033:005 HERREN är hög,

ty han bor i höjden;

han uppfyller Sion

med rätt och rättfärdighet.

033:006 Ja, trygga tider skola komma för dig!

Vishet och kunskap

bereda Sion frälsning i rikt mått,

och HERRENS fruktan

skall vara deras skatt.

033:007 Hör, deras hjältar

klaga därute,

fredsbudbärarna

gråta bitterligen.

033:008 Vägarna äro öde,

ingen går mer på stigarna.

Han bryter förbund,

han aktar städer ringa,

människor räknar han för intet.

033:009 Landet ligger sörjande och försmäktar,

Libanon blyges och står förvissnat,

Saron har blivit likt en hedmark,

Basans och Karmels skogar fälla sina löv.

033:010 Men nu vill jag stå upp,

säger HERREN,

nu vill jag resa mig upp,

nu vill jag upphäva mig.

033:011 Med halm gån I havande,

och strå föden I;

edert raseri är en eld,

som skall förtära eder själva.

033:012 Folken skola förbrännas

och bliva till aska,

ja, likna avhugget törne,

som brinner upp i eld.

033:013 Så hören nu, I som fjärran ärer,

vad jag har gjort;

förnimmen min makt,

I som nära ären.

033:014 Syndarna i Sion bliva förskräckta,

bävan griper de gudlösa.

»Vem av oss kan härda ut

vid en förtärande eld,

vem av oss kan bo

vid en evig glöd?»

033:015 Den som vandrar i rättfärdighet

och talar, vad rätt är,

den som föraktar, vad som vinnes

genom orätt och våld,

och den som avhåller sina händer

från att taga mutor,

den som tillstoppar sina öron

för att icke höra om blodsgärningar

och tillsluter sina ögon

för att icke se, vad ont är,

033:016 han skall bo på höjderna,

klippfästen skola vara hans värn,

sitt bröd skall han få,

och vatten skall han hava beständigt.

033:017 Ja, dina ögon skola skåda

en konung i hans härlighet,

de skola blicka ut

över ett vidsträckt land.

033:018 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka

på förskräckelsens tid:

»Var är nu skatteräknaren,

var är nu skattevägaren,

var är den som räknade tornen?»

033:019 Du slipper då att se

det fräcka folket,

folket, vars obegripliga språk

man ej kunde förstå,

vars stammande tungomål

ingen kunde tyda.

033:020 Men skåda på Sion,

våra högtiders stad,

låt dina ögon betrakta Jerusalem:

det är en säker boning,

ett tält, som icke flyttas bort,

ett vars pluggar

aldrig ryckas upp

och av vars streck

intet enda brister sönder.

033:021 Ja, vi hava där

HERREN, den väldige;

han är för oss såsom floder

och breda strömmar;

ingen roddflotta kommer där fram,

och det väldigaste skepp kan ej fara däröver.

033:022 Ty HERREN är vår domare,

HERREN är vår härskare,

HERREN är vår konung,

han frälsar oss.

033:023 Dina tåg hänga slappa,

de hålla ej masten stadig,

ej seglet spänt.

Men då skall rövat gods

utskiftas i myckenhet,

ja, också de lama

skola då taga byte.

033:024 Och ingen av invånarna

skall säga: »Jag är svag»,

ty folket, som där bor,

har fått sin missgärning förlåten.

034:001 Träden fram, I folk, och hören;

I folkslag, akten härpå.

Jorden höre och allt vad på den är,

jordens krets och vad som alstras därav.

034:002 Ty HERREN är förtörnad på alla folk

och vred på all deras här;

han giver dem till spillo,

han överlämnar dem till att slaktas.

034:003 Deras slagna kämpar ligga bortkastade,

och stank stiger upp från deras döda kroppar,

och bergen flyta av deras blod.

034:004 Himmelens hela härskara förgås,

och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle;

hela dess härskara faller förvissnad ned,

lik vissnade löv från vinrankan,

lik vissnade blad ifrån fikonträdet.

034:005 Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen;

se, det far ned på Edom till dom,

på det folk jag har givit till spillo.

034:006 Ja, ett svärd har HERREN,

det dryper av blod

och är dränkt i fett,

i lamms och bockars blod,

i fett ifrån vädurars njurar;

ty HERREN anställer ett offer i Bosra,

ett stort slaktande i Edoms land.

034:007 Vildoxar fällas ock därvid,

tjurar, både små och stora.

Deras land dricker sig rusigt av blod,

och deras jord bliver dränkt i fett.

034:008 Ty detta är en HERRENS hämndedag,

ett vedergällningens år,

då han utför Sions sak.

034:009 Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära

och dess jord till svavel;

ja, dess land bliver förbytt

i brinnande tjära.

034:010 Varken natt eller dag skall den branden slockna,

evinnerligen skall röken därav stiga upp.

Från släkte till släkte skall landet ligga öde,

aldrig i evighet

skall någon gå där fram.

034:011 Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning,

uvar och korpar skola bo däri;

ty förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod

skall han låta komma däröver.

034:012 Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där,

som kunna utropa någon till konung;

och alla dess furstar få en ände.

034:013 Dess palatser fyllas av törne,

nässlor och tistlar växa i dess fästen;

och det bliver en boning för ökenhundar

och ett tillhåll för strutsar.

034:014 Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,

och gastar ropa där till varandra;

ja, där kan Lilit få ro,

där kan hon finna en vilostad.

034:015 Där reder pilormen sitt bo

och lägger sina ägg

och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd;

ja, där komma gamarna tillhopa,

den ene möter där den andre.

034:016 Söken efter i HERRENS bok

och läsen däri;

icke ett enda av de djuren

skall utebliva,

det ena skall icke fåfängt

söka det andra.

Ty det är hans mun, som bjuder det,

det är hans Ande, som samlar dem tillhopa.

034:017 Det är han, som kastar

lott för dem,

hans hand tillskiftar dem

deras mark efter mätsnöre;

till evig tid skola de hava den till besittning,

från släkte till släkte bo därpå.

035:001 Öknen och ödemarken skola glädja sig,

och hedmarken skall fröjdas

och blomstra såsom en lilja.

035:002 Den skall blomstra skönt och fröjda sig,

ja, fröjda sig och jubla;

Libanons härlighet skall bliva den given,

Karmels och Sarons prakt.

Ja, de skola få se

HERRENS härlighet,

vår Guds prakt.

035:003 Stärken maktlösa händer,

given kraft åt vacklande knän.

035:004 Sägen till de försagda:

»Varen frimodiga, frukten icke.»

Se, eder Gud

kommer med hämnd;

vedergällning kommer från Gud,

ja, själv kommer han och frälsar eder.

035:005 Då skola de blindas ögon öppnas

och de dövas öron upplåtas.

035:006 Då skall den lame hoppa såsom en hjort,

och den stummes tunga skall jubla.

Ty vatten skola bryta fram i öknen

och strömmar på hedmarken.

035:007 Av förbränt land skall bliva en sjö

och av torr mark vattenkällor;

på den plats, där ökenhundar lägrade sig,

skall växa gräs jämte vass och rör.

035:008 Och en banad väg, en farväg,

skall gå där fram,

och den skall kallas »den heliga vägen»;

ingen oren skall färdas därpå,

den skall vara för dem själva.

Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse,

om han ock hör till de fåkunniga.

035:009 Där skall icke vara något lejon,

ej heller skall något annat vilddjur komma dit.

Intet sådant skall finnas där,

men ett frälsat folk skall vandra på den.

035:010 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka

och komma till Sion med jubel;

evig glädje skall kröna deras huvuden,

fröjd och glädje skola de undfå,

men sorg och suckan skola fly bort.

036:001 Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår hände sig, att

Sanherib, konungen i Assyrien, drog upp och angrep alla befästa

städer i Juda och intog dem.

036:002 Och konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Rab-Sake med en

stor här till Jerusalem mot konung Hiskia; och han stannade vid

Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.

036:003 Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren

Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till honom.

036:004 Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den

store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en

förtröstan, som du nu har hängivit dig åt?

036:005 Jag säger: Det är allenast munväder, att du vet råd och har makt

att föra kriget. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt

dig upp mot mig?

036:006 Du förtröstar väl på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när

någon stöder sig på den, går den i i hans hand och genomborrar

den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som

förtrösta på honom.

036:007 Eller säger du kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår

Gud?' Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia

avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta

altare skolen I tillbedja'?

036:008 Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill

giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till

dem.

036:009 Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av

min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till

Egypten i hopp om att så få vagnar och ryttare!

036:010 Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till

detta land för att fördärva det? Nej, det är HERREN, som har

sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

036:011 Då sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina

tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke

till oss på judiska inför folket som står på muren.»

036:012 Men Rab-Sake svarade: »Är det då till din herre och till dig,

som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke

fastmer till de män som sitta på muren och som jämte eder skola

nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»

036:013 Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på

judiska och sade: »Hören den store konungens, den assyriske

konungens, ord.

036:014 Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår

icke rädda eder.

036:015 Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,

därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss; denna

stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'

036:016 Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören

upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var

och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och

en ur sin brunn,

036:017 till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt

edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och

vingårdar.

036:018 Låten icke Hiskia förleda eder, när han säger: 'HERREN skall

rädda oss.' Har väl någon av de andra folkens gudar räddat sitt

land ur den assyriske konungens hand?

036:019 Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims gudar?

Eller hava de räddat Samaria ur min hand?

036:020 Vilken bland dessa länders alla gudar har väl räddat sitt land

ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall rädda Jerusalem

ur min hand?»

036:021 Men de tego och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så

bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»

036:022 Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna

och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna

kläder och berättade för honom, vad Rab-Sake hade sagt.

037:001 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och

höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.

037:002 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste

bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten

Jesaja, Amos' son.

037:003 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och

smälekens dag är denne dag, ty fostren hava väl kommit fram till

födseln, men kraft att föda finnes icke.

037:004 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra Rab-Sakes ord, med vilka

hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda

den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som

han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den

kvarleva som ännu finnes.»

037:005 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,

037:006 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så

säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem, med

vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.

037:007 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han på

grund av ett rykte som han skall få höra vänder tillbaka till

sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget

land.»

037:008 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen

upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört, att han hade

brutit upp från Lakis.

037:009 Men när Sanherib fick höra sägas om Tirhaka, konungen i

Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom,

skickade han, så snart han hörde detta, sändebud till Hiskia och

sade:

037:010 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,

som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:

'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens

hand.'

037:011 Du har ju hört, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla

andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle

nu bliva räddad!

037:012 Hava väl de folk, som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef

och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?

037:013 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över

Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

037:014 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det,

gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför

HERRENS ansikte.

037:015 Och Hiskia bad till HERREN och sade:

037:016 »HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du

allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har

gjort himmel och jord.

037:017 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och

se. Ja, hör alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har

smädat den levande Guden.

037:018 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött alla

länder såsom ock sitt eget land.

037:019 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga

gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde

de förgöra dem.

037:020 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla

riken på jorden förnimma, att du, HERRE, är den ende.»

037:021 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och lät säga: »Så

säger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett angående

Sanherib, konungen i Assyrien:

037:022 Detta är det ord, som HERREN har talat om honom:

Hon föraktar dig och bespottar dig,

jungfrun dottern Sion;

hon skakar huvudet efter dig,

dottern Jerusalem.

037:023 Vem har du smädat och hädat,

och mot vem har du upphävt din röst?

Alltför högt har du upplyft dina ögon--

ja, mot Israels Helige.

037:024 Genom dina tjänare smädade du HERREN,

när du sade: 'Med mina många vagnar

drog jag upp på bergens höjder,

längst upp på Libanon;

jag högg ned dess höga cedrar

och väldiga cypresser;

jag trängde fram till dess översta höjder,

dess frodigaste skog;

037:025 jag grävde brunnar

och drack ut vatten,

och med min fot uttorkade jag

alla Egyptens strömmar.'

037:026 Har du icke hört, att jag för länge sedan

beredde detta?

Av ålder bestämde jag ju så;

och nu har jag fört det fram:

du fick makt att ödelägga befästa städer

till grusade stenhopar.

037:027 Deras invånare blevo maktlösa,

de förfärades och stodo med skam.

Det gick dem såsom gräset på marken

och gröna örter,

såsom det som växer på taken,

och säd, som förgås,

förrän strået har vuxit upp.

037:028 Om du sitter eller går ut

eller går in, så vet jag det,

och huru du rasar mot mig.

037:029 Men då du nu så rasar mot mig

och då ditt övermod har nått till mina öron,

skall jag sätta min krok i din näsa

och mitt betsel i din mun

och föra dig tillbaka samma väg,

som du har kommit på.

037:030 Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta,

vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd, men

det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar

och äta deras frukt.

037:031 Och den räddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall åter

skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.

037:032 Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från

Sions berg. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

037:033 Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:

Han skall icke komma in i denna stad

och icke skjuta någon pil ditin;

han skall icke mot den föra fram någon sköld

eller kasta upp någon vall mot den.

037:034 Samma väg han kom skall han vända tillbaka,

och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.

037:035 Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad

för min tjänare Davids skull.»

037:036 Och HERRENS ängel gick ut och slog i assyriernas läger ett

hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon

kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt.

037:037 Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;

och han stannade sedan i Nineve.

