ont är,

ja, fullbordar det ock.

003:006 Och HERREN sade till mig i konung Josias tid: Har du sett vad

Israel, den avfälliga kvinnan, har gjort? Hon gick upp på alla

höga berg och bort under alla gröna träd och bedrev där otukt.

003:007 Och jag tänkte att sedan hon hade gjort allt detta, skulle hon

vända tillbaka till mig. Men hon vände icke tillbaka. Och hennes

syster Juda, den trolösa kvinnan, såg det.

003:008 Och jag såg, att fastän jag hade skilt mig från Israel, den

avfälliga, och givit henne skiljebrev just för hennes

äktenskapsbrotts skull, så skrämdes dock hennes syster Juda den

trolösa, icke därav, utan gick likaledes åstad och bedrev otukt

003:009 och ohelgade så landet genom sin lättfärdiga otukt, i det hon

begick äktenskapsbrott med sten och trä.

003:010 Ja, oaktat allt detta vände hennes syster Juda, den trolösa,

icke tillbaka till mig av fullt hjärta, utan allenast med

skrymteri, säger HERREN.

003:011 Och HERREN sade till mig: Israel, den avfälliga, har bevisat sig

rättfärdigare än Juda, den trolösa.

003:012 Gå bort och predika så norrut och säg: Vänd om, Israel, du

avfälliga, säger HERREN, så vill jag icke längre med ogunst se

på eder; ty jag är nådig, säger HERREN, jag behåller icke vrede

evinnerligen.

003:013 Allenast må du besinna din missgärning, att du har varit

avfällig från HERREN, din Gud, och lupit hit och dit till

främmande gudar under alla gröna träd; ja, I haven icke velat

höra min röst, säger HERREN.

003:014 Vänden om, I avfälliga barn, säger HERREN, ty jag är eder rätte

herre; så vill jag hämta eder, en från var stad och två från var

släkt, och föra eder till Sion.

003:015 Och jag vill giva eder herdar efter mitt hjärta, och de skola

föra eder i bet med förstånd och insikt.

003:016 Och det skall ske, att när I på den tiden föröken eder och

bliven fruktsamma i landet, säger HERREN, då skall man icke mer

tala om HERRENS förbundsark eller tänka på den; man skall icke

komma ihåg den eller sakna den, och man skall icke göra någon ny

sådan.

003:017 Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem »HERRENS tron»; och

dit skola församla sig alla hednafolk, till HERRENS namn i

Jerusalem. Och de skola icke mer vandra efter sina onda

hjärtans hårdhet.

003:018 På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och tillsammans

skola de komma från nordlandet in i det land som jag gav edra

fäder till arvedel.

003:019 Jag tänkte: »Vilken plats

skall jag ej förläna dig bland barnen,

och vilket ljuvligt land

skall jag icke giva dig,

den allra härligaste arvedel bland folken!»

Och jag tänkte: »Då skolen I kalla mig fader

och icke mer vika bort ifrån mig.»

003:020 Men såsom när en hustru är trolös mot sin make,

så haven I av Israels hus varit trolösa mot mig, säger HERREN.

003:021 Därför höras rop på höjderna,

gråt och böner av Israels barn;

ty de hava gått på förvända vägar

och förgätit HERREN, sin Gud.

003:022 Så vänden nu om, I avfälliga barn,

så vill jag hela eder från edert avfall.

Ja se, vi komma till dig,

ty du är HERREN, vår Gud.

003:023 Sannerligen, bedrägligt var vårt hopp till höjderna,

blott tomt larm gåvo oss bergen.

Sannerligen, det är hos HERREN, vår Gud,

som frälsning finnes för Israel.

003:024 Men skändlighetsguden har förtärt

frukten av våra fäders arbete,

allt ifrån vår ungdom,

deras får och fäkreatur,

deras söner och döttrar.

003:025 Så vilja vi nu ligga här i vår skam,

och blygd må hölja oss.

Ty mot HERREN, vår Gud, hava vi syndat,

vi och våra fäder,

ifrån vår ungdom ända till denna dag;

vi hava icke velat höra HERRENS, vår Guds, röst.

004:001 om du omvänder dig, Israel, säger HERREN,

skall du få vända tillbaka till mig;

och om du skaffar bort dina styggelser från min åsyn,

skall du slippa vandra flyktig omkring.

004:002 Då skall du svärja i sanning, rätt och rättfärdighet:

»Så sant HERREN lever»,

och hednafolken skola välsigna sig i honom

och berömma sig av honom.

004:003 Ja, så säger HERREN

till Juda män och till Jerusalem:

Bryten eder ny mark,

och sån ej bland törnen.

004:004 Omskären eder åt HERREN; skaffen bort

edert hjärtas förhud,

I Juda män och I Jerusalems invånare.

Eljest skall min vrede bryta fram såsom en eld

och brinna så, att ingen kan utsläcka den,

för edert onda väsendes skull.

004:005 Förkunnen i Juda,

kungören i Jerusalem och påbjuden,

ja, stöten i basun i landet,

ropen ut med hög röst och sägen:

»Församlen eder och låt oss fly

in i de befästa städerna.»

004:006 Resen upp ett baner som visar åt Sion,

bärgen edert gods och dröjen icke

ty jag skall låta olycka komma från norr,

med stor förstöring.

004:007 Ett lejon drager fram ur sitt snår

och en folkfördärvare bryter upp,

han går ut ur sin boning,

för att göra ditt land till en ödemark;

då bliva dina städer förstörda,

så att ingen kan bo i dem.

004:008 Så höljen eder nu i sorgdräkt,

klagen och jämren eder,

ty HERRENS vredes glöd

upphör icke över oss.

004:009 På den tiden, säger HERREN, skall det vara förbi med konungens

och furstarnas mod, och prästerna skola bliva förfärade och

profeterna stå häpna.

004:010 Men jag sade: »Ack Herre, HERRE, svårt bedrog du sannerligen

detta folk och Jerusalem, då du sade: »Det skall gå eder väl.»

Svärdet är ju nära att taga vårt liv.

004:011 På den tiden skall det sägas om detta folk och om Jerusalem: En

brännande vind från höjderna i öknen kommer emot dottern mitt

folk, icke en sådan vind som passar, när man kastar säd eller

rensar korn;

004:012 nej, en våldsammare vind än som så låter jag komma. Ja, nu vill

jag gå till rätta med dem!

004:013 Se, såsom ett moln kommer han upp

och såsom en stormvind äro hans vagnar;

hans hästar äro snabbare än örnar,

ve oss, vi äro förlorade!

004:014 Så två nu ditt hjärta rent från ondska, Jerusalem, för att du må

bliva frälst. Huru länge skola fördärvets tankar bo i ditt

bröst?

004:015 Från Dan höres ju en budbärare ropa, och från Efraims bergsbygd

en som bådar fördärv.

004:016 Förkunnen för folken, ja, kungören över Jerusalem att en

belägringshär kommer ifrån fjärran land och häver upp sitt rop

mot Juda städer.

004:017 Såsom väktare kring ett åkerfält samla de sig runt omkring

henne, därför att hon har varit gensträvig mot mig, säger

HERREN.

004:018 Ja, ditt eget leverne och dina egna varningar vålla dig detta;

det är din ondskas frukt att det bliver dig så bittert, och att

plågan träffar dig ända in i hjärtat.

004:019 I mitt innersta våndas jag,

i mitt hjärtas djup.

Mitt hjärta klagar i mig,

jag kan icke tiga,

ty basunljud hör du, min själ,

och krigiskt härskri.

004:020 Olycka efter olycka ropas ut,

ja, hela landet bliver förött;

plötsligt bliva mina hyddor förödda,

i ett ögonblick mina tält.

004:021 Huru länge skall jag se stridsbaneret

och höra basunljud?

004:022 Ja, mitt folk är oförnuftigt,

de vilja ej veta av mig.

De äro dåraktiga barn

och hava intet förstånd.

Visa äro de till att göra vad ont är,

men att göra vad gott är förstå de ej.

004:023 Jag såg på jorden,

och se, den var öde och tom,

och upp mot himmelen,

och där lyste intet ljus.

004:024 Jag såg på bergen,

och se, de bävade,

och alla höjder vacklade.

004:025 Jag såg mig om,

och då fanns där ingen människa,

och alla himmelens fåglar

hade flytt bort.

004:026 Jag såg mig om,

och då var det bördiga landet en öken,

och alla dess städer voro nedbrutna,

för HERRENS ansikte,

för hans vredes glöd,

004:027 Ty så säger HERREN:

Hela landet skall bliva en ödemark,

om jag än ej alldeles vill göra ände därpå.

004:028 Därför sörjer jorden,

och himmelen därovan kläder sig i sorgdräkt,

därför att jag så har talat och beslutit

och ej kan ångra det eller taga det tillbaka.

004:029 För larmet av ryttare och bågskyttar

tager hela staden till flykten.

Man giver sig in i skogssnåren

och upp bland klipporna.

Alla städer äro övergivna,

ingen människa bor mer i dem.

004:030 Vad vill du göra i din förödelse?

Om du än kläder dig i scharlakan,

om du än pryder dig med gyllene smycken

om du än söker förstora dina ögon genom smink,

så gör du dig dock skön förgäves.

Dina älskare förakta dig,

ja, de stå efter ditt liv.

004:031 Ty jag hör rop såsom av en barnaföderska,

nödrop såsom av en förstföderska.

Det är dottern Sion som ropar;

hon flämtar, hon räcker ut sina händer:

»Ack, ve mig! I mördares våld

försmäktar min själ.»

005:001 Gån omkring på gatorna i Jerusalem,

och sen till och given akt;

söken på dess torg

om I finnen någon,

om där är någon som gör rätt

och beflitar sig om sanning;

då vill jag förlåta staden.

005:002 Men säga de än: »Så sant HERREN lever»,

så svärja de dock falskt.

005:003 HERRE, är det ej sanning dina ögon söka?

Du slog dem,

men de kände ingen sveda.

Du förgjorde dem,

men de ville ej taga emot tuktan.

De gjorde sina pannor hårdare än sten,

de ville icke omvända sig.

005:004 Då tänkte jag:

»Detta är allenast de ringa i folket;

de äro dåraktiga,

ty de känna icke HERRENS väg,

sin Guds rätt.

005:005 Jag vill nu gå till de stora

och tala med dem;

de måste ju känna HERRENS väg,

sin Guds rätt.»

Men ock dessa hade alla brutit sönder oket

och slitit av banden.

005:006 Därför bliva de slagna av lejonet från skogen

och fördärvade av vargen från hedmarken;

pantern lurar vid deras städer,

och envar som vågar sig ut därifrån bliver ihjälriven.

Ty många äro deras överträdelser

och talrika deras avfällighetssynder.

005:007 Huru skulle jag då kunna förlåta dig? Dina barn hava ju

övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar. Jag gav

dem allt till fyllest, men de blevo mig otrogna och samlade sig

i skaror till skökohuset.

005:008 De likna välfödda, ystra hästar; de vrenskas var och en efter sin

nästas hustru.

005:009 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Och skulle

icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?

005:010 Stormen då hennes murar och för stören dem, dock utan att

alldeles göra ände på henne. Riven bort hennes vinrankor, de äro

ju icke HERRENS.

005:011 Ty både Israels hus och Juda hus hava varit mycket trolösa mot

mig, säger HERREN.

005:012 De hava förnekat HERREN och sagt: »Han betyder intet. Olycka

skall icke komma över oss, svärd och hunger skola vi icke se.

005:013 Men profeterna skola försvinna såsom en vind, och han som säges

tala är icke i dem; dem själva skall det så gå.»

005:014 Därför säger HERREN, härskarornas Gud: Eftersom I fören ett

sådant tal, se, därför skall jag göra mina ord i din mun till en

eld, och detta folk till ved, och elden skall förtära dem.

005:015 Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk

ifrån fjärran land, säger HERREN, ett starkt folk, ett urgammalt

folk, ett folk vars tungomål du icke känner, och vars tal du

icke förstår.

005:016 Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar.

005:017 De skola förtära din skörd och ditt bröd, de skola förtära dina

söner och döttrar, de skola förtära dina får och fäkreatur, de

skola förtära dina vinträd och fikonträd. Dina befästa städer,

som du förlitar dig på, dem skola de förstöra med svärd.

005:018 Dock vill jag på den tiden, säger HERREN, icke alldeles göra

ände på eder.

005:019 Och om I då frågen: »Varför har HERREN, vår Gud, gjort oss allt

detta?», så skall du svara dem: »Såsom I haven övergivit mig och

tjänat främmande gudar i edert eget land, så skolen I nu få

tjäna främlingar i ett land som icke är edert.»

