kom detta ord till Jeremia från HERREN;
027:002 han sade: Så har HERREN sagt till mig: Gör dig band och ok och
sätt detta på din hals.
027:003 Sänd det sedan till konungen i Edom, konungen i Moab, konungen
över Ammons barn, konungen i Tyrus och konungen i Sidon, genom
de sändebud som hava kommit till Sidkia, Juda konung, i
Jerusalem.
027:004 Och bjud dem med dessa ord framföra sitt budskap till sina
herrar: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Så skolen I säga
till edra herrar:
027:005 Jag är den som genom min stora kraft och min uträckta arm har
gjort jorden, med de människor och djur som äro på jorden; och
jag giver den åt vem jag vill.
027:006 Så giver jag nu alla dessa länder i min tjänare Nebukadnessars,
den babyloniske konungens, hand; ja ock markens djur giver jag
honom, för att de må tjäna honom.
027:007 Och alla folk skola vara honom och hans son och hans sonson
underdåniga, till dess att också för hans land tiden är inne,
att mäktiga folk och stora konungar skola göra honom sig
underdånig.
027:008 Och det folk och det rike som icke vill vara honom,
Nebukadnessar, konungen i Babel, underdånigt, och som icke vill
giva sin hals under den babyloniske konungens ok, det folket
skall jag hemsöka med svärd, hungersnöd och pest, säger HERREN,
till dess att jag har förgjort dem genom hans hand.
027:009 Därför mån I icke höra på edra profeter och spåman, på edra
drömmar, på edra teckentydare och trollkarlar, när dessa säga
till eder: »I skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»;
027:010 ty de profetera lögn för eder, och komma så åstad att I bliven
förda långt undan från edert land, i det jag måste driva eder
bort, så att I förgåns.
027:011 Men det folk som böjer sin hals under den babyloniske konungens
ok och tjänar honom, det skall jag låta få ro i sitt land, säger
HERREN, så att de kunna bruka det och bo däri.
027:012 Till Sidkia, Juda konung, talade jag på alldeles samma sätt; jag
sade: Böjen eder hals under den babyloniske konungens ok, och
tjänen honom och hans folk, så skolen I få leva.
027:013 Icke viljen I dö, du och ditt folk, genom svärd, hunger och
pest, såsom HERREN har sagt att det skall ske med det folk som
icke vill tjäna konungen i Babel?
027:014 Hören alltså icke på de profeters ord, som säga till eder »I
skolen icke komma att tjäna konungen i Babel»; ty de profetera
lögn för eder.
027:015 Jag har icke sänt dem, säger HERREN; det är de själva som
profetera lögn i mitt namn, och de komma så åstad att jag måste
driva eder bort, så att I förgåns, jämte de profeter som
profetera för eder.
027:016 Och till prästerna och till hela detta folk talade jag och sade:
Så säger HERREN: Hören icke på edra profeters ord, när de
profetera för eder och säga: »Se, de kärl som höra till HERRENS
hus skola nu snart föras tillbaka från Babel»; ty de profetera
lögn för eder.
027:017 Hören icke på dem, utan tjänen konungen i Babel, så skolen I få
leva. Icke viljen I att denna stad skall bliva ödelagd?
027:018 Om de verkligen äro profeter och hava HERRENS ord, så må de
lägga sig ut hos HERREN Sebaot, för att de kärl som ännu äro
kvar i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem icke
också må föras bort till Babel
027:019 Ty så säger HERREN Sebaot om pelarna och havet och bäckenställen
och det övriga som ännu är kvar här i staden,
027:020 därför att Nebukadnessar, konungen i Babel, icke tog det med
sig, när han förde bort Jekonja, Jojakims son, Juda konung, från
Jerusalem till Babel, jämte alla ädlingar i Juda och Jerusalem--
027:021 ja, så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om det som ännu är kvar
här i HERRENS hus och i Juda konungs hus och i Jerusalem:
027:022 Till Babel skall det föras, och där skall det förbliva ända till
den dag då jag ser därtill, säger HERREN, och för det upp till
denna plats igen.
028:001 Men samma år, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering,
i femte månaden av hans fjärde regeringsår, talade profeten
Hananja, Assurs son, från Gibeon, så till mig i HERRENS hus, i
prästernas och allt folkets närvaro; han sade:
028:002 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Jag skall sönderbryta den
babyloniske konungens ok.
028:003 Inom två års tid skall jag föra tillbaka till denna plats alla
de kärl i HERRENS hus, som Nebukadnessar, konungen i Babel, har
tagit bort ifrån denna plats och fört till Babel.
028:004 Och Jekonja, Jojakims son, Juda konung, och alla fångar ifrån
Juda, som hava kommit till Babel, skall jag föra tillbaka till
denna plats, säger HERREN; ty jag skall sönderbryta den
babyloniske konungens ok.»
028:005 Men profeten Jeremia svarade profeten Hananja, i närvaro av
prästerna och allt det folk som stod i HERRENS hus;
028:006 profeten Jeremia sade: »Amen. Så göre HERREN. Det som du har
profeterat må HERREN uppfylla, i det att han för tillbaka från
Babel till denna plats de kärl som funnos i HERRENS hus, så ock
alla fångarna.
028:007 Men hör dock detta ord som jag vill tala inför dig och allt
folket.
028:008 Forna tiders profeter, de som hava varit före mig och dig, hava
mot mäktiga länder och stora riken profeterat om krig, olycka
och pest.
028:009 Därför, om nu en profet profeterar om lycka, så kan man först då
när den profetens ord går i fullbordan veta att han är en profet
som HERREN i sanning har sänt.»
028:010 Då tog profeten Hananja oket från profeten Jeremias hals och
bröt sönder det.
028:011 Och Hananja sade i allt folkets närvaro: »Så säger HERREN: Just
så skall jag inom två års tid bryta sönder den babyloniske
konungen Nebukadnessars ok och taga det från alla folkens hals.»
Men profeten Jeremia gick sin väg.
028:012 Sedan, efter det att profeten Hananja hade brutit sönder oket
och tagit det från profeten Jeremias hals, kom HERRENS ord till
Jeremia; han sade:
028:013 »Gå åstad och säg till Hananja: Så säger HERREN: Ett ok av trä
har du brutit sönder, men i dess ställe har du skaffat ett ok av
järn.
028:014 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ett ok av järn skall jag
sätta på alla dessa folks hals, för att de må tjäna
Nebukadnessar, konungen i Babel; ty honom skola de tjäna. Ja ock
markens djur har jag givit honom.»
028:015 Och profeten Jeremia sade ytterligare till profeten Hananja:
»Hör, du Hananja: HERREN har icke sänt dig; du har förlett detta
folk att sätta sin lit till lögn.
028:016 Därför säger HERREN så: Se, jag skall taga dig bort ifrån
jorden. I detta år skall du dö, eftersom du har predikat avfall
från HERREN.»
028:017 Och samma år, i sjunde månaden, dog profeten Hananja.
029:001 Detta är vad som stod i det brev som profeten Jeremia sände från
Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i fångenskapen, och
till prästerna och profeterna och allt folket, dem som
Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem till Babel,
029:002 sedan konung Jekonja hade givit sig fången i Jerusalem, jämte
konungamodern och hovmännen, Judas och Jerusalems furstar, så
ock timmermännen och smederna.
029:003 Han sände brevet genom Eleasa, Safans son, och Gemarja, Hilkias
son, när Sidkia, Juda konung, sände dessa till Babel, till
Nebukadnessar, konungen i Babel; det lydde så:
029:004 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag
har låtit föra bort ifrån Jerusalem till Babel:
029:005 Byggen hus och bon i dem; planteren trädgårdar och äten deras
frukt.
029:006 Tagen hustrur, och föden söner och döttrar; och tagen hustrur åt
edra söner och given edra döttrar åt män, och må dessa föda
söner och döttrar; och föröken eder där, och förminskens icke.
029:007 Och söken den stads bästa, dit jag har fört eder bort i
fångenskap, och bedjen för den till HERREN; ty då det går den
väl, så går det ock eder val.
029:008 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Låten icke bedraga eder
av de profeter som äro bland eder, ej heller av edra spåman, och
akten icke på de drömmar som I drömmen.
029:009 Ty man profeterar lögn för eder i mitt namn; jag har icke sänt
dem, säger HERREN.
029:010 Ty så säger HERREN: Först när sjuttio år hava gått till ända i
Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt
löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.
029:011 Jag vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN,
nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en
framtid och ett hopp.
029:012 Och I skolen åkalla mig och gå åstad och bedja till mig, och jag
vill höra på eder.
029:013 I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter
mig av allt edert hjärta.
029:014 Ty jag vill låta mig finnas av eder, säger HERREN; och jag skall
åter upprätta eder och skall församla eder från alla de folk och
alla de arter till vilka jag har drivit eder bort, säger HERREN;
och jag skall låta eder komma tillbaka till denna plats,
varifrån jag har låtit föra eder bort i fångenskap.
029:015 Detta skriver jag, därför att I sägen: »HERREN har låtit
profeter uppstå åt oss i Babel.»
029:016 Ty så säger HERREN om den konung som sitter på Davids tron, och
om allt det folk som bor i denna stad, edra bröder som icke hava
med eder gått bort i fångenskap,
029:017 ja, så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall sända mot dem svärd,
hungersnöd och pest, och låta dem räknas lika med odugliga
fikon, som äro så usla att man icke kan äta dem.
029:018 Ja, jag skall förfölja dem med svärd, hungersnöd och pest, och
göra dem till en varnagel för alla riken på jorden, till ett
exempel som man nämner, när man förbannar, till ett föremål för
häpnad, begabberi och smälek bland alla de folk till vilka jag
skall driva dem bort--
029:019 detta därför att de icke ville höra mina ord, säger HERREN, när
jag titt och ofta sände till dem mina tjänare profeterna. Ty I
villen ju icke höra, säger HERREN.
029:020 Men hören nu I HERRENS ord, alla I fångna som jag från Jerusalem
har sänt bort till Babel:
029:021 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud, om Ahab, Kolajas son, och
om Sidkia, Maasejas son, som i mitt namn profetera lögn för
eder: Se, jag skall giva dem i Nebukadressars, den babyloniske
konungens, hand, och han skall låta dräpa dem inför edra ögon.
029:022 Och alla fångar ifrån Juda, som äro i Babel, skola från dem
hämta ett förbannelsens ord; de skola »HERREN göre med dig såsom
med Sidkia och Ahab, vilka Babels konung lät steka i eld.»
029:023 De hava ju gjort vad som är ens galenskap i Israel, de hava
begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och hava fört
lögnaktigt tal i mitt namn, sådant som jag icke hade bjudit
dem. Jag är den som vet det och betygar det, säger HERREN.
029:024 Och till nehelamiten Semaja skall du säga sålunda:
029:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Du har i ditt namn sänt
brev till allt folket i Jerusalem och till prästen Sefanja,
Maasejas son, och till alla de andra prästerna, så lydande:
029:026 »HERREN har satt dig till präst i prästen Jojadas ställe, för
att i HERRENS hus skall finnas tillsyningsmän över alla
vanvettingar som profetera, så att du kan sätta sådana i stock
och halsjärn.
029:027 Varför har du då icke näpst Jeremia från Anatot, som profeterar
för eder?
029:028 Därigenom att du har underlåtit detta har han kunnat sända bud
till oss i Babel och låta säga: 'Ännu är lång tid kvar, byggen
eder hus och bon i dem, och planteren trädgårdar och äten deras
frukt.'»
029:029 Och prästen Sefanja har läst upp detta brev för profeten
Jeremia.
029:030 Och nu har HERRENS ord kommit till Jeremia, han har sagt:
029:031 Sänd bud till alla de fångna och låt säga dem: Så säger HERREN
om nehelamiten Semaja: Eftersom Semaja, utan att vara sänd av
mig, har profeterat för eder och förlett eder att sätta eder lit
till lögn,
029:032 därför säger HERREN så: Se, jag skall hemsöka nehelamiten Semaja
och hans avkomlingar. Ingen av dem skall få bo ibland detta
folk, och han skall icke få se det goda som jag vill göra med
mitt folk, säger HERREN. Ty han har predikat avfall från
HERREN.
030:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade:
030:002 Så säger HERREN, Israels Gud: Teckna upp åt dig i en bok alla de
ord som jag har talat till dig.
030:003 Ty se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag åter skall
upprätta mitt folk, Israel och Juda, säger HERREN, och låta dem
komma tillbaka till det land som jag har givit åt deras fäder;
och de skola taga det i besittning.
030:004 Och detta är vad HERREN har talat om Israel och Juda.
030:005 Så säger HERREN:
Ett förfärans rop fingo vi höra;
förskräckelse utan någon räddning!
030:006 Frågen efter och sen till:
pläga då män föda barn?
Eller varför ser jag alla män
hålla sina händer på länderna såsom kvinnor i barnsnöd, och
varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka?
030:007 Ve! Detta är en stor dag,
en sådan att ingen är den lik.
Ja, en tid av nöd är inne för Jakob;
dock skall han bliva frälst därur.
030:008 Och det skall ske på den tiden,
Säger HERREN Sebaot,
att jag skall bryta sönder oket och taga det från din hals
och slita av dina band.
Ja, inga främmande skola längre
tvinga honom att tjäna sig,
030:009 utan han skall få tjäna HERREN, sin Gud,
och David, sin konung,
ty honom skall jag låta uppstå åt dem.
030:010 Så frukta nu icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN.
och var ej förfärad du Israel;
ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
och dina barn ur deras fångenskaps land.
Och Jakob skall få komma tillbaka
och leva i ro och säkerhet,
och ingen skall förskräcka honom.
030:011 Ty jag är med dig, säger HERREN, till att frälsa dig.
Ja, jag skall göra ände på alla de folk;
bland vilka jag har förstrött dig;
men på dig vill jag icke alldeles göra ände,
jag vill blott tukta dig med måtta;
ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.
030:012 Ty så säger HERREN:
Ohelbar är din skada,
oläkligt det sår du har fått.
030:013 Ingen tager sig an din sak, så att han sköter ditt sår;
ingen helande läkedom finnes för dig.
030:014 Alla dina älskare hava förgätit dig;
de fråga icke efter dig.