037:038 Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han

dräpt med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser; därefter

flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon

blev konung efter honom.

038:001 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'

son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:

Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»

038:002 Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN.

038:003 Och han sade: »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat

inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort, vad gott

är i dina ögon.» Och Hiskia grät bitterligen.

038:004 Då kom HERRENS ord till Jesaja: han sade:

038:005 »Gå och säg till Hiskia: Så säger HERREN, din fader Davids Gud:

Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall

föröka din livstid med femton år;

038:006 jag skall ock rädda dig och denna stad ur den assyriske

konungens hand. Ja, jag skall beskärma denna stad.

038:007 Och detta skall för dig vara tecknet från HERREN därpå att HERREN

skall göra, vad han nu har lovat:

038:008 se, solvisarskuggan, som nu på Ahas' solvisare har gått nedåt

med solen, skall jag låta gå tio steg tillbaka.» Så gick solen

tillbaka på solvisaren de tio steg, som den reda hade lagt till

rygga.

038:009 En sång, skriven av Hiskia, Juda konung, när han hade varit sjuk

och tillfrisknat från sin sjukdom:

038:010 Jag tänkte: Jag går hädan

i mina bästa dagar,

in genom dödsrikets portar;

jag varder berövad återstoden av mina år.

038:011 Jag tänkte: Jag får icke mer se HERREN,

HERREN i de levandes land.

Hos dem som bo i förgängelsens rike

får jag ej mer skåda människor.

038:012 Min hydda ryckes upp och flyttas bort ifrån mig

såsom en herdes tält.

Jag har vävt mitt liv till slut såsom en vävare sin väv,

och jag skäres nu ned från bommen;

innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig.

038:013 Jag måste ryta såsom ett lejon intill morgonen;

så krossas alla bin i min kropp.

Ja, innan dagen har gått över till natt, är du färdig med mig.

038:014 Jag klagade såsom en svala, såsom en trana,

jag suckade såsom en duva;

matta blickade mina ögon mot höjden:

»HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.»

038:015 Men vad skall jag väl säga,

då han nu har talat till mig

och själv utfört sitt verk?

I ro får jag nu leva alla mina år till slut

efter all min själs bedrövelse.

038:016 Herre, sådant länder till liv,

min ande har i allo sitt liv därav.

Och så helar du mig--ja, giv mig liv!

038:017 Se till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig.

I din kärlek räddade du min själ

ifrån förintelsens grop,

i det du kastade alla mina synder

bakom din rygg.

038:018 Ty dödsriket tackar dig icke,

döden prisar dig icke,

och de som hava farit ned i graven hoppas ej mer

på din trofasthet.

038:019 De som leva, de som leva, de tacka dig,

såsom ock jag nu gör;

och fäderna göra din trofasthet

kunnig för barnen.

038:020 HERREN skall frälsa mig,

och mina sånger skola vi då spela

i alla våra livsdagar

däruppe i HERRENS hus.

038:021 Och Jesaja tillsade, att man skulle taga en fikonkaka och lägga

den såsom plåster på bulnaden, så skulle han tillfriskna.

038:022 Men Hiskia sade: »Vad för ett tecken gives mig därpå att jag

skall få gå upp i HERRENS hus?»

039:001 Vid samma tid sände Merodak-Baladan, Baladans son, konungen i

Babel, brev och skänker till Hiskia; och han fick höra, att

denne hade varit sjuk, men blivit återställd.

039:002 Och Hiskia gladde sig över deras ankomst och visade dem sitt

förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och

sina dyrbara oljor och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i

hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans

ägo, som han icke visade dem.

039:003 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:

»Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»

Hiskia svarade: »De hava kommit till mig ifrån fjärran land,

ifrån Babel.»

039:004 Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:

»Allt som är i mitt hus hava de sett: intet finnes i mina

skattkamrar, som jag icke har visat dem.»

039:005 Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERREN Sebaots ord:

039:006 Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus och som

dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till

Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.

039:007 Och söner till dig, de som skola utgå av dig och som du skall

föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den

babyloniske konungens palats.»

039:008 Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord, som du har

talat.» Och han sade ytterligare: »Frid och trygghet skola ju

få råda i min tid.»

040:001 Trösten, trösten mitt folk,

säger eder Gud.

040:002 Talen ljuvligt till Jerusalem

och prediken för det,

att dess vedermöda är slut,

att dess missgärning är försonad

och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand

för all sina synder.

040:003 Hör, man ropar;

»Bereden väg

för HERREN i öknen,

banen på hedmarken

en jämn väg för vår Gud.

040:004 Alla dalar skola höjas

och alla berg och höjder sänkas;

vad ojämnt är skall jämnas,

och vad oländigt är skall bliva slät mark.

040:005 HERRENS härlighet skall varda uppenbarad,

och allt kött skall tillsammans se den.

Ty så har HERRENS mun talat.»

040:006 Hör, någon talar: »Predika!»,

och en annan svarar: »Vad skall jag predika?»

»Allt kött är gräs

och all dess härlighet såsom ett blomster på marken.

040:007 Gräset torkar bort,

blomstret förvissnar,

när HERRENS andedräkt blåser därpå.

040:008 Gräset torkar bort,

blomstret förvissnar,

men vår Guds ord

förbliver evinnerligen.»

040:009 Stig upp på ett högt berg,

Sion, du glädjens budbärarinna;

häv upp din röst med kraft,

Jerusalem, du glädjens budbärarinna:

häv upp den utan fruktan,

säg till Juda stöder:

»Se, där är eder Gud!»

040:010 Ja, Herren, HERREN kommer

med väldighet,

och hans arm visar sin makt.

Se, han har med sig sin lön,

och hans segerbyte går framför honom.

040:011 Han för sin hjord i bet såsom en herde,

han samlar lammen i sin famn

och bär dem i sitt sköte

och sakta för han moderfåren fram.

040:012 Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand

och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar?

Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått?

Vem väger bergen på en våg

och höjderna på en viktskål?

040:013 Vem kan utrannsaka HERRENS Ande,

och vem kan giva honom råd och undervisa honom?

040:014 Går han till råds med någon,

för att denne skall giva honom förstånd

och lära honom den rätta stigen,

lära honom kunskap

och visa honom förståndets väg?

040:015 Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret

och såsom ett grand på vågskålen;

se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn.

040:016 Libanons skog vore icke nog till offerved

och dess djur icke nog till brännoffer.

040:017 Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom;

såsom alls intet och idel tomhet aktas de av honom.

040:018 Vid vem viljen I då likna Gud,

och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida?

040:019 Månne ett avgudabeläte?--det gjutes av någon konstnär,

och guldsmeden överdrager det sedan med guld,

och med silverkedjor pryder så guldsmeden det.

040:020 Den som icke har råd att offra så mycket,

han väljer ut ett stycke trä, som icke ruttnar,

och söker sig en förfaren konstnär,

som kan förfärdiga ett beläte, som ej faller omkull.

040:021 Haven I då intet förstånd?

Hören I då intet?

Blev detta icke förkunnat

för eder från begynnelsen?

Haven I icke förstått,

vad jordens grundvalar säga?

040:022 Han är den som tronar över jordens rund,

och dess inbyggare äro såsom gräshoppor;

han är den som utbreder himmelen såsom ett flor

och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder.

040:023 Han är den som gör furstarna till intet,

förvandlar domarna på jorden till idel tomhet.

040:024 Knappt äro de planterade,

knappt äro de sådda,

knappt har deras stam

slagit rot i jorden,

så blåser han på dem, och de förtorka,

och en stormvind för dem bort såsom strå.

040:025 Vid vem viljen I då likna mig, så agg jag skulle vara såsom han?

säger den Helige.

040:026 Lyften upp edra ögon mot höjden

och sen: vem har skapat allt detta?

Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar;

han nämner dem alla vid namn.

Så stor är hans makt, så väldig hans kraft,

att icke en enda utebliver.

040:027 Huru kan du säga sådant, du Jakob,

och tala så, du Israel:

»Min väg är fördold för HERREN,

och min rätt är försvunnen för min Gud»?

040:028 Vet du då icke,

har du ej hört det,

att HERREN är en evig Gud,

han som har skapat jordens ändar?

Han bliver ej trött och uppgives icke,

hans förstånd är outrannsakligt.

040:029 Han giver den trötte kraft

och förökar den maktlöses styrka.

040:030 Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas,

och unga män kunna falla;

040:031 men de som bida efter HERREN hämta ny kraft,

de få nya vingfjädrar såsom örnarna.

Så hasta de åstad utan att uppgivas,

de färdas framåt utan att bliva trötta.

041:001 Tigen, I havsländer, och lyssnen till mig,

och må folken hämta ny kraft;

må de så komma fram och tala,

ja, låt oss med varandra träda inför rätta.

041:002 Vem har i öster låtit denne uppstå,

som mötes av seger, var han går fram?

Vem giver folkslag i hans våld

och gör honom till härskare över konungar?

Vem gör deras svärd till stoft

och deras bågar till strå som föres bort av vinden?

041:003 Han förjagar dem, där han går lyckosam fram,

vanliga vägar trampar icke hans fot.

041:004 Vem har verkat och utfört detta?

Det har han som från begynnelsen

kallade människors släkten fram:

jag, HERREN, som är den förste

och som intill det sista är densamme.

041:005 Havsländerna se det och frukta,

och jordens ändar förskräckas.

Man närmar sig till varandra och kommer tillhopa.

041:006 Den ene vill hjälpa den andre;

han säger till den andre: »Fatta mod!»

041:007 Träsnidaren sätter mod i guldsmeden,

bleckslagaren i den som hamrar på städ.

Han säger om lödningen: »Den är god»

och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull.

041:008 Men du Israel, min tjänare,

du Jakob, som jag har utvalt,

du ättling av Abraham, min vän,

041:009 du som jag har hämtat från jordens ändar

och kallat hit från dess yttersta hörn

och till vilken jag har sagt: »Du är min tjänare,

dig har jag utvalt och icke försmått»,

041:010 frukta icke, ty jag är med dig;

var ej försagd, ty jag är din Gud.

Jag styrker dig, jag hjälper dig ock,

jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.

041:011 Se, alla som äro dig hätska

skola komma på skam och blygas;

dina motståndare skola bliva till intet

och skola förgås.

041:012 Du skall söka efter dina vedersakare,

men icke finna dem;

ja, de som strida mot dig skola bliva till intet

och få en ände.

041:013 Ty jag är HERREN, din Gud, som håller dig

vid din högra hand

och som säger till dig: Frukta icke,

jag hjälper dig.

041:014 Så frukta nu icke, du mask Jakob,

du Israels lilla hop.

Jag hjälper dig, säger HERREN;

din förlossare är Israels Helige.

041:015 Se, jag gör dig till en tröskvagn,

ny och med skarpa taggar,

så att du skall söndertröska berg och krossa dem till stoft

och göra höjder lika agnar.

041:016 Du skall kasta dem med kastskovel,

och vinden skall föra dem bort

och stormen förskingra dem;

men du själv skall fröjda dig i HERREN

och berömma dig av Israels Helige.

041:017 De betryckta och fattiga

söka förgäves efter vatten,

deras tunga försmäktar av törst;

men jag, HERREN, skall bönhöra dem,

jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.

041:018 Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna

och källor i dalarna;

jag skall göra öknen till en vattenrik sjö

och torrt land till källsprång.

041:019 Och jag skall låta cedrar och akacieträd växa upp i öknen

jämte myrten och olivträd

och skall på hedmarken plantera cypress

tillsammans med alm och buxbom,

041:020 för att man skall både se och veta

och akta på och förstå,

att HERRENS hand har gjort detta,

att Israels Helige har skapat det.

041:021 Så träden nu fram med eder sak,

säger HERREN;

kommen med edra bevis,

säger Jakobs konung.

041:022 Ja, må man komma med dem

och förkunna för oss, vad som skall ske.

Var äro edra forna utsagor?

Läggen fram dem, för att vi må akta på dem

och se till, huru de hava gått i fullbordan.

Eller låten oss höra, vad som nu skall komma,

041:023 förkunnen, vad framdeles skall hända,

för att vi må se, att I ären gudar.

Ja, gören någonting, vad det nu vara må,

så att vi alla häpna, när vi se det.

041:024 Men se, I ären ett intet,

och edert verk är alls intet;

den som utväljer eder är en styggelse.

041:025 Jag lät i norr en man uppstå, och han kom,

ja, i öster en som skulle åkalla mitt namn;

och han skulle gå fram över landsherrarna, såsom vore de lerjord,

lik en krukmakare, som trampar lera.

041:026 Vem förkunnade detta förut, så att vi fingo veta det,

eller i förväg, så att vi kunde säga: »Du hade rätt»?

Ingen fanns, som förkunnade det,

ingen, som lät oss höra det,

ingen, som hörde eder tala därom.

041:027 Jag är den förste, som säger till Sion: »Se, se där äro de»,

den förste, som bringar Jerusalem detta glädjens budskap.

041:028 Jag ser mig om, men här finnes ingen,

ingen bland dessa, som kan giva besked;

ingen som kan giva ett svar på min fråga.

041:029 Se, de äro allasammans fåfänglighet,

deras verk äro ett intet,

deras beläten vind och tomhet.