005:020 Förkunnen detta i Jakobs hus, kungören det i Juda och sägen:

005:021 Hör detta, du dåraktiga och oförståndiga folk, I som haven ögon,

men icke sen, I som haven öron, men icke hören.

005:022 Skullen I icke frukta mig, säger HERREN, skullen I icke bäva för

mig, for mig som har satt stranden till en damm for havet, till

en evärdlig gräns, som det icke kan överskrida, så att dess

böljor, huru de än svalla, ändå intet förmå, och huru de än

brusa, likväl icke kunna överskrida den?

005:023 Men detta folk har ett gensträvigt och upproriskt hjärta; de

hava avfallit och gått sin väg.

005:024 De sade icke i sina hjärtan: »Låtom oss frukta HERREN, vår Gud,

honom som giver regn i rätt tid, både höst och vår, och som

ständigt beskär oss de bestämda skördeveckorna.»

005:025 Edra missgärningar hava nu fört dessa i olag, och edra synder

hava förhållit för eder detta goda.

005:026 Ty bland mitt folk finnas ogudaktiga människor: de ligga i

försåt, likasom fågelfängaren ligger på lur, de sätta ut giller

till att fånga människor.

005:027 Såsom när en bur är full av fåglar, så äro deras hus fulla av

svek. Därigenom hava de blivit så stora och rika; de hava

blivit feta och skinande.

005:028 För sina ogärningar veta de icke av någon gräns, de hålla icke

rätten vid makt, icke den faderlöses rätt, till att främja den;

och i den fattiges sak fälla de icke rätt dom.

005:029 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN. Skulle

icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?

005:030 Förfärliga och gruvliga ting ske i landet.

005:031 Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd;

och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden

på detta kommer?

006:001 Bärgen edert gods ut ur Jerusalem,

I Benjamins barn,

stöten i basun i Tekoa,

och resen upp ett högt baner

ovanför Bet-Hackerem;

ty en olycka hotar från norr,

med stor förstöring.

006:002 Hon som är så fager och förklemad, dottern Sion,

henne skall jag förgöra.

006:003 Herdar skola komma över henne

med sina hjordar;

de skola slå upp sina tält runt omkring henne,

avbeta var och en sitt stycke.

006:004 Ja, invigen eder till strid mot henne.

»Upp, låt oss draga åstad, medan middagsljuset varar!

Ack att dagen redan lider till ända!

Ack att aftonens skuggor förlängas!

006:005 Välan, så låt oss draga ditupp om natten

och förstöra hennes palatser.»

006:006 Ty så säger HERREN Sebaot:

Fällen träd och kasten upp vallar

emot Jerusalem.

Hon är staden som skall hemsökas,

hon som i sig har idel förtryck

006:007 Likasom en brunn låter vatten välla fram,

så låter hon ondska framvälla.

Våld och förödelse hör man där,

sår och slag

äro beständigt inför min åsyn.

006:008 Låt varna dig, Jerusalem, så att min själ

ej vänder sig ifrån dig,

så att jag icke gör dig till en ödemark,

till ett obebott land.

006:009 Så säger HERREN Sebaot:

En efterskörd, likasom på ett vinträd,

skall man hålla på kvarlevan av Israel.

Räck ut din hand åter och åter,

såsom när man plockar av druvor från rankorna.

006:010 Men inför vem skall jag tala

och betyga för att bliva hörd?

Se, deras öron äro oomskurna,

så att de icke kunna höra.

Ja, HERRENS ord har blivit till smälek bland dem;

de hava intet behag därtill.

006:011 Därför är jag uppfylld av HERRENS vrede,

jag förmår icke hålla den inne.

Utgjut den över barnen på gatan

och över alla de unga männens samkväm;

ja, både man och kvinna skola drabbas därav,

jämväl den gamle och den som har fyllt sina dagars mått.

006:012 Och deras hus skola gå över i främmandes ägo

så ock deras åkrar och deras hustrur,

ty jag vill uträcka min hand

mot landets inbyggare, säger HERREN.

006:013 Ty alla, både små och stora,

söka där orätt vinning,

och både profeter och präster

fara allasammans med lögn,

006:014 de taga det lätt med helandet

av mitt folks skada;

de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,

och dock står icke allt väl till.

006:015 De skola komma på skam, ty de övade styggelse.

Likväl känna de alls icke någon skam

och veta icke av någon blygsel.

Därför skola de falla bland de andra;

när min hemsökelse träffar dem,

skola de komma på fall, säger HERREN,

006:016 Så sade HERREN: »Ställen eder vid vägarna och sen till, och

frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den

goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra

själar.» Men de svarade: »Vi vilja icke vandra på den.»

006:017 Och när jag då satte väktare över eder och sade: »Akten på

basunens ljud», svarade de: »Vi vilja icke akta därpå.»

006:018 Hören därför, I hednafolk, och märk, du menighet, vad som sker

bland dem.

006:019 Ja hör, du jord: Se, jag skall låta olycka komma över detta

folk, såsom en frukt av deras anslag, eftersom de icke akta på

mina ord, utan förkasta min lag.

006:020 Vad frågar jag efter rökelse, komme den ock från Saba, eller

efter bästa kalmus ifrån fjärran land? Edra brännoffer täckas

mig icke, och edra slaktoffer behaga mig icke.

006:021 Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar för

detta folk; och genom dem skola både fader och söner komma på

fall, den ene borgaren skall förgås med den andre.

006:022 Så säger HERREN:

Se, ett folk kommer

från nordlandet,

ett stort folk reser sig

vid jordens yttersta ända.

006:023 De föra båge och lans,

de äro grymma och utan förbarmande.

Dånet av dem är såsom havets brus,

och på sina hästar rida de fram,

rustade såsom kämpar till strid,

mot dig, du dotter Sion.

006:024 När vi höra ryktet om dem,

sjunka våra händer ned,

ängslan griper oss,

ångest lik en barnaföderskas.

006:025 Gå icke ut på marken,

och vandra ej på vägen,

ty fienden bär svärd;

skräck från alla sidor!

006:026 Du dotter mitt folk, höll dig i sorgdräkt,

vältra dig i aska,

höj sorgelåt likasom efter ende sonen,

och håll bitter dödsklagan;

ty plötsligt kommer förhärjaren över oss.

006:027 Jag har satt dig till en proberare i mitt folk--såväl som till

ett fäste--på det att du må lära känna och pröva deras väg.

006:028 De äro allasammans avfälliga och gensträviga, de gå med förtal,

de äro koppar och järn, allasammans äro de fördärvliga

människor.

006:029 Blåsbälgen pustar, men ur elden kommer allenast bly fram; allt

luttrande är förgäves, slagget bliver ändå icke frånskilt.

006:030 »Ett silver som må kastas bort», så kan man kalla dem, ty HERREN

har förkastat dem.

007:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:

007:002 Ställ dig i porten till HERRENS hus, och predika där detta ord

och säg: Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som gån in genom

dessa portar för att tillbedja HERREN.

007:003 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Bättren edert leverne och

edert väsende, så vill jag låta eder bo kvar på denna plats.

007:004 Förliten eder icke på lögnaktigt tal, när man säger: »Här är

HERRENS tempel, HERRENS tempel, HERRENS tempel!»

007:005 Nej, om I bättren edert leverne och edert väsende, om I dömen

rätt mellan man och man,

007:006 om I upphören att förtrycka främlingen, den faderlöse och änkan,

att utgjuta oskyldigt blod på denna plats och att följa efter

andra gudar, eder själva till olycka,

007:007 då vill jag för evärdliga tider låta eder bo på denna plats, i

det land som jag har givit åt edra fäder.

007:008 Men se, I förliten eder på lögnaktigt tal, som icke kan hjälpa.

007:009 Huru är det? I stjälen, mörden och begån äktenskapsbrott, I

svärjen falskt, I tänden offereld åt Baal och följen efter andra

gudar, som I icke kännen;

007:010 sedan kommen I hit och träden fram inför mitt ansikte i detta

hus, som är uppkallat efter mitt namn, och sägen: »Med oss är

ingen nöd»--för att därefter fortfara med alla dessa

styggelser.

007:011 Hållen I det då för en rövarkula, detta hus, som är uppkallat

efter mitt namn? Ja, sannerligen, också jag anser det så, säger

HERREN.

007:012 Gån bort till den plats i Silo, där jag först lät mitt namn bo,

och sen huru jag har gjort med den, för mitt folk Israels

ondskas skull.

007:013 Och eftersom I haven gjort alla dessa gärningar, säger HERREN,

och icke haven velat höra, fastän jag titt och ofta har talat

till eder, och icke haven velat svara, fastän jag har ropat på

eder,

007:014 därför vill jag nu med detta hus, som är uppkallat efter mitt

namn, och som I förliten eder på, och med denna plats, som jag

har givit åt eder och edra fäder, göra såsom jag gjorde med

Silo.

007:015 Och jag skall kasta eder bort ifrån mitt ansikte, såsom jag har

bortkastat alla edra bröder all Efraims släkt.

007:016 Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon

klagan och förbön för dem eller lägga dig ut för dem hos mig, ty

jag vill icke höra dig.

007:017 Ser du icke vad de göra i Juda städer och på Jerusalems gator?

007:018 Barnen samla tillhopa ved, fäderna tända upp eld och kvinnorna

knåda deg, allt för att baka offerkakor åt himmelens drottning;

och drickoffer utgjuta de åt andra gudar, mig till sorg.

007:019 Men är det då mig som de bereda sorg därmed, säger HERREN, och

icke fastmer sig själva, så att de komma på skam?

007:020 Därför säger Herren, HERREN så: Se, min vrede och förtörnelse

skall utgjuta sig över denna plats, över både människor och

djur, över både träden på marken och frukten på jorden; och den

skall brinna och icke bliva utsläckt.

007:021 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Läggen edra brännoffer

tillhopa med edra slaktoffer och äten så kött.

007:022 Ty på den tid då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land gav

jag dem icke någon befallning eller något bud angående

brännoffer och slaktoffer;

007:023 utan detta var det bud jag gav dem: »Hören min röst, så vill jag

vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt

på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.»

007:024 Men de ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan

vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet,

och veko tillbaka i stället för att gå framåt.

007:025 Allt ifrån den dag då edra fäder drogo ut ur Egyptens land ända

till nu har jag dag efter dag, titt och ofta, sänt till eder

alla mina tjänare profeterna.

007:026 Men man ville icke höra mig eller böja sitt öra till mig; de

voro hårdnackade och gjorde ännu mer ont än deras fäder.

007:027 Och om du än säger dem allt detta, så skola de dock icke höra

dig; och om du än ropar till dem, så skola de dock icke svara

dig.

007:028 Säg därför till dem: »Detta är det folk som icke vill höra

HERRENS, sin Guds, röst eller taga emot tuktan. Sanningen är

försvunnen och utrotad ur deras mun.»

007:029 Skär av dig ditt huvudhår och kasta det bort, och stäm upp en

klagosång på höjderna. Ty HERREN har förkastat och förskjutit

detta släkte, som har uppväckt hans vrede.

007:030 Juda barn hava ju gjort vad ont är i mina ögon, säger HERREN; de

hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter

mitt namn, och de hava så orenat det.

007:031 Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp, för att

där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig

har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.

007:032 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer

skall säga »Tofet» eller »Hinnoms sons dal», utan »Dråpdalen»,

och då man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats

finnes.

007:033 Ja, detta folks döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar

och markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.

007:034 Och i Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på

fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty

landet skall bliva ödelagt.

008:001 på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och

furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems

invånares ben ut ur deras gravar

008:002 och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela

härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och

tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava

dem, utan de skola bliva gödsel på marken.

008:003 Och alla kvarblivna, de som lämnas kvar av detta onda släkte,

skola hellre vilja dö än leva, vilka än de orter må vara, dit

dessa kvarlämnade bliva fördrivna av mig, säger HERREN Sebaot.

008:004 Du skall ock säga till dem: Så säger HERREN:

Om någon faller, står han ju upp igen;

om någon går bort, vänder han ju tillbaka.

008:005 Varför går det då bort

i beständig avfällighet,

detta folk i Jerusalem?

Varför hålla de fast vid sitt svek

och vilja icke vända tillbaka?

008:006 Jag har givit akt och hört

huru de tala vad orätt är;

ingen enda finnes,

som ångrar sin ondska,

ingen säger: »Vad har jag gjort!»

Alla löpa de bort, lika hästar

som rusa åstad i striden.

008:007 Till och med hägern under himmelen

känner ju sin bestämda tid,

och turturduvan, svalan och tranan

taga i akt tiden för sin återkomst;

mitt folk däremot

känner ej HERRENS rätter.

008:008 Huru kunnen I då säga: »Vi äro visa

och hava HERRENS lag ibland oss»?