Ty såsom man slår en fiende, så har jag slagit dig,
med grym tuktan,
därför att din missgärning var så stor
och dina synder så många.
030:015 Huru kan du klaga över din skada,
över att bot ej finnes för din plåga?
Därför att din missgärning var så stor
och dina synder så många,
har jag gjort dig detta.
030:016 Så skola då alla dina uppätare nu bliva uppätna,
och alla dina ovänner skola allasammans gå i fångenskap;
dina skövlare skola varda skövlade,
och alla dina plundrare skall jag lämna till plundring.
030:017 Ty jag vill hela dina sår
och läka dig från de slag du har fått, säger HERREN,
då man nu kallar dig »den fördrivna»,
»det Sion som ingen frågar efter».
030:018 Så säger HERREN:
Se, jag skall åter upprätta Jakobs hyddor
och förbarma mig över hans boningar;
staden skall åter bliva uppbyggd på sin höjd,
och palatset skall stå på sin rätta plats.
030:019 Ifrån folket skall ljuda tacksägelse
och rop av glada människor.
Jag skall föröka dem, och de skola icke förminskas;
jag skall låta dem komma till ära, och de skola ej aktas ringa.
030:020 Hans söner skola varda såsom fordom,
hans menighet skall bestå inför mig,
jag skall hemsöka alla hans förtryckare.
030:021 Hans väldige skall stamma från honom själv,
och hans herre skall utgå från honom själv,
och honom skall jag låta komma mig nära och nalkas mig;
ty vilken annan vill våga sitt liv
med att nalkas mig? säger HERREN.
030:022 Och I skolen vara mitt folk
och jag skall vara eder Gud.
030:023 Se, en stormvind från HERREN är här,
hans förtörnelse bryter fram,
en härjande storm!
Över de ogudaktigas huvuden virvlar den ned.
030:024 HERRENS vredes glöd skall icke upphöra,
förrän han har utfört och fullbordat sitt hjärtas tankar;
i kommande dagar skolen I förnimma det.
031:001 På den tiden, säger HERREN, skall jag vara alla Israels
släkters Gud, och de skola vara mitt folk.
031:002 Så säger HERREN:
Det folk som undslipper svärdet
finner nåd i öknen;
Israel får draga åstad dit där det får ro.
031:003 Fjärran ifrån uppenbarade sig HERREN för mig:
»Ja, med evig kärlek har jag älskat dig;
därför låter jag min nåd förbliva över dig.
031:004 Ännu en gång skall jag upprätta dig,
så att du varder upprättad, du jungfru Israel;
ännu en gång skall du få utrusta dig med puka
och draga ut i dans bland dem som göra sig glada.
031:005 Ännu en gång skall du få plantera vingårdar
på Samariens berg,
och planteringsmännen skola själva skörda frukten.
031:006 Ty en dag kommer, då vaktare skola ropa
på Efraims berg:
'Upp, låt oss draga till Sion,
upp till HERREN, vår Gud.'»
031:007 Ty så säger HERREN:
Jublen i glädje över Jakob,
höjen fröjderop över honom som är huvudet bland folken,
Låten lovsång ljuda och sägen:
HERRE, giv frälsning åt ditt folk,
åt kvarlevan av Israel.»
031:008 Ja, jag skall föra dem från nordlandet
och församla dem från jordens yttersta ända--
bland dem både blinda och halta,
både havande kvinnor och barnaföderskor;
i en stor skara skola de komma hit tillbaka.
031:009 Under gråt skola de komma,
men jag skall leda dem, där de gå bedjande fram;
Jag skall föra dem till vattenbäckar,
på en jämn väg, där de ej skola stappla.
Ty jag har blivit en fader för Israel,
och Efraim är min förstfödde son.
031:010 Hören HERRENS ord, I hednafolk,
och förkunnen det i havsländerna i fjärran;
sägen: Han som förskingrade Israel skall ock församla det
och bevara det, såsom en herde sin hjord.
031:011 Ty HERREN skall förlossa Jakob
och lösköpa honom ur den övermäktiges hand.
031:012 Och de skola komma och jubla på Sions höjd
och strömma dit där HERRENS goda är,
dit där man får säd, vin och olja
och unga hjordar av får och fä;
deras själ skall vara lik en vattenrik trädgård,
och de skola icke vidare försmäkta.
031:013 Då skola jungfrurna förlusta sig med dans;
unga och gamla skola glädja sig tillsammans.
Jag skall förvandla deras sorg i fröjd,
trösta dem och glädja dem efter deras bedrövelse.
031:014 Och prästerna skall jag vederkvicka med feta rätter;
och mitt folk skall bliva mättat av mitt goda, säger HERREN.
031:015 Så säger HERREN:
Ett rop höres i Rama,
klagan och bitter gråt;
det är Rakel som begråter sina barn,
hon vill icke låta trösta sig
i sorgen över att hennes barn icke mer äro till.
031:016 Men så säger HERREN:
Hör upp med din högljudda gråt,
och låt dina ögon icke mer fälla tårar;
ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN,
och de skola vända tillbaka från sina fienders land.
031:017 Ja, det finnes ett hopp för din framtid, säger HERREN;
dina barn skola vända tillbaka till sitt land.
031:018 Jag har nogsamt hört
huru Efraim klagar:
»Du har tuktat mig, ja, jag har blivit tuktad
såsom en otämd kalv;
tag mig nu åter, så att jag får vända åter;
du är ju HERREN, min Gud.
031:019 Ty sedan jag har vänt mitt sinne,
ångrar jag mig,
och sedan jag har kommit till besinning,
slår jag mig på länden;
jag både blyges och skämmes,
då jag nu bär min ungdoms smälek.»
031:020 Är då Efraim for mig en så dyrbar son,
är han mitt älsklingsbarn,
eftersom jag alltjämt tänker på honom,
huru ofta jag än har måst hota honom?
Ja, så mycket ömkar sig mitt hjärta över honom;
jag måste förbarma mig över honom,
säger HERREN.
031:021 Sätt upp vägmärken för dig,
res åt dig vägvisare;
giv akt på vägen,
på stigen där du vandrade.
Och vänd så tillbaka, du jungfru Israel,
vänd tillbaka till dessa dina städer.
031:022 Huru länge skall du göra bukter hit och dit,
du avfälliga dotter?
Se, HERREN vill skapa något nytt i landet:
det bliver nu kvinnan som tager mannen i sitt beskärm.
031:023 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I Juda land med dess städer
skall man ännu en gång, när jag åter har upprättat det, få säga
det ordet: »HERREN välsigne dig, du rättfärdighetens boning, du
heliga berg.»
031:024 Och Juda folk med alla sina städer skall samlat bo däri, åkermän
jämte vandrande herdar.
031:025 Ty jag skall vederkvicka trötta själar, och alla försmäktande
själar skall jag mätta.
031:026 (Härvid uppvaknade jag och såg mig om, och min sömn hade varit
ljuvlig.)
031:027 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall beså Israels
land och Juda land med säd av människor och med säd av djur.
031:028 Och likasom jag har vakat över dem till att upprycka, nedbryta,
fördärva, förgöra och plåga, så vill jag nu vaka över dem till
att uppbygga och plantera, säger HERREN.
031:029 På den tiden skall man icke mer säga: »Fäderna hava ätit sura
druvor, och barnens tänder bliva ömma därav.»
031:030 Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning; var man som
äter sura druvor, hans tänder skola bliva ömma därav.
031:031 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt
förbund med Israels hus och med Juda hus;
031:032 icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den
dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens
land det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras
rätte herre, säger HERREN.
031:033 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus
i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras
bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall
vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
031:034 Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene
brodern den andre, och säga: »Lär känna HERREN»; ty de skola
alla känna mig, från den minste bland dem till den störste,
säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras
synd skall jag icke mer komma ihåg.
031:035 Så säger HERREN,
han som har satt solen till att lysa om dagen
och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång,
han som rör upp havet, så att dess böljor brusa,
han vilkens namn är HERREN Sebaot:
031:036 Först när denna ordning icke mer består inför mig, säger HERREN,
först då skall Israels släkt upphöra
att inför mig alltjämt vara ett folk.
031:037 Ja, så säger HERREN:
Först när himmelen varder uppmätt därovan
och jordens grundvalar utrannsakade därnere,
först då skall jag förkasta all Israels släkt,
till straff för allt vad de hava gjort, säger HERREN.
031:038 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då staden åter skall varda
uppbyggd till HERRENS ära, från Hananeltornet intill Hörnporten.
031:039 Och mätsnöret skall vidare dragas rätt fram mot Garebshöjden och
skall sedan vändas mot Goa.
031:040 Och hela lik- och askdalen och alla fälten intill bäcken Kidron
och intill hörnet vid Hästporten österut skola vara helgade åt
HERREN. Aldrig mer skall där tima någon omstörtning eller någon
förstöring.
032:001 Detta är det ord som från HERREN kom till Jeremia i Sidkias,
Juda konungs, tionde regeringsår, vilket var Nebukadressars
adertonde regeringsår.
032:002 Vid den tiden belägrade den babyloniske konungens här Jerusalem,
och profeten Jeremia låg då fången i fängelsegården i Juda
konungs hus.
032:003 Ty Sidkia, Juda konung, hade låtit spärra in honom, i det han
sade: »Huru djärves du profetera och säga: 'Så säger HERREN: Se,
jag skall giva denna stad i de babyloniske konungens hand, och
han skall intaga den.
032:004 Och Sidkia, Juda konung, skall icke undkomma kaldéernas hand,
utan skall förvisso bliva given i den babyloniske konungens
hand, så att han nödgas muntligen tala med honom och stå inför
honom, öga mot öga.
032:005 Och Sidkia skall av honom föras till Babel och skall förbliva
där, till dess jag ser till honom, säger HERREN. När I striden
mot kaldéerna, skolen I icke hava någon framgång.»
032:006 Och Jeremia sade: »HERRENS ord kom till mig; han sade:
032:007 Se, Hanamel, din farbroder Sallums son, skall komma till dig och
säga: 'Köp du min åker i Anatot, ty du har såsom bördeman rätt
att köpa den.'»
032:008 Och Hanamel, min farbroders son, kom till mig i fängelsegården,
såsom HERREN hade sagt, och sade till mig: »Köp min åker i
Anatot, i Benjamins land, ty du har arvsrätt därtill och är
bördeman; så köp den då åt dig.» Då förstod jag att det var
HERRENS ord
032:009 och köpte åkern av Hanamel, min farbroders son, i Anatot, och
vägde upp penningarna åt honom, sjutton siklar silver.
032:010 Jag skrev ett köpebrev och förseglade det och tillkallade
vittnen och vägde upp penningarna på en våg.
032:011 Och jag tog köpebrevet, såväl det förseglade, som innehöll
avtalet och de särskilda bestämmelserna, som ock det öppna
brevet,
032:012 och gav köpebrevet åt Baruk, son till Neria, son till Mahaseja,
i närvaro av min frände Hanamel och de vittnen som hade
underskrivit köpebrevet, och alla andra judar som voro
tillstädes i fängelsegården.
032:013 Och jag bjöd Baruk, i deras närvaro, och sade:
032:014 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Tag du dessa brev, både
detta förseglade köpebrev och detta öppna brev, och lägg dem i
ett lerkärl, för att de må vara i behåll för lång tid.
032:015 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ännu en gång skall man
komma att i detta land köpa hus och åkrar och vingårdar.»
032:016 Och sedan jag hade givit köpebrevet åt Baruk, Nerias son, bad
jag till HERREN och sade:
032:017 »Ack Herre, HERRE, du är ju den som har gjort himmel och jord
genom din stora kraft och din uträckta arm. Intet är så
underbart att du icke skulle förmå det,
032:018 du som gör nåd med tusenden och vedergäller fädernas missgärning
i deras barns sköte efter dem; du store och väldige Gud, vilkens
namn är HERREN Sebaot;
032:019 du som är stor i råd och mäktig i gärningar; du vilkens ögon äro
öppna över människobarnens alla vägar, så att du giver åt var
och en efter hans vägar och efter hans gärningars frukt;
032:020 du som gjorde tecken och under i Egyptens land, och som har
gjort sådana intill denna dag, både i Israel och bland andra
människor, och som har gjort dig ett namn, som är detsamma än i
dag.
032:021 Du förde ditt folk Israel ut ur Egyptens land med tecken och
under, med stark hand och uträckt arm, och genom stor
förskräckelse.
032:022 Och du gav dem detta land, som du med ed hade lovat deras fäder
att giva dem, ett land som flyter av mjölk och honung.
032:023 Och de kommo och togo det i besittning, men de ville icke höra
din röst och vandrade icke efter din lag; de gjorde intet av det
du hade bjudit dem att göra. Därför lät du all denna olycka
vederfaras dem.
032:024 Se, belägringsvallarna gå redan så långt fram mot staden, att
man kan intaga den och genom svärd, hungersnöd och pest är
staden given i de kaldeiska belägrarnas hand. Vad du hotade med,
det har skett, och du har det nu inför dina ögon.
032:025 Och likväl, fastän staden är given i kaldéernas hand, sade du,
Herre HERRE, till mig: 'Köp du åkern för penningar, och tag
vittnen därpå'!»
032:026 Och HERRENS ord kom till Jeremia han sade: Se,
032:027 jag är HERREN, allt kötts Gud; skulle något vara så underbart
att jag icke förmådde det?
032:028 Därför säger HERREN så: Se, jag vill giva denna stad i
kaldéernas och Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand,
och han skall intaga den.
032:029 Och kaldéerna, som belägra denna stad, skola komma och tända eld
på staden och bränna upp den, tillika med de hus på vilkas tak
man har tänt offereld åt Baal och utgjutit drickoffer åt andra
gudar, till att förtörna mig.
032:030 Ty allt ifrån sin ungdom hava Israels barn och Juda barn
allenast gjort vad ont är i mina ögon; ja, Israels barn hava med
sina händers verk berett mig allenast förtörnelse, säger HERREN.
032:031 Ty allt ifrån den dag då denna stad byggdes ända till nu har den
uppväckt min vrede och förtörnelse, så att jag måste förkasta
den från mitt ansikte,
032:032 för all den ondskas skull som Israels barn och Juda barn med
sina konungar, furstar, präster och profeter, både Juda män och
Jerusalems invånare, hava bedrivit, till att förtörna mig.