042:001 Se, över min tjänare som jag uppehåller,

min utkorade, till vilken min själ har behag,

över honom har jag låtit min Ande komma;

han skall utbreda rätten bland folken.

042:002 Han skall icke skria eller ropa

och icke låta höra sin röst på gatorna.

042:003 Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa,

och en tynande veke skall han icke utsläcka;

han skall i trofasthet utbreda rätten.

042:004 Hans kraft skall icke förtyna eller brytas,

intill dess att han har grundat rätten på jorden;

havsländerna vänta efter hans lag.

042:005 Så säger Gud, HERREN,

han som har skapat himmelen och utspänt den,

han som har utbrett jorden med vad som alstras därav,

han som har givit liv åt folket som är därpå

och ande åt dem som vandra där:

042:006 Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet,

och jag vill fatta dig vid handen

och bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket

och sätta dig till ett ljus för folkslagen,

042:007 för att du må öppna blinda ögon

och föra fångar ut ur fängelset,

ja, ur fångenskapen dem som sitta i mörkret.

042:008 Jag, HERREN, det är mitt namn;

och jag giver icke min ära åt någon annan

eller mitt lov åt belätena.

042:009 Se, vad jag förut förkunnade, det har nu kommit.

Nu förkunnar jag nya ting;

förrän de visa sig,

låter jag eder höra om dem.

042:010 Sjungen till HERRENS ära en ny sång,

hans lov från jordens ända,

I som faren på havet, så ock allt vad däri är,

I havsländer med edra inbyggare;

042:011 stämmen upp, du öken med dina städer

och I byar, där Kedar bor;

jublen, I klippornas invånare,

ropen från bergens toppar.

042:012 Given HERREN ära

och förkunnen hans lov i havsländerna.

042:013 HERREN drager ut såsom en hjälte,

han eggar upp sig till iver såsom en krigare;

han uppgiver härskri, han ropar högt

och visar sin makt mot sina fiender.

042:014 I lång tid har jag tegat,

jag höll mig stilla och betvang mig;

men nu skall jag höja rop såsom en barnaföderska,

jag vill skaffa mig luft och andas ut.

042:015 Jag skall föröda berg och höjder

och låta allt gräs på dem förtorka;

jag skall göra strömmar till land

och låta allt gräs på dem förtorka;

jag skall göra strömmar till land

och låta sjöar torka ut.

042:016 Och de blinda skall jag leda

på en väg som de icke känna;

på stigar som de icke känna

skall jag föra dem.

Jag skall göra mörkret framför dem till ljus

och det som är ojämnt till jämn mark.

Detta är, vad jag skall göra,

och jag skall ej rygga mitt ord.

042:017 Men de som förtrösta på skurna beläten

och som säga till gjutna beläten:

»I ären våra gudar»,

de skola vika tillbaka

och stå där med skam.

042:018 Hören, I döve;

I blinde, skåden och sen.

042:019 Vem är blind, om icke min tjänare,

och så döv som den budbärare jag sänder åstad?

042:020 Du har fått se mycket,

men du aktar icke därpå;

fastän öronen hava blivit öppnade,

lyssnar ingen till.

042:021 Det är HERRENS behag, för hans rättfärdighets skull,

att han vill låta sin lag komma till makt och ära.

042:022 Men detta är ett plundrat och skövlat folk;

dess ynglingar äro alla lagda i bojor,

och i fängelser hållas de gömda,

de hava blivit givna till plundring,

och ingen finnes, som räddar,

till skövling, och ingen säger:

»Giv tillbaka.»

042:023 Ack att någon bland eder ville lyssna härtill,

för framtiden giva akt och höra härpå!

042:024 Vem har lämnat Jakob till skövling

och Israel i plundrares våld?

Har icke HERREN gjort det;

han, mot vilken vi hava syndat,

han, på vilkens vägar

man icke ville vandra

och på vilkens lag

man icke ville höra?

042:025 Därför utgöt han över dem i sin vrede

förtörnelse och krigets raseri.

Och de förbrändes därav runt omkring,

men besinnade det icke;

de förtärdes därav,

men aktade icke därpå.

043:001 Men nu säger HERREN så,

han som har skapat dig, Jakob,

han som har danat dig, Israel:

Frukta icke, ty jag har förlossat dig,

jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.

043:002 Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig,

eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig;

måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd,

och lågorna skola ej förtära dig.

043:003 Ty jag är HERREN, din Gud,

Israels Helige, din frälsare;

jag giver Egypten till lösepenning för dig,

Etiopien och Seba i ditt ställe.

043:004 Eftersom du är så dyrbar i mina ögon,

så högt aktad och så älskad av mig,

därför giver jag människor till lösen för dig

och folk till lösen för ditt liv.

043:005 Frukta då icke, ty jag är med dig.

Jag skall låta dina barn komma från öster,

och från väster skall jag samla dig tillhopa.

043:006 Jag skall säga till Norden: »Giv hit»

och till södern: »Förhåll mig dem icke;

för hit mina söner ifrån fjärran

och mina döttrar ifrån jordens ända,

043:007 envar som är uppkallad efter mitt namn

och som jag har skapat till min ära,

envar som jag har danat och gjort.»

043:008 För hitut det blinda folket, som dock har ögon,

och de döva, som dock hava öron.

043:009 Alla folk hava kommit tillsammans,

folkslagen samla sig tillhopa.

Vem bland dem finnes, som skulle kunna förutsäga sådant?

Må de låta oss höra sina forna utsagor.

Må de ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt,

så att dessa, när de höra det, kunna säga: »Det är sant.»

043:010 Men I ären mina vittnen, säger HERREN,

I ären min tjänare, den som jag har utvalt,

på det att I mån veta och tro mig

och förstå, att det är jag;

före mig är ingen Gud danad,

och efter mig skall ingen komma.

043:011 Jag, jag är HERREN,

och förutom mig finnes ingen frälsare.

043:012 Jag har förkunnat det och skaffat frälsning,

jag har kungjort det och ingen främmande gud bland eder.

I ären mina vittnen, säger HERREN;

och jag är Gud.

043:013 Ja, allt framgent är jag densamme,

och ingen kan rädda från min hand.

När jag vill göra något, vem kan då avvända det?

043:014 Så säger HERREN, eder förlossare,

Israels Helige:

För eder skull sänder jag mitt bud mot Babel,

och jag skall driva dem allasammans på flykten,

jag skall driva kaldéerna ned på skeppen som voro deras fröjd.

043:015 Jag är HERREN, eder Helige,

Israels skapare, eder konung.

043:016 Så säger HERREN,

han som gör en väg i havet,

en stig i väldiga vatten,

043:017 han som för vagnar och hästar ditut,

ja, härskara och och stridsmakt,

sedan ligga de där tillhopa och kunna icke stå upp,

de äro utsläckta, de hava slocknat såsom en veke:

043:018 Tänken icke på vad förr har varit,

akten icke på vad fordom har skett.

043:019 Se, jag vill göra något nytt.

Redan nu visar det sig; märken I det icke?

Ja, jag skall göra en väg i öknen

och strömmar i ödemarken,

043:020 så att markens djur skola ära mig,

schakaler och strutsar,

därför att jag låter vatten flyta i öknen,

strömmar i ödemarken,

så att mitt folk, min utkorade, kan få dricka.

043:021 Det folk, som jag har danat åt mig,

skall förtälja mitt lov.

043:022 Men icke har du, Jakob, kallat mig hit,

i det du har gjort dig möda för min skull, du Israel.

043:023 Icke har du framburit åt mig dina brännoffersfår

eller ärat mig med dina slaktoffer;

icke har jag vållat dig arbete med spisoffer,

ej heller möda med rökelse.

043:024 Icke har du köpt kalmus åt mig för dina penningar

eller mättat mig med dina slaktoffers fett.

Nej, du har vållat mig arbete genom dina synder

och möda genom dina missgärningar.

043:025 Jag, jag är den som utplånar

dina överträdelser för min egen skull,

och dina synder kommer jag icke mer ihåg.

043:026 Låt mig höra, vad du har att säga,

och låt oss gå till rätta med varandra;

tala du, för att du må finnas rättfärdig.

043:027 Men se, redan din stamfader syndade,

och de som förde din talan begingo överträdelser mot mig.

043:028 Därför har jag måst låta helgedomens furstar utstå vanära

och har överlämnat Jakob åt tillspillogivning,

Israel åt försmädelse.

044:001 Men hör nu, du Jakob, min tjänare,

du Israel, som jag har utvalt.

044:002 Så säger HERREN, han som har skapat dig,

han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig:

Frukta icke, du min tjänare Jakob,

du Jesurun, som jag har utvalt.

044:003 Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga

och strömmar över det torra;

jag skall utgjuta min Ande över din barn

och min välsignelse över dina telningar,

044:004 så att de växa upp mitt ibland gräset

såsom pilträd vid vattenbäckar.

044:005 Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag»,

och den andre skall åberopa Jakobs namn,

och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen»

och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.

044:006 Så säger HERREN, Israels konung,

och hans förlossare, HERREN Sebaot:

Jag är den förste, och jag är den siste,

och förutom mig finnes ingen Gud.

044:007 Och vem talar, såsom jag har gjort,

alltsedan jag lät urtidsfolket framträda?

Må han förkunna det och lägga det fram för mig.

Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.

044:008 Frukten icke och varen icke förskräckta.

Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta

och förkunnat det? I ären ju mina vittnen.

Finnes väl någon Gud förutom mig?

Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

044:009 Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar

kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå

intet; därför måste de ock komma på skam.

044:010 Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom

till intet gagn.

044:011 Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro

ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och

träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på

skam.

044:012 Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han

formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till

äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och

försaka att dricka, så att han bliver matt.

044:013 Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på

trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn

och märker ut det med passaren; och han gör så därav en

mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

044:014 Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig

ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt

sig lärkträd, och regnet giver dem växt.

044:015 Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och

värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men

därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör

därav ett beläte och faller ned för det.

044:016 En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del

därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter

sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag

varm, nu njuter jag av brasan.»

044:017 Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte,

och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför

det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.»--

044:018 Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras

ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet

begripa.

044:019 Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd,

att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på

kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle

jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned

för ett stycke trä?»

044:020 Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd

av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ,

icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min

högra hand.»

044:021 Tänk härpå, du Jakob,

du Israel, ty du är min tjänare;

jag har danat dig, ja, du är min tjänare.

Israel, du varder icke förgäten av mig.

044:022 Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln

och dina synder såsom en sky.

Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.

044:023 Jublen, I himlar,

ty HERREN utför sitt verk;

höjen glädjerop, I jordens djup,

bristen ut i jubel, I berg,

du skog med alla dina träd;

ty HERREN förlossar Jakob,

han bevisar sig härlig i Israel.

044:024 Så säger HERREN, din förlossare,

han som danade dig redan i moderlivet:

»Jag, HERREN, är den som för allt,

den som ensam utspänner himmelen

och utan någons hjälp breder ut jorden.

044:025 Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet

och gör spåmännen till dårar,

den som låter de vise komma till korta

och gör deras klokhet till dårskap,

044:026 men som låter sin tjänares ord bliva beståndande

och fullbordar sina sändebuds rådslag.

Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott»

och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda;

jag skall upprätta ruinerna där.»

044:027 Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut;

dina strömmar vill jag låta uttorka.»

044:028 Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde,

han skall fullborda all min vilja,

och han skall säga om Jerusalem:

'Det skall bliva uppbyggt'

och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

045:001 Så säger HERREN till sin smorde,

till Kores som jag har fattat vid hans högra hand,

då jag nu vill slå ned folken inför honom

och lösa svärdet från konungarnas länd,

då jag vill öppna dörrarna för honom

så att inga portar mer äro stängda:

045:002 Själv skall jag gå framför dig,

backarna skall jag jämna ut;

kopparportarna skall jag krossa,

och järnbommarna skall jag bryta sönder.

045:003 Och jag skall giva dig dolda skatter

och bortgömda rikedomar,

för att du må förnimma, att jag, HERREN, är den

som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud.

045:004 För min tjänare Jakobs skull,

för Israels, min utkorades, skull

kallade jag dig vid ditt namn

och gav dig ärenamn, innan du kände mig.

045:005 Jag är HERREN och eljest ingen,

utom mig finnes ingen Gud;

innan du kände mig, omgjordade jag dig,

045:006 för att man skulle förnimma både i öster och i väster,

att alls ingen finnes förutom mig,

att jag är HERREN och eljest ingen,

045:007 jag som danar ljuset och skapar mörkret,

jag som giver lyckan och skapar olyckan.

Jag, HERREN, är den som gör allt detta.

045:008 Drypen, I himlar därovan,

och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned.

Må jorden öppna sig,

och må dess frukt bliva frälsning;

rättfärdighet låte den ock växa upp.

Jag, HERREN, skapar detta.

045:009 Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare,

ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord!

Skall väl leret säga till krukmakaren: »Vad kan du göra?»

Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer»?

045:010 Ve dig som säger till din fader: »Icke kan du avla barn»

och till hans hustru: »Icke kan du föda barn»!

045:011 Så säger HERREN,

Israels Helige, som ock är hans skapare:

Frågen mig om det tillkommande;

lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händer verk.

045:012 Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå;

det är mina händer, som hava utspänt himmelen,

och hela dess härskara har jag bådat upp.