Icke så, de skriftlärdes lögnpenna

har förvandlat den i lögn.

008:009 Sådana visa skola komma på skam,

komma till korta och bliva snärjda.

De hava ju förkastat HERRENS ord,

vari äro de då visa?

008:010 Så skall jag nu giva deras hustrur åt andra

och deras åkrar åt erövrare

Ty alla, både små och stora,

söka orätt vinning;

både profeter och präster

fara allasammans med lögn,

008:011 de taga det lätt med helandet

av dottern mitt folks skada;

de säga: »Allt står väl till, allt står väl till»,

och dock står icke allt väl

008:012 De skola komma på skam, övade styggelse.

Likväl känna de alls icke skam

och veta icke av att blygas.

Därför skola de falla bland de andra;

när hemsökelsen träffar dem,

skola de komma på fall, säger HERREN.

008:013 Jag skall bortrycka och förgöra dem, säger HERREN.

Inga druvor växa på vinträden,

och inga fikon på fikonträden,

utan till och med löven äro vissnade:

De bud jag gav dem överträda de.

008:014 Varför sitta vi här stilla?

Församlen eder och låt oss fly

in i de befästa städerna

och förgås där;

ty HERREN, vår Gud, vill förgöra oss,

han giver oss gift att dricka

därför att vi syndade mot HERREN.

008:015 V bida efter frid,

men intet gott kommer,

efter en tid då vi skulle bliva helade,

men se, förskräckelse kommer.

008:016 Från Dan hör man

frustandet av hans hästar;

för hans hingstars gnäggande

bävar hela landet.

De komma och förtära

landet med allt vad däri är,

staden med dem som bo däri.

008:017 Ty se, jag sänder emot eder

ormar, basilisker,

mot vilka ingen besvärjelse hjälper,

och de skola stinga eder,

säger HERREN.

008:018 Var skall jag finna vederkvickelse i min sorg?

Mitt hjärta är sjukt i mig.

008:019 Hör, dottern mitt folk ropar

i fjärran land:

»Finnes då icke HERREN i Sion?

Är dennes konung icke mer där?»

Ja, varför hava de förtörnat mig med sina beläten,

med sina främmande avgudar?

008:020 Skördetiden är förbi,

sommaren är till ända,

och ingen frälsning har kommit oss till del.

008:021 Jag är förkrossad,

därför att dottern mitt folk så krossas,

jag går sörjande,

häpnad har gripit mig.

008:022 Finnes då ingen balsam i Gilead,

finnes ingen läkare där?

Eller varför bliver dottern mitt folk

icke helad från sina sår?

009:001 Ack att mitt huvud vore en vattenbrunn

och mina ögon en tårekälla,

så att jag kunde gråta dag och natt

över de slagna hos dottern mitt folk!

009:002 Ack att jag hade

ett härbärge i öknen,

så att jag kunde övergiva mitt folk

och draga bort ifrån dem!

Ty de äro allasammans äktenskapsbrytare,

en församling av trolösa.

009:003 Sin tungas båge spänna de

till att avskjuta lögner,

och till sanning bruka de icke

sin makt i landet.

Nej, de gå från ogärning till ogärning,

men mig vilja de ej veta av, säger HERREN.

009:004 Var och en tage sig till vara för sin vän,

och ingen förlite sig på någon sin broder;

ty den ene brodern gör allt för att bedraga den andre,

och den ene vännen går omkring och förtalar den andre.

009:005 Var och en handlar svikligt mot sin vän,

och ingen talar vad sant är;

de öva sina tungor i att tala lögn

de arbeta sig trötta med att göra illa.

009:006 Du bor mitt ibland falskhet;

i sin falskhet vilja de ej veta av mig, säger HERREN.

009:007 Därför säger HERREN Sebaot så.

Se, jag måste luttra och pröva dem;

ty vad annat kan jag göra,

då nu dottern mitt folk är sådan?

009:008 Deras tunga är en mördande pil;

vad den talar är svek.

Med munnen tala de vänligt till sin nästa,

men i hjärtat lägga de försåt för honom.

009:009 Skulle jag icke för sådant hemsöka dem? säger HERREN.

Skulle icke min själ hämnas

på ett sådant folk som detta är?

009:010 Över bergen vill jag gråta och sjunga sorgesång;

jag vill höja klagosång över betesmarkerna i öknen.

Ty de äro förbrända, så att ingen går där fram

och inga läten av boskap där höras;

både himmelens fåglar och fyrfotadjuren

hava flytt och äro borta.

009:011 Jag skall göra Jerusalem till en stenhop,

till en boning för schakaler,

och Juda städer till en ödemark, där ingen bor.

009:012 Vem är en vis man, så att han förstår detta? Och till vem har

HERRENS mun talat, så att han kan förklara detta: varför landet

har blivit så fördärvat, förbränt såsom en öken, där ingen går

fram?

009:013 Och HERREN svarade: Jo, därför att de hava övergivit min lag,

den som jag förelade dem, och icke hava hört min röst och

vandrat efter den

009:014 utan vandrat efter sina egna hjärtans hårdhet och efterföljt

Baalerna, såsom deras fader lärde dem.

009:015 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall giva

detta folk malört att äta och gift att dricka.

009:016 Och jag skall förströ dem bland folk som varken de eller deras

fäder hava känt, och skall sända svärdet efter dem, till dess

att jag har gjort ände på dem.

009:017 Så säger HERREN Sebaot:

Given akt; tillkallen gråterskor,

för att de må komma,

och sänden efter förfarna kvinnor,

och låten dem komma.

009:018 Låten dem med hast stämma upp

sorgesång över oss,

så att våra ögon flyta i tårar

och vatten strömmar från våra ögonlock.

009:019 Ty sorgesång höres ljuda från Sion:

Huru har ej förstörelse drabbat oss!

Vi hava kommit illa på skam, vi måste ju övergiva landet,

ty våra boningar hava de slagit ned.

009:020 Ja, hören, I kvinnor,

HERRENS ord,

och edert öra fatte

hans muns tal.

Lären edra döttrar sorgesång;

ja, lären varandra klagosång.

009:021 Ty döden stiger in genom vara fönster,

han kommer in i våra palats;

han utrotar barnen från gatan

och ynglingarna från torgen.

009:022 Ja, tala: Så säger HERREN:

Och människornas döda kroppar ligga

såsom gödsel på marken

och såsom kärvar efter skördemannen,

vilka ingen samlar upp.

009:023 Så säger HERREN:

Den vise berömme sig icke av sin vishet,

den starke berömme sig icke av sin styrka,

den rike berömme sig icke av sin rikedom.

009:024 Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav

att han har förstånd till att känna mig:

att jag är HERREN, som gör nåd,

rätt och rättfärdighet på jorden.

Ty till sådana har jag behag, säger HERREN.

009:025 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka alla

omskurna som dock äro oomskurna:

009:026 Egypten, Juda, Edom, Ammons barn, Moab och alla ökenbor med

kantklippt hår. Ty hednafolken äro alla oomskurna, och hela

Israels hus har ett oomskuret hjärta.

010:001 Hören det ord som HERREN talar till eder, I av Israels hus.

Så säger HERREN:

010:002 I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt

och icke förfäras för himmelens tecken,

därför att hedningarna förfäras för dem.

010:003 Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar.

Se, av ett stycke trä från skogen hugger man ut dem,

och konstnärens händer tillyxa dem;

010:004 med silver och guld pryder man dem

och fäster dem med spikar och hammare,

för att de icke skola falla omkull.

010:005 Lika fågelskrämmor på ett gurkfält

stå de där och kunna ej tala;

man måste bära dem,

ty de kunna ej gå.

Frukten då icke för dem,

ty de kunna ej göra något ont;

och att göra något gott,

det förmå de ej heller.

010:006 Men dig, HERRE,

är ingen lik;

du är stor,

ditt namn är stort i makt.

010:007 Vem skulle icke frukta dig,

du folkens konung?

Sådant tillkommer ju dig.

Ty bland folkens alla vise

och i alla deras riken

finnes ingen som är dig lik.

010:008 Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar.

Avgudadyrkan är att dyrka trä,

010:009 silverplåt, hämtad från Tarsis,

guld, fört ifrån Ufas,

arbetat av en konstnär, av en guldsmeds händer.

I blått och rött purpurtyg stå de klädda,

allasammans blott verk av konstförfarna män.

010:010 Men HERREN är en sann Gud,

han är en levande Gud

och en evig konung;

för hans förtörnelse bävar jorden,

och folken kunna icke uthärda hans vrede.

010:011 Så skolen I säga till dem:

De gudar som icke hava gjort himmel och jord,

de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen.

010:012 Han har gjort jorden genom sin kraft,

han har berett jordens krets genom sin vishet,

och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.

010:013 När han vill låta höra sin röst,

då brusa himmelens vatten,

då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;

han låter ljungeldar komma med regn

och för vinden ut ur dess förvaringsrum.

010:014 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;

guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,

ty deras gjutna beläten äro lögn,

och ingen ande är i dem.

010:015 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;

när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.

010:016 Men sådan är icke han som är Jakobs del;

nej, det är han som har skapat allt,

och Israel är hans arvedels stam.

HERREN Sebaot är hans namn.

010:017 Samlen edert gods och fören det bort ur landet,

I som sitten under belägring.

010:018 Ty så säger HERREN:

Se, denna gång skall jag slunga bort

landets inbyggare;

jag skall bereda dem ångest,

så att de förnimma det.

010:019 Ve mig, jag är sönderkrossad!

Oläkligt är mitt sår.

Men jag säger: Ja, detta är min plåga,

jag måste bära den!

010:020 Mitt tält är förstört,

och mina tältstreck äro alla avslitna.

Mina barn äro borta,

de finnas icke mer;

ingen är kvar, som kan slå upp mitt tält

och sätta upp mina tältdukar.

010:021 Ty herdarna voro oförnuftiga,

de frågade icke efter HERREN;

därför hade de ingen framgång,

och hela deras hjord blev förskingrad.

010:022 Lyssna, något höres!

Se, det nalkas!

Ett stort dån kommer

från nordlandet

för att göra Juda städer

till en ödemark,

till en boning för schakaler.

010:023 Jag vet det, HERRE:

människans väg beror ej av henne,

det står icke i vandrarens makt

att rätt styra sina steg.

010:024 Så tukta mig, HERRE

likväl med måtta;

icke i din vrede,

på det att du ej må göra mig till intet.

010:025 Utgjut din förtörnelse över hedningarna,

som icke känna dig,

och över de släkter

som ej åkalla ditt namn.

ty de hava uppätit Jakob,

ja, uppätit och gjort ände på honom,

och hans boning hava de förött.

011:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:

011:002 »Hören detta förbunds ord, och talen till Juda män och till

Jerusalems invånare;

011:003 säg till dem: Så säger HERREN, Israels Gud: Förbannad vare den

man som icke hör detta förbunds ord,

011:004 det som jag bjöd edra fader på den tid då jag förde dem ut ur

Egyptens land, den smältugnen, i det jag sade: Hören min röst

och gören detta, alldeles såsom jag bjuder eder, så skolen I

vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud,

011:005 på det att jag må hålla den ed som jag har svurit edra fäder:

att giva dem ett land som flyter av mjölk och honung, såsom ock

nu har skett.» Och jag svarade och sade: »Ja, amen, HERRE.»

011:006 Och HERREN sade till mig: Predika allt detta i Juda städer och

på gatorna i Jerusalem och säg: Hören detta förbunds ord och

gören efter dem.

011:007 Ty både på den dag då jag förde edra fäder ut ur Egyptens land

och sedan ända till denna dag har jag varnat dem, ja, titt och

ofta har jag varnat dem och sagt: »Hören min röst»;

011:008 men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, utan

vandrade var och en i sitt onda hjärtas hårdhet. Därför lät jag

ock komma över dem allt vad jag hade sagt i det förbund som jag

bjöd dem hålla, men som de dock icke höllo.

011:009 Och HERREN sade till mig: Jag vet huru Juda män och Jerusalems

invånare hava sammansvurit sig.

011:010 De hava vänt tillbaka till sina förfäders missgärningar, deras

som icke ville höra mina ord. Själva hava de så följt efter

andra gudar och tjänat dem. Ja, Israels hus och Juda hus hava

brutit det förbund som jag slöt med deras fäder.

011:011 Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över

dem, som de icke skola kunna undkomma; och när de då ropa till

mig, skall jag icke höra dem.

011:012 Och om så Juda städer och Jerusalems invånare gå bort och ropa

till de gudar åt vilka de pläga tända offereld, så skola dessa

alls icke kunna frälsa dem i deras olyckas tid.