032:033 De vände ryggen till mig och icke ansiktet; och fastän de titt
och ofta blevo varnade, ville de icke höra och taga emot tuktan.
032:034 De satte upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter
mitt namn och orenade det så;
032:035 och Baalshöjderna i Hinnoms sons dal byggde de upp, för att där
offra sina söner och döttrar åt Molok, fastän jag aldrig hade
bjudit dem att göra sådan styggelse eller ens tänkt mig något
sådant; och så förledde de Juda till synd.
032:036 Men så säger nu HERREN, Israels Gud, om denna stad, som I menen
vara genom svärd, hungersnöd och pest given i den babyloniske
konungens hand:
032:037 Se, jag skall församla dem ur alla de länder till vilka jag i
min vrede och harm och stora förtörnelse har fördrivit dem, och
jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo bär
i trygghet.
032:038 Och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
032:039 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta och lära dem en
och samma väg, så att de frukta mig beständigt; för att det må
gå dem väl, och deras barn efter dem.
032:040 Och jag skall sluta med dem ett evigt förbund, så att jag icke
upp hör att följa dem och göra dem gott; och min fruktan skall
jag ingiva i deras hjärtan, så att de icke vika av ifrån mig.
032:041 Och jag skall hava min fröjd i att göra dem gott, och skall
plantera dem i detta land med trofasthet, av allt mitt hjärta
och all min själ.
032:042 Ty så säger HERREN: Likasom jag har låtit all denna stora olycka
komma över detta folk, så skall jag ock låta allt det goda som
jag lovade dem komma dem till del.
032:043 Och man skall komma att köpa åkrar i detta land, om vilket I
sägen att det är en ödemark, där varken människor eller djur
kunna bo, och att det är givet i kaldéernas hand.
032:044 Ja, åkrar skall man köpa för penningar, och man skall skriva och
försegla köpebrev och tillkalla vittnen i Benjamins land, i
Jerusalems omnejd och i Juda städer, både i Bergsbygdens och i
Låglandets och i Sydlandets städer; ty jag skall åter upprätta
dem, säger HERREN.
033:001 Och HERRENS ord kom till Jeremia för andra gången, medan han
ännu var inspärrad i fängelsegården; han sade:
033:002 Så säger HERREN, han som ock utför sitt verk, HERREN, som
bereder det för att låta det komma till stånd, han vilkens namn
är HERREN:
033:003 Ropa till mig, så vill jag svara dig och förkunna för dig stora
och förunderliga ting, som du icke känner.
033:004 Ty så säger HERREN, Israels Gud, om husen i denna stad och om
Juda konungars hus, som nu brytas ned för belägringsvallarna och
värden:
033:005 Man har kommit hitin för att strida med kaldéerna, och man skall
så fylla husen med döda kroppar av människor som jag har slagit
i min vrede och förtörnelse, människor som genom all sin ondska
hava vållat att jag har måst dölja mitt ansikte för denna stad.
033:006 Dock, jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och läka dem,
och jag skall låta dem skåda frid och trygghet i överflöd.
033:007 Och jag skall åter upprätta Juda och Israel och uppbygga dem, så
att de bliva såsom förut.
033:008 Och jag skall rena dem från all missgärning varmed de hava
syndat mot mig, och förlåta alla missgärningar genom vilka de
hava syndat mot mig och avfallit från mig.
033:009 Och staden skall bliva mig till fröjd och berömmelse, och till
lov och ära inför alla jordens folk, när de få höra allt det
goda som jag gör med dem; och de skola förskräckas och darra vid
åsynen av all den lycka och all den framgång som jag bereder
henne.
033:010 Så säger HERREN: På denna plats, om vilken I sägen att den är så
öde att varken människor eller djur kunna bo där, ja, här i Juda
städer och på Jerusalems gator, som äro så ödelagda att inga
människor, inga invånare, inga djur där finnas,
033:011 här skall man ännu en gång höra fröjderop och glädjerop, rop för
brudgum och rop för brud, rop av människor som säga: »Tacken
HERREN Sebaot, ty HERREN är god, ty hans nåd varar
evinnerligen», och av människor som frambära lovoffer i HERRENS
hus. Ty jag vill åter upprätta landet, så att det bliver såsom
förut, säger HERREN.
033:012 Så säger HERREN Sebaot: På denna plats, som nu är så öde att
varken människor eller ens djur kunna bo här, ja ock i alla
hithörande städer, här skola åter en gång finnas betesmarker där
herdar kunna låta sina hjordar lägra sig.
033:013 I Bergsbygdens, Låglandets och Sydlandets städer, i Benjamins
land i Jerusalems omnejd och i andra Juda städer skola ännu en
gång hjordar draga fram, förbi herdar som räkna dem, säger
HERREN.
033:014 Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall uppfylla det
löftesord som jag har talat om Israels hus och angående Juda
hus.
033:015 I de dagarna och på den tiden
skall jag låta en rättfärdig telning
växa upp åt David.
Han skall skaffa rätt
och rättfärdighet på jorden.
033:016 I de dagarna skall Juda varda frälst
och Jerusalem bo i trygghet;
och man skall kalla det så:
HERREN vår rättfärdighet.
033:017 Ty så säger HERREN: Aldrig skall den tid komma, då icke en
avkomling av David sitter på Israels hus' tron,
033:018 aldrig den tid då icke en avkomling av de levitiska prästerna
gör tjänst inför mig och alla dagar bär fram brännoffer och
förbränner spisoffer och anställer slaktoffer.
033:019 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
033:020 Så säger HERREN: Först när I gören om intet mitt förbund med
dagen och mitt förbund med natten, så att det icke bliver dag
och natt i rätt tid,
033:021 först då skall mitt förbund med min tjänare David bliva om
intet, så att icke längre en avkomling av honom sitter såsom
konung på hans tron, och först då mitt förbund med de levitiska
prästerna, som göra tjänst åt mig.
033:022 Lika oräknelig som himmelens härskara är, och lika otalig som
sanden är i havet, lika talrik skall jag låta min tjänare Davids
säd bliva och lika många leviterna, som göra tjänst åt mig.
033:023 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
033:024 Har du icke märkt huru detta folk talar och säger: »De båda
släkter som HERREN utvalde, dem har han förkastat»? Och så säga
de föraktligt om mitt folk att det icke mer synes dem vara ett
folk.
033:025 Men så säger HERREN: Om mitt förbund med dag och natt icke är
beståndande, och om jag icke har stadgat en fast ordning för
himmel och jord,
033:026 allenast då skall jag förkasta Jakobs och Davids, min tjänares,
säd, så att jag icke mer av hans säd tager dem som skola råda
över Abrahams, Isaks och Jakobs säd. Ty jag skall åter upprätta
dem och förbarma mig över dem.
034:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, när
Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här och med alla
de riken på jorden, som lydde under hans välde, och med alla
folk angrep Jerusalem och alla dess lydstäder; han sade:
034:002 Så säger HERREN, Israels Gud: Gå åstad och säg till Sidkia, Juda
konung, ja, säg till honom: Så säger HERREN: Se, jag skall giva
denna stad i den babyloniske konungens hand, och han skall
bränna upp den i eld.
034:003 Och du själv skall icke kunna undkomma hans hand, utan skall
förvisso bliva gripen och given i hans hand, så att du nödgas
stå inför konungen i Babel, öga mot öga; och han skall muntligen
tala med dig, och du skall komma till Babel.
034:004 Men hör HERRENS ord, du Sidkia, Juda konung: Så säger HERREN om
dig: Du skall icke dö genom svärd.
034:005 Nej, i frid skall du dö; och likasom man har anställt
förbränning till dina fäders, de förra konungarnas, ära, deras
som hava varit före dig, så skall man ock anställa förbränning
till din ära och hålla dödsklagan efter dig: »Ack ve, Herre!»
Ty detta har jag talat, säger HERREN.
034:006 Och profeten Jeremia talade till Sidkia, Juda konung, allt detta
i Jerusalem,
034:007 under det att den babyloniske konungens här belägrade Jerusalem
och allt som ännu återstod av städer i Juda, nämligen Lakis och
Aseka; ty dessa voro de enda av Juda städer, som ännu voro kvar
och voro befästa.
034:008 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan konung
Sidkia hade slutit ett förbund med allt folket i Jerusalem därom
att de bland sig skulle utropa frihet,
034:009 så att var och en skulle släppa sin träl och sin trälinna fria,
om det var en hebreisk man eller kvinna, på det att icke den ene
juden skulle hava den andre till träl.
034:010 Och detta hörsammades av alla furstarna och allt folket, av dem
som hade varit med om förbundet och lovat att var och en skulle
släppa sin träl och sin trälinna fria, så att han icke mer
skulle hava dem till trälar; de hörsammade det och släppte dem.
034:011 Men sedermera ändrade de sig och togo tillbaka de trälar och
trälinnor som de hade släppt fria, och gjorde dem åter till
trälar och trälinnor.
034:012 Då kom HERRENS ord till Jeremia från HERREN; han sade:
034:013 Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv slöt ett förbund med
edra fäder på den tid då jag förde dem ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset; jag sade:
034:014 »När sju år äro förlidna, skall var och en av eder släppa sin
broder, hebréen, som har sålt sig åt dig och tjänat dig i sex
år; du skall då släppa honom fri ur din tjänst.» Dock ville edra
fäder icke höra på mig eller böja sina öron därtill.
034:015 Men I haven nyss vänt om och gjort vad rätt är i mina ögon, i
det att I haven utropat frihet var och en för sin broder. Och I
haven härom slutit ett förbund inför mitt ansikte, i det hus som
är uppkallat efter mitt namn.
034:016 Men nu haven I åter ändrat eder och ohelgat mitt namn och tagit
tillbaka var och en sin träl och sin trälinna, dem som I haden
släppt fria till att gå vart de ville; ja, I haven nu åter gjort
dem till edra trälar och trälinnor.
034:017 Därför säger HERREN så: I haven icke hört på mig och utropat
frihet var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då
jag, säger HERREN, för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest
och hungersnöd; ja, jag skall göra eder till en varnagel för
alla riken på jorden.
034:018 Och de män som hava överträtt mitt förbund och icke hållit
förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte--
vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de
gingo--
034:019 dessa män, nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och
prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av
kalven,
034:020 dem skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som
stå efter deras liv; och deras döda kroppar skola bliva mat åt
himmelens fåglar och markens djur.
034:021 Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras
fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv, och i
händerna på den babyloniske konungens här, som nu har dragit
bort ifrån eder.
034:022 Se, jag skall giva dem befallning, säger HERREN, att de åter
skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då
intaga den och bränna upp den i eld. Och Juda städer skall jag
göra till en ödemark, där ingen bor.
035:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN i Jojakims,
Josias sons, Juda konungs, tid; han sade
035:002 Gå bort till rekabiternas släkt och tala med dem, och för dem
till HERRENS hus, in i en av kamrarna, och giv dem vin att
dricka.
035:003 Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till
Habassinja, jämte hans bröder och alla hans söner och
rekabiternas hela övriga släkt,
035:004 och förde dem till HERRENS hus, in i den kammare som innehades
av sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, den kammare som
ligger bredvid furstarnas, ovanom dörrvaktaren Maasejas, Sallums
sons, kammare.
035:005 Och jag satte fram för rekabiternas släkt kannor, fulla med vin,
så ock bägare, och sade till dem: »Dricken vin?»
035:006 Men de svarade: »Vi dricka icke vin. Ty vår fader Jonadab,
Rekabs son, har bjudit oss och sagt: 'I och edra barn skolen
aldrig dricka vin;
035:007 och hus skolen I icke bygga, och säd skolen I icke så, och
vingårdar skolen I icke plantera, ej heller äga sådana, utan I
skolen bo i tält i all eder tid, för att I mån länge leva i det
land där I bon såsom främlingar.'
035:008 Och vi hava hörsammat vår fader Jonadabs, Rekabs sons,
befallning, i allt vad han har bjudit oss, så att vi med våra
hustrur och våra söner och döttrar aldrig dricka vin,
035:009 ej heller bygga hus till att bo i, ej heller äga vingårdar eller
åkrar eller säd.
035:010 Vi hava alltså bott i tält och hava hörsammat och gjort allt vad
vår fader Jonadab har bjudit oss.
035:011 Men när Nebukadressar, konungen i Babel, drog upp och föll in i
landet, sade vi: 'Välan, vi vilja begiva oss till Jerusalem,
undan kaldéernas och araméernas här.' Och så bosatte vi oss i
Jerusalem.»
035:012 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade:
035:013 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Gå åstad och säg till Juda
män och till Jerusalems invånare: Skolen I då icke taga emot
tuktan, så att I hören mina ord, säger HERREN?
035:014 Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn, att de icke
skulle dricka vin, det har blivit iakttaget, och ännu i dag
dricka de icke vin, av hörsamhet mot sin faders bud. Men själv
har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke
hörsammat mig.
035:015 Och titt och ofta har jag sänt till eder alla mina tjänare
profeterna och låtit säga: »Vänden om, var och en från sin onda
väg, och bättren edert väsende, och följen icke efter andra
gudar, så att I tjänen dem; då skolen I få bo i det land som jag
har givit åt eder och edra fäder.» Men I böjden icke edert öra
därtill och hörden icke på mig.
035:016 Eftersom nu detta folk icke har hörsammat mig, såsom Jonadabs,
Rekabs sons, barn hava iakttagit det bud som deras fader gav
dem,
035:017 därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över
Juda och över alla Jerusalems invånare skall jag låta all den
olycka komma, som jag har förkunnat över dem, därför att de icke
hörde, när jag talade till dem, och icke svarade, när jag
kallade på dem.
035:018 Och till rekabiternas släkt sade Jeremia: Så säger HERREN
Sebaot, Israels Gud: Därför att I haven hörsammat eder fader
Jonadabs bud och hållit alla hans bud och i alla stycken gjort
såsom han har bjudit eder,
035:019 därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Aldrig skall den
tid komma, då icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, står
inför mitt ansikte.
036:001 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår kom
detta ord till Jeremia från HERREN; han sade:
036:002 Tag dig en bokrulle och teckna däri upp allt vad jag har talat
till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk, från den
dag då jag först talade till dig i Josias tid ända till denna
dag.