045:013 Det är ock jag, som har låtit denne uppstå i rättfärdighet,

och alla hans vägar skall jag göra jämna.

Han skall bygga upp min stad

och släppa mina fångar lösa,

och det icke för betalning eller för gåvor,

säger HERREN Sebaot.

045:014 Så säger HERREN:

Vad egyptierna hava förvärvat med sitt arbete

och etiopiernas och Sebas resliga folk med sin handel,

det skall allt övergå i din hand och höra dig till.

De skola följa bakom dig,

i kedjor skola de gå.

Och de skola falla ned inför dig

och ställa sin bön till dig:

»Allenast i dig är Gud,

och eljest finnes ingen,

alls ingen annan Gud.»

045:015 Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud,

du Israels Gud, du frälsare

045:016 De komma alla på skam och varda till blygd,

de måste allasammans gå där med blygd,

alla avgudamakarna.

045:017 Men Israel bliver frälst genom HERREN

med en evig frälsning;

aldrig i evighet skolen I komma på skam

och varda till blygd.

045:018 Ty så säger HERREN,

han som har skapat himmelen,

han som är Gud,

han som har danat jorden och gjort den,

han som har berett den

och som icke har skapat den till att vara öde,

utan danat den till att bebos:

Jag är HERREN

och eljest ingen.

045:019 Jag har icke talat i det fördolda,

någonstädes i ett mörkt land;

jag har icke sagt till Jakobs släkt:

Förgäves skolen I söka mig.

Jag är HERREN, som talar sanning,

som förkunnar, vad rätt är.

045:020 Så församlen eder nu och kommen hit,

träden fram allasammans,

I räddade, som ären kvar av folken.

Ty de hava intet förstånd,

de som föra sina träbeläten omkring i högtidståg

och bedja till en gud

som icke kan frälsa.

045:021 Förkunnen något och läggen fram det;

alla tillhopa må rådslå därom.

Vem har långt förut låtit eder höra detta

och för länge sedan förkunnat det?

Har icke jag, HERREN, gjort det

jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes,

ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar,

nej, ingen finnes jämte mig.

045:022 Vänden eder till mig, så varden I frälsta,

I jordens alla ändar;

ty jag är Gud

och eljest ingen.

045:023 Jag har svurit vid mig själv,

från min mun har utgått ett sanningsord,

ett ord, som icke skall ryggas:

För mig skola alla knän böja sig,

och mig skola alla tungor giva sin ed.

045:024 Så har man betygat om mig:

Allenast hos HERREN finnes rättfärdighet och makt.

Till honom skola komma med blygd

alla de som hava varit honom hätska.

045:025 Ja, genom HERREN får all Israels släkt sin rätt,

och av honom skola de berömma sig.

046:001 Bel sjunker ned,

Nebo måste böja sig,

deras bilder lämnas

åt djur och fänad;

de som I förden omkring i högtidståg,

de lastas nu på ök

som bära sig trötta av bördan.

046:002 Ja, de måste båda böja sig och sjunka ned;

de kunna icke rädda någon börda,

själva vandra de bort i fångenskap.

046:003 Så hören nu på mig, I av Jakobs hus,

I alla som ären kvar av Israels hus,

I som haven varit lastade på mig allt ifrån moderlivet

och burna av mig allt ifrån modersskötet.

046:004 Ända till eder ålderdom är jag densamme,

och intill dess I varden grå, skall jag bära eder;

så har jag hittills gjort,

och jag skall också framgent hålla eder uppe,

jag skall bära och rädda eder.

046:005 Med vem viljen I likna och jämföra mig,

och med vem viljen I sammanställa mig,

så att jag skulle vara honom lik?

046:006 Man skakar ut guld ur pungen

och väger upp silver på vågen,

och så lejer man en guldsmed att göra det till en gud,

för vilken man kan falla ned och tillbedja.

046:007 Den lyfter man på axeln och bär den bort

och sätter ned den på dess plats,

för att den skall stå där och ej vika från stället.

Men ropar någon till den, så svarar den icke

och frälsar honom icke ur hans nöd.

046:008 Tänken härpå och kommen till förnuft;

besinnen eder, I överträdare.

046:009 Tänken på vad förr var, redan i forntiden;

ty jag är Gud och eljest ingen,

en Gud, vilkens like icke finnes;

046:010 jag som i förväg förkunnar, vad komma skall,

och långt förut, vad ännu ej har skett;

jag som säger: »Mitt rådslut skall gå i fullbordan,

och allt vad jag vill, det gör jag»;

046:011 jag som kallar på örnen från öster

och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man.

Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.

046:012 Så hören nu på mig, I stormodige,

I som menen, att hjälpen är långt borta.

046:013 Se, jag låter min hjälp nalkas, den är ej långt borta,

och min frälsning dröjer icke;

jag giver frälsning i Sion

och min härlighet åt Israel.

047:001 Stig ned och sätt dig i stoftet,

du jungfru dotter Babel,

sätt dig på jorden utan tron,

du kaldéernas dotter;

ty man skall icke mer kalla dig

»den bortklemade och yppiga».

047:002 Tag till kvarnen och mal mjöl,

lägg av din slöja,

lyft upp släpet, blotta benet,

vada genom strömmarna.

047:003 Din blygd skall varda blottad,

och din skam skall ses.

Hämnd skall jag utkräva

och ej skona någon människa.

047:004 Vår förlossares namn är HERREN Sebaot,

Israels Helige!

047:005 Sitt tyst och drag dig undan i mörkret,

du kaldéernas dotter;

ty du skall icke mer bliva kallad

»konungarikenas drottning».

047:006 Jag förtörnades på mitt folk,

jag ohelgade min arvedel

och gav dem i din hand.

Och du visade dem intet förbarmande;

på gamla män

lät du ditt ok tynga hårt.

047:007 Du tänkte: »Jag skall evinnerligen

förbliva en drottning»

därför ville du ej akta på

och tänkte ej på änden.

047:008 Så hör nu detta, du som lever i vällust,

du som tronar så trygg,

du som säger i ditt hjärta:

»Jag och ingen annan;

aldrig skall jag sitta såsom änka,

aldrig veta av, vad barnlöshet är.»

047:009 Se, båda dessa olyckor skola komma över dig med hast,

på en och samma dag:

både barnlöshet och änkestånd skola komma över dig

i fullaste mått,

trots myckenheten av dina trolldomskonster,

trots dina besvärjelsers starka kraft.

047:010 Du kände dig trygg i din ondska, du tänkte:

»Ingen ser mig.»

Din vishet och din kunskap var det,

som förförde dig,

så att du så sade i ditt hjärta:

»Jag och ingen annan.»

047:011 Därför skall en olycka komma över dig,

som du ej förmår besvärja bort,

och ett fördärv skall falla över dig,

som du icke skall kunna avvända;

ja, plötsligt skall ödeläggelse komma över dig,

när du minst anar det.

047:012 Träd fram med de besvärjelser och många trolldomskonster

som du har mödat dig med från din ungdom;

se till, om du så kan skaffa hjälp,

om du så kan skrämma bort faran.

047:013 Du har arbetat dig trött med dina många rådslag.

Må de nu träda fram,

må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen

och spana i stjärnorna

och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde

skall komma över dig.

047:014 Men se, de äro att likna vid strå

som brännes upp i eld,

de kunna icke rädda sitt liv

ur lågornas våld.

Detta är ju ingen koleld att värma sig framför,

ingen brasa att sitta vid.

047:015 Ja, så går det för dig med dem som du mödade dig för.

Och dina handelsvänner från ungdomstiden draga bort,

var och en åt sitt håll

och ingen finnes, som frälsar dig.

048:001 Hören detta, I av Jakobs hus,

I som ären uppkallade med Israels namn

och flutna ur Juda källa,

I som svärjen vid HERRENS namn

och prisen Israels Gud--

dock icke i sanning och rättfärdighet,

048:002 allt medan I kallen eder efter den heliga staden

och stödjen eder på Israels Gud,

på honom vilkens namn är HERREN Sebaot.

048:003 Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat;

av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom.

Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade.

048:004 Eftersom jag visste, att du var så styvsint,

ja, att din nacksena var av järn

och din panna av koppar,

048:005 därför förkunnade jag det för länge sedan

och lät dig höra därom, innan det skedde,

på det att du icke skulle kunna säga:

»Min gudastod har gjort det,

min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.»

048:006 Du hade hört det, nu kan du se alltsammans;

viljen I då icke erkänna det?

Nu låter jag dig åter höra om nya ting,

om fördolda ting som du ej har vetat av.

048:007 Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare,

och förrän i dag fick du icke höra om dem,

på det att du ej skulle kunna säga: »Det visste jag ju förut.»

048:008 Du fick icke förr höra något därom eller veta något därav,

ej heller kom det tidigare för dina öron,

eftersom jag visste, huru trolös du var

och att du hette »överträdare» allt ifrån moderlivet.

048:009 Men för mitt namns skull är jag långmodig,

och för min äras skull håller jag tillbaka min vrede,

så att du icke bliver utrotad.

048:010 Se, jag har smält dig, men silver har jag icke fått;

jag har prövat dig i lidandets ugn.

048:011 För min egen skull, ja, för min egen skull gör jag så,

ty huru skulle jag kunna låta mitt namn bliva ohelgat?

Jag giver icke min ära åt någon annan.

048:012 Hör på mig, du Jakob,

du Israel, som jag har kallat.

Jag är det; jag är den förste,

jag är ock den siste.

048:013 Min hand har lagt jordens grund,

och min högra hand har utspänt himmelen;

jag kallar på dem,

då stå de där båda.

048:014 Församlen eder, I alla, och hören:

Vem bland dessa andra har förutsagt detta,

att den man, som HERREN älskar, skall utföra hans vilja mot Babel

och vara hans arm mot kaldéerna?

048:015 Jag, jag har talat detta,

jag har ock kallat honom,

jag har fört honom fram, så att hans väg har blivit lyckosam.

048:016 Träden hit till mig och hören detta;

Mina förutsägelser har jag icke talat i det fördolda;

när tiden kom, att något skulle ske, då var jag där.

Och nu har Herren, HERREN

sänt mig och sänt sin Ande.

048:017 Så säger HERREN, din förlossare,

Israels Helige:

Jag är HERREN, din Gud,

den som lär dig, vad nyttigt är,

den som leder dig på den väg du skall vandra.

048:018 O att du ville akta på mina bud!

Då skulle frid tillflyta dig såsom en ström

och din rätt såsom havets böljor;

048:019 dina barn skulle då vara såsom sanden

och din livsfrukt såsom sandkornen,

dess namn skulle aldrig bliva utrotat

eller utplånat ur min åsyn.

048:020 Dragen ut från Babel,

flyn ifrån kaldéernas land;

förkunnen det med fröjderop

och låten det bliva känt,

utbreden ryktet därom

till jordens ända;

sägen: »HERREN har förlossat

sin tjänare Jakob.»

048:021 De ledo ingen törst,

när han förde dem genom ödemarker,

ty han lät vatten strömma fram

ur klippan åt dem,

han klöv sönder klippan,

och vattnet flödade.

048:022 Men de ogudaktiga få ingen frid,

säger HERREN.

049:001 Hören på mig, I havsländer,

och akten härpå, I folk, som bon i fjärran.

HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet,

han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte.

049:002 Och han gjorde min mun lik ett skarpt svärd

och gömde mig under sin hands skugga;

han gjorde mig till en vass pil

och dolde mig i sitt koger.

049:003 Och han sade till mig: »Du är min tjänare,

Israel, genom vilken jag vill förhärliga mig.»

049:004 Men jag tänkte: »Förgäves har jag mödat mig,

fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft;

dock, min rätt är hos HERREN

och min lön hos min Gud.»

049:005 Och nu säger HERREN,

han som danade mig till sin tjänare,

när jag ännu var i moderlivet,

på det att jag måtte föra Jakob tillbaka till honom,

så att Israel icke rycktes bort

--ty jag är ärad i HERRENS ögon,

och min Gud har blivit min starkhet--

049:006 han säger: Det är för litet för dig, då du är min tjänare,

att allenast upprätta Jakobs stammar

och föra tillbaka de bevarade av Israel;

jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken,

för att min frälsning må nå till jordens ända.

049:007 Så säger HERREN,

Israels förlossare, hans Helige,

till den djupt föraktade som är en styggelse för människor,

en träl under tyranner:

Konungar skola se det och stå upp,

furstar skola se det och buga sig

för HERRENS skull, som har bevisat sig trofast,

för Israels Heliges skull, som har utvalt dig.

049:008 Så säger HERREN:

Jag bönhör dig i behaglig tid,

och jag hjälper dig på frälsningens dag;

jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket,

så att du skall upprätta landet

och utskifta de förödda arvslotterna

049:009 och säga till de fångna: »Dragen ut»,

till dem som sitta i mörkret: »Kommen fram.»

De skola finna bete utmed vägarna,

ja, betesplatser på alla kala höjder;

049:010 de skola varken hungra eller törsta,

ökenhettan och solen skola icke skada dem,

ty deras förbarmare skall leda dem

och skall föra dem till vattenkällor.

049:011 Och jag skall göra alla mina berg till öppna vägar,

och mina farvägar skola byggas höga.