011:013 Ty så många som dina städer äro, så många hava dina gudar

blivit, du Juda; och så många som gatorna äro i Jerusalem, så

många altaren haven I satt upp åt skändlighetsguden: altaren

till att tända offereld åt Baal.

011:014 Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon

klagan och förbön för dem; ty jag vill icke höra, när de ropa

till mig för sin olyckas skull.

011:015 Vad har min älskade att göra i mitt hus, då hon, ja, hela hopen,

övar sådan skändlighet? Kan heligt kött komma såsom offer från

dig? När du får bedriva din ondska, då fröjdar du dig ju.

011:016 »Ett grönskande olivträd, prytt med sköna frukter», så kallade

HERREN dig; men nu har han med stort och väldigt dån tänt upp en

eld omkring det trädet, så att dess grenar fördärvas.

011:017 Ja, HERREN Sebaot, han som planterade dig, har beslutit olycka

över dig, för den ondskas skull som Israels och Juda hus hava

bedrivit till att förtörna mig, i det att de hava tänt offereld

åt Baal.

011:018 HERREN kungjorde det för mig, så att jag fick veta det;

ja, du lät mig se vad de förehade.

011:019 Själv var jag såsom ett menlöst lamm

som föres bort till att slaktas;

jag visste ej att de förehade anslag mot mig:

»Låt oss fördärva trädet med dess frukt,

låt oss utrota honom ur de levandes land,

så att man icke mer kommer ihåg hans namn.»

011:020 Men HERREN Sebaot är en rättfärdig domare,

som prövar njurar och hjärta.

Så låt mig då få se din hämnd på dem,

ty för dig har jag lagt fram min sak.

011:021 Därför säger HERREN så om Anatots män, dem som stå efter ditt

liv och säga: »Profetera icke i HERRENS namn, om du icke vill dö

för vår hand»

011:022 ja, därför säger HERREN Sebaot så: Se, jag skall hemsöka dem;

deras unga män skola dö genom svärd, deras söner och döttrar

skola dö genom hunger.

011:023 Och intet skall bliva kvar av dem; ty jag skall låta olycka

drabba Anatots män, när deras hemsökelses år kommer.

012:001 HERRE, om jag vill gå till rätta med dig,

så behåller du dock rätten.

Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är.

Varför går det de ogudaktiga så väl?

Varför hava alla trolösa så god lycka?

012:002 Du planterar dem, och de slå rot;

de växa och bära frukt.

Nära är du i deras mun,

men fjärran är du från deras innersta.

012:003 Men du, HERRE, känner mig;

du ser mig och prövar

huru mitt hjärta är mot dig.

Ryck dem bort såsom får till att slaktas,

och invig dem till en dödens dag.

012:004 Huru länge skall landet ligga sörjande

och gräset på marken allestädes förtorka,

så att både fyrfotadjur och fåglar förgås

för inbyggarnas ondskas skull,

under det att dessa säga:

»Han skall icke se vår undergång»

012:005 Om du icke orkar löpa

i kapp med fotgängare,

huru vill du då taga upp

tävlan med hästar?

Och om du nu känner dig trygg

i ett fredligt land,

huru skall det gå dig

bland Jordanbygdens snår?

012:006 Se, till och med dina bröder

och din faders hus

äro ju trolösa mot dig;

till och med dessa ropa

med full hals

bakom din rygg.

Du må icke tro på dem,

om de ock tala vänligt till dig.

012:007 Jag har övergivit mitt hus,

förskjutit min arvedel;

det som var kärast för min själ

lämnade jag i fiendehand.

012:008 Hon som är min arvedel blev mot mig

såsom ett lejon i skogen;

hon har höjt sin röst mot mig,

därför har jag fattat hat till henne.

012:009 Skall min arvedel vara mot mig såsom en brokig rovfågel--

då må ock rovfåglar komma emot henne från alla sidor.

Upp, samlen tillhopa alla markens djur,

och låten dem komma för att äta!

012:010 Herdar i mängd fördärva min vingård

och förtrampa min åker;

de göra min sköna åker

till en öde öken.

Man gör den till en ödemark;

012:011 sörjande och öde ligger den framför mig.

Hela landet ödelägges,

ty ingen finnes, som vill akta på.

012:012 Över alla höjder i öknen

rycka förhärjare fram,

ja, HERRENS svärd förtär allt,

från den ena ändan av landet till den andra;

intet kött kan finna räddning.

012:013 De hava sått vete,

men skördat tistel;

de hava mödat sig fåfängt.

Ja, I skolen komma på skam med eder gröda

för HERRENS glödande vredes skull.

012:014 Så säger HERREN om alla de onda grannar som förgripa sig på den

arvedel jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka

dem bort ur deras land, och Juda hus skall jag rycka undan ifrån

dem.

012:015 Men därefter, sedan jag har ryckt dem bort, skall jag åter

förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en

till sin arvedel och var och en till sitt land.

012:016 Om de då rätt lära sig mitt folks vägar, så att de svärja vid

mitt namn: »Så sant HERREN lever», likasom de förut lärde mitt

folk att svärja vid Baal, då skola de bliva upprättade mitt

ibland mitt folk.

012:017 Men om de icke vilja höra, så skall jag alldeles bortrycka och

förgöra det folket, säger HERREN.

013:001 Så sade HERREN till mig: »Gå bort och köp dig en linnegördel,

och sätt den omkring dina länder, men låt den icke komma i

vatten.»

013:002 Och jag köpte en gördel, såsom HERREN hade befallt, och satte

den omkring mina länder.

013:003 Då kom HERRENS ord till mig för andra gången; han sade:

013:004 »Tag gördeln som du har köpt, och som du bär omkring dina

länder, och stå upp och gå bort till Frat, och göm den där i en

stenklyfta.»

013:005 Och jag gick bort och gömde den vid Frat, såsom HERREN hade

bjudit mig.

013:006 Sedan, en lång tid därefter, sade HERREN till mig: »Stå upp och

gå bort till Frat, och hämta därifrån den gördel som jag bjöd

dig gömma där.»

013:007 Och jag gick bort till Frat och grävde upp gördeln och hämtade

fram den från det ställe där jag hade gömt den. Och se, gördeln

var fördärvad, så att den icke mer dugde till något.

013:008 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:

013:009 Så säger HERREN: På samma sätt skall jag sända fördärv över

Judas och Jerusalems stora högmod.

013:010 Detta onda folk, som icke vill höra mitt ord, utan vandrar i

sitt hjärtas hårdhet och följer efter andra gudar och tjänar och

tillbeder dem, det skall bliva såsom denna gördel vilken icke

duger till något.

013:011 Ty likasom en mans gördel sluter sig tätt omkring hans länder,

så lät jag hela Israels hus och hela Juda hus sluta sig till

mig, säger HERREN, på det att de skulle vara mitt folk och bliva

mig till berömmelse, lov och ära; men de ville icke höra.

013:012 Säg därför till dem detta ord: Så säger HERREN, Israels Gud:

Alla vinkärl äro till för att fyllas med vin. Och när de då säga

till dig: »Skulle vi icke veta att alla vinkärl äro till för att

fyllas med vin?»,

013:013 så svara dem: Så säger HERREN: Se, jag skall fylla detta lands

alla inbyggare, konungarna som sitta på Davids tron, och

prästerna och profeterna, ja, alla Jerusalems invånare, så att

de bliva druckna.

013:014 Och jag skall krossa dem, den ene mot den andre, både fäder och

barn, säger HERREN. Jag skall icke hava någon misskund, icke

skona och icke förbarma mig, så att jag avstår från att fördärva

dem.

013:015 Hören och lyssnen härtill, varen icke övermodiga;

ty HERREN har talat.

013:016 Given HERREN, eder Gud, ära,

förrän han låter mörkret komma,

och förrän edra fötter snubbla på bergen,

när det skymmer;

ty det ljus I förbiden skall han byta i dödsskugga

och göra till töcken.

013:017 Men om I icke hören härpå,

så måste min själ i lönndom sörja ver sådant övermod,

och mitt öga måste bitterligen gråta och flyta i tårar,

därför att HERRENS hjord då bliver bortförd i fångenskap.

013:018 Säg till konungen och konungamodern:

Sätten eder lågt ned,

ty den härlighetens krona som prydde edert huvud

har fallit av eder.

013:019 Städerna i Sydlandet äro tillslutna,

och ingen finnes, som öppnar dem;

hela Juda är bortfört i fångenskap,

ja, bortfört helt och hållet.

013:020 Lyften upp edra ögon och sen

huru de komma norrifrån.

Var är nu hjorden som var dig given,

den hjord som var din ära?

013:021 Vad vill du säga, när han sätter

till herrar över dig män

som du själv har lärt att komma

till dig såsom älskare?

Skulle du då icke gripas av vånda

såsom en kvinna i barnsnöd?

013:022 Men om du säger i ditt hjärta:

»Varför har det gått mig så?»,

så vet: for din stora missgärnings skull blev

ditt mantelsläp upplyft

och dina fötter nesligt blottade.

013:023 Kan väl en etiopier förvandla sin hud

eller en panter sina fläckar?

Då skullen också I kunna göra något gott,

I som ären så övade i ondska.

013:024 Välan, jag vill förskingra dem såsom strå

som far bort för öknens vind.

013:025 Detta skall vara din lott och din beskärda del från mig,

säger HERREN,

därför att du har förgätit mig

och förlitat dig på lögn.

013:026 Därför skall jag ock draga upp

ditt mantelsläp över ditt ansikte,

så att man får se din skam.

013:027 Din otukt, ditt vrenskande,

ditt skändliga otuktsväsen--

på höjderna, på fältet

har jag sett dina styggelser.

Ve dig, Jerusalem!

Du kommer icke att bliva ren--

på huru lång tid ännu?

014:001 Detta är det HERRENS ord som kom till Jeremia angående torkan.

014:002 Juda ligger sörjande,

dess portar äro förfallna,

likasom i sorgdräkt

luta de mot jorden,

och ett klagorop stiger

upp från Jerusalem.

014:003 Stormännen där

sända de små efter vatten,

men när de komma till dammarna,

finna de intet vatten;

de måste vända tillbaka

med tomma kärl.

De stå där med skam och blygd

och måste hölja över sina huvuden.

014:004 För markens skull, som ligger vanmäktig,

därför att intet regn faller på jorden,

stå åkermännen med skam

och måste hölja över sina huvuden.

014:005 Ja, också hinden på fältet

övergiver sin nyfödda kalv,

därför att intet grönt finnes

014:006 Och vildåsnorna stå på höjderna

och flämta såsom schakaler;

deras ögon försmäkta,

därför att gräset är borta.

014:007 Om än våra missgärningar

vittna emot oss,

så hjälp dock, HERRE,

för ditt namns skull.

Ty vår avfällighet är stor;

mot dig hava vi syndat.

014:008 Du Israels hopp

dess frälsare i nödens tid,

varför är du såsom en främling i landet,

lik en vägfarande som slår upp sitt tält

allenast för en natt?

014:009 Varför är du lik en rådlös man,

lik en hjälte som icke kan hjälpa?

Du bor ju dock mitt ibland oss, HERRE,

och vi äro uppkallade efter ditt namn;

så övergiv oss då icke.

014:010 Så säger HERREN om detta folk:

På detta sätt driva de gärna omkring,

de hålla icke sina fötter i styr.

Därför har HERREN intet behag till dem;

nej, han kommer nu ihåg deras missgärning

och hemsöker deras synder.

014:011 Och HERREN sade till mig: Du må icke bedja om något gott för

detta folk.

014:012 Ty om de än fasta, så vill jag dock icke höra deras rop, och om

de än offra brännoffer och spisoffer så har jag intet behag till

dem, utan vill förgöra dem med svärd, hungersnöd och

pest.

014:013 Då sade jag: »Ack Herre, HERRE! Profeterna säga ju till dem: I

skolen icke se något svärd, ej heller skall hungersnöd träffa

eder, nej, en varaktig frid skall jag giva eder på denna plats.»

014:014 Men HERREN sade till mig: Profeterna profetera lögn i mitt namn;

jag har icke sänt dem eller givit dem någon befallning eller

talat till dem. Lögnsyner och tomma spådomar och fåfängligt tal

och sina egna hjärtans svek är det de profetera för eder.

014:015 Därför säger HERREN så om de profeter som profetera i mitt namn,

fastän jag icke har sänt dem, och som säga att svärd och

hungersnöd icke skola komma i detta land: Jo, genom svärd och

hunger skola dessa profeter förgås.

014:016 Och folket som de profetera för, både män och hustrur, både

söner och döttrar, skola komma att ligga på Jerusalems gator,

slagna av hunger och svärd, och ingen skall begrava dem; och jag

skall utgjuta deras ondska över dem.