036:003 Kanhända skall Juda hus, när de höra all den olycka som jag har
i sinnet att göra dem, vända om, var och en från sin onda väg,
och så skall jag förlåta dem deras missgärning och synd.
036:004 Då kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son; och efter
Jeremias diktamen tecknade Baruk i en bokrulle upp alla de ord
som HERREN hade talat till honom.
036:005 Och Jeremia bjöd Baruk och sade: »Jag är själv under tvång, så
att jag icke kan begiva mig till HERRENS hus.
036:006 Men gå du dit; och ur den rulle som du har skrivit efter min
diktamen må du därpå fastedagen läsa UPP HERRENS ord inför
folket i HERRENS hus. Inför hela Juda, så många som komma in
från sina städer, må du ock läsa upp dem.
036:007 Kanhända skola de då bönfalla inför HERREN och vända om, var och
en från sin onda väg. Ty stor är den vrede och förtörnelse som
HERREN har uttalat över detta folk.»
036:008 Och Baruk, Nerias son, gjorde alldeles såsom profeten Jeremia
hade bjudit honom: i HERRENS hus läste han ur boken upp HERRENS
ord.
036:009 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, femte regeringsår, i
nionde månaden, utlystes nämligen en fasta inför HERREN, vilken
hölls av allt folket i Jerusalem och av allt det folk som från
Juda städer hade kommit till Jerusalem.
036:010 Då läste Baruk ur boken upp Jeremias ord; han läste upp dem i
HERRENS hus, i sekreteraren Gemarjas, Safans sons, kammare på
den övre förgården, vid ingången till nya porten på HERRENS hus,
inför allt folket.
036:011 När nu Mika; son till Gemarja, son till Safan, hade hört alla
HERRENS ord uppläsas ur boken,
036:012 gick han ned till konungshuset och in i sekreterarens kammare;
där sutto då alla furstarna: sekreteraren Elisama, Delaja,
Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia,
Hananjas son, och alla de andra furstarna.
036:013 Och Mika omtalade för dem allt vad han hade hört Baruk läsa upp
ur boken inför folket.
036:014 Då sände alla furstarna Jehudi, son till Netanja, son till
Selemja, Kusis son, åstad till Baruk och läto säga honom: »Tag
med dig den rulle varur du har läst inför folket, och kom hit.»
Och Baruk, Nerias son, tog rullen med sig och kom till dem.
036:015 Då sade de till honom: »Sätt dig ned och läs den inför oss.»
Och Baruk läste inför dem.
036:016 När de då hörde allt som stod där, sågo de med förskräckelse på
varandra och sade till Baruk: »Vi måste omtala för konungen allt
som står här.»
036:017 Och de frågade Baruk och sade: »Tala om för oss huru det skedde
att du efter hans diktamen tecknade upp allt detta.»
036:018 Baruk svarade dem: »Han dikterade för mig allt detta, och jag
tecknade upp det i boken med bläck.»
036:019 Då sade furstarna till Baruk: »Gå och göm dig, du jämte Jeremia,
och låten ingen veta var I ären.»
036:020 Därefter, sedan de hade lämnat rullen i förvar i sekreteraren
Elisamas kammare, gingo de in till konungen på förgården och
omtalade så allt för konungen.
036:021 Då sände konungen Jehudi att hämta rullen; och denne hämtade den
från sekreteraren Elisamas kammare. Sedan läste Jehudi upp den
inför konungen och inför alla furstarna, som stodo omkring
konungen.
036:022 Konungen bodde då i vinterhuset, ty det var den nionde
månaden. Och kolpannan stod påtänd framför honom;
036:023 och så ofta Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar han av
rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan,
ända till dess att hela rullen var förtärd av elden i kolpannan.
036:024 Och varken konungen själv eller någon av hans tjänare blev
förskräckt eller rev sönder sina kläder, när de hörde allt detta
som upplästes.
036:025 Och fastän Elnatan, Delaja och Gemarja bådo konungen att han
icke skulle bränna upp rullen, lyssnade han icke till dem.
036:026 I stället bjöd konungen Jerameel, konungasonen, och Seraja,
Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skulle gripa
skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men HERREN gömde dem
undan.
036:027 Men sedan konungen hade bränt upp rullen med det som Baruk efter
Jeremias diktamen hade skrivit däri, kom HERRENS ord till
Jeremia; han sade:
036:028 Tag dig nu åter en annan rulle och teckna däri upp allt vad som
förut stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda konung,
brände upp.
036:029 Men angående Jojakim, Juda konung, skall du säga: Så säger
HERREN: Du har bränt upp denna rulle och sagt: »Huru kunde du
skriva däri att konungen i Babel förvisso skall komma och
fördärva detta land, och göra slut på både människor och djur
däri?»
036:030 Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda konung: Ingen ättling av
honom skall sitta på Davids tron; och hans egen döda kropp skall
komma att ligga utkastad, prisgiven åt hettan om dagen och åt
kölden om natten.
036:031 Och jag skall hemsöka honom och hans avkomlingar och hans
tjänare för deras missgärnings skull, och över dem och över
Jerusalems invånare och över Juda män skall jag låta all den
olycka komma, som jag har förkunnat över dem, fastän de icke
hava velat höra.
036:032 Då tog Jeremia en annan rulle och gav den åt skrivaren Baruk,
Nerias son; och efter Jeremias diktamen tecknade denne däri upp
allt vad som hade stått i den bok som Jojakim, Juda konung, hade
bränt upp i eld. Och till detta lades ytterligare mycket annat
av samma slag.
037:001 Och Sidkia, Josias son, blev konung i stället för Konja,
Jojakims son; ty Nebukadressar, konungen i Babel, gjorde honom
till konung i Juda land.
037:002 Men varken han eller hans tjänare eller folket i landet hörda på
HERRENS ord, dem som han talade genom profeten Jeremia.
037:003 Dock sände konung Sidkia åstad Jehukal, Selemjas son, och
prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia och lät
säga: »Bed för oss till HERREN, vår Gud.»
037:004 Jeremia gick då ännu ut och in bland folket, ty man hade ännu
icke satt honom i fängelse.
037:005 Och Faraos här hade då dragit ut från Egypten; och när
kaldéerna, som belägrade Jerusalem, hade fått höra ryktet därom,
hade de dragit sig tillbaka från Jerusalem.
037:006 Då kom HERRENS ord till profeten Jeremia; han sade:
037:007 Så säger HERREN, Israels Gud: Så skolen I svara Juda konung, som
har sänt eder till mig för att fråga mig: »Se, Faraos här, som
har dragit ut till eder hjälp, skall vända tillbaka till sitt
land Egypten.
037:008 Sedan skola kaldéerna komma tillbaka och belägra denna stad och
de skola då intaga den och bränna upp den i eld.
037:009 Därför säger HERREN så: Bedragen icke eder själva med att tänka:
'Kaldéerna skola nu en gång för alla draga bort ifrån oss'; ty
de skola icke draga bort.
037:010 Nej, om I än så slogen kaldéernas hela här, när de strida mot
eder, att allenast några svårt sårade män blevo kvar av dem, så
skulle dessa resa sig upp, var och en i sitt tält, och skulle
bränna upp denna stad i eld.
037:011 Men när kaldéernas här hade dragit sig tillbaka från Jerusalem
för Faraos har,
037:012 ville Jeremia lämna Jerusalem och begiva sig till Benjamins
land, för att där taga i besittning en jordlott bland folket.
037:013 När han då kom till Benjaminsporten, stod där såsom vakthavande
en man vid namn Jiria, son till Selemja, son till Hananja; denne
grep profeten Jeremia och sade: »Du vill gå över till
kaldéerna.»
037:014 Jeremia svarade: »Det är icke sant; jag vill icke gå över till
kaldéerna», men ingen hörde på honom. Och Jiria grep Jeremia
och förde honom till furstarna.
037:015 Och furstarna förtörnades på Jeremia och läto hudflänga honom
och satte honom i häkte i sekreteraren Jonatans hus, ty detta
hade de gjort till fängelse.
037:016 Men när Jeremia hade kommit i fängelsehålan, ned i fångvalven,
och suttit där en lång tid,
037:017 sände konung Sidkia och lät hämta honom; och hemma hos sig
frågade konungen honom hemligen och sade: »Har något ord kommit
från HERREN Jeremia svarade: »Ja»; och han tillade: »Du skall
bliva given i den babyloniske konungens hand.
037:018 Därefter frågade Jeremia konung Sidkia: »Varmed har jag
försyndat mig mot dig och dina tjänare och detta folk, eftersom
I haven satt mig i fängelse?
037:019 Och var äro nu edra profeter, som profeterade för eder och sade:
'Konungen i Babel skall icke komma över eder och över detta
land'?
037:020 Så hör mig nu, herre konung; värdes upptaga min bön: sänd mig
icke tillbaka till sekreteraren Jonatans hus, på det att jag
icke må dö där.»
037:021 På konung Sidkias befallning satte man då Jeremia i förvar i
fängelsegården, och gav honom en kaka bröd om dagen från
Bagargatan, till dess att det var slut på allt brödet i
staden. Så stannade Jeremia i fängelsegården.
038:001 Men Sefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal,
Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde huru Jeremia talade
till allt folket och sade:
038:002 »Så säger HERREN: Den som stannar kvar i denna stad, han skall
dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som giver sig åt
kaldéerna, han skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv såsom
ett byte och få leva.
038:003 Ty så säger HERREN: Denna stad skall förvisso bliva given i
händerna på den babyloniske konungens här, och han skall intaga
den.
038:004 Då sade furstarna till konungen: »Denne man bör dödas, eftersom
han gör folket modlöst, både det krigsfolk som ännu är kvar här
i staden och jämväl allt det övrig: folket, i det att han talar
sådan: ord till dem. Ty denne man söker icke folkets välfärd,
utan dess olycka.
038:005 Konung Sidkia svarade: »Välan han är i eder hand; ty konungen
förmår intet mot eder.»
038:006 Då togo de Jeremia och kastad honom i konungasonen Malkias brunn
på fängelsegården; de släppte Jeremia ditned med tåg. I brunnen
var intet vatten, men dy, och Jeremia sjönk ned i dyn.
038:007 När nu etiopiern Ebed-Melek, en hovman, som befann sig i
konungshuset, under det att konungen uppehöll sig i
Benjaminsporten, fick höra att de hade sänkt Jeremia ned i
brunnen,
038:008 begav han sig åstad från konungshuset och talade till konungen
och sade:
038:009 »Min herre konung, dessa män hava handlat illa i allt vad de
hava gjort mot profeten Jeremia; ty de hava kastat honom i
brunnen, där han strax måste dö av hunger, då nu intet bröd
finnes i staden.
038:010 Då bjöd konungen etiopiern Ebed-Melek och sade: »Tag med dig
härifrån trettio män, och drag profeten Jeremia upp ur brunnen,
innan han dör.»
038:011 Så tog då Ebed-Melek männen med sig och begav sig till
konungshuset, till rummet under skattkammaren, och hämtade
därifrån trasor av sönderrivna och utslitna kläder och lät sänka
ned dem med tåg till Jeremia i brunnen.
038:012 Och etiopiern Ebed-Melek sade till Jeremia: »Lägg trasorna av de
sönderrivna och utslitna kläderna under dina armar, mellan dem
och tågen.» Och Jeremia gjorde så.
038:013 Sedan drogo de med tågen Jeremia upp ur brunnen. Men Jeremia
måste stanna i fängelsegården.
038:014 Därefter sände konung Sidkia åstad och lät hämta profeten
Jeremia till sig vid tredje ingången till HERRENS hus. Och
konungen sade till Jeremia: »Jag vill fråga dig något dölj intet
för mig.»
038:015 Jeremia sade till Sidkia: »Om jag säger dig något, så kommer du
förvisso att låta döda mig; och om jag giver dig ett råd, så hör
du icke på mig.»
038:016 Då gav konung Sidkia Jeremia sin ed, hemligen, och sade: »Så
sant HERREN lever, han som har givit oss detta vårt liv: jag
skall icke låta döda dig, ej heller skall jag lämna dig i
händerna på dessa män som stå efter ditt liv.»
038:017 Då sade Jeremia till Sidkia: »Så säger HERREN, härskarornas Gud,
Israels Gud: Om du giver dig åt den babyloniske konungens
furstar, så skall du få leva, och denna stad skall då icke bliva
uppbränd i eld, utan du och ditt hus skolen få leva.
038:018 Men om du icke giver dig åt den babyloniske konungens furstar,
då skall denna stad bliva given i kaldéernas hand, och de skola
bränna upp den i eld, och du själv skall icke undkomma deras
hand.»
038:019 Konung Sidkia svarade Jeremia: »Jag rädes för de judar som hava
gått över till kaldéerna; kanhända skall man lämna mig i deras
händer, och de skola då hantera mig skändligt.»
038:020 Jeremia sade: »Man skall icke göra det. Hör blott HERRENS röst i
vad jag säger dig, så skall det gå dig väl, och du skall få
leva.
038:021 Men om du vägrar att giva dig, så är detta vad HERREN har
uppenbarat för mig:
038:022 Se, alla de kvinnor som äro kvar i Juda konungs hus skola då
föras ut till den babyloniske konungens furstar; och kvinnorna
skola klaga:
'Dina vänner sökte förleda dig,
och de fingo makt med dig.
Dina fötter fastnade i dyn;
då drogo de sig undan'
038:023 Och alla dina hustrur och dina barn skall man föra ut till
kaldéerna, och du själv skall icke undkomma deras hand, utan
skall varda gripen av den babyloniske konungens hand och bliva
en orsak till att denna stad brännes upp i eld.»
038:024 Då sade Sidkia till Jeremia: »Låt ingen få veta vad här har
blivit talat; eljest måste du dö.
038:025 Och om furstarna få höra att jag har talat med dig, och de komma
till dig och säga till dig: 'Låt oss veta vad du har sagt till
konungen; dölj intet för oss, så skola vi icke döda dig; säg oss
ock vad konungen har sagt till dig'--
038:026 då skall du svara dem: 'Jag bönföll inför konungen att han icke
skulle sända mig tillbaka till Jonatans hus för att dö där.'»