049:012 Se, där komma de fjärran ifrån,

ja, somliga från norr och andra från väster,

somliga ock från sinéernas land.

049:013 Jublen, I himlar, och fröjda dig, du jord,

och bristen ut i jubel, I berg;

ty HERREN tröstar sitt folk

och förbarmar sig över sina betryckta.

049:014 Men Sion säger: »HERREN har övergivit mig,

Herren har förgätit mig.»

049:015 Kan då en moder förgäta sitt barn,

så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt?

Och om hon än kunde förgäta sitt barn,

så skulle dock jag icke förgäta dig.

049:016 Se, på mina händer har jag upptecknat dig;

dina murar stå alltid inför mina ögon.

049:017 Redan hasta dina söner fram,

under det dina förstörare och härjare draga bort ifrån dig.

049:018 Lyft upp dina ögon och se dig omkring:

alla komma församlade till dig.

Så sant jag lever, säger HERREN,

du skall få ikläda dig dem alla såsom en skrud

och lik en brud omgjorda dig med dem.

049:019 Ty om du förut låg i ruiner och var ödelagd,

ja, om ock ditt land var förhärjat,

så skall du nu i stället bliva för trång för dina inbyggare,

och dina fördärvare skola vara långt borta.

049:020 Den tid stundar, då du skall få höra sägas av barnen

som föddes under din barnlöshet:

»Platsen är mig för trång,

giv rum, så att jag kan bo här.»

049:021 Då skall du säga i ditt hjärta:

»Vem har fött dessa åt mig?

Jag var ju barnlös och ofruktsam,

landsflyktig och fördriven;

vem har då fostrat dessa?

Se, jag var lämnad ensam kvar;

varifrån komma då dessa?»

049:022 Så säger Herren, HERREN:

Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken

och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen;

då skola de bära dina söner hit i sin famn

och föra dina döttrar fram på sina axlar.

049:023 Och konungar skola vara dina barns vårdare

och furstinnor deras ammor,

de skola falla ned inför dig med ansiktet mot jorden

och slicka dina fötters stoft.

Och du skall förnimma, att jag är HERREN

och att de som förbida mig icke komma på skam.

049:024 Kan man taga ifrån hjälten hans byte

eller rycka fångarna ifrån den som har segerns rätt?

049:025 Och om än så vore, säger HERREN,

om man än kunde taga ifrån hjälten hans fångar

och rycka bytet ur den väldiges hand,

så skulle jag dock själv stå emot dina motståndare,

och själv skulle jag frälsa dina barn.

049:026 Ja, jag skall tvinga dina förtryckare att äta sitt eget kött,

och av sitt eget blod skola de bliva druckna såsom av druvsaft.

Och allt kött skall då förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare

och att den Starke i Jakob är din förlossare.

050:001 Så säger HERREN:

Var är eder moders skiljebrev,

det, varmed jag skulle hava förskjutit henne?

Eller finnes bland mina borgenärer någon

som jag har sålt eder åt?

Nej, genom edra missgärningar bleven I sålda,

och för edra överträdelsers skull blev eder moder förskjuten.

050:002 Varför var ingen tillstädes, när jag kom?

Varför svarade ingen, när jag ropade?

Har då min arm blivit för kort, så att den ej kan förlossa,

eller finnes hos mig ingen kraft till att hjälpa?

Med min näpst uttorkar jag ju havet,

och strömmarna gör jag till torrt land,

så att fiskarna ruttna och dö av törst,

eftersom vattnet är borta;

050:003 själva himmelen kläder jag i mörker

och giver den sorgdräkt att bära.

050:004 Herren, HERREN har givit mig

en tunga med lärdom,

så att jag förstår att genom mina ord

hugsvala den trötte;

han väcker var morgon mitt öra,

han väcker det

till att höra på lärjungesätt.

050:005 Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra,

och jag har ej varit gensträvig,

jag har ej vikit tillbaka.

050:006 Jag höll fram min rygg åt dem som slogo mig

och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget;

jag skylde icke mitt ansikte

mot smädelse och spott.

050:007 Men Herren, HERREN hjälper mig,

därför kände jag ej smädelsen,

därför gjorde jag min panna hård såsom sten;

jag visste ju, att jag ej skulle komma på skam.

050:008 Den som dömer mig fri är nära, vem vill då gå till rätta med mig?

Må han träda fram jämte mig.

Vem vill vara min anklagare?

Må han komma hit till mig.

050:009 Se, Herren, HERREN hjälper mig;

vem vill då döma mig skyldig?

Se, de skola allasammans falla sönder såsom en klädnad;

mal skall förtära dem.

050:010 Vem bland eder, som fruktar HERREN

och hör hans tjänares röst?

Om han än vandrar i mörkret

och icke ser någon ljusning,

så förtröste han dock på HERRENS namn

och stödje sig vid sin Gud.

050:011 Men se, I alla som tänden upp en brand

och väpnen eder med glödande pilar,

I hemfallen själva åt lågorna från eder brand

och åt pilarna som I haven antänt.

Av min hand skall detta vederfaras eder;

i kval skolen I komma att ligga.

051:001 Hören på mig, I som faren efter rättfärdighet,

I som söken HERREN.

Skåden på klippan, ur vilken I ären uthuggna,

och på gruvan, ur vilken I haven framhämtats:

051:002 ja, skåden på Abraham, eder fader,

och på Sara som födde eder.

Ty när han ännu var ensam, kallade jag honom

och välsignade honom och förökade honom.

051:003 Ja, HERREN skall varkunna sig över Sion,

han skall varkunna sig över alla dess ruiner;

han gör dess öken lik ett Eden

och dess hedmark lik en HERRENS lustgård.

Fröjd och glädje skall höras därinne,

tacksägelse och lovsångs ljud.

051:004 Akta på mig, du mitt folk;

lyssna till mig, du min menighet.

Ty från mig skall lag utgå,

och min rätt skall jag sätta till ett ljus för folken.

051:005 Min rättfärdighet är nära, min frälsning går fram,

och mina armar skola skaffa rätt bland folken;

havsländerna bida efter mig

och hoppas på min arm.

051:006 Lyften upp edra ögon till himmelen,

skåden ock på jorden härnere:

se, himmelen skall upplösa sig såsom rök

och jorden nötas ut såsom en klädnad,

och dess inbyggare skola dö såsom mygg;

men min frälsning förbliver evinnerligen,

och min rättfärdighet varder icke om intet.

051:007 Hören på mig, I som kännen rättfärdigheten,

du folk, som bär min lag i ditt hjärta;

Frukten icke för människors smädelser

och varen ej förfärade för deras hån.

051:008 Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad,

och mott skall förtära dem såsom ull;

men min rättfärdighet förbliver evinnerligen

och min frälsning ifrån släkte till släkte.

051:009 Vakna upp, vakna upp, kläd dig i makt,

du HERRENS arm;

vakna upp såsom i forna dagar,

i förgångna tider.

Var det icke du, som slog Rahab

och genomborrade draken?

051:010 Var det icke du, som uttorkade havet,

det stora djupets vatten,

och som gjorde havsbottnen till en väg,

där ett frälsat folk kunde gå fram?

051:011 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka

och komma till Sion med jubel;

evig glädje skall kröna deras huvuden,

fröjd och glädje skola de undfå,

sorg och suckan skola fly bort.

051:012 Jag, jag är den som tröstar eder.

Vem är då du, att du fruktar för dödliga människor,

för människobarn som bliva såsom torrt gräs?

051:013 Och därvid förgäter du HERREN, som har skapat dig,

honom som har utspänt himmelen och lagt jordens grund.

Ja, beständigt, dagen igenom,

förskräckes du för förtryckarens vrede,

såsom stode han just redo till att fördärva.

Men vad bliver väl av förtryckarens vrede?

051:014 Snart skall den fjättrade lösas ur sitt tvång;

han skall icke dö och hemfalla åt graven,

ej heller skall han lida brist på bröd.

051:015 ty jag är HERREN, din Gud,

han som rör upp havet, så att dess böljor brusa,

han vilkens namn är HERREN Sebaot;

051:016 och jag har lagt mina ord i din mun

och övertäckt dig med min hands skugga

för att plantera en himmel och grunda en jord

och för att säga till Sion: Du är mitt folk.

051:017 Vakna upp, vakna upp,

stå upp, Jerusalem,

du som av HERRENS hand har fått att dricka

hans vredes bägare,

ja, du som har tömt berusningens kalk

till sista droppen.

051:018 Bland alla de söner hon hade fött fanns ingen

som ledde henne,

bland alla de söner hon hade fostrat ingen

som fattade henne vid handen.

051:019 Dubbel är den olycka som har drabbat dig,

och vem visar dig medlidande?

Här är förödelse och förstöring, hunger och svärd.

Huru skall jag trösta dig?

051:020 Dina söner försmäktade,

de lågo vid alla gathörn,

lika antiloper i jägarens garn,

drabbade i fullt mått av HERRENS vrede,

av din Guds näpst.

051:021 Därför må du höra detta, du arma,

som är drucken, fastän icke av vin:

051:022 Så säger HERREN, som är din Herre,

och din Gud, som utför sitt folks sak:

Se, jag tager bort ur din hand

berusningens bägare;

av min vredes kalk

skall du ej vidare dricka.

051:023 Och jag sätter den i dina plågares hand,

deras som sade till dig:

»Fall ned, så att vi få gå fram över dig»;

och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark

och till en gata för dem som gingo där fram.

052:001 Vakna upp, vakna upp, ikläd dig

din makt, o Sion;

ikläd dig din högtidsskrud, Jerusalem,

du heliga stad;

ty ingen oomskuren eller oren skall vidare

komma in i dig.

052:002 Skaka stoftet av dig, stå upp

och intag din plats, Jerusalem;

lös banden från din hals,

du fångna dotter Sion.

052:003 Ty så säger HERREN: I haven blivit sålda för intet; så skolen I

ock utan penningar bliva lösköpta.

052:004 Ja, så säger Herren, HERREN: Mitt folk drog i forna dagar ned

till Egypten och bodde där såsom främlingar; sedan förtryckte

Assur dem utan all rätt.

052:005 Och vad skall jag nu göra här, säger HERREN, nu då man har fört

bort mitt folk utan sak, nu då dess tyranner så skräna, säger

HERREN, och mitt namn beständigt, dagen igenom, varder smädat?

052:006 Jo, just därför skall mitt folk få lära känna mitt namn, just

därför skall det förnimma på den dagen, att jag är den som

talar; ja, se här är jag.

052:007 Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg,

när han kommer över bergen

för att förkunna frid och frambära gott budskap

och förkunna frälsning,

i det han säger till Sion:

»Din Gud är nu konung!»

052:008 Hör, huru dina väktare upphäva sin röst

och jubla allasammans,

ty de se för sina ögon, huru HERREN

vänder tillbaka till Sion.

052:009 Ja, bristen ut i jubel tillsammans,

I Jerusalems ruiner;

ty HERREN tröstar sitt folk,

han förlossar Israel.

052:010 HERREN blottar sin heliga

arm inför alla hedningars ögon,

och alla jordens ändar få se

vår Guds frälsning.

052:011 Bort, bort, dragen ut därifrån,

kommen icke vid det orent är;

dragen ut ifrån henne, renen eder,

I som bären HERRENS kärl.

052:012 Se, I behöven icke draga ut med hast,

icke vandra bort såsom flyktingar,

ty HERREN går framför eder,

och Israels Gud slutar edert tåg.

053:013 Se, min tjänare skall hava framgång;

han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt.

053:014 Såsom många häpnade över honom,

därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors

och hans gestalt oansenligare än andra människobarns,

053:015 så skall han ock väcka förundran hos många folk;

ja, konungar skola förstummas i förundran över honom.

Ty vad aldrig har varit förtäljt för dem, det få de se,

och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.

053:001 Men vem trodde, vad som predikades för oss,

och för vem var HERRENS arm uppenbar?

053:002 Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom,

såsom ett rotskott ur förtorkad jord.

Han hade ingen gestalt eller fägring;

när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss.

053:003 Föraktat var han och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med krankhet;

han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte,

så föraktat, att vi höllo honom för intet.

053:004 Men det var våra krankheter han bar,

våra smärtor, dem lade han på sig,

medan vi höllo honom för att vara hemsökt,

tuktad av Gud och pinad.

053:005 Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull

och slagen för våra missgärningars skull;

näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid,

och genom hans sår bliva vi helade.

053:006 Vi gingo alla vilse såsom får,

var och en av oss ville vandra sin egen väg,

men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom.

053:007 Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig

och icke öppnade sin mun,

lik ett lamm, som föres bort att slaktas,

och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det

ja, han öppnade icke sin mun.

053:008 Undan våld och dom blev han borttagen,

men vem i hans släkte betänker detta?

Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land,

och för mitt folks överträdelses skull kom plåga över honom.

053:009 Och bland de ogudaktiga fick hans in grav

bland de rika kom han först, när han var död

fastän han ingen orätt hade gjort

och fastän svek icke fanns i hans mun.

053:010 Det behagade HERREN att slå honom med krankhet:

om hans liv så bleve ett skuldoffer,

då skulle han få se avkomlingar och länge leva,

och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång.