014:017 Men du skall säga till dem detta ord:

Mina ögon flyta i tårar

natt och dag

och få ingen ro,

ty jungfrun, dottern mitt folk

har drabbats av stor förstöring,

av ett svårt och oläkligt sår.

014:018 Om jag går ut på marken,

se, då ligga där svärdsslagna män;

och kommer jag in i staden,

så mötes jag där av hungerns plågor.

Ja, både profeter och präster

nödgas draga från ort till ort,

till ett land som de icke känna.

014:019 Har du då alldeles förkastat Juda?

Har din själ begynt försmå Sion?

Eller varför har du slagit oss så,

att ingen kan hela oss?

Vi bida efter frid,

men intet gott kommer,

efter en tid då vi skulle bliva helade,

men se, förskräckelse kommer.

014:020 HERRE, vi känna vår ogudaktighet,

våra fäders missgärning,

ty vi hava syndat mot dig.

014:021 För ditt namns skull,

förkasta oss icke,

låt din härlighets tron

ej bliva föraktad;

kom ihåg ditt förbund med oss,

och bryt det icke.

014:022 Finnas väl bland hedningarnas

fåfängliga avgudar

sådana som kunna giva regn?

Eller kan himmelen av sig själv

låta regnskurar falla?

Är det icke dig,

HERRE, vår Gud,

som vi måste förbida?

Det är ju du

som har gjort allt detta.

015:001 Men HERREN sade till mig; Om än Mose och Samuel trädde inför

mig, så skulle min själ dock icke vända sig till detta folk.

Driv dem bort ifrån mitt ansikte och låt dem gå.

015:002 Och om de fråga dig: »Vart skola vi gå?», så skall du svara dem:

Så säger HERREN: I pestens våld den som hör pesten till, i

svärdets våld den som hör svärdet till, i hungerns våld den som

hör hungern till, i fångenskapens våld den som hör fångenskapen

till.

015:003 Fyra slags hemsökelser skall jag låta komma över dem, säger

HERREN: svärdet, som skall dräpa dem, hundarna, som skola släpa

bort dem, himmelens fåglar och vilddjuren på marken, som skola

äta upp och fördärva dem.

015:004 Och jag skall göra dem till en varnagel för alla riken på

jorden, till straff för det som Manasse, Hiskias son, Juda

konung, har gjort i Jerusalem.

015:005 Ty vem kan hava misskund med dig, Jerusalem,

och vem kan ömka dig,

och vem kan vilja komma för att fråga

om det står väl till med dig?

015:006 Du själv försköt mig, säger HERREN;

du gick din väg bort.

Därför uträckte jag mot dig min hand och fördärvade dig;

jag hade tröttnat att förbarma mig.

015:007 Ja, jag kastade dem med kastskovel

vid landets portar,

jag gjorde föräldrarna barnlösa, jag förgjorde mitt folk,

då de ej ville vända om från sina vägar.

015:008 Deras änkor blevo genom mig

talrikare än sanden i havet;

över mödrarna till deras unga

lät jag förhärjare komma

mitt på ljusa dagen;

plötsligt lät jag ångest och förskräckelse

falla över dem.

015:009 Om en moder än hade sju söner,

måste hon dock giva upp andan i sorg;

hennes sol gick ned, medan det ännu var dag,

hon måste bliva till skam och blygd.

Och vad som är kvar av dem skall

jag giva till pris

åt deras fienders svärd, säger HERREN

015:010 »Ve mig, min moder, att du har fött mig,

mig som är till kiv och träta för hela landet!

Jag har icke drivit ocker,

ej heller har någon behövt ockra på mig;

likväl förbanna de mig alla.»

015:011 Men HERREN svarade: »Sannerligen, jag skall styrka dig och låta

det gå dig väl. Sannerligen, jag skall så göra, att dina fiender

komma och bönfalla inför dig i olyckans och nödens

tid.

015:012 Kan man bryta sönder järn, järn från norden, eller koppar?»--

015:013 Ditt gods och dina skatter skall jag lämna till plundring, och

det utan betalning, till straff för allt vad du har syndat i

hela ditt land.

015:014 Och jag skall låta dina fiender föra dig in i ett land som du

icke känner. Ty min vredes eld är upptänd; mot eder skall det

brinna.

015:015 HERRE, du vet det.

Tänk på mig och låt dig vårda om mig,

och skaffa mig hämnd på mina förföljare;

tag mig icke bort, du som är långmodig.

Betänk huru jag bär smälek för din skull

015:016 När jag fick dina ord, blevo de min spis,

ja, dina ord blevo för mig

mitt hjärtas fröjd och glädje;

ty jag är uppkallad efter ditt namn,

HERRE, härskarornas Gud.

015:017 Jag har icke suttit i gycklares samkväm

och förlustat mig där;

för din hands skull har jag måst sitta ensam,

ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse.

015:018 Varför skall jag då plågas så oavlåtligt,

och varför är mitt sår så ohelbart?

Det vill ju icke läkas.

Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck,

så som ett vatten som ingen kan lita på.

015:019 Därför säger HERREN så:

Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter

och bliva min tjänare.

Och om du frambär ädel metall utan slagg,

så skall du få tjäna mig såsom mun.

Dessa skola då vända åter till dig,

men du skall icke vända åter till dem.

015:020 Och jag skall göra dig inför detta folk

till en fast kopparmur,

så att de icke skola bliva dig övermäktiga,

om de vilja strida mot dig;

ty jag är med dig och vill frälsa dig

och vill hjälpa dig, säger HERREN.

015:021 Jag skall hjälpa dig ut ur de ondas våld

och skall förlossa dig ur våldsverkarnas hand.

016:001 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

016:002 Du skall icke taga dig någon hustru eller skaffa dig några söner

och döttrar på denna plats.

016:003 Ty så säger HERREN om de söner och döttrar som bliva I födda på

denna plats, och om mödrarna som hava fött dem, och om fäderna

som hava avlat dem i detta land:

016:004 Av svåra sjukdomar skola de dö; man skall icke hålla dödsklagan

efter dem eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på

marken. Och genom svärd och hunger skola de förgås, och deras

döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens

djur. I

016:005 Ty så säger HERREN: Du skall icke gå in i något sorgehus och

icke begiva dig åstad för att hålla dödsklagan, ej heller ömka

dem; ty jag har tagit bort min frid ifrån detta folk, säger

HERREN, ja, min nåd och barmhärtighet.

016:006 Och både stora och små skola dö i detta land, utan att bliva

begravna; och man skall icke hålla dödsklagan efter dem, och

ingen skall för deras skull rista märken på sig eller raka sitt

huvud.

016:007 Man skall icke bryta bröd åt någon, för att trösta honom i

sorgen efter en död, och icke giva någon tröstebägaren att

dricka, när han har förlorat fader eller moder.

016:008 Och i gästabudshus skall du icke heller gå in för att sitta med

dem och äta och dricka.

016:009 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, inför edra ögon, och

medan I ännu leven, skall jag på denna plats göra slut på

fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud. I

016:010 När du nu förkunnar alla dessa ord för detta folk och de då

fråga dig: »Varför har HERREN uttalat över oss all denna stora

olycka? Och vari består den missgärning och synd som vi hava

begått mot HERREN, vår Gud?»,

016:011 då skall du svara dem: »Jo, edra fäder övergåvo mig, säger

HERREN, och följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo

dem; ja, mig övergåvo de och höllo icke min lag.

016:012 Och I själva haven gjort ännu mer ont, än edra fäder gjorde; ty

se, I vandren var och en efter sitt onda hjärtas hårdhet, och I

viljen icke höra mig.

016:013 Därför skall jag ock slunga eder bort ur detta land, till ett

land son varken I eller edra fäder haven känt, och där Skolen I

få tjäna andra gudar både dag och natt; ty jag skall icke hava

någon misskund med eder.»

016:014 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer

skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn

upp ur Egyptens land»,

016:015 utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn upp

ur nordlandet, och ur alla andra länder till vilka han hade

drivit dem bort.» Ty jag skall föra dem tillbaka till deras

land, det som jag gav åt deras fäder.

016:016 Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN, och

de skola fiska upp dem; och sedan skall jag sända bud efter

många jägare, och de skola jaga dem ned från alla berg och alla

höjder och ut ur stenklyftorna.

016:017 Ty mina ögon äro riktade på alla deras vägar; de kunna icke

gömma sig för mitt ansikte och deras missgärning är icke fördold

för mina ögon.

016:018 Och först skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras

missgärning och synd, för att de hava oskärat mitt land, i det

att de hava uppfyllt min arvedel med sina styggeliga och

skändliga avgudars döda kroppar.

016:019 HERRE, du min starkhet och mitt värn,

du min tillflykt på nödens dag,

till dig skola hedningarna komma

från jordens ändar och skola säga:

»Allenast lögn hava våra fäder fått i arv.

fåfängliga avgudar, av vilka ingen kan hjälpa.

016:020 Kan väl en människa göra sig gudar?

Nej, de gudarna äro inga gudar.

016:021 Därför vill jag nu denna gång låta dem förnimma det,

jag vill låta dem känna min hand och min makt,

för att de må veta att mitt namn är HERREN.

017:001 Juda synd är uppskriven med järnstift, med diamantgriffel; den

är inristad på deras hjärtas tavla och på edra altarens horn,

017:002 så visst som deras barn vid gröna träd och på höga kullar komma

ihåg sina altaren och Aseror.

017:003 Du mitt berg på fältet, ditt gods, ja, alla dina skatter skall

jag lämna till plundring, så ock dina offerhöjder, till straff

för vad du har syndat i hela ditt land.

017:004 Och du skall nödgas avstå--och detta genom din egen förskyllan

--från den arvedel som jag har givit dig; och jag skall låta

dig tjäna dina fiender i ett land som du icke känner. Ty I haven

upptänt min vredes eld, och den skall brinna till evig tid.

017:005 Så säger HERREN:

Förbannad är den man

som förtröstar på människor

och sätter kött sig till arm

och med sitt hjärta viker av ifrån HERREN.

017:006 Han skall bliva såsom en torr buske på hedmarken

och skall icke få se något gott komma,

utan skall bo på förbrända platser i öknen,

i ett land med salthedar, där ingen bor.

017:007 Men välsignad är den man

som förtröstar på HERREN,

den som har HERREN till sin förtröstan.

017:008 Han är lik ett träd som är planterat vid vatten,

och som sträcker ut sina rötter till bäcken;

ty om än hetta kommer, så förskräckes det icke,

utan bevarar sina löv grönskande;

och om ett torrt år kommer, så sörjer det icke

och upphör ej heller att bara frukt.

017:009 Ett illfundigt och fördärvat ting

är hjärtat framför allt annat;

vem kan förstå det?

017:010 Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat

och prövar njurarna,

och giver så åt var och en efter hans vägar,

efter hans gärningars frukt.

017:011 Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt,

är den som samlar rikedom med orätt;

i sina halva dagar måste han lämna den

och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre.

017:012 En härlighetens tron,

en urgammal höjd

är vår helgedoms plats.

017:013 HERREN är Israels hopp;

alla som övergiva dig komma på skam.

de som vika av ifrån mig likna en skrift i sanden;

ty de hava övergivit HERREN,

källan med det friska vattnet.

017:014 Hela du mig, HERRE, så varde jag helad;

fräls mig du, så varder jag frälst.

Ty du är mitt lov.

017:015 Se, dessa säga till mig:

»Vad bliver av HERRENS ord?

Må det fullbordas!»

017:016 Det är ju så, att jag ej har undandragit mig

herdekallet i din efterföljd,

och fördärvets dag

har jag icke åstundat;

du vet det själv.

Vad mina läppar hava uttalat,

det har talats inför ditt ansikte.

017:017 Så bliv då icke

till skräck för mig;

du som är min tillflykt

på olyckans dag.

017:018 Låt dem som förfölja mig

komma på skam,

men låt icke mig

komma på skam;

låt dem bliva förfärade,

men låt ej mig bliva förfärad.

Låt en olycksdag komma över dem,

och krossa dem i dubbelt mått.

017:019 Så sade HERREN till mig: Gå åstad och ställ dig i

Menighetsporten, där Juda konungar gå in och gå ut, och sedan i

Jerusalems alla andra portar;

017:020 och säg till dem: Hören HERRENS ord, I Juda konungar med hela

Juda, och I alla Jerusalems invånare som gån in genom dessa

portar.

017:021 Så säger HERREN: Tagen eder val till vara för att på

sabbatsdagen bära någon börda eller föra in någon sådan genom

Jerusalems portar.