038:027 Och alla furstarna kommo till Jeremia och frågade honom; men han
svarade dem alldeles såsom konungen hade bjudit honom. Då tego
de och gingo bort ifrån honom, eftersom ingen hade hört huru det
verkligen hade gått till.
038:028 Men Jeremia fick stanna i fängelsegården ända till den dag då
Jerusalem blev intaget.
039:001--efter det att Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin
här hade kommit till Jerusalem och begynt belägra det i Sidkia,
Juda konungs, nionde regeringsår, i tionde månaden,
039:002 och efter det att staden; hade blivit stormad i Sidkias elfte
regeringsår, i fjärde månaden, på nionde dagen månaden
039:003 drogo alla den babyloniske konungens furstar därin och stannade
i Mellersta porten: nämligen Nergal Sareser, Samgar-Nebo,
Sarsekim, överste hovmannen, Nergal-Sareser, överste magern, och
alla den babyloniske konungens övriga furstar.
039:004 Och när Sidkia, Juda konung, med allt sitt krigsfolk fick se
dem, flydde de och drogo om natten ut ur staden, på den väg som
ledde till den kungliga trädgården, genom porten mellan de båda
murarna; och han tog vägen bort åt Hedmarken till.
039:005 Men kaldéernas här förföljde dem och de hunno upp Sidkia på
Jeriko hedmarker. Och de togo fatt honom och förde honom till
Nebukadressar, den babyloniske konungen, i Ribla i Hamats land;
där höll denne rannsakning och dom med honom.
039:006 Och den babyloniske konungen lät i Ribla slakta Sidkias barn
inför hans ögon; också alla andra Juda ädlingar lät konungen i
Babel slakta.
039:007 Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
honom med kopparfjättrar, för att föra honom till Babel.
039:008 Och kaldéerna brände upp i eld både konungens hus och folkets
hus och bröto ned Jerusalems murar.
039:009 Och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
över löpare som hade gått över till honom, och vad som för
övrigt var kvar av folket, dem förde Nebusaradan, översten för
drabanterna, bort till Babel.
039:010 Men av de ringaste bland folket, av dem som ingenting hade,
lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, några kvar i Juda
land, och gav dem samtidigt vingårdar och åkerfält.
039:011 Och Nebukadressar, konungen Babel, gav genom Nebusaradan,
översten för drabanterna, befallning angående Jeremia och sade:
039:012 »Tag honom och se i honom till godo, och gör honom icke något
ont, utan gör med honom efter som han själv begär av dig.»
039:013 Då sände Nebusaradan, översten för drabanterna, och Nebusasban,
överste hovmannen, och Nergal-Sareser, överste magern, och alla
den babyloniske konungens övriga väldige--
039:014 dessa sände bort och läto hämta Jeremia ifrån fängelsegården och
lämnade honom åt Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, på
det att denne skulle föra honom hem; så fick han stanna där
bland folket.
039:015 Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var
inspärrad i fängelsegården; han hade sagt:
039:016 Gå och säg till etiopiern Ebed-Melek: Så säger HERREN Sebaot,
Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma
över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och
det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen.
039:017 Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall
icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för.
039:018 Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke
falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att
du har förtröstat på mig, säger HERREN.
040:001 Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN, sedan
Nebusaradan, översten för drabanterna, hade släppt honom lös
från Rama; denne lät nämligen hämta honom, där han låg bunden
med kedjor bland alla andra fångar ifrån Jerusalem och Juda, som
skulle föras bort till Babel.
040:002 Översten för drabanterna lät alltså hämta Jeremia och sade till
honom: »HERREN, din Gud, hade förkunnat denna olycka över denna
plats;
040:003 och HERREN har låtit den komma och har gjort såsom han hade
sagt. I haden ju syndat mot HERREN och icke hört hans röst, och
därför har detta vederfarits eder.
040:004 Och se, nu löser jag dig i dag ur kedjorna som dina händer hava
varit bundna med. Om du är sinnad att komma med mig till Babel,
så kom, och jag skall då se dig till godo; men om du icke är
sinnad att komma med mig till Babel, så gör det icke. Se, hela
landet ligger öppet för dig; dit dig synes gott och rätt att gå,
dit må du gå.»
040:005 Och då han ännu dröjde att vända tillbaka, tillade han: »Vänd
tillbaka till Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, som
konungen i Babel har satt över Juda städer, och stanna hos honom
bland folket. Eller gå åt vilket annat håll som helst dit det
behagar dig att gå.» Och översten för drabanterna gav honom
vägkost och skänker och lät honom gå.
040:006 Så begav sig då Jeremia till Gedalja, Ahikams son, i Mispa och
stannade hos honom bland folket som var kvar i landet.
040:007 När då alla krigshövitsmännen på landsbygden jämte sina män
fingo höra att konungen i Babel hade satt Gedalja, Ahikams son,
över landet, och att han hade anförtrott åt honom män kvinnor
och barn, och dem av de ringaste i landet, som man icke hade
fört bort till Babel,
040:008 kommo de till Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son,
Johanan och Jonatan, Kareas söner, Seraja, Tanhumets son,
netofatiten Ofais söner och Jesanja, maakatitens son, med sina
män.
040:009 Och Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, gav dem och deras
män sin ed och sade: »Frukten icke för att tjäna
kaldéerna. Stannen kvar i landet, och tjänen konungen i Babel,
så skall det gå eder väl.
040:010 Se, själv stannar jag kvar i Mispa, för att vara till tjänst åt
kaldéer som komma till oss; men I mån insamla vin och frukt och
olja och lägga det i edra kärl, och stanna kvar i de städer som
I haven tagit i besittning.»
040:011 Då nu också alla de judar som voro i Moabs och Ammons barns och
Edoms land, och de som voro i andra länder hörde att konungen i
Babel hade låtit några av judarna bliva kvar, och att han hade
satt över dem Gedalja, son till Ahikam, son till Safan,
040:012 vände alla dessa judar tillbaka från alla de orter dit de hade
blivit fördrivna, och kommo till Juda land, till Gedalja i
Mispa. Och de inbärgade vin och frukt i stor myckenhet.
040:013 Men Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen på
landsbygden kommo till Gedalja i Mispa
040:014 och sade till honom: »Du vet väl att Baalis, Ammons barns
konung, har sänt hit Ismael, Netanjas son, för att slå ihjäl
dig?» Men Gedalja, Ahikams son, trodde dem icke.
040:015 Och Johanan, Kareas son, sade i hemlighet till Gedalja i Mispa:
»Låt mig gå åstad och dräpa Ismael, Netanjas son; ingen skall få
veta det. Varför skulle han få slå ihjäl dig och så bliva en
orsak till att vi judar, som hava församlats till dig,
allasammans förskingras, och vad som är kvar av Juda förgås?»
040:016 Men Gedalja, Ahikams son, sade till Johanan, Kareas son: »Du får
icke göra detta; ty vad du säger om Ismael är icke sant.»
041:001 Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
Elisama, av konungslig börd och en av konungens väldige, med tio
män till Gedalja, Ahikams son, i Mispa, och de höllo måltid
tillsammans i Mispa.
041:002 Och Ismael, Netanjas son, jämte de tio män som voro med honom,
överföll då Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, och slog
honom till döds med svärd, honom som konungen i Babel hade satt
över landet.
041:003 Därjämte dräpte Ismael alla de judar som voro hos Gedalja i
Mispa, så ock alla de kaldéer som funnos där, och som tillhörde
krigsfolket.
041:004 Dagen efter den då han hade dödat Gedalja, och innan ännu någon
visste av detta,
041:005 kom en skara av åttio män från Sikem, Silo och Samaria; de hade
rakat av sig skägget och rivit sönder sina kläder och ristat
märken på sig, och hade med sig spisoffer och rökelse till att
frambära i HERRENS hus.
041:006 Och Ismael, Netanjas son, gick ut emot dem från Mispa, gråtande
utan uppehåll. Och när han mötte dem, sade han till dem: »Kommen
in till Gedalja, Ahikams son.»
041:007 Men när de hade kommit in i staden, blevo de nedstuckna av
Ismael, Netanjas son, och de män som voro med honom, och kastade
i brunnen.
041:008 Men bland dem funnos tio män som sade till Ismael: »Döda oss
icke; ty vi hava förråd av vete, korn, olja och honung gömda på
landsbygden.» Då lät han dem vara och dödade dem icke med de
andra.
041:009 Och brunnen i vilken Ismael kastade kropparna av alla de män som
han hade dräpt, när han dräpte Gedalja, var densamma som konung
Asa hade låtit göra, när Baesa, Israels konung, anföll honom;
denna fylldes nu av Ismael, Netanjas son, med ihjälslagna män.
041:010 Därefter bortförde Ismael såsom fångar allt det folk som var
kvar i Mispa, konungadöttrarna och allt annat folk som hade
lämnats kvar i Mispa, och som Nebusaradan, översten för
drabanterna, hade anförtrott åt Gedalja, Ahikams son; dem
bortförde Ismael, Netanjas son; såsom fångar och drog åstad bort
till Ammons barn.
041:011 Men när Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro
med honom fingo höra om allt det onda som Ismael, Netanjas son,
hade gjort,
041:012 togo de alla sina män och gingo åstad för att strida mot Ismael,
Netanjas son; och de träffade på honom vid det stora vattnet i
Gibeon.
041:013 Då nu hela skaran av dem som Ismael förde med sig fick se
Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
honom, blevo de glada;
041:014 och de vände om, hela skaran av dem som Ismael hade bortfört
såsom fångar ifrån Mispa, och gåvo sig åstad tillbaka till
Johanan, Kareas son.
041:015 Men Ismael, Netanjas son, räddade sig med åtta män undan Johanan
och begav sig till Ammons barn.
041:016 Och Johanan, Kareas son, och alla de krigshövitsmän som voro med
honom togo med sig allt som var kvar av folket, dem av Mispas
invånare, som han hade vunnit tillbaka från Ismael, Netanjas
son, sedan denne hade dräpt Gedalja, Ahikams son: både krigsmän
och kvinnor och barn och hovmän, som han hade hämtat tillbaka
från Gibeon.
041:017 Och de drogo åstad; men i Kimhams härbärge invid Bet-Lehem
stannade de, för att sedan draga vidare och komma till Egypten,
041:018 undan kaldéerna; ty de fruktade för dessa, eftersom Ismael,
Netanjas son, hade dräpt Gedalja, Ahikams son, vilken konungen i
Babel hade satt över landet
042:001 Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas
son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och
stora,
042:002 och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för
oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva--ty vi äro
blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna
ögon att det är så med oss.
042:003 Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå,
och vad vi hava att göra.»
042:004 Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder. Ja,
jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt. Och
vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet
skall jag undanhålla för eder.»
042:005 Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och
osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter
det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.
042:006 Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds,
röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl,
när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»
042:007 Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.
042:008 Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de
krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och
stora,
042:009 och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven
sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:
042:010 Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och
ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka
eder. Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.
042:011 Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för,
frukten icke för honom, säger HERREN. Ty jag är med eder och
vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.
042:012 Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva
barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert
land.
042:013 Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså
icke hören HERRENS, eder Guds, röst,
042:014 utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där
vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd,
där vilja vi bo»--
042:015 välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger
HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd
till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,
042:016 så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i
Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa
efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.
042:017 Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo
där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av
dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som
jag skall låta komma över dem.
042:018 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och
förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall
ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder
till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när
man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek,
och I skolen aldrig mer få se denna ort.
042:019 Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder
icke till Egypten. Märken väl att jag i dag har varnat eder.
042:020 Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder
Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst
HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi
göra det.»
042:021 Jag har nu i dag förkunnat det för eder. Men I haven icke velat
höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt
mig till eder.
042:022 Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den
ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.
043:001 Men när Jeremia hade talat till allt folket alla HERRENS, deras
Guds, ord, med vilka HERREN, deras Gud, hade sänt honom till
dem, allt som sagt är,
043:002 då svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och
alla de övriga fräcka männen--dessa svarade Jeremia: »Det är
icke sant vad du säger; HERREN, vår Gud, har icke sänt dig och
låtit säga: 'I skolen icke begiva eder till Egypten, för att bo
där såsom främlingar.'
043:003 Nej, det är Baruk, Nerias son, som uppeggar dig mot oss, på det
att vi må bliva givna i kaldéernas hand, för att dessa skola
döda oss eller föra oss bort till Babel.»
043:004 Och varken Johanan, Kareas son, eller någon av krigshövitsmännen
eller någon av folket ville höra HERRENS röst och stanna kvar i
Juda land.
043:005 I stället togo Johanan, Kareas son, och alla krigshövitsmännen
med sig alla de kvarblivna av Juda, dem som från alla de folk
till vilka de hade varit fördrivna hade kommit tillbaka, för att
bo i Juda land,
043:006 både män, kvinnor och barn, där till konungadöttrarna och alla
andra som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade lämnat
kvar hos Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, jämväl
profeten Jeremia och Baruk, Nerias son,
043:007 och begåvo sig till Egyptens land, ty de ville icke höra HERRENS
röst. Och de kommo så fram till Tapanhes.
043:008 Och HERRENS ord kom till Jeremia i Tapanhes; han sade:
043:009 Tag dig några stora stenar och mura in dem i murbruket, där
tegelgolvet lägges, vid ingången till Faraos hus i Tapanhes; gör
detta inför judiska mäns ögon
043:010 och säg till dem: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag
skall sända åstad och hämta min tjänare Nebukadressar, konungen
i Babel, och hans tron skall jag sätta upp ovanpå de stenar som
jag har låtit mura in har, och han skall på dem breda ut sin
tronmatta.
043:011 Ty han skall komma och slå Egyptens land och giva i pestens våld
den som hör pesten till, i fångenskapens våld den som hör
fångenskapen till, i svärdets våld den som hör svärdet
till.
043:012 Och jag skall tända eld på Egyptens gudahus, och han skall
bränna upp dem och föra gudarna bort. Och han skall rensa
Egyptens land från ohyra, likasom en herde rensar sin mantel;
sedan skall han draga därifrån i god ro.
043:013 Och han skall slå sönder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land,
och Egyptens gudahus skall han bränna upp i eld.