053:011 Ja, av den vedermöda hans själ har utstått

skall han se frukt och så bliva mättad;

genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga,

han, den rättfärdige, min tjänare,

i det han bär deras missgärningar.

053:012 Därför skall jag tillskifta honom hans lott bland de många,

och med talrika skaror skall han få utskifta byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden

och blev räknad bland överträdare,

han som bar mångas synder

och bad för överträdarna.

054:001 Jubla, du ofruktsamma,

du som icke har fött barn;

brist ut i jubel och ropa av fröjd,

du som icke har blivit moder.

Ty den ensamma skall hava många barn,

flera än den som har man, säger HERREN.

054:002 Vidga ut platsen för ditt tjäll,

låt spänna ut tältet, under vilket du bor,

och spar icke;

förläng dina tältstreck

och gör dina tältpluggar fastare.

054:003 Ty du skall utbreda dig både åt höger och vänster,

och dina avkomlingar skola taga hedningarnas länder i besittning

och åter befolka ödelagda städer.

054:004 Frukta icke, ty du skall ej komma på skam;

blygs icke, ty du skall ej varda utskämd.

Nej, du skall få förgäta din ungdoms skam,

och ditt änkestånds smälek skall du icke mer komma ihåg.

054:005 Ty den som har skapat dig är din man,

han vilkens namn är HERREN Sebaot;

och Israels Helige är din förlossare,

han som kallas hela jordens Gud.

054:006 Ty såsom en övergiven kvinna i hjärtesorg

kallades du av HERREN.

Sin ungdomsbrud, vill någon förskjuta henne?

säger din Gud.

054:007 Ett litet ögonblick övergav jag dig,

men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.

054:008 I min förtörnelses översvall dolde jag

ett ögonblick mitt ansikte för dig,

men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig,

säger HERREN, din förlossare.

054:009 Ty såsom jag gjorde vid Noas flod, så gör jag ock nu:

såsom jag då svor, att Noas flod icke mer

skulle komma över jorden,

så svär jag ock nu, att jag icke mer

skall förtörnas på dig eller näpsa dig.

054:010 Ja, om än bergen vika bort

och höjderna vackla,

så skall min nåd icke vika ifrån dig

och mitt fridsförbund icke vackla,

säger HERREN; din förbarmare.

054:011 Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att

få någon tröst,

se, med spetsglans vill jag nu mura dina stenar

och giva dig grundvalar av safirer,

054:012 jag vill göra dina tinnar av rubiner

och dina portar av kristall

och hela din ringmur av ädla stenar.

054:013 Och dina barn skola alla bliva HERRENS lärjungar,

och stor frid skola dina barn då hava.

054:014 Genom rättfärdighet skall du bliva befäst.

All tanke på förtryck vare fjärran ifrån dig,

ty du skall intet hava att frukta,

och all tanke på fördärv,

ty sådant skall icke nalkas dig.

054:015 Om man då rotar sig samman till anfall,

så kommer det ingalunda från mig;

och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig,

så skola de falla för dig.

054:016 Se, jag är den som skapar smeden,

vilken blåser upp kolelden

och så frambringar ett vapen, sådant han vill göra det;

men jag är ock den som skapar fördärvaren, vilken förstör det.

054:017 Och nu skall intet vapen, som smides mot dig,

hava någon lycka;

var tunga, som upphäver sig för att gå till rätta med dig,

skall du få domfälld.

Detta är HERRENS tjänares arvedel,

den rätt de skola undfå av mig, säger HERREN.

055:001 Upp, alla I som ären törstiga,

kommen hit och fån vatten;

och I som inga penningar haven,

kommen hit och hämten säd och äten.

Ja, kommen hit och hämten säd utan penningar

och för intet både vin och mjölk.

055:002 Varför given I ut penningar för det som ej är bröd

och edert förvärv för det som icke kan mätta?

Hören på mig, så skolen I få äta det gott är

och förnöja eder med feta rätter.

055:003 Böjen edra öron hit och kommen till mig;

hören, så får eder själ leva.

Jag vill sluta med eder ett evigt förbund:

att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lovat David.

055:004 Se, honom har jag satt till ett vittne för folken,

till en furste och hövding för folken.

055:005 Ja, du skall kalla på folkslag som du icke känner,

och folkslag, som icke känna dig, skola hasta till dig

för HERRENS, din Guds, skull,

för Israels Heliges skull, när han förhärligar dig.

055:006 Söken HERREN, medan han låter sig finnas;

åkallen honom, medan han är nära.

055:007 Den ogudaktige övergive sin väg

och den orättfärdige sina tankar

och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom,

och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.

055:008 Se, mina tankar äro icke edra tankar,

och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN.

055:009 Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden,

så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar

och mina tankar högre än edra tankar.

055:010 Ty likasom regnet och snön

faller ifrån himmelen

och icke vänder tillbaka dit igen,

förrän det har vattnat jorden

och gjort den fruktsam och bärande,

så att den giver säd till att så

och bröd till att äta,

055:011 så skall det ock vara med ordet

som utgår ur min mun;

det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt

utan att hava verkat, vad jag vill,

och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.

055:012 Ty med glädje skolen I draga ut,

och i frid skolen I föras åstad.

Bergen och höjderna

skola brista ut i jubel, där I gån fram,

och alla träd på marken skola klappa i händerna.

055:013 Där törnsnår nu finnas

skola cypresser växa upp,

och där nässlor stå

skall myrten uppväxa.

Och detta skall bliva HERREN till ära

och ett evigt tecken, som ej skall plånas ut.

056:001 Så säger HERREN:

Akten på vad rätt är

och öven rättfärdighet,

ty min frälsning kommer snart,

och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad.

056:002 Säll är den människa, som gör detta,

den människoson, som står fast därvid,

den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den,

och den som avhåller sin hand

från att göra något ont.

056:003 Främlingen, som har slutit sig till HERREN,

må icke säga så:

»Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.»

Ej heller må den snöpte säga:

»Se, jag är ett förtorkat träd.»

056:004 Ty så säger HERREN:

De snöpta, som hålla mina sabbater

och utvälja det mig behagar

och stå fast vid mitt förbund,

056:005 åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar

giva en åminnelse och ett namn,

en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar;

jag skall giva dem ett evigt namn,

som icke skall varda utrotat.

056:006 Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN

för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn

och så vara hans tjänare,

alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den,

och som stå fast vid mitt förbund,

056:007 dem skall jag låta komma till mitt heliga berg

och giva dem glädje i mitt bönehus,

och deras brännoffer och slaktoffer

skola vara mig välbehagliga på mitt altare;

ty mitt hus skall kallas

ett bönehus för alla folk.

056:008 Så säger Herren, HERREN,

han som församlar de fördrivna av Israel:

Jag skall församla ännu flera till honom,

utöver dem som redan äro församlade till honom.

056:009 I alla djur på marken,

kommen och äten,

ja, I alla skogens djur.

056:010 Väktarna här äro allasammans blinda,

de hava intet förstånd;

de äro allasammans stumma hundar,

som icke kunna skälla;

de ligga och drömma

och vilja gärna slumra.

056:011 Men de hundarna äro ock glupska

och kunna ej bliva mätta.

Ja, sådana människor äro herdar,

dessa som intet kunna förstå!

De vilja allasammans vandra sin egen väg;

var och en söker sin egen vinning,

alla, så många de äro.

056:012 »Kommen, jag skall hämta vin,

och så skola vi dricka oss druckna av starka drycker.

Och morgondagen skall bliva denna dag lik,

en övermåttan härlig dag!»

057:001 Den rättfärdige förgås, och ingen finnes,

som tänker därpå;

fromma människor ryckas bort,

utan att någon lägger märke därtill.

Ja, genom ondskans makt ryckes den rättfärdige bort

057:002 och går då in i friden;

de som hava vandrat sin väg rätt fram

få ro i sina vilorum.

057:003 Men träden fram hit,

I söner av teckentyderskor,

I barn av äktenskapsbrytare och skökor.

057:004 Över vem gören I eder lustiga?

Mot vem spärren I upp munnen

och räcken I ut tungan?

Sannerligen, I ären överträdelsens barn,

en lögnens avföda,

057:005 I som upptändens av brånad vid terebinterna,

ja, under alla gröna träd,

I som slakten edra barn i dalarna,

i bergsklyftornas djup.

057:006 Stenarna i din dal har du till din del,

de, just de äro din lott;

också åt dem utgjuter du drickoffer

och frambär du spisoffer.

Skulle jag giva mig till freds vid sådant?

057:007 På höga och stora berg

redde du dig läger;

också upp på sådana begav du dig

för att offra slaktoffer.

057:008 Och bakom dörren och dörrposten

satte du ditt märke.

Du övergav mig; du klädde av dig och besteg ditt läger

och beredde plats där.

Du gjorde upp med dem, gärna delade du läger med dem

vid första vink du såg.

057:009 Du begav dig till Melek med olja

och tog med dig dina många salvor;

du sände dina budbärare till fjärran land,

ja, ända ned till dödsriket.

057:010 Om du än blev trött av din långa färd,

sade du dock icke: »Förgäves!»

Så länge du kunde röra din hand,

mattades du icke.

057:011 För vem räddes och fruktade du då,

eftersom du var så trolös

och eftersom du icke tänkte på mig

och ej ville akta på?

Är det icke så: eftersom jag har tegat, och det sedan länge,

därför fruktar du mig icke?

057:012 Men jag skall visa, huru det är med din rättfärdighet

och med dina verk,

de skola icke hjälpa dig.

057:013 När du ropar, då må ditt avgudafölje rädda dig.

Nej, en vind skall taga dem med sig allasammans

och en fläkt föra dem bort.

Men den som tager sin tillflykt till mig skall få

landet till arvedel

och få besitta mitt heliga berg.

057:014 Ja, det skall heta: »Banen väg,

banen och bereden väg;

skaffen bort stötestenarna

från mitt folks väg.»

057:015 Ty så säger

den höge och upphöjde,

han som tronar till evig tid

och heter »den Helige»:

Jag bor i helighet uppe i höjden,

men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande;

ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande

och liv åt de förkrossades hjärtan.

057:016 Ja, jag vill icke evinnerligen gå till rätta

och icke ständigt förtörnas;

eljest skulle deras ande försmäkta inför mig,

de själar, som jag själv har skapat.

057:017 För hans girighetssynd förtörnades jag;

jag slog honom, och i min förtörnelse höll jag mig dold.

Men i sin avfällighet fortfor han att vandra på sitt hjärtas väg.

057:018 Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom

och leda honom och giva honom och hans sörjande tröst.

057:019 Jag skall skapa frukt ifrån hans läppar.

Frid över dem som äro fjärran och frid över dem som äro nära!

säger HERREN; jag skall hela honom.

057:020 Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav,

ett som icke kan vara stilla,

ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.

057:021 De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.

058:001 Ropa med full hals utan återhåll,

häv upp din röst såsom en basun

och förkunna för mitt folk deras överträdelse,

för Jakobs hus deras synder.

058:002 Väl söka de mig dag ut och dag in

och vilja hava kunskap om mina vägar.

Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet

och icke övergåve sin Guds rätt,

så fråga de mig om rättfärdighetens rätter

och vilja, att Gud skall komma till dem:

058:003 »Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det,

vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?»

Men se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor,

och alla edra arbetare driven I blott på.

058:004 Och se, I hållen eder fasta med kiv och split,

med hugg och slag av gudlösa nävar.

I hållen icke mer fasta på sådant sätt,

att I kunnen göra eder röst hörd i höjden.

058:005 Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava?

Skulle detta vara en rätt späkningsdag?

Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå

och sätter sig i säck och aska,

vill du kalla sådant att hålla fasta,

att fira en dag till HERRENS behag?

058:006 Nej, detta är den fasta, som jag vill hava:

att I lossen orättfärdiga bojor

och lösen okets band,

att I given de förtryckta fria

och krossen sönder alla ok,

058:007 ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige

och skaffar de fattiga och husvilla härbärge

att du kläder den nakne, var du ser honom,

och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.

058:008 Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad,

och dina sår skola läkas med hast,

och din rätt skall då gå framför dig

och HERRENS härlighet följa dina spår.

058:009 Då skall HERREN svara, när du åkallar honom;

när du ropar, skall han säga: »Se, här är jag.»

Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok

och pekar finger och talar, vad fördärvligt är,

058:010 om du delar med dig av din nödtorft åt den hungrige

och mättar den som är i betryck,

då skall ljus gå upp för dig i mörkret,

och din natt skall bliva lik middagens sken.

058:011 Och HERREN skall leda dig beständigt;

han skall mätta dig mitt i ödemarken

och giva styrka åt benen i din kropp.

Och du skall vara lik en vattenrik trädgård

och likna ett källsprång,

vars vatten aldrig tryter.

058:012 Och dina avkomlingar skola bygga upp de gamla ruinerna,

du skall åter upprätta grundvalar ifrån forna släkten;

och du skall kallas »han som murar igen revor»,

»han som återställer stigar, så att man kan bo i landet.»

058:013 Om du är varsam med din fot på sabbaten,

så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor;

om du kallar sabbaten din lust

och HERRENS helgdag en äredag,

ja, om du ärar den, så att du icke går dina egna vägar

eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord,

058:014 då skall du finna din lust i HERREN,

och jag skall föra dig fram över landets höjder

och giva dig till näring din fader Jakobs arvedel.