017:022 Och fören icke på sabbatsdagen någon börda ut ur edra hus, och

gören ej heller något annat arbete, utan helgen sabbatsdagen,

såsom jag bjöd edra fäder,

017:023 fastän de icke ville höra eller böja sitt öra därtill, utan voro

hårdnackade, så att de icke hörde eller togo emot tuktan.

017:024 Men om I viljen höra mig, säger HERREN, så att I på sabbatsdagen

icke fören någon börda in genom denna stads portar, utan helgen

sabbatsdagen, så att I på den icke gören något arbete,

017:025 då skola konungar och furstar som komma att sitta på Davids tron

få draga in genom denna stads portar, på vagnar och hästar,

följda av sina furstar, av Juda man och Jerusalems invånare; och

denna stad skall då förbliva bebodd evinnerligen.

017:026 Och från Juda städer, från Jerusalems omnejd och från Benjamins

land, från Låglandet, Bergsbygden och Sydlandet skall man komma

och frambära brännoffer, slaktoffer, spisoffer och rökelse och

frambära lovoffer till HERRENS hus.

017:027 Men om I icke hören mitt bud att helga sabbaten och att icke

bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då

skall jag tända eld på dess portar, och elden skall förtära

Jerusalems palatser och skall icke kunna utsläckas.

018:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade

018:002 »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig

höra mina ord.»

018:003 Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen

med arbete på krukmakarskivan.

018:004 Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret

misslyckades i hans hand, begynte han omigen, och gjorde därav

ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.

018:005 Och HERRENS ord kom till mig han sade:

018:006 Skulle jag icke kunna göra med eder, I är Israels hus, såsom

denne krukmakare gör? säger HERREN Jo, såsom leret är i

krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus.

018:007 Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike att jag vill

upprycka, nedbryta och förgöra det;

018:008 men om då det folket omvänder sig från det onda väsende mot

vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda som jag hade

tänkt att göra dem.

018:009 En annan gång lovar jag ett folk och ett rike att jag vill

uppbygga och plantera det;

018:010 men om det då gör vad ont är i mina ögon och icke hör min röst,

så ångrar jag det goda som jag hade sagt att jag ville göra dem.

018:011 Så säg du nu till Juda man och Jerusalems invånare: Så säger

HERREN: Se, jag bereder åt eder en olycka, och jag har i sinnet

ett anslag mot eder. Vänden därför om, var och en från sin onda

väg, och bättren edert leverne och edert väsende.

018:012 Men de skola svara: »Du mödar dig förgäves. Vi vilja följa vara

egna tankar och göra var och er efter sitt onda hjärtas hårdhet.

018:013 Därför säger HERREN så:

Frågen efter bland hednafolken

om någon har hört något sådant.

Alltför gruvliga ting

har jungfrun Israel bedrivit.

018:014 Övergiver då Libanons snö

sin upphöjda klippa,

eller sina de friska vatten ut,

som strömma ifrån fjärran,

018:015 eftersom mitt folk förgäter mig

och tänder offereld åt avgudar?

Se, av dem skola de bringas på fall,

när de gå sin gamla stråt

och vandra på villostigar,

på obanade vägar.

018:016 Så göra de sitt land till ett föremål för häpnad,

för begabberi evinnerligen;

alla som gå där fram skola häpna

och skaka huvudet.

018:017 Såsom en östanvind skall jag förskingra dem,

när fienden kommer;

jag skall visa dem ryggen och icke ansiktet,

på deras ofärds dag.

018:018 Men de sade: »Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia. Ty

prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej

heller de vise med råd, ej heller profeterna med

förkunnelse. Ja, kom, låt oss fälla honom med vara tungor, vi

behöva alls icke akta på vad han säger.»

018:019 HERRE, akta du på mig,

och hör rad mina motståndare tala.

018:020 Skall man få vedergälla gott med ont,

eftersom dessa hava grävt en grop för mitt liv?

Tänk på huru jag har stått inför ditt ansikte

för att mana gott för dem,

till att avvända från dem din vrede.

018:021 Därför må du överlämna deras barn åt hungersnöden

och giva dem själva till pris åt svärdet,

så att deras hustrur bliva barnlösa och änkor,

deras män dräpta av pesten,

och deras ynglingar slagna med svärd striden.

018:022 Må klagorop höras från deras hus,

i det att du plötsligt låter rövarskaror komma över dem.

Ty de hava grävt en grop för att fånga mig,

och snaror hava de lagt ut för mina fötter.

018:023 Men du, HERRE, känner

alla deras mordiska anslag mot mig;

så må du då icke förlåta dem deras missgärning

eller utplåna deras synd ur din åsyn.

Må de bringas på fall inför dig;

ja, utför ditt verk mot dem på din vredes tid.

019:001 Så sade HERREN: Gå åstad och köp dig en lerkruka av krukmakaren;

och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste

bland prästerna,

019:002 och gå ut till Hinnoms sons dal, som ligger framför

Lerskärvsporten, och predika där de ord som jag skall tala till

dig.

019:003 Du skall säga: »Hören HERRENS ord, I Juda konungar och I

Jerusalems invånare: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se,

jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats, att det

skall genljuda i öronen på var och en som får höra det.

019:004 Eftersom de hava övergivit mig och icke aktat denna plats, utan

där tänt offereld åt andra gudar, som varken de själva eller

deras fäder eller Juda konungar hava känt, och eftersom de hava

uppfyllt denna plats med oskyldigas blod,

019:005 och byggt sina Baalshöjder, för att där bränna upp sina barn i

eld, till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har bjudit eller

talat om eller ens tänkt mig något sådant,

019:006 se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer

skall kalla denna plats 'Tofet' eller 'Hinnoms sons dal', utan

'Dråpdalen'.

019:007 Och då skall jag på denna plats göra om intet Judas och

Jerusalems råd, och jag skall låta dem falla för deras fienders

svärd och för de mäns hand, som stå efter deras liv och jag

skall giva deras döda kroppar till mat åt himmelens fåglar och

markens djur.

019:008 Och jag skall göra denna stad till ett föremål för häpnad och

begabberi; alla som gå där från skola häpna och vissla vid

tanken på alla dess plågor.

019:009 Och jag skall låta dem äta sina egna söners och döttrars kött,

ja, den ene skall nödgas äta den andres kött. I sådan nöd och

sådant trångmål skola de komma genom sina fiender och genom dem

som stå efter deras liv.»

019:010 Och du skall slå sönder krukan inför de mäns ögon, som hava gått

med dig,

019:011 och du skall säga till dem: »Så säger HERREN Sebaot: Jag skall

sönderslå detta folk och denna stad, på samma sätt som man slår

sönder ett krukmakarkärl, så att det icke kan bliva helt igen;

och man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats

finnes att begrava på.

019:012 Så skall jag göra med denna plats, säger HERREN, och med dess

invånare; jag skall göra denna stad lik Tofet.

019:013 Och husen i Jerusalem och Juda konungars hus, de orena, skola

bliva såsom Tofetplatsen, ja, alla de hus på vilkas tak man har

tänt offereld åt himmelens hela härskara och utgjutit drickoffer

åt andra gudar.»

019:014 När sedan Jeremia kom igen från Tofet, dit HERREN hade sänt

honom för att profetera, ställde han sig i förgården till

HERRENS hus och sade till allt folket:

019:015 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, över denna stad med

alla dess lydstäder skall jag låta all den olycka komma, som jag

har beslutit över den--detta därför att de hava varit

hårdnackade och icke velat höra mina ord.»

020:001 Då nu Pashur, Immers son, prästen, som var överuppsyningsman i

HERRENS hus, hörde Jeremia profetera detta,

020:002 lät han hudflänga profeten Jeremia och satte honom i stocken i

Övre Benjaminsporten till HERRENS hus.

020:003 Men när Pashur dagen därefter släppte Jeremia lös ur stocken,

sade Jeremia till honom: »Pashur är icke det namn varmed HERREN

benämner dig, utan Magor-Missabib;

020:004 ty så säger HERREN: Se, jag skall göra dig till skräck såväl för

dig själv som för alla dina vänner; och de skola falla för sina

fienders svärd, i din egen åsyn. Och hela Juda skall jag giva i

den babyloniske konungens hand, och han skall föra dem bort till

Babel och dräpa dem med svärd.

020:005 Och jag skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods

och alla dyrbarheter däri, ja, Juda konungars alla skatter skall

jag giva i deras fienders hand; och de skola göra det till sitt

byte och taga det och föra det till Babel.

020:006 Och du själv, Pashur, skall gå i fångenskap, med alla som bo i

ditt hus. Du skall komma till Babel; där skall du dö, och där

skall du begravas, Sjungen till HERRENS ära, jämte alla dina

vänner, för vilka du har profeterat lögn.»

020:007 Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas;

du grep mig och blev mig övermäktig.

Så har jag blivit ett ständigt åtlöje;

var man bespottar mig.

020:008 Ty' så ofta jag talar, måste jag klaga;

jag måste ropa över våld och förtryck,

ty HERRENS ord har blivit mig

till smälek och hån beständigt.

020:009 Men när jag sade: »Jag vill icke tänka på honom

eller vidare tala i hans namn»,

då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld,

instängd i mitt innersta;

jag mödade mig med att uthärda den,

men jag kunde det icke.

020:010 Ty jag hör mig förtalas av många;

skräck från alla sidor!

»Anklagen honom!» »Ja, vi vilja anklaga honom!»

Alla som hava varit mina vänner

vakta på att jag skall falla:

»Kanhända skall han låta locka sig,

så att vi bliva honom övermäktiga

och få taga hämnd på honom.»

020:011 Men HERREN är med mig

såsom en väldig hjälte;

därför skola mina förföljare komma på fall

och intet förmå.

Ja, de skola storligen komma på skam,

därför att de ej hade förstånd;

de skola drabbas av en evig blygd,

som icke skall varda förgäten

020:012 Ty HERREN Sebaot prövar med rättfärdighet,

han ser njurar och hjärta.

Så skall jag då få se din hämnd på dem,

ty för dig har jag lagt fram min sak.

020:013 Sjungen till HERRENS ära,

loven HERREN;

ty han räddar den fattiges själv

ur de ondas hand.

020:014 Förbannad vare den dag

på vilken jag föddes;

utan välsignelse blive den dag

då min moder födde mig.

020:015 Förbannad vare den man

som förkunnade för min fader: »Ett

gossebarn är dig fött»,

och så gjorde honom stor glädje.

020:016 Gånge det den mannen såsom det gick de städer

som HERREN omstörtade utan förbarmande.

Må han få höra klagorop om morgonen

och härskri om middagen.

020:017 därför att han icke dräpte mig strax i moderlivet,

så att min moder fick bliva min grav

och hennes liv vara havande för evigt.

020:018 Varför kom jag ut ur moderlivet

och fick se olycka och bedrövelse,

så att mina dagar måste försvinna i skam?

021:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när konung

Sidkia sände till honom Pashur, Malkias son, och prästen

Sefanja, Maasejas son, och lät säga:

021:002 »Fråga HERREN för oss, då nu Nebukadressar, konungen i Babel,

har angripit oss; kanhända vill HERREN handla med oss i enlighet

med alla sina förra under, så att denne lämnar oss i fred.

021:003 Jeremia svarade dem:

Så skolen I säga till Sidkia:

021:004 Så säger HERREN, Israels Gud Se, de vapen i eder hand, med vilka

I utanför muren striden mot konungen i Babel och kaldéerna, som

belägra eder, dem skall jag vända om och skall famla dem inne i

denna stad.

021:005 Och jag skall själv strida mot eder med uträckt hand och stark

arm, vrede och harm och stor förtörnelse.

021:006 Och jag skall slå dem som bo i denna stad, både människor och

djur; i svår pest skola de dö.

021:007 Och därefter, säger HERREN, skall jag låta Sidkia, Juda konung,

och hans tjänare och folket, dem som i denna stad äro kvar efter

pesten svärdet och hungersnöden, falla i Nebukadressars, den

babyloniske konungens, hand och i deras fienders hand, i de mäns

hand, som stå efter deras liv. Och han skall slå dem med

svärdsegg; han skall icke skona dem och icke hava någon misskund

eller något förbarmande.

021:008 Och till detta folk skall du säga Så säger HERREN: Se, jag

förelägger eder vägen till livet och vägen till döden.

021:009 Den som stannar kvar i denna stad, han skall dö genom svärd

eller hunger eller pest, men den som går ut och giver sig åt

kaldéerna, som belägra eder, han skall få leva och vinna sitt

liv såsom ett byte.

021:010 Ty jag har vänt mitt ansikte mot denna stad, till dess olycka

och icke till dess lycka, säger HERREN. Den skall bliva given i

den babyloniske konungens hand, och han skall bränna upp den i

eld.