044:001 Detta är det ord som kom till Jeremia angående alla de judar som
bodde i Egyptens land, dem som bodde i Migdol, Tapanhes, Nof och
Patros' land; han sade:
044:002 »Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I haven sett all den
olycka som jag har låtit komma över Jerusalem och över alla Juda
städer--Se, de äro nu ödelagda, och ingen bor i dem;
044:003 detta för den ondskas skull som de bedrevo till att förtörna
mig, i det att de gingo bort och tände offereld och tjänade
andra gudar, som varken I själva eller edra fäder haden känt.
044:004 Och titt och ofta sände jag till eder alla mina tjänare
profeterna och lät säga: 'Bedriven icke denna styggelse, som jag
hatar.'
044:005 Men de ville icke höra eller böja sitt öra därtill, så att de
omvände sig från sin ondska och upphörde att tända offereld åt
andra gudar.
044:006 Därför blev min förtörnelse och vrede utgjuten, och den brann i
Juda städer och på Jerusalems gator, så att de blevo ödelagda
och förödda, såsom de nu äro.
044:007 Och nu säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Varför
bereden I eder själva stor olycka? I utroten ju ur Juda både
man och kvinna, både barn och spenabarn bland eder, så att ingen
kvarleva av eder kommer att återstå;
044:008 I förtörnen ju mig genom edra händers verk, i det att I tänden
offereld åt andra gudar i Egyptens land, dit I haven kommit, för
att bo där såsom främlingar. Härav måste ske att I varden
utrotade, och bliven ett exempel som man nämner, när man
förbannar, och ett föremål för smälek bland alla jordens folk.
044:009 Haven I förgätit edra fäders onda gärningar och Juda konungars
onda gärningar och deras hustrurs onda gärningar och edra egna
onda gärningar och edra hustrurs onda gärningar, vad de gjorde i
Juda land och på Jerusalems gator?
044:010 Ännu i dag äro de icke ödmjukade; de frukta intet och vandra
icke efter min lag och mina stadgar, dem som jag förelade eder
och edra fäder.
044:011 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall vända
mitt ansikte mot eder till eder olycka, till att utrota hela
Juda.
044:012 Och jag skall gripa de kvarblivna av Juda, som hava ställt sin
färd till Egyptens land, för att bo där såsom främlingar. Och de
skola allasammans förgås, i Egyptens land skola de falla; genom
svärd och hunger skola de förgås, både små och stora, ja, genom
svärd och hunger skola de dö. Och de skola bliva ett exempel som
man nämner, när man förbannar, och ett föremål för häpnad,
bannande och smälek.
044:013 Och jag skall hemsöka dem som bo i Egyptens land, likasom jag
hemsökte Jerusalem, med svärd, hunger och pest.
044:014 Och bland de kvarblivna av Juda, som hava kommit för att bo
såsom främlingar där i Egyptens land, skall ingen kunna rädda
sig och slippa undan, så att han kan vända tillbaka till Juda
land, dit de dock åstunda att få vända tillbaka, för att bo
där. Nej, de skola icke få vända tillbaka dit, förutom några få
som bliva räddade.»
044:015 Då svarade alla männen--vilka väl visste att deras hustrur
tände offereld åt andra gudar--och alla kvinnorna, som stodo
där i en stor hop, så ock allt folket som bodde i Egyptens land,
i Patros, de svarade Jeremia och sade:
044:016 »I det som du har talat till oss i HERRENS namn vilja vi icke
hörsamma dig,
044:017 utan vi vilja göra allt vad vår mun har lovat, nämligen tända
offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne,
såsom vi och våra fader, våra konungar och furstar gjorde i Juda
städer och på Jerusalems gator. Då hade vi bröd nog, och det
gick oss väl, och vi sågo icke till någon olycka.
044:018 Men från den stund då vi upphörde att tända offereld åt
himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne hava vi
lidit brist på allt, och förgåtts genom svärd och hunger.
044:019 Och när vi nu tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta
drickoffer åt henne, är det då utan våra mäns samtycke som vi åt
henne göra offerkakor, vilka äro avbilder av henne, och som vi
utgjuta drickoffer åt henne?»
044:020 Men Jeremia sade till allt folket, till männen och kvinnorna och
allt folket, som hade givit honom detta svar, han sade:
044:021 »Förvisso har HERREN kommit ihåg och tänkt på huru I haven tänt
offereld i Juda städer och på. Jerusalems gator, både I själva
och edra fäder, både edra konungar och furstar och folket i
landet.
044:022 Och HERREN kunde icke längre hava fördrag med eder för edert
onda väsendes skull, och för de styggelsers skull som I
bedreven, utan edert land blev ödelagt och ett föremål för
häpnad och förbannelse, så att ingen kunde bo där, såsom vi nu
se.
044:023 Därför att I tänden offereld och syndaden mot HERREN och icke
villen höra HERRENS röst eller vandra efter hans lag, efter hans
stadgar och vittnesbörd, därför har denna olycka träffat eder,
såsom vi nu se».
044:024 Och Jeremia sade ytterligare till allt folket och till alla
kvinnorna: »Hören HERRENS ord, I alla av Juda, som ären i
Egyptens land,
044:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: I och edra hustrur haven
med edra händer fullgjort vad I taladen med eder mun, när I
saden: 'Förvisso vilja vi fullgöra de löften som vi gjorde, att
tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt
henne.' Välan, I mån hålla edra löften och fullgöra edra
löften;
044:026 men hören då också HERRENS ord, I alla av Juda, som bon i
Egyptens land: Se, jag svär vid mitt stora namn, säger HERREN,
att i hela Egyptens land mitt namn icke mer skall varda nämnt av
någon judisk mans mun, så att han säger: 'Så sant Herren, HERREN
lever.'
044:027 Ty se, jag skall vaka över dem, till deras olycka, och icke till
deras lycka, och alla män av Juda, som äro i Egyptens land,
skola förgås genom svärd och hunger, till dess att de hava fått
en ände.
044:028 Och allenast några som undkomma svärdet skola få vända tillbaka
från Egyptens land till Juda land, en ringa hop. Och så skola
alla kvarblivna av Juda, som hava kommit till Egyptens land, för
att bo där såsom främlingar, få förnimma vilkens ord det är som
bliver beståndande, mitt eller deras.
044:029 Och detta skall för eder vara tecknet till att jag skall hemsöka
eder på denna ort, säger HERREN, och I skolen så förnimma att
mina ord om eder förvisso skola bliva beståndande, eder till
olycka:
044:030 Så säger HERREN: Se, jag skall giva Farao Hofra, konungen i
Egypten i hans fienders hand och i de mäns hand, som stå efter
hans liv, likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i
Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand, hans som var
hans fiende, och som stod efter hans liv.»
045:001 Detta är det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias
son, när denne efter Jeremias diktamen tecknade upp dessa tal i
en bok, under Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde
regeringsår; han sade:
045:002 Så säger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruk:
045:003 Du säger: »Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min förra
plåga! Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.»
045:004 Men så skall du svara honom: Så säger HERREN: Se, vad jag har
byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat,
det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden.
045:005 Och du begär stora ting för dig! Begär icke något sådant; ty
se, jag skall låta olycka komma över all kött, säger HERREN, men
dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken
ort du än må gå.
046:001 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
hednafolken.
046:002 Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som
stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av
Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda
konungs, fjärde regeringsår.
046:003 Reden till sköld och skärm,
och rycken fram till strid.
046:004 Spännen för hästarna och bestigen springarna,
och ställen upp eder,
med hjälmarna på.
Gören spjuten blanka,
ikläden eder pansaren.
046:005 Men varav kommer detta som jag nu ser?
De äro förfärade.
De vika tillbaka;
deras hjältar bliva slagna.
De taga till flykten
utan att vända sig om.
Skräck från alla sidor!
säger HERREN.
046:006 Ej ens den snabbaste kan fly undan,
ej ens hjälten kan rädda sig.
Norrut, invid floden Frat,
där stappla de och falla.
046:007 Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden,
denne vilkens vatten svalla såsom strömmar?
046:008 Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden,
och såsom strömmar svalla hans vatten.
Han säger: »Jag vill stiga upp och övertäcka landet;
jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.»
046:009 Ja, dragen ditupp, I hästar;
stormen fram, I vagnar.
Må hjältarna tåga fram,
etiopier och putéer,
rustade med sköldar,
och ludéer, rustade med bågar,
bågar som de spänna.
046:010 Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag,
en hämndedag, då han skall hämnas på sina motståndare;
nu skall svärdet frossa sig mätt
och dricka sig rusigt av deras blod.
Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa
i nordlandet vid floden Frat.
046:011 Drag upp till Gilead och hämta balsam,
du jungfru dotter Egypten.
Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd;
du kan icke bliva helad.
046:012 Folken få höra om din skam,
och av dina klagorop bliver jorden full;
ty den ene hjälten stapplar på den andre,
och de falla båda tillsammans.
046:013 Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att
Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens
land:
046:014 Förkunnen i Egypten
och kungören i Migdol,
ja, kungören i Nof,
så ock i Tapanhes,
och sägen: »Träd fram och gör dig redo,
ty svärdet frossar runt omkring dig.»
046:015 Varför äro dina väldige slagna till marken?
De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort.
046:016 Han kom många att stappla,
och så föllo de, den ene över den andre;
de ropade: »Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk
och till vårt fädernesland,
undan det härjande svärdet.»
046:017 Ja, man ropar där:
»Farao är förlorad, Egyptens konung!
Han har förfelat sin tid.»
046:018 Så sant jag lever, säger konungen,
han vilkens namn är HERREN Sebaot,
en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen,
såsom Karmel vid havet.
046:019 Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare,
vad man behöver, när man skall gå i landsflykt.
Ty Nof skall bliva en ödemark
och varda uppbränt, så att ingen kan bo där.
046:020 En skön kviga är Egypten;
men en broms kommer farande norrifrån.
046:021 Också de legoknektar hon har i sitt land,
lika gödda kalvar,
ja, också de vända då om och fly allasammans,
de kunna icke hålla stånd.
Ty deras ofärds dag har kommit över dem,
deras hemsökelses tid.
046:022 Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm,
ty med härsmakt draga de fram,
och med yxor komma de över henne,
såsom gällde det att hugga ved.
046:023 De fälla hennes skog, säger HERREN,
ty ogenomtränglig är den;
talrikare äro de än gräshoppor,
ja, de kunna ej räknas.
046:024 På skam kommer dottern Egypten;
hon bliver given i nordlandsfolkets hand.
046:025 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon
från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess
konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom.
046:026 Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv,
i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares
hand. Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna
dagar, säger HERREN.
046:027 Så frukta då icke, du min tjänare Jakob,
och var ej förfärad, du Israel;
ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet,
och dina barn ur deras fångenskaps land.
Och Jakob skall få komma tillbaka
och leva i ro och säkerhet,
och ingen skall förskräcka honom.
046:028 Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN,
ty jag är med dig.
Och jag skall göra ände på alla de folk
till vilka jag har drivit dig bort;
men på dig vill jag ej alldeles göra ände,
jag vill blott tukta dig med måtta;
ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.
047:001 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
filistéerna, förrän Farao hade intagit Gasa.
047:002 Så säger HERREN:
Se, vatten stiga upp norrifrån
och växa till en översvämmande ström;
de översvämma landet och allt vad däri är,
städerna med dem som bo därinne.
Och människorna ropa,
alla landets inbyggare jämra sig
047:003 När bullret höres av hans hingstars hovslag,
när hans vagnar dåna,
när hans hjuldon rassla,
då se ej fäderna sig om efter barnen,
så maktlösa stå de
047:004 inför den dag som kommer
med fördärv över alla filistéer,
med undergång för alla dem som äro kvar
till att försvara Tyrus och Sidon.
Ty HERREN skall fördärva filistéerna,
kvarlevan från Kaftors ö.
047:005 Skallighet stundar för Gasa,
det är förbi med Askelon,
med kvarlevan i deras dalbygd.
Huru länge skall du rista märken på dig?
047:006 Ack ve! Du HERRENS svärd,
när skall du äntligen få ro,
Drag dig tillbaka i din skida,
vila dig och var stilla.
047:007 Dock, huru skulle det kunna få ro,
då det är HERRENS bud det utför?
Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet,
mot dem har han bestämt det.
048:001 Om Moab.
Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud:
Ve över Nebo, ty det är förstört!
Kirjataim har kommit på skam och är intaget,
fästet har kommit på skam och ligger krossat.
048:002 Moabs berömmelse är icke mer.
I Hesbon förehar man onda anslag mot det:
»Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.»
Också du, Madmen, skall förgöras,
svärdet skall följa dig i spåren.
048:003 Klagorop höras från Horonaim,
förödelse och stort brak.
048:004 Ja, Moab ligger förstört;
högljutt klaga dess barn.
048:005 Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt,
och på vägen ned till Horonaim
höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
048:006 Flyn, rädden edra liv,
och bliven som torra buskar i öknen.
048:007 Ty därför att du förlitar dig på dina verk
och dina skatter, skall ock du bliva intagen;
och Kemos skall gå bort i fångenskap
och hans präster och furstar med honom.
048:008 Och en förhärjare skall komma över var stad,
så att ingen stad skall kunna rädda sig;
dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd,
såsom HERREN har sagt.
048:009 Given vingar åt Moab,
ty flygande måste han fly bort.
Hans städer skola bliva mark,
och ingen skall bo i dem.
048:010 Förbannad vare den som försumligt
utför HERRENS verk,
förbannad vare den som dröjer
att bloda sitt svärd.
048:011 I säkerhet har Moab levat från sin ungdom
och har legat i ro på sin drägg;
han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat,
icke vandrat bort i fångenskap;
därför har hans smak behållit sig,
och hans lukt har ej förvandlats.
048:012 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN,
då jag skall sända till honom vintappare,
som skola tappa honom
och tömma hans kärl
och krossa hans krukor.
048:013 Då skall Moab komma på skam med Kemos,
likasom Israels hus kom på skam med Betel,
som det förlitade sig på.
048:014 Huru kunnen I säga: »Vi äro hjältar
och tappra män i striden»?
048:015 Moab skall ändå bliva förstört,
dess städer skola gå upp i rök,
och dess utvalda unga manskap
måste ned till att slaktas;
så säger konungen,
han vilkens namn är HERREN Sebaot.
048:016 Snart kommer Moabs ofärd,
och hans olycka hastar fram med fart.
048:017 Ömken honom, I alla som bon omkring honom,
I alla som kännen hans namn.