Ja, så har HERRENS mun talat.

059:001 Se, HERRENS arm är icke för kort,

så att han ej kan frälsa,

och hans öra är icke tillslutet,

så att han ej kan höra.

059:002 Nej, det är edra missgärningar, som skilja

eder och eder Gud från varandra,

och edra synder dölja hans ansikte för eder,

så att han icke hör eder.

059:003 Ty edra händer äro fläckade av blod

och edra fingrar av missgärning,

edra läppar tala lögn,

och eder tunga frambär orättfärdighet.

059:004 Ingen höjer sin röst i rättfärdighetens namn,

och ingen visar redlighet i vad till rätten hör.

De förtrösta på idel tomhet,

de tala falskhet,

de gå havande med olycka

och föda fördärv.

059:005 De kläcka ut basiliskägg

och väva spindelnät.

Om någon äter av deras ägg, så dör han,

och trampas ett sådant sönder, så kommer en huggorm ut.

059:006 Deras spindelnät duga icke till kläder,

och de kunna ej skyla sig med vad de hava tillverkat;

deras verk äro fördärvliga verk,

och våldsgärningar öva deras händer.

059:007 Deras fötter hasta till vad ont är

och äro snara, när det gäller att utgjuta oskyldigt blod;

deras tankar äro fördärvliga tankar,

förödelse och förstöring är på deras vägar.

059:008 Fridens väg känna de icke,

och rätten följer ej i deras spår;

de gå krokiga stigar,

och ingen som vandrar så vet, vad frid är.

059:009 Därför är rätten fjärran ifrån oss,

och rättfärdighet tillfaller oss icke;

vi bida efter ljus, men se, mörker råder,

efter solsken, men vi få vandra i djupaste natt.

059:010 Vi måste famla utefter väggen såsom blinda,

famla, såsom hade vi inga ögon;

vi stappla mitt på dagen, såsom vore det skymning,

mitt i vår fulla kraft äro vi såsom döda.

059:011 Vi brumma allasammans såsom björnar

och sucka alltjämt såsom duvor;

vi bida efter rätten, men den kommer icke,

efter frälsningen, men den är fjärran ifrån oss.

059:012 Ty många äro våra överträdelser inför dig,

och våra synder vittna emot oss;

ja, våra överträdelser hava vi för våra ögon,

och våra missgärningar känna vi.

059:013 Genom överträdelse och förnekelse hava vi felat mot HERREN,

vi hava vikit bort ifrån vår Gud;

vi hava talat förtryck och avfällighet,

lögnläror hava vi förkunnat och hämtat fram ur våra hjärtan.

059:014 Rätten tränges tillbaka,

och rättfärdigheten står långt borta,

ja, sanningen vacklar på torget,

och vad rätt är kan ej komma fram.

059:015 Så måste sanningen hålla sig undan,

och den som vände sig ifrån det onda blev plundrad.

Detta såg HERREN, och det misshagade honom,

att det icke fanns någon rätt.

059:016 Och han såg, att ingen trädde fram;

han förundrade sig över att ingen grep in.

Då hjälpte honom hans egen arm,

och hans rättfärdighet understödde honom.

059:017 Och han klädde sig i rättfärdighet såsom i ett pansar

och satte frälsningens hjälm på sitt huvud;

han klädde sig i hämndens dräkt såsom i en livklädnad

och höljde sig i nitälskan såsom i en mantel.

059:018 Efter deras gärningar skall han nu vedergälla dem;

vrede skall han låta komma över sina ovänner

och över sina fiender lönen för vad de hava gjort;

ja, havsländerna skall han vedergälla, vad de hava gjort.

059:019 Så skall HERRENS namn bliva fruktat i väster

och hans härlighet, där solen går upp.

När fienden bryter fram lik en ström,

skall HERRENS andedräkt förjaga honom.

059:020 Men såsom en förlossare kommer HERREN för Sion

och för dem i Jakob, som omvända sig från sin överträdelse,

säger HERREN.

059:021 Och detta är det förbund, som jag å min sida gör med dem, säger

HERREN: min Ande, som är över dig, och orden, som jag har lagt i

din mun, de skola icke vika ur din mun, ej heller ur dina barns

eller barnbarns mun från nu och till evig tid, säger HERREN.

060:001 Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer,

och HERRENS härlighet går upp över dig.

060:002 Se, mörker övertäcker jorden

och töcken folken,

men över dig uppgår HERREN,

och hans härlighet uppenbaras över dig.

060:003 Och folken skola vandra i ditt ljus

och konungarna i glansen som går upp över dig.

060:004 Lyft upp dina ögon och se dig omkring:

alla komma församlade till dig;

dina söner komma fjärran ifrån,

och dina döttrar bäras fram på armen.

060:005 Då, vid den synen skall du stråla av fröjd,

och ditt hjärta skall bäva och vidga sig;

ty havets rikedomar skola föras till dig,

och folkens skatter skola falla dig till.

060:006 Skaror av kameler skola övertäcka dig,

kamelfålar från Midjan och Efa;

från Saba skola de alla komma,

guld och rökelse skola de bära

och skola förkunna HERRENS lov.

060:007 Alla Kedars hjordar skola församlas till dig,

Nebajots vädurar skola vara dig till tjänst.

Mig till välbehag skola de offras på mitt altare,

och min härlighets hus skall jag så förhärliga.

060:008 Vilka äro dessa som komma farande lika moln,

lika duvor, som flyga till sitt duvslag?

060:009 Se, havsländerna bida efter mig,

och främst komma Tarsis' skepp;

de vilja föra dina söner hem ifrån fjärran land,

och de hava med sig silver och guld

åt HERRENS, din Guds, namn,

åt Israels Helige, ty han förhärligar dig.

060:010 Och främlingar skola bygga upp dina murar,

och deras konungar skola betjäna dig.

Ty väl har jag slagit dig i min förtörnelse,

men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig.

060:011 Och dina portar skola hållas öppna beständigt,

varken dag eller natt skola de stängas,

så att folkens skatter kunna föras in i dig,

med deras konungar i hyllningståget.

060:012 Ty det folk eller rike,

som ej vill tjäna dig, skall förgås;

ja, sådana folk skola i grund förgöras.

060:013 Libanons härlighet skall komma till dig,

både cypress och alm och buxbom,

för att pryda platsen, där min helgedom är;

ty den plats, där mina fötter stå, vill jag göra ärad.

060:014 Och bugande skola dina förtryckares söner

komma till dig,

och dina föraktare skola allasammans

falla ned för dina fötter.

Och man skall kalla dig »HERRENS stad»,

»Israels Heliges Sion».

060:015 I stället för att du var övergiven och hatad,

så att ingen ville taga vägen genom dig,

skall jag göra dig till en härlighetens boning evinnerligen

och till en fröjdeort ifrån släkte till släkte.

060:016 Och du skall dia folkens mjölk,

ja, konungabröst skall du dia;

och du skall förnimma, att jag, HERREN, är din frälsare

och att den Starke i Jakob är din förlossare.

060:017 Jag skall låta guld komma i stället för koppar

och låta silver komma i stället för järn

och koppar i stället för trä

och järn i stället för sten.

Och jag vill sätta frid till din överhet

och rättfärdighet till din behärskare.

060:018 Man skall icke mer höra talas om våld i ditt land,

om ödeläggelse och förstöring inom dina gränser,

utan du skall kalla dina murar för »frälsning»

och dina portar för »lovsång».

060:019 Solen skall icke mer vara ditt ljus om dagen,

och månen skall icke mer lysa dig med sitt sken,

utan HERREN skall vara ditt eviga ljus,

och din Gud skall vara din härlighet.

060:020 Din sol skall då icke mer gå ned

och din måne icke mer taga av;

ty HERREN skall vara ditt eviga ljus,

och dina sorgedagar skola hava en ände.

060:021 Och i ditt folk skola alla vara rättfärdiga,

evinnerligen skola de besitta landet;

de äro ju en telning, som jag har planterat,

ett verk av mina händer, som jag vill förhärliga mig med.

060:022 Av den minste skola komma tusen,

och av den ringaste skall bliva ett talrikt folk.

Jag är HERREN;

när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.

061:001 Herrens, HERRENS Ande är över mig,

ty HERREN har smort mig

till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka;

han har sänt mig till att läka dem som hava ett

förkrossat hjärta,

till att predika frihet för de fångna

och förlossning för de bundna,

061:002 till att predika ett nådens år från HERREN

och en hämndens dag från vår Gud,

en dag, då han skall trösta alla sörjande,

061:003 då han skall låta de sörjande i Sion

få huvudprydnad i stället för aska,

glädjeolja i stället för sorg,

högtidskläder i stället för en bedrövad ande;

och de skola kallas »rättfärdighetens terebinter»,

»HERRENS plantering, som han vill förhärliga sig med».

061:004 Och de skola bygga upp de gamla ruinerna

och upprätta förfädernas ödeplatser;

de skola återställa de förödda städerna,

de platser, som hava legat öde släkte efter släkte.

061:005 Främlingar skola stå redo

att föra edra hjordar i bet,

och utlänningar skola bruka åt eder

åkrar och vingårdar.

061:006 Men I skolen heta HERRENS präster,

och man skall kalla eder vår Guds tjänare;

I skolen få njuta av folkens skatter,

och deras härlighet skall övergå till eder.

061:007 För eder skam skolen I få dubbelt igen,

och de som ledo smälek skola nu jubla över sin del.

Så skola de få dubbelt att besitta i sitt land;

evig glädje skola de undfå.

061:008 Ty jag, HERREN, älskar, vad rätt är,

och hatar orättfärdigt rov;

och jag skall giva dem deras lön i trofasthet

och sluta ett evigt förbund med dem.

061:009 Och deras släkte skall bliva känt bland folken

och deras avkomma bland folkslagen;

alla som se dem skola märka på dem,

att de äro ett släkte, som HERREN har välsignat.

061:010 Jag gläder mig storligen i HERREN,

och min själ fröjdar sig i min Gud,

ty han har iklätt mig frälsningens klädnad

och höljt mig i rättfärdighetens mantel,

likasom när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud

eller likasom när en brud pryder sig med sina smycken.

061:011 Ty likasom jorden låter sina växter spira fram

och en trädgård sin sådd växa upp,

så skall Herren, HERREN låta rättfärdighet uppväxa

och lovsång inför alla folk.

062:001 För Sions skull vill jag icke tiga,

och för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro,

förrän dess rätt går upp såsom solens sken

och dess frälsning lyser såsom ett brinnande bloss.

062:002 Och folken skola se din rätt

och alla konungar din härlighet;

och du skall få ett nytt namn,

som HERRENS mun skall bestämma.

062:003 Så skall du vara en härlig krona i HERRENS hand,

en konungslig huvudbindel i din Guds hand.

062:004 Du skall icke mer kallas

»den övergivna»,

ej heller skall ditt land

mer kallas »ödemark»,

utan du skall få heta

»hon som jag har min lust i»,

och ditt land skall få heta

»äkta hustrun»;

ty HERREN har sin lust i dig,

och ditt land har fått sin äkta man.

062:005 Ty såsom när en ung man bliver en jungrus äkta herre,

så skola dina barn bliva dina äkta herrar,

och såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud,

så skall din Gud fröjda sig över dig.

062:006 På dina murar, Jerusalem,

har jag ställt väktare;

varken dag eller natt

få de någonsin tystna.

I som skolen ropa till HERREN,

given eder ingen ro.

062:007 Och given honom ingen ro förrän han åter

har byggt upp Jerusalem

och låtit det bliva ett ämne

till lovsång på jorden.

062:008 HERREN har svurit vid sin högra hand

och sin starka arm:

Jag skall icke mer giva din säd

till mat åt dina fiender,

och främlingar skola icke dricka ditt vin,

frukten av din möda.

062:009 Nej, de som insamla säden skola ock äta den

och skola lova HERREN,

och de som inbärga vinet skola dricka det

i min helgedoms gårdar.

062:010 Dragen ut, dragen ut genom portarna,

bereden väg för folket;

banen, ja, banen en farväg

rensen den från stenar,

resen upp ett baner för folken.

062:011 Hör, HERREN höjer ett rop, och det når

till jordens ända:

Sägen till dottern Sion:

Se, din frälsning kommer.

Se, han har med sig sin lön,

och hans segerbyte går framför honom.

062:012 Och man skall kalla dem »det heliga folket»,

»HERRENS förlossade»;

och dig själv skall man kalla »den mångbesökta staden»,

»staden, som ej varder övergiven».

063:001 Vem är han som kommer från Edom,

från Bosra i högröda kläder,

så präktig i sin dräkt,

så stolt i sin stora kraft?

»Det är jag, som talar i rättfärdighet,

jag, som är en mästare till att frälsa.»

063:002 Varför är din dräkt så röd?

Varför likna dina kläder en vintrampares?

063:003 »Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,

och ingen i folken bistod mig.

Jag trampade dem i min vrede,

trampade sönder dem i min förtörnelse.

Då stänkte deras blod på mina kläder,

och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.

063:004 Ty en hämndedag hade jag beslutit,

och mitt förlossningsår hade kommit.