021:011 Och till Juda konungs hus skall du säga: Hören HERRENS ord:

021:012 I av Davids hus, så säger HERREN: »Fällen var morgon rätt dom,

och rädden den plundrade ur förtryckarens hand, för att icke min

vrede må bryta fram såsom en eld och brinna så, att ingen kan

utsläcka den»--detta för deras onda väsendes skull.

021:013 Se, jag skall vända mig mot dig, du som bor i dalen, du

bergfäste på slätten, säger HERREN, ja, mot eder som sägen: »Vem

kan falla över oss, och vem kan tränga in i våra boningar?»

021:014 Jag skall hemsöka eder efter edra gärningars frukt, säger

HERREN. Ja, jag skall tända upp en eld i deras skog, och den

skall förtära allt där runt omkring.

022:001 Så sade HERREN: Gå ned till Juda konungs hus och tala där

följande ord;

022:002 säg: Hör HERRENS ord, du Juda konung, som sitter på Davids tron,

hör det du med dina tjänare och ditt folk, I som gån in genom

dessa portar.

022:003 Så säger HERREN: Öven rätt och rättfärdighet, och rädden den

plundrade ur förtryckarens hand; förorätten icke främlingen, den

faderlöse och änkan, gören icke övervåld mot dem, och utgjuten

icke oskyldigt blod på denna plats.

022:004 Ty om I gören efter detta ord, så skola konungar som komma att

sitta på Davids tron få draga in genom portarna till detta hus,

på vagnar och hästar, följda av sina tjänare och sitt folk.

022:005 Men om I icke hören dessa ord, då har jag svurit vid mig själv,

säger HERREN, att detta hus skall bliva ödelagt.

022:006 Ty så säger HERREN om Juda konungs hus:

Väl är du för mig såsom ett Gilead,

såsom Libanons topp;

men jag skall sannerligen göra dig till en öken,

till obebodda städer.

022:007 Och jag skall inviga fördärvare till att komma över dig,

var och en med sina vapen,

och de skola hugga ned dina väldiga cedrar

och kasta dem i elden

022:008 Och många folk skola gå fram vid denna stad, och man skall fråga

varandra: »Varför har HERREN gjort så mot denna stora stad?»

022:009 Och man skall då svara Därför att de övergåvo HERREN sin Guds,

förbund och tillbådo andra gudar och tjänade dem.»

022:010 Gråten icke över en död man,

och ömken honom icke;

men gråten bitterligen över honom som har måst vandra bort,

ty han skall icke mer komma tillbaka

och återse sitt fädernesland.

022:011 Ty så säger HERREN om Sallum, Josias son, Juda konung, som blev

konung efter sin fader Josia, och som har dragit bort ifrån

denna plats: Han skall icke mer komma hit tillbaka,

022:012 utan på den ort dit han har blivit bortförd i fångenskap, där

skall han dö; detta land skall han icke mer få återse.

022:013 Ve dig, du som bygger ditt hus med orättfärdighet

och dina salar med orätt,

du som låter din nästa arbeta för intet

och icke giver honom hans lön,

022:014 du som säger: »Jag vill bygga mig ett stort hus

med rymliga salar»,

och så gör åt dig vida fönster

och belägger huset med cederträ

och målar det rött med dyrbar färg!

022:015 Kallar du det att vara konung,

att du ävlas med att bygga cederhus?

Din fader åt ju och drack,

dock övade han rätt och rättfärdighet;

och då gick det honom väl.

022:016 Han skaffade den betryckte och fattige rätt;

och då gick det väl.

Är icke detta att känna mig?

säger HERREN.

022:017 Men dina ögon och ditt hjärta

stå allenast efter vinning

och efter att utgjuta den oskyldiges blod

och att öva förtryck och våld.

022:018 Därför säger HERREN så om Jojakim, Josias son, Juda konung:

Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:

»Ack ve, min broder! Ack ve, syster!»

Man skall ej hålla dödsklagan efter honom och ropa:

»Ack ve, herre! Ack ve, huru härlig han var!»

022:019 Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas;

han skall släpas ut och kastas bort,

långt utanför Jerusalems portar.

022:020 Stig upp på Libanon och ropa,

häv upp din röst i Basan,

och ropa från Abarim,

ty alla dina älskare äro krossade.

022:021 Jag talade till dig, när det gick dig väl,

men du sade: »Jag vill icke höra.»

Sådan har din väg varit allt ifrån din ungdom,

att du icke har velat höra min röst.

022:022 Alla dina herdar skola nu få en stormvind till sin herde,

och dina älskare måste gå i fångenskap.

Ja, då skall du komma på skam och få blygas

för all din ondskas skull.

022:023 Du som bor på Libanon,

du som har ditt näste i cedrarna,

huru skall du icke jämra dig,

när vånda kommer över dig,

ångest lik en barnaföderskas!

022:024 Så sant jag lever, säger HERREN, om du, Konja, Jojakims son,

Juda konung, än vore en signetring på min högra hand, så skulle

jag dock rycka dig därifrån.

022:025 Och jag skall giva dig i de mäns hand, som stå efter ditt liv,

och i de mäns hans som du fruktar för, nämligen i

Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand och i kaldéernas

hand.

022:026 Och dig och din moder, den som har fött dig, skall jag slunga

bort till ett annat land, där I icke ären födda; och där skolen

I dö.

022:027 Till det land dit deras själ längtar att återvända, dit skola de

icke få vända åter.

022:028 Är då han, denne Konja, ett föraktligt, krossat beläte eller ett

värdelöst kärl? Eller varför hava de blivit bortslungade, han

och hans avkomlingar, och kastade bort till ett land som de icke

hava känt?

022:029 O land, land, land, hör HERRENS ord!

022:030 Så säger HERREN: Tecknen upp denne man såsom barnlös, såsom en

man som ingen lycka har haft i sina livsdagar. Ty ingen av hans

avkomlingar skall vara så lyckosam att han får sitta på Davids

tron och i framtiden råda över Juda.

023:001 Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord!

säger HERREN.

023:002 Därför säger HERREN, Israels Gud, så om de herdar som föra mitt

folk i bet: Det är I som haven förskingrat mina får och drivit

bort dem och underlåtit att söka deras bästa. Men se, nu skall

jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull, säger HERREN.

023:003 Och jag skall själv församla kvarlevan av mina får ur alla de

länder till vilka jag har drivit dem bort, och skall föra dem

tillbaka till deras betesmarker, och de skola bliva fruktsamma

och föröka sig.

023:004 Och jag skall låta herdar uppstå åt dem, vilka skola föra dem i

bet; och de skola icke mer behöva frukta eller förskräckas och

skola icke mer drabbas av hemsökelse, säger HERREN.

023:005 Se, dagar skola komma, säger HERREN,

då jag skall låta en rättfärdig telning

uppstå åt David.

Han skall regera såsom konung och hava framgång,

och han skall skaffa rätt

och rättfärdighet på jorden.

023:006 I hans dagar skall Juda varda frälst

och Israel bo i trygghet;

och detta skall vara det namn han skall få:

HERREN vår rättfärdighet.

023:007 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer

skall säga: »Så sant HERREN lever, han som har fört Israels barn

upp ur Egyptens land»,

023:008 utan: »Så sant HERREN lever, han som har fört upp Israels hus

släkt och hämtat dem ut ur nordlandet och ur alla andra länder

till vilka jag hade drivit dem bort.» Och så skola de få bo i

sitt land.

023:009 Om profeterna.

Mitt hjärta vill brista i mitt bröst,

alla ben i min kropp äro vanmäktiga.

Jag är såsom en drucken man,

en man överväldigad av vin,

inför HERREN och inför hans heliga ord.

023:010 Ty landet är fullt av äktenskapsbrytare,

under förbannelse ligger landet sörjande,

och betesmarkerna i öknen äro förtorkade;

man hastar till vad ont är

och har sin styrka i orättrådighet.

023:011 Ty både profeter och präster äro gudlösa;

ända inne i mitt hus har jag mött deras ondska, säger HERREN.

023:012 Därför skall deras väg bliva för dem

såsom en slipprig stig i mörkret,

de skola på den stöta emot och falla.

Ty jag vill låta olycka drabba dem,

när deras hemsökelses är kommer, säger HERREN.

023:013 Väl såg jag ock hos Samarias profeter

vad förvänt var;

de profeterade i Baals namn

och förde mitt folk Israel vilse.

023:014 Men hos Jerusalems profeter

har jag sett de gruvligaste ting:

de leva i äktenskapsbrott och fara med lögn;

de styrka modet hos dem som göra ont,

så att ingen vill omvända sig från sin ondska.

De äro alla för mig såsom Sodom, och stadens invånare såsom

Gomorras.

023:015 Därför säger HERREN Sebaot så om profeterna:

Se, jag skall giva dem malört att äta

och gift att dricka,

ty från profeterna i Jerusalem

har gudlöshet gått ut över hela landet.

023:016 Så säger HERREN Sebaot: Hören icke på de profeters ord, som

profetera för eder, ty de bedraga eder; sina egna hjärtans syner

tala de, icke vad som kommer från HERRENS mun.

023:017 De säga alltjämt till dem som förakta mig: »HERREN har så talat:

Det skall gå eder väl.» Och till var och en som vandrar i sitt

hjärtas hårdhet säga de: »Ingen olycka skall komna över eder.»

023:018 Vilken av dem har då fått tillträde till HERRENS råd, så att han

kan förnimma och höra hans ord? Och vilken har aktat på hans

ord och lyssnat därtill?

023:019 Se, en stormvind från HERREN är här,

hans förtörnelse bryter fram,

en virvlande storm!

Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.

023:020 Och HERRENS vrede skall icke upphöra,

förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;

i kommande dagar skolen I förvisso förnimma det.

023:021 Jag sände icke dessa profeter, utan själva lupo de åstad; jag

talade icke till dem, utan själva profeterade de.

023:022 Om de verkligen hade tillträde till mitt råd, så borde de

förkunna mina ord för mitt folk och förmå dem att vända om från

sin onda väg och sitt onda väsende.

023:023 Ar jag väl en Gud allenast på nära håll, säger HERREN, och icke

en Gud också i fjärran?

023:024 Eller skulle någon kunna gömma sig på ett så lönnligt ställe att

jag icke skulle se honom? säger HERREN. Är jag icke den som

uppfyller himmel och jord? säger HERREN.

023:025 Jag har hört vad profeterna säga, de som profetera lögn i mitt

namn; de säga: »Jag har haft en dröm, jag har haft en dröm.»

023:026 Huru länge skall detta vara? Hava de något i sinnet, dessa

profeter som profetera lögn, och som äro profeter genom sina

egna hjärtans svek,

023:027 dessa som tänka att de genom sina drömmar; dem som de förtälja

för varandra, skola komma mitt folk att förgäta mitt namn,

likasom deras fäder glömde mitt namn för Baal?

023:028 Den profet som har haft en dröm, han må förtälja sin dröm; men

den som bar undfått mitt ord, han må tala mitt ord i

sanning. Vad har halmen att skaffa med säden? säger HERREN.

023:029 Är icke mitt ord såsom en eld, säger HERREN, och likt en hammare

som krossar sönder klippor?

023:030 Se, därför skall jag komma över profeterna, säger HERREN, dessa

som stjäla mina ord, den ene från den andre;

023:031 ja, jag skall komma över profeterna, säger HERREN, dessa som

frambära sin egen tungas ord, men säga: »Så säger HERREN.»

023:032 Ja, jag skall komma över dem som profetera lögndrömmar, säger

HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med

sina lögner och sin stortalighet, fastän jag icke har sänt dem

eller givit dem något uppdrag, och fastän de alls icke kunna

hjälpa detta folk, säger HERREN.

023:033 Om nu detta folk eller en profet eller en präst gör dig denna

fråga: »Vad förkunnar HERRENS tunga?», så skall du säga till dem

vad som är den verkliga »tungan», och att jag därför skall

kasta eder bort, säger HERREN.

023:034 Och den profet eller den präst eller den av folket, som säger

»HERRENS tunga», den mannen och hans hus skall jag hemsöka.

023:035 Nej, så skolen I fråga varandra och säga eder emellan: »Vad har

HERREN svarat?», eller: »Vad har HERREN talat?»

023:036 Men Om HERRENS »tunga» mån I icke mer orda; ty en tunga skall då

vars och ens eget ord bliva för honom, eftersom I förvänden den

levande Gudens, HERRENS Sebaots, vår Guds, ord.

023:037 Så skall du säga till profeten: »Vad har HERREN svarat dig?»,

eller: vad har HERREN talat?»