Sägen: »Huru sönderbruten är icke den starka spiran,
den präktiga staven!»
048:018 Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken,
du dottern Dibons folk;
ty Moabs förhärjare drager upp mot dig
och förstör dina fästen.
048:019 Ställ dig vid vägen och spela omkring dig,
du Aroers folk;
fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig,
säg: »Vad har hänt?»
048:020 Moab har kommit på skam, ja, det är krossat;
jämren eder och ropen
Förkunnen vid Arnon
att Moab är förstört.
048:021 Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
048:022 över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,
048:023 över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
048:024 över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land,
vare sig de ligga fjärran eller nära.
048:025 Avhugget är Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger
HERREN.
048:026 Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN;
ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor
och bliva till åtlöje, också han.
048:027 Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig?
Blev han då ertappad bland tjuvar,
eftersom du skakar huvudet, så ofta du talar om honom?
048:028 Övergiven edra städer
och byggen bo i klipporna,
I Moabs inbyggare,
och bliven lika duvor
som bygga sina nästen
bortom klyftans gap.
048:029 Vi hava hört om Moabs högmod,
det övermåttan höga,
om hans stolthet, högmod och högfärd
och hans hjärtas förhävelse.
048:030 Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet,
hans lösa tal och opålitliga handlingssätt.
048:031 Därför måste jag jämra mig för Moabs skull;
över hela Moab måste jag klaga.
Över Kir-Heres' män må man sucka.
048:032 Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig,
du Sibmas vinträd,
du vars rankor gingo över havet
och nådde till Jaesers hav;
mitt i din sommar och din vinbärgning
har ju en förhärjare slagit ned.
048:033 Glädje och fröjd är nu avbärgad
från de bördiga fälten
och från Moabs land.
På vinet i pressarna har jag gjort slut;
man trampar ej mer vin under skördeskri,
skördeskriet är intet skördeskri mer.
048:034 Från Hesbon, jämmerstaden, ända till Eleale,
ända till Jahas upphäver man rop,
och från Soar ända till Horonaim,
till Eglat-Selisia;
ty också Nimrims vatten
bliva torr ökenmark.
048:035 Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN,
att ingen mer frambär offer på offerhöjden
och ingen mer tänder offereld åt sin gud.
048:036 Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt
hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava
kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
048:037 Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla
händer äro sårmärken och omkring länderna
säcktyg.
048:038 På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty
jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.
048:039 Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke
Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en
skräck för alla dem som bo däromkring.
048:040 Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och
breder ut sina vingar över Moab.
048:041 Keriot bliver intaget, bergfästena bliva erövrade. Och Moabs
hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när
hon är barnsnöd.
048:042 Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det
har förhävt sig mot HERREN.
048:043 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare,
säger HERREN.
048:044 Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om
han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag
skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger
HERREN.
048:045 I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft.
Ty eld gick ut från Hesbon,
en låga från Sihons land;
och den förtärde Moabs tinning,
hjässan på stridslarmets söner.
048:046 Ve dig, Moab!
Förlorat är Kemos' folk.
Ty dina söner äro tagna till fånga,
och dina döttrar förda bort i fångenskap.
048:047 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN.
Så långt om domen över Moab.
049:001 Om Ammons barn.
Så säger HERREN:
Har Israel nu inga barn,
eller har han ingen arvinge mer?
Eller varför har Malkam tagit arv, efter Gad,
och varför bor hans folk i dess städer?
049:002 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN
då jag skall låta höra ett härskri
mot Rabba i Ammons barns land;
och då skall det bliva en öde grushög,
och dess lydstäder skola brännas upp i eld;
och Israel skall då taga arv
efter dem som hava tagit hans arv, säger HERREN.
049:003 Jämra dig, du Hesbon, ty Ai är förstört;
ropen, I Rabbas döttrar.
Höljen eder i sorgdräkt, klagen,
och gån omkring i gårdarna;
ty Malkam måste vandra bort i fångenskap,
och hans präster och furstar med honom.
049:004 Varför berömmer du dig av dina dalar, av att din dal flödar
över, du avfälliga dotter? Du som förlitar dig på dina skatter
och säger: »Vem skall väl komma åt mig?»,
049:005 se, jag skall låta förskräckelse komma över dig från alla dem
som bo omkring dig, säger Herren, HERREN Sebaot. Och I skolen
varda bortdrivna, var och en åt sitt håll och ingen skall
församla de flyktande.
049:006 Men därefter skall jag åter upprätta Ammons barn, säger HERREN.
049:007 Om Edom.
Så säger HERREN Sebaot:
Finnes då ingen vishet mer i Teman?
Har all rådighet försvunnit ifrån de förståndiga?
Är deras vishet uttömd?
049:008 Flyn, vänden om, gömmen eder djupt nere,
I Dedans inbyggare.
Ty över Esau skall jag låta ofärd komma
på hans hemsökelses tid.
049:009 När vinbärgare komma över dig,
skola de icke lämna kvar någon efterskörd.
När tjuvar komma om natten,
skola de fördärva så mycket dem lyster.
049:010 Ty jag skall blotta Esau,
jag skall uppenbara hans gömslen,
och han skall icke lyckas hålla sig dold;
fördärv skall drabba hans barn, hans bröder och grannar,
och han skall icke mer vara till.
049:011 Bekymra dig ej om dina faderlösa, jag vill behålla dem vid liv;
och må dina änkor förtrösta på mig.
049:012 Ty så säger HERREN: Se, de som icke hade förskyllt att dricka
kalken, de nödgas att dricka den; skulle då du bliva ostraffad?
Nej, du skall icke bliva ostraffad, utan skall nödgas att dricka
den.
049:013 Ty vid mig själv har jag svurit, säger HERREN, att Bosra skall
bliva ett föremål för häpnad och smälek; det skall förödas och
bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar; och alla
dess lydstäder skola bliva ödemarker för evärdlig tid.
049:014 Ett budskap har jag hört från HERREN,
och en budbärare är utsänd bland folken:
»Församlen eder och kommen emot det,
och stån upp till strid.
049:015 Ty se, jag skall göra dig ringa bland folken,
föraktad bland människorna.
049:016 Den förfäran du väckte har bedragit dig,
ja, ditt hjärtas övermod,
där du sitter ibland bergsklyftorna
och håller dig fast högst uppe på höjden.
Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen,
så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.
049:017 Och Edom skall bliva ett föremål för häpnad; alla som gå där
fram skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
049:018 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades,
säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet människobarn
där vistas.
049:019 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
049:020 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Edom, och de tankar
som han har mot Temans inbyggare: Ja, herdegossarna skola
sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
häpna över dem.
049:021 Vid dånet av deras fall bävar jorden; man skriar så, att ljudet
höres ända borta vid Röda havet.
049:022 Se, en som liknar en örn lyfter sig och svävar fram och breder
ut sina vingar över Bosra. Och Edoms hjältars hjärtan bliva på
den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är i barnsnöd.
049:023 Om Damaskus.
Hamat och Arpad komma på skam;
ty ett ont budskap få de höra,
och de betagas av ångest.
I havet råder oro;
det kan ej vara stilla.
049:024 Damaskus förlorar modet,
det vänder sig om till flykt,
ty skräck har fattat det;
ångest och vånda har gripit det,
lik en barnaföderskas.
049:025 Varför lät man den icke vara,
den berömda staden,
min glädjes stad?
049:026 Så måste nu dess unga män
falla på dess gator,
och alla dess stridsmän
förgöras på den dagen,
säger HERREN Sebaot.
049:027 Och jag skall tända eld
på Damaskus' murar,
och elden skall förtära
Ben-Hadads palatser.
049:028 Om Kedar och Hasors riken, som blevo slagna av Nebukadressar,
konungen i Babel.
Så säger HERREN:
Upp, ja, dragen åstad upp mot Kedar,
och fördärven Österlandets söner.
049:029 Deras hyddor och deras hjordar må man taga,
deras tält och allt deras bohag
och deras kameler må föras bort ifrån dem
och man må ropa över dem; »Skräck från alla sidor!»
049:030 Flyn, ja, flykten med hast,
gömmen eder djupt nere, I Hasors inbyggare, säger HERREN,
ty Nebukadressar, konungen i Babel,
har lagt råd mot eder
och tänkt ut mot eder ett anslag.
049:031 Upp, säger HERREN, ja, dragen ditupp
mot ett fredligt folk, som bor där i trygghet,
utan både portar och bommar,
i sin avskilda boning.
049:032 Deras kameler skola bliva edert byte,
och deras myckna boskap skall bliva edert rov;
och jag skall förströ dem åt alla väderstreck,
männen med det kantklippta håret
och från alla sidor skall jag låta ofärd
komma över dem, säger HERREN.
049:033 Och Hasor skall bliva en boning för schakaler
en ödemark till evärdlig tid;
ingen skall mer bo där
och intet människobarn där vistas.
049:034 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om
Elam, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering; han
sade:
049:035 Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall bryta sönder Elams båge,
deras yppersta makt.
049:036 Och från himmelens fyra ändar skall jag låta fyra vindar komma
mot Elam, och skall förströ dess folk åt alla dessa väderstreck;
och intet folk skall finnas, dit icke de fördrivna ifrån Elam
skola komma.
049:037 Och jag skall göra elamiterna förfärade för sina fiender och för
dem som stå efter deras liv, och jag skall låta olycka komma
över dem, min vredes glöd, säger HERREN. Jag skall sända
svärdet efter dem, till dess att jag har gjort ände på dem.
049:038 Och jag skall sätta upp min tron i Elam och förgöra där både
konung och furstar, säger HERREN.
049:039 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Elam, säger HERREN.
050:001 Detta är det ord som HERREN talade om Babel, om kaldéernas land,
genom profeten Jeremia.
050:002 Förkunnen detta bland folken och kungören det, och resen upp ett
baner; kungören det, döljen det icke. Sägen: Babel är intaget,
Bel har kommit på skam, Merodak är krossad, ja, dess avgudar
hava kommit på skam, dess eländiga avgudar äro krossade.
050:003 Ty ett folk drager upp mot det norrifrån, som skall göra dess
land till en ödemark, så att ingen kan bo däri; både människor
och djur skola fly bort.
050:004 I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skola Israels barn
komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gråt skola de
gå åstad och söka HERREN, sin Gud.
050:005 De skola fråga efter Sion; hitåt skola deras ansikten vara
vända: »Kommen! Må man nu hålla fast vid HERREN i ett evigt
förbund, som aldrig varder förgätet.»
050:006 En vilsekommen hjord var mitt folk. Deras herdar hade fört dem
vilse och läto dem irra omkring på bergen. Så strövade de från
berg till höjd och glömde sin rätta lägerplats.
050:007 Alla som träffade på dem åto upp dem, och deras ovänner sade:
»Vi ådraga oss ingen skuld därmed.» Så skedde, därför att de
hade syndat mot HERREN, rättfärdighetens boning, mot HERREN,
deras fäders hopp.
050:008 Flyn ut ur Babel, dragen bort ifrån kaldéernas land, och bliven
lika bockar som hasta framför hjorden.
050:009 Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk
och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid
mot det; från det hållet skall det bliva intaget. Deras pilar
skola vara såsom en lyckosam hjältes, som icke vänder tillbaka
utan seger.
050:010 Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola
alla få nog, säger HERREN.
050:011 Ja, om I än glädjens och fröjden eder, I som skövlen min
arvedel, om I än hoppen såsom kvigor på tröskplatsen och frusten
såsom hingstar,
050:012 eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött
eder skall få blygas. Se, bland folken skall hon bliva den
yttersta--en öken, ett torrt land och en hedmark!
050:013 För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och
alltigenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola
häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
050:014 Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen
båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN
har hon syndat.
050:015 Höjen segerrop över henne på alla sidor: »Hon har måst giva sig;
fallna äro hennes stödjepelare, nedrivna hennes murar!» Detta är
ju HERRENS hämnd, så hämnens då på henne. Såsom hon har gjort,
så mån I göra mot henne.
050:016 Utroten ur Babel både dem som så och dem som i skördens tid föra
lien. Undan det härjande svärdet må envar nu vända om till sitt
folk och envar fly hem till sitt land.
050:017 Israel var ett vilsekommet får som jagades av lejon. Först åts
det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar,
konungen i Babel, gnagt dess ben.
050:018 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall
hemsöka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hemsökt
konungen i Assyrien.
050:019 Och jag skall föra Israel tillbaka till hans betesmarker, och
han skall få gå bet på Karmel och i Basan; och på Efraims berg
och i Gilead skall han få äta sig mätt.
050:020 I de dagarna och på den tider säger HERREN, skall man söka efter
Israels missgärning, och den skall icke mer vara till, och efter
Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall
förlåta dem som jag låter leva kvar.
050:021 Drag ut mot Merataims land och mot inbyggarna i
Pekod. Förfölj dem och döda dem och giv dem till spillo,
säger HERREN, och gör i alla stycken såsom jag har befallt dig.
050:022 Krigsrop höras i landet, och stort brak.
050:023 Huru sönderbruten och krossad är den icke, den hammare som slog
hela jorden! Huru har icke Babel blivit till häpnad bland
folken!
050:024 Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel,
förrän du visste därav; du blev ertappad och gripen, ty det var
med HERREN som du hade givit dig i strid.
050:025 HERREN öppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen. Ty
ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utföra i kaldéernas
land.
050:026 Ja, kommen över det från alla sidor, öppnen dess förrådskammare,
kasten i en hög vad där finnes, såsom man gör med säd, och given
det till spillo; låten intet därav bliva kvar.
050:027 Nedgören alla dess tjurar, fören dem ned till att slaktas. Ve
dem, ty deras dag har kommit, deras hemsökelses tid!
050:028 Hör huru de fly och söka rädda sig ur Babels land, för att i
Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.
050:029 Båden upp mot Babel folk i mängd, allt vad bågskyttar heter;
lägren eder runt omkring det, låten ingen undkomma. Vedergällen
det efter dess gärningar; gören mot det alldeles såsom det
självt har gjort. Ty mot HERREN har det handlat övermodigt, mot
Israels Helige.
050:030 Därför skola dess unga man falla på dess gator, och alla dess
stridsmän skola förgöras på den dagen, säger HERREN.