063:005 Och jag skådade omkring mig, men ingen hjälpare fanns;

jag stod där i förundran, men ingen fanns, som understödde mig.

Då hjälpte mig min egen arm,

och min förtörnelse understödde mig.

063:006 Jag trampade ned folken i min vrede

och gjorde dem druckna i min förtörnelse,

och jag lät deras blod rinna ned på jorden.»

063:007 HERRENS nådegärningar vill jag förkunna,

ja, HERRENS lov,

efter allt vad HERREN har gjort mot oss,

den nåderike mot Israels hus,

vad han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet

och sin stora nåd.

063:008 Ty han sade: »De äro ju mitt folk,

barn, som ej svika.»

Och så blev han deras frälsare.

063:009 I all deras nöd var ingen verklig nöd,

ty hans ansiktes ängel frälste dem.

Därför att han älskade dem och ville skona dem,

förlossade han dem.

Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt,

i forna tider.

063:010 Men de voro gensträviga, och de bedrövade

hans heliga Ande;

därför förvandlades han till deras fiende,

han själv stridde mot dem.

063:011 Då tänkte hans folk på forna tider,

de tänkte på Mose:

Var är nu han som förde dem upp ur havet,

jämte herdarna för hans hjord?

Var är han som lade i deras bröst

sin helige Ande,

063:012 var är han som lät sin härliga arm gå fram

vid Moses högra sida,

han som klöv vattnet framför dem

och så gjorde sig ett evigt namn,

063:013 han som lät dem färdas genom djupen,

såsom hästar färdas genom öknen, utan att stappla?

063:014 Likasom när boskapen går ned i dalen

så fördes de av HERRENS Ande till ro.

Ja, så ledde du ditt folk

och gjorde dig ett härligt namn.

063:015 Skåda ned från himmelen och se härtill

från din heliga och härliga boning.

Var äro nu din nitälskan och dina väldiga gärningar,

var är ditt hjärtas varkunnsamhet och din barmhärtighet?

De hålla sig tillbaka från mig.

063:016 Du är ju dock vår fader;

ty Abraham vet icke av oss,

och Israel känner oss icke.

Men du, HERRE, är vår fader;

»vår förlossare av evighet», det är ditt namn.

063:017 Varför, o HERRE, låter du oss då gå vilse från dina vägar

och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej frukta dig?

Vänd tillbaka för dina tjänares skull,

för din arvedels stammars skull.

063:018 Allenast helt kort fick ditt heliga folk behålla sin besittning;

våra ovänner trampade ned din helgedom.

063:019 Det är oss nu så, som om du aldrig hade varit herre över oss,

om om vi ej hade blivit uppkallade efter ditt namn.

064:001 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,

så att bergen skälvde inför dig,

064:002 likasom när ris antändes av eld

och vatten genom eld bliver sjudande,

så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner

och folken darrade för dig!

064:003 O att du fore hitned

med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,

så att bergen skälvde inför dig!

064:004 Aldrig någonsin har man ju hört,

aldrig har något öra förnummit,

aldrig har något öga sett en annan Gud än dig

handla så mot dem som vänta efter honom.

064:005 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,

dem som på dina vägar tänkte på dig.

Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.

Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

064:006 Vi blevo allasammans lika orena människor,

och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.

Vi vissnade allasammans såsom löv,

och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

064:007 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,

ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;

ty du dolde ditt ansikte för oss

och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

064:008 Men HERRE, du är ju vår fader;

vi äro leret, och du är den som har danat oss,

vi äro allasammans verk av din hand.

064:009 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;

och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;

nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

064:010 Dina heliga städer hava blivit en öken,

Sion har blivit en öken,

Jerusalem en ödemark.

064:011 Vårt heliga och härliga tempel,

där våra fäder lovade dig,

det har blivit uppbränt i eld;

och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

064:012 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?

Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

065:001 Jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter

mig, jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig;

till ett folk som icke var uppkallat efter mitt namn

har jag sagt: Se, här är jag, här är jag.

065:002 Hela dagen har jag uträckt mina händer

till ett gensträvigt folk

som vandrar på den väg som icke är god,

i det att de följa sina egna tankar--

065:003 ett folk, som beständigt förtörnar mig

utan att hava någon försyn,

som frambär offer i lustgårdar

och tänder offereld på tegelaltaren,

065:004 som har sitt tillhåll bland gravar

och tillbringar natten i undangömda nästen,

som äter svinens kött

och har vederstygglig spis i sina kärl,

065:005 som säger: »Bort med dig,

kom icke vid mig, ty jag är helig för dig.»

De äro såsom rök i min näsa,

en eld, som brinner beständigt.

065:006 Se, detta står upptecknat inför mina ögon;

jag skall icke tiga, förrän jag har givit vedergällning,

ja, vedergällning i deras sköte,

065:007 både för deras egna missgärningar

och för deras fäders, säger HERREN,

vedergällning för att de tände offereld på bergen

och för att de smädade mig på höjderna;

ja, först skall jag mäta upp lönen

åt dem i deras sköte.

065:008 Så säger HERREN:

Likasom man säger om en druvklase,

när däri finnes saft:

»Fördärva den icke, ty välsignelse är däri»,

så skall ock jag göra för mina tjänares skull:

jag skall icke fördärva alltsammans.

065:009 Jag skall låta en avkomma utgå från Jakob,

från Juda en arvinge till mina berg;

ty mina utkorade skola besitta landet,

och mina tjänare skola bo däri.

065:010 Saron skall bliva en betesmark för får

och Akors dal en lägerplats för fäkreatur,

och de skola givas åt mitt folk, när det söker mig.

065:011 Men I som övergiven HERREN

och förgäten mitt heliga berg,

I som duken bord åt Gad

och iskänken vindryck åt Meni,

065:012 eder har jag bestämt åt svärdet,

och I skolen alla få böja eder ned till att slaktas,

därför att I icke svaraden, när jag kallade,

och icke hörden, när jag talade,

utan gjorden, vad ont var i mina ögon,

och utvalden det som var mig misshagligt.

065:013 Därför säger Herren, HERREN så:

Se, mina tjänare skola äta,

men I skolen hungra;

se, mina tjänare skola dricka,

men I skolen törsta;

se, mina tjänare skola glädjas,

men I skolen få blygas.

065:014 Ja, mina tjänare skola jubla

i sitt hjärtas fröjd,

men I skolen ropa

i edert hjärtas plåga

och jämra eder i förtvivlan.

065:015 Och I skolen lämna edert namn

till ett förbannelsens ord,

så att mina utkorade skola säga:

»Sådan död give dig Herren, HERREN.»

Men åt sina tjänare skall han giva ett annat namn:

065:016 den som då välsignar sig i landet skall välsigna sig

i »den sannfärdige Guden»,

och den som svär i landet, han skall svärja

vid »den sannfärdige Guden».

Ty de förra bedrövelserna äro då förgätna

och dolda för mina ögon.

065:017 Ty se, jag vill skapa nya himlar

och en ny jord;

och man skall ej mer komma ihåg det förgångna

eller tänka därpå.

065:018 Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid

över det som jag skapar;

ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel

och dess folk till fröjd.

065:019 Och jag skall jubla över Jerusalem

och fröjda mig över mitt folk,

och där skall icke mer höras gråt

eller klagorop.

065:020 Där skola icke mer finnas barn som leva

allenast några dagar,

ej heller gamla män, som icke fylla

sina dagars mått;

nej, den som dör ung skall dö

först vid hundra års ålder,

och först vid hundra års ålder skall syndaren

drabbas av förbannelsen.

065:021 När de bygga hus,

skola de ock få bo i dem;

när de plantera vingårdar,

skola de ock få äta deras frukt.

065:022 När de bygga hus,

skall det ej bliva andra, som få bo i dem;

när de plantera något,

skall det ej bliva andra, som få äta därav.

Ty samma ålder, som ett träd uppnår,

skall man uppnå i mitt folk,

och mina utkorade skola själva njuta

av sina händers verk.

065:023 De skola icke möda sig förgäves,

och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död;

ty de äro ett släkte

av HERRENS välsignade,

och deras avkomlingar få leva kvar bland dem.

065:024 Och det skall ske, att förrän de ropa,

skall jag svara,

och medan de ännu tala,

skall jag höra.

065:025 Då skola vargar gå i bet

tillsammans med lamm,

och lejon skola äta halm

likasom oxar,

och stoft skall vara ormens föda.

Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra,

vad ont och fördärvligt är,

säger HERREN.

066:001 Så säger HERREN:

Himmelen är min tron,

och jorden är min fotapall;

vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig,

och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?

066:002 Min hand har ju gjort allt detta,

och så har allt detta blivit till, säger HERREN.

Men till den skådar jag ned,

som är betryckt och har en förkrossad ande,

och till den som fruktar för mitt ord.

066:003 Den däremot, som slaktar sin offertjur,

men ock är en mandråpare,

den som offrar sitt lamm,

men tillika krossar nacken på en hund,

den som frambär ett spisoffer,

men därvid frambär svinblod,

den som offrar rökelse,

men därunder hyllar en fåfänglig avgud--

likasom det lyster dessa att gå sina egna vägar

och likasom deras själ har behag till deras styggelser,

066:004 så lyster det ock mig att fara illa fram med dem

och att låta förskräckelse komma över dem,

eftersom ingen svarade, när jag kallade,

och eftersom de icke hörde, när jag talade,

utan gjorde, vad ont var i mina ögon,

och hade sin lust i att göra, vad mig misshagligt var.

066:005 Hören HERRENS ord,

I som frukten för hans ord.

Edra bröder, som hata eder

och stöta eder bort för mitt namns skull,

de säga: »Må HERREN förhärliga sig,

så att vi få se eder glädje.»

Men de skola komma på skam.

066:006 Hör, huru det larmar i staden,

hör dånet i templet!

Hör dånet, när HERREN vedergäller

sina fiender, vad de hava gjort!

066:007 Innan Sion har känt någon födslovånda,

föder hon barnet;

innan kval har kommit över henne,

bliver hon förlöst med ett gossebarn.

066:008 Vem har hört något sådant,

vem har sett något dylikt?

Kan då ett land komma till liv

på en enda dag,

eller kan ett folk födas

i ett ögonblick,

eftersom Sion födde fram sina barn,

just då våndan begynte?

066:009 Ja, ty skulle jag väl låta fostret bliva fullgånget,

men icke giva kraft att föda fram det?

säger HERREN.

Eller skulle jag giva kraft att föda,

men sedan hålla fostret tillbaka?

säger din Gud.

066:010 Glädjens med Jerusalem

och fröjden eder över henne, alla I som haven henne kär;

jublen högt med henne,

alla I som haven sörjt över henne.

066:011 Så skolen I få dia eder mätta

vid hennes hugsvalelses bröst;

så skolen I få suga med lust

av hennes rika barm.

066:012 Ty så säger HERREN:

Se, jag vill låta frid komma över henne

såsom en ström

och folkens rikedomar

såsom en översvämmande flod,

och I skolen så få dia,

I skolen bliva burna på armen

och skolen få sitta i knäet

och bliva smekta.

066:013 Såsom en moder tröstar sin son,

så skall jag trösta eder;

ja, i Jerusalem skolen I få tröst.

066:014 Och edra hjärtan skola glädja sig, när I fån se detta,

och benen i edra kroppar skola hava livskraft såsom

spirande gräs;

och man skall förnimma, att HERRENS hand är med hans tjänare

och att ogunst kommer över hans fiender.

066:015 Ty se, HERREN skall komma i eld,

och hans vagnar skola vara såsom en stormvind;

och han skall låta sin vrede drabba med hetta

och sin näpst med eldslågor.

066:016 Ty HERREN skall hålla dom med eld,

och med sitt svärd skall han slå allt kött,

och många skola de vara, som bliva slagna av HERREN.

066:017 De som låta inviga sig och rena sig till gudstjänst i

lustgårdar, anförda av en som står där i mitten, de som äta

svinkött och annan styggelse, ja, också möss, de skola

allasammans förgås, säger HERREN.

066:018 Jag känner deras gärningar och tankar. Den tid kommer, då jag

skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se

min härlighet.

066:019 Och jag skall göra ett tecken bland dem; och några av dem som

bliva räddade skall jag sända såsom budbärare till hednafolken,

till Tarsis, till Pul och Lud, bågskyttfolken, till Tubal och

Javan, till havsländerna i fjärran, som icke hava hört något om

mig eller sett min härlighet; och de skola förkunna min

härlighet bland folken.

066:020 Och på hästar och i vagnar och bärstolar och på mulåsnor och

dromedarer skola de från alla folk föra alla edra bröder fram

till mitt heliga berg i Jerusalem såsom ett spisoffer åt HERREN,

säger HERREN, likasom Israels barn i rena kärl föra fram

spisoffer till HERRENS hus.

066:021 Och jämväl sådana skall jag taga till mina präster, till mina

leviter, säger HERREN.

066:022 Ty likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra,

bliva beståndande inför mig, säger HERREN, så skall det ock vara

med edra barn och med edert namn.

066:023 Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter

sabbatsdag skall det ske, att allt kött kommer och tillbeder

inför mig, säger HERREN.

066:024 Och man skall gå ut och se med lust, huru de människor, som

avföllo från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke

dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till

vämjelse för allt kött.