023:038 Men om I sägen »HERRENS tunga», då säger HERREN så: »Eftersom I

sägen detta ord 'HERRENS tunga', fastän jag har sänt bud till

eder och låtit säga: I skolen icke säga 'HERRENS tunga',

023:039 därför skall jag nu alldeles förgäta eder och kasta eder bort

ifrån mitt ansikte, med den stad som jag har givit åt eder och

edra fäder.

023:040 Och jag skall låta en evig smälek komma över eder, och en evig

blygd, som icke skall varda förgäten.»

024:001 HERREN lät mig se följande syn: Jag fick se två korgar med fikon

uppställda framför HERRENS tempel; och det var efter det att

Nebukadressar, konungen i Babel, hade fört bort ifrån Jerusalem

Jekonja, Jojakims son, konungen i Juda, så ock Juda furstar,

jämt timmermännen och smederna, och låtit dem komma till Babel.

024:002 I den ena korgen funnos mycket goda fikon, sådana som fikon

ifrån förstlingsskörden äro; och i de andra korgen funnos mycket

usla fikon, så usla att de icke kunde ätas.

024:003 Och HERREN sade till mig: »Vad ser du, Jeremia?» Jag svarade

»Fikon; och de goda fikonen är mycket goda, men de usla fikonen

äro mycket usla, så usla att de icke kunna ätas.»

024:004 Och HERRENS ord kom till mig han sade:

024:005 Så säger HERREN, Israels Gud: Såsom man med välbehag ser på de

goda fikonen, så vill jag med välbehag se till de bortförda av

Juda, dem som jag från denna plats har sänt bort till kaldéernas

land.

024:006 Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem

komma tillbaka till detta land. Jag skall uppbygga dem och icke

slå ned dem; jag skall plantera dem och icke upprycka dem.

024:007 Och jag skall giva dem hjärtan till att känna att jag är HERREN;

och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Ty de

skola omvända sig till mig av allt sitt hjärta.

024:008 Men såsom man gör med usla fikon, som äro så usla att de icke

kunna ätas, likaså, säger HERREN, skall jag göra med Sidkia,

Juda konung, och med hans furstar och med kvarlevan i Jerusalem,

ja, både med dem som hava blivit kvar här i landet och med dem

som hava bosatt sig i Egyptens land.

024:009 På alla orter dit jag fördriver dem skall jag göra dem till en

varnagel och en skräckbild för alla riken jorden, till en

smälek, till ett ordspråk och en visa, och till ett exempel som

man nämner, när man förbannar.

024:010 Och jag skall sända bland dem svärd, hungersnöd och pest, till

dess att de bliva utrotade ur det land som jag har givit åt dem

och deras fäder.

025:001 Detta är det ord som kom till Jeremia angående hela Juda folk, i

Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår, vilket

var Nebukadressars, den babyloniske konungens, första

regeringsår.

025:002 Och detta ord talade profeten Jeremia till hela Juda folk och

till alla Jerusalems invånare; han sade:

025:003 Allt ifrån Josias, Amons sons, Juda konungs, trettonde

regeringsår ända till denna dag, eller nu under tjugutre år, har

HERRENS ord kommit till mig; men fastän jag titt och ofta har

talat till eder, haven I icke velat höra.

025:004 Och fastän HERREN titt och ofta har sänt till eder alla sina

tjänare profeterna, haven I icke velat höra. I böjden icke edra

öron till att höra,

025:005 när de sade: »Vänden om, var och en från sin onda väg och sitt

onda väsende, så skolen I för evärdliga tider få bo kvar i det

land som HERREN har givit åt eder och edra fäder.

025:006 Och följen icke efter andra gudar, så att I tjänen och

tillbedjen dem; och förtörnen mig icke genom edra händers verk,

på det att jag icke må låta olycka komma över eder.

025:007 I villen icke höra på mig, säger HERREN, och så förtörnaden I

mig genom edra händers verk, eder själva till olycka.

025:008 Därför säger HERREN Sebaot så: Eftersom I icke villen höra mina

ord,

025:009 därför skall jag sända åstad och hämta alla nordens folkstammar,

säger HERREN, och skall sända bud till min tjänare

Nebukadressar, konungen i Babel; och jag skall låta dem komma

över detta land och dess inbyggare, så ock över alla folken här

runt omkring. Och dem skall jag giva till spillo, och skall göra

dem till ett föremål för häpnad och begabberi, och låta deras

land bliva ödemarker för evärdlig tid.

025:010 Och jag skall i dem göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop

för brudgum och rop för brud, på buller av kvarn och ljus från

lampa.

025:011 Ja, hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dessa

folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.

025:012 Men när sjuttio år äro till ända skall jag hemsöka konungen i

Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och

hemsöka kaldéernas land och göra det till en ödemark för

evärdlig tid.

025:013 Och jag skall på det landet låta alla de ord fullbordas, som jag

har talat mot det, allt vad som är skrivet i denna bok, och vad

Jeremia har profeterat mot alla dessa folk.

025:014 Ty också dem skola mäktiga folk och stora konungar göra sig

underdåniga, och jag skall vedergälla dem efter deras gärningar

och deras händers verk.

025:015 Ty så sade HERREN, Israels Gud, till mig: »Tag denna kalk med

vredesvin ur min hand, och giv alla de folk till vilka jag

sänder dig att dricka därur.

025:016 Må de dricka, så att de ragla och mista sansen, när det svärd

kommer, som jag skall sända ibland dem.»

025:017 Och jag tog kalken ur HERRENS hand och gav alla de folk att

dricka, till vilka HERREN sände mig,

025:018 nämligen Jerusalem med Juda städer och med dess konungar och

furstar, för att så göra dem till en ödemark, och till ett

föremål för häpnad och begabberi, och till ett exempel som man

nämner, när man förbannar, såsom ock nu har skett;

025:019 vidare Farao, konungen i Egypten, med hans tjänare, hans furstar

och allt hans folk,

025:020 så ock allt Erebs folk med alla konungar i Us' land och alla

konungar i filistéernas land, både Askelon och Gasa och Ekron

och kvarlevan i Asdod;

025:021 vidare Edom, Moab och Ammons barn;

025:022 vidare alla konungar i Tyrus, alla konungar i Sidon och

konungarna i kustländerna på andra sidan havet;

025:023 vidare Dedan, Tema, Bus och alla dem som hava kantklippt hår;

025:024 vidare alla konungar i Arabien och alla konungar över Erebs

folk, som bo i öknen,

025:025 så ock alla konungar i Simri, alla konungar i Elam och alla

konungar i Medien,

025:026 slutligen alla konungar i nordlandet--både dem som bo nära och

dem som bo fjärran, den ene såväl som den andre--och alla

övriga riken i världen, utöver jordens yta. Och Sesaks konung

skall dricka efter dem.

025:027 Och du skall säga till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:

Dricken, så att I bliven druckna, och spyn, och fallen omkull

utan att kunna stå upp; ja, fallen, när det svärd kommer, som

jag skall sända bland eder.--

025:028 Men om de icke vilja taga emot kalken ur din hand och dricka, så

säg till dem: Så säger HERREN Sebaot: I måsten dricka.

025:029 Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag

begynna hemsökelsen. Skullen då I bliva ostraffade? Nej, I

skolen icke bliva ostraffade, utan jag skall båda upp ett svärd

mot jordens alla inbyggare, säger HERREN Sebaot.

025:030 Och du skall profetera för dem allt detta och säga till dem:

HERREN upphäver ett rytande från höjden

och från sin heliga boning låter han höra sin röst;

ja, han upphäver ett högt rytande över sin ängd

och höjer skördeskri, såsom en vintrampare,

över alla jordens inbyggare.

025:031 Dånet höres intill jordens ända,

ty HERREN har sak med folken,

han går till rätta med allt kött;

de ogudaktiga giver han till pris åt svärdet, säger HERREN.

025:032 Så säger HERREN Sebaot: Se, en olycka går fram ifrån det ena

folket till det andra, och ett stort oväder stiger upp från

jordens yttersta ända.

025:033 Och de som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga

strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke

hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava

dem, utan de skola bliva gödsel på marken.

025:034 Jämren eder, I herdar, och klagen;

vältren eder på marken, I väldige i hjorden;

ty tiden är inne, att I skolen slaktas.

I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall,

såsom det händer jämväl ett dyrbart kärl.

025:035 Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna,

icke mer någon räddning för de väldige i hjorden.

025:036 Hör huru herdarna ropa,

huru de väldige i hjorden jämra sig!

Ty HERREN ödelägger deras betesmark,

025:037 och de fredliga ängderna förgöras

genom HERRENS vredes glöd.

025:038 Han drager ut såsom ett lejon ur sitt snår.

Ja, deras land bliver en ödemark

under förhärjelsens glöd,

under hans vredes glöd.

026:001 I begynnelsen av Jojakims, Josias sons, Juda konungs, regering

kom detta ord från HERREN; han sade:

026:002 Så säger HERREN: Ställ dig i förgården till HERRENS hus och

tala mot alla Juda städer, från vilka man kommer för att

tillbedja i HERRENS hus, tala alla de ord som jag har bjudit dig

tala till dem; tag intet därifrån.

026:003 Kanhända skola de då höra och vända om, var och en från sin onda

väg; då vill jag ångra det onda som jag har i sinnet att göra

med dem för deras onda väsendes skull.

026:004 Du skall säga till dem: Så säger HERREN: Om I icke viljen höra

mig och vandra efter den lag som jag har förelagt eder,

026:005 och höra vad mina tjänare profeterna tala--de som jag titt och

ofta sänder till eder, fastän I icke viljen höra--

026:006 då skall jag göra med detta hus såsom jag gjorde med Silo, och

skall låta denna stad för alla jordens folk bliva ett exempel

som man nämner, när man förbannar.

026:007 Och prästerna och profeterna och allt folket hörde Jeremia tala

dessa ord i HERRENS hus.

026:008 Och när Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade bjudit

honom tala till allt folket, grepo honom prästerna och

profeterna och allt folket och sade: »Du måste döden dö.

026:009 Huru djärves du profetera i HERRENS namn och säga: 'Det skall gå

detta hus likasom det gick Silo, och denna stad skall ödeläggas,

så att ingen mer bor däri'?» Och allt folket församlade sig mot

Jeremia i HERRENS hus.

026:010 Då nu Juda furstar hörde detta, gingo de från konungshuset upp

till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya

port.

026:011 Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt

folket sålunda: »Denne man förtjänar döden, ty han har

profeterat mot denna stad, såsom I haven hört med egna öron.»

026:012 Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade:

»Det är HERREN som har sänt mig att profetera mot detta hus och

denna stad allt det som I haven hört.

026:013 Så bättren nu edert leverne och edert väsende, och hören

HERRENS, eder Guds, röst; då vill HERREN ångra det onda som han

har talat mot eder.

026:014 Och vad mig angår, så är jag i eder hand; gören med mig vad eder

gott och rätt synes.

026:015 Men det skolen I veta, att om I döden mig, så dragen I oskyldigt

blod över eder och över denna stad och dess invånare; ty det är

i sanning HERREN som har sänt mig till eder att tala allt detta

inför eder.»

026:016 Då sade furstarna och allt folket till prästerna och profeterna:

»Denne man förtjänar icke döden, ty i HERRENS, vår Guds, namn

har han talat till oss.

026:017 Och några av de äldste i landet stodo upp och sade till folkets

hela församling sålunda:

026:018 »Morastiten Mika profeterade i Hiskias, Juda konungs, tid och

sade till hela Juda folk:

'Så säger HERREN Sebaot:

Sion skall varda upplöjt till en åker,

och Jerusalem skall bliva en stenhop

och tempelberget en skogbevuxen höjd.'

026:019 Men lät väl Hiskia, Juda konung, med hela Juda, döda honom?

Fruktade han icke i stället HERREN och bönföll inför honom, så

att HERREN ångrade det onda som han hade beslutit över dem,

medan tvärtom vi nu stå färdiga att draga över oss själva så

mycket ont?»

026:020 Där var ock en annan man, Uria, Semajas son, från

Kirjat-Hajearim, som profeterade i HERRENS namn; och han

profeterade mot denna stad och detta land alldeles såsom Jeremia

hade gjort.

026:021 När då konung Jojakim med alla sina hjältar och alla furstar

hörde vad han sade, ville han döda honom. Men när Uria fick höra

härom, blev han förskräckt och flydde och kom till Egypten.

026:022 Då sände konung Jojakim några män till Egypten, nämligen

Elnatan, Akbors son, och några andra med honom, in i Egypten.

026:023 Och dessa hämtade Uria ut ur Egypten och förde honom till konung

Jojakim; och denne lät dräpa honom med svärd, och lät så kasta

hans döda kropp på den allmänna begravningsplatsen.

026:024 Men Ahikam, Safans son, höll sin hand över Jeremia, så att man

icke lämnade honom i folkets hand till att dödas.