050:031 Se, jag skall vända mig mot dig, du övermodige, säger Herren,
HERREN Sebaot, ty din dag har kommit, den tid då jag vill
hemsöka dig.
050:032 Då skall den övermodige stappla och falla, och ingen skall kunna
upprätta honom. Och jag skall tända eld på hans städer, och
elden skall förtära allt omkring honom.
050:033 Så säger HERREN Sebaot: Förtryckta äro Israels barn, och Juda
barn jämte dem. Alla de som hava fart dem i fångenskap hålla dem
fast och vilja icke släppa dem.
050:034 Men deras förlossare är stark; HERREN Sebaot är hans namn. Han
skall förvisso utföras deras sak, så att han skaffar ro åt
jorden--men oro åt Babels invånare.
050:035 Svärd komme över kaldéerna, säger HERREN, över Babels invånare,
över dess furstar och dess visa män!
050:036 Svärd komme över lögnprofeterna, så att de stå där såsom dårar!
Svärd komme över dess hjältar, så att de bliva förfärade!
050:037 Svärd komme över dess hästar och vagnar och över allt främmande
folk därinne, så att de bliva såsom kvinnor! Svärd komme över
dess skatter, så att de bliva tagna såsom byte!
050:038 Torka komme över dess vatten, så att de bliva uttorkade! Ty det
är ett belätenas land, och skräckgudar dyrka de såsom vanvettiga
människor.
050:039 Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och strutsar skola där få sin boning. Aldrig mer skall det bliva
bebyggt, från släkte till släkte skall det vara
obebott.
050:040 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades
av Gud, säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet
människobarn där vistas.
050:041 Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk och många konungar
resa sig och komma från jordens yttersta ända.
050:042 De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet
av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram,
rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel.
050:043 När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned;
ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.
050:044 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och
bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga
dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till
herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till
ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
050:045 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Babel, och de
tankar som han har mot kaldéernas land: Ja, herdegossarna skola
sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall
häpna över dem.
050:046 När man ropar: »Babel är intaget», då bävar jorden, och ett
skriande höres bland folken.
051:001 Så säger HERREN: Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot
Leb-Kamais inbyggare en fördärvares ande.
051:002 Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det
med kastskovlar och ödelägga dess land. Ja, från alla sidor
skola de komma emot det på olyckans dag.
051:003 Skyttar skola spänna sina bågar mot dem som där spänna båge, och
mot dem som där yvas i pansar. Skonen icke dess unga män, given
hela dess här till spillo.
051:004 Dödsslagna män skola då falla i kaldéernas land och genomborrade
man på dess gator.
051:005 Ty Israel och Juda äro icke änkor som hava blivit övergivna av
sin Gud, av HERREN Sebaot, därför att deras land var fullt av
skuld mot Israels Helige.
051:006 Flyn ut ur Babel; må var och en söka rädda sitt liv, så att I
icke förgås genom dess missgärning. Ty detta är för HERREN en
hämndens tid, då han vill vedergälla det vad det har gjort.
051:007 Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden
drucken. Av dess vin drucko folken, och så blevo folken såsom
vanvettiga.
051:008 Men plötsligt är nu Babel fallet och krossat. Jämren eder över
henne, hämten balsam för hennes plåga, om hon till äventyrs kan
helas.
051:009 »Ja, vi hava sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; låt
oss lämna henne och gå var och en till sitt land. Ty hennes
straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till
skyarna.
051:010 HERREN har låtit vår rätt gå fram; kom, låt oss förtälja i Sion
HERRENS, vår Guds, verk.»
051:011 Vässen pilarna, fatten sköldarna. HERREN har uppväckt de
mediska konungarnas ande; ty hans tankar äro vända mot Babel
till att fördärva det. Ja, HERRENS hämnd är här, hämnden för
hans tempel.
051:012 Resen upp ett baner mot Babels murar, hållen sträng vakt,
ställen ut väktare, läggen bakhåll; ty HERREN har fattat sitt
beslut, och han gör vad han har talat mot Babels invånare.
051:013 Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, din ände
har nu kommit, din vinningslystnads mått är fyllt.
051:014 HERREN Sebaot har svurit vid sig själv: sannerligen, om jag än
har uppfyllt dig med människor så talrika som gräshoppor, så
skall man dock få upphäva skördeskri över dig.
051:015 Han har gjort jorden genom sin kraft,
han har berett jordens krets genom sin vishet,
och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
051:016 När han vill låta höra sin röst,
då brusa himmelens vatten,
då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända;
han låter ljungeldar komma med regn
och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
051:017 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet;
guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten,
ty deras gjutna beläten äro lögn,
och ingen ande är i dem.
051:018 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt;
när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
051:019 Men sådan är icke han som är Jakobs del;
nej, det är han som har skapat allt,
och särskilt sin arvedels stam.
HERREN Sebaot är hans namn.
051:020 Du var min hammare, mitt stridsvapen;
med dig krossade jag folk, med dig fördärvade jag riken.
051:021 Med dig krossade jag häst och ryttare;
med dig krossade jag vagn och körsven.
051:022 Med dig krossade jag man och kvinna;
med dig krossade jag gammal och ung;
med dig krossade jag yngling och jungfru.
051:023 Med dig krossade jag herden och hans hjord;
med dig krossade jag åkermannen och hans oxpar;
med dig krossade jag ståthållare och landshövding.
051:024 Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare
allt det onda som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon,
säger HERREN.
051:025 Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger
HERREN, du som fördärvade hela jorden; och jag skall uträcka min
hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till
ett förbränt berg,
051:026 så att man icke av dig skall kunna taga vare sig hörnsten eller
grundsten, utan du skall bliva en ödemark för evärdlig tid,
säger HERREN.
051:027 Resen upp ett baner på jorden, stöten i basun ibland folken,
invigen folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både
Ararats, Minnis och Askenas', tillsätten hövdingar mot det,
dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor.
051:028 Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess
ståthållare och alla dess landshövdingar, och hela det land som
lyder under deras välde.
051:029 Då darrar jorden och bävar, ty nu fullbordas vad HERREN tänkte
mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där
ingen skulle bo.
051:030 Babels hjältar upphöra att strida, de sitta stilla i sina
fästen; deras styrka har försvunnit, de hava blivit såsom
kvinnor. Man har tänt eld på dess boningar; dess bommar äro
sönderbrutna.
051:031 Löparna löpa mot varandra, den ene budbäraren korsar den andres
väg, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad år
intagen,
051:032 att vadställena äro besatta och dammarna förbrända i eld och
krigsmännen gripna av skräck.
051:033 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel är såsom
en tröskplats, när man just har trampat till den; ännu en liten
tid, och skördetiden kommer för henne.
051:034 Uppätit mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i
Babel. Han har gjort mig till ett tomt kärl; lik en drake har
han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter
och drivit mig bort.
051:035 »Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött,
det komme över Babel», så må Sions invånare säga; och »Mitt blod
komme över Kaldeens inbyggare», så må Jerusalem säga.
051:036 Därför säger HERREN så:
Se, jag skall utföra din sak
och utkräva din hämnd.
Jag skall låta dess hav sina bort
och dess brunn uttorka,
051:037 och Babel skall bliva en stenhop,
en boning för schakaler,
ett föremål för häpnad och begabberi,
så att ingen kan bo där.
051:038 Alla ryta de nu såsom lejon;
de skria såsom lejonungar.
051:039 Men när de äro som mest upptända,
skall jag tillreda åt dem ett gästabud;
jag skall göra dem druckna,
så att de jubla.
Så skola de somna in i en evig sömn,
ur vilken de aldrig skola uppvakna,
säger HERREN.
051:040 Jag skall föra dem ned till att slaktas såsom lamm,
likasom vädurar och bockar.
051:041 Huru har icke Sesak blivit intaget
och hon som var hela jordens berömmelse erövrad!
Huru har icke Babel blivit ett föremål
för häpnad bland folken!
051:042 Havet steg upp över Babel;
av dess brusande böljor blev det övertäckt.
051:043 Så blev av dess städer en ödemark,
ett torrt land och en hedmark,
ett land där ingen bor,
och där intet människobarn går fram.
051:044 Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel
och taga ut ur hans gap vad han har slukat;
och folken skola icke mer strömma till honom.
Babels murar skola ock falla.
051:045 Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv
undan HERRENS vredes glöd.
051:046 Varen icke försagda i edra hjärtan, och frukten icke för de
olycksbud som höras i landet, om än ett olycksbud kommer det ena
året och sedan nästa år ett nytt olycksbud, och om än våld råder
på jorden och härskare står mot härskare.
051:047 Se, därför skola dagar komma, då jag skall hemsöka Babels
beläten, och då hela dess land skall stå med skam och alla skola
falla slagna därinne.
051:048 Då skola himmel och jord jubla över Babel, de och allt vad i dem
är, då nu förhärjarna komma över det norrifrån, säger HERREN.
051:049 Ja, I slagna av Israel, också Babel måste falla, likasom för
Babel människor föllo slagna över hela jorden.
051:050 I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen
icke. Kommen ihåg HERREN, i fjärran land, och tänken på
Jerusalem.
051:051 Vi stå här med skam, ja vi måste höra smädelse; blygsel höljer
vårt ansikte, ty främlingar hava kastat sig över vad heligt som
fanns i HERRENS hus.
051:052 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka
dess beläten, och då slagna män skola jämra sig i hela dess
land.
051:053 Om Babel än stege upp till himmelen, och om det gjorde sin
befästning än så hög och stark så skulle dock förhärjare ifrån
mig komma över det, säger HERREN.
051:054 Klagorop höras från Babel, och stort brak från kaldéernas land.
051:055 Ty HERREN förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet
därinne. Och deras böljor brusa såsom stora vatten; dånet av dem
ljuder högt.
051:056 Ty över det, över Babel, kommer en förhärjare, och dess hjältar
tagas till fånga, deras bågar brytas sönder. Se, HERREN är en
vedergällningens Gud; han lönar till fullo.
051:057 Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män,
dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de
skola somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola
uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.
051:058 Så säger HERREN Sebaot:
Det vida Babels murar
skola i grund omstörtas,
och dess höga portar
skola brännas upp i eld.
Så möda sig folken
för det som skall bliva till intet,
och folkslagen arbeta sig trötta
för det som skall förbrännas av elden.
051:059 Detta är vad profeten Jeremia bjöd Seraja, son till Neria, son
till Mahaseja, när denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda
konung, i hans fjärde regeringsår. Seraja var nämligen den som
hade bestyret med lägerplatserna.
051:060 Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som
skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel.
051:061 Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babel, så se till,
att du läser upp allt detta.
051:062 Och du skall säga: 'HERRE, du har själv talat om denna ort att
du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken
någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark
för evärdlig tid.'
051:063 Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den
och kasta den ut i Frat,
051:064 och säg: 'På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer
komma upp, för den olyckas skull som jag skall låta komma över
det, mitt under deras ävlan.'»
Så långt Jeremias ord.
052:001 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
dotter, från Libna.
052:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
hade gjort.
052:003 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.
Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
052:004 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden, på tionde dagen
i månaden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här
till Jerusalem, och de belägrade det; och de byggde en
belägringsmur runt omkring det.
052:005 Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
elfte regeringsår.
052:006 Men i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden, var
hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade
något att äta.
052:007 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur
staden om natten genom porten mellan de båda murarna (den port
som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo
runt omkring staden; och de togo vägen åt Hedmarken till.
052:008 Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp Sidkia
på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom
och skingrat sig.
052:009 Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
konungen i Ribla i Hamats land; där höll denne rannsakning och
dom med honom.
052:010 Och konungen i Babel lät slakta Sidkias barn inför hans ögon;
därjämte lät han ock slakta alla Juda furstar i Ribla.
052:011 Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla
honom med kopparfjättrar. Och konungen i Babel förde honom
därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända
till hans dödsdag.
052:012 I femte månaden, på tionde dagen i månaden, detta i den
babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regeringsår, kom
Nebusaradan, översten för drabanterna; denne var den babyloniske
konungens förtroendeman vid Jerusalem.
052:013 Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i
Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
eld.
052:014 Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här
av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig.
052:015 Och en del av de ringaste bland folket och den övriga återstoden
av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som
hade gått över till konungen i Babel, så ock det hantverksfolk
som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
bort i fångenskap.
052:016 Men av de ringaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för
drabanterna, några kvar till vingårdsmän och åkermän.
052:017 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde all kopparen till
Babel.
052:018 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, de båda slagen av skålar och
alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de
bort.
052:019 Likaledes tog översten för drabanterna bort faten, fyrfaten,
offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och
bägarna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver.
052:020 Vad angår de två pelarna, havet som var allenast ett, och de
tolv kopparoxarna under bäckenställen, som konung Salomo hade
låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa
föremål icke vägas.
052:021 Och vad pelarna angår, så var den ena pelaren aderton alnar hög,
och en tolv alnar lång tråd mätte dess omfång, och den var fyra
finger tjock och ihålig.
052:022 Och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena
pelarhuvud var fem alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen
funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar. Och
likadant var det på den andra pelaren med fina granatäpplen.
052:023 Och granatäpplena voro nittiosex utåt; men tillsammans voro
granatäpplena på nätverket runt omkring ett hundra.
052:024 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
Sefanja prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
vid tröskeln,
052:025 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades
i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade
utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
av landets folk, som påträffades i staden--
052:026 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
till den babyloniske konungen i Ribla.
052:027 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
Så blev Juda bortfört från sitt land.
052:028 Detta är antalet av dem som Nebukadressar förde bort: i det
sjunde året tre tusen tjugutre judar,
052:029 och i Nebukadressars adertonde: regeringsår åtta hundra
trettiotvå personer från Jerusalem.
052:030 Men i Nebukadressars tjugutredje regeringsår bortförde
Nebusaradan, översten för drabanterna, av judarna sju hundra
fyrtiofem personer. Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra
personer.
052:031 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugufemte
dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel--samma år
han blev konung--Jojakin, Juda konung, till nåder och förde
honom ut ur fängelset.
052:032 Och han talade vänligt med honom och gav honom översta platsen
bland de konungar som voro hos honom i Babel.
052:033 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans
bord, så länge han levde.
052:034 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen i Babel,
visst för var dag, ända till hans dödsdag, så länge han levde.