073:001 En psalm av Asaf.
Sannerligen, Gud är god mot Israel,
mot dem som hava rena hjärtan.
073:002 Men jag hade så när stapplat med mina fötter,
mina steg voro nära att slinta;
073:003 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,
när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
073:004 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,
och deras hull är frodigt.
073:005 De komma icke i olycka såsom andra dödliga
och varda icke plågade såsom andra människor.
073:006 Därför är högmod deras halsprydnad,
våld den klädnad som höljer dem.
073:007 Ur fetma skåda deras ögon fram,
deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
073:008 De håna och tala förtryck i sin ondska;
med höga åthävor tala de.
073:009 Med sin mun stiga de upp i himmelen,
och deras tunga far fram på jorden;
073:010 därför vänder sig deras folk till dem
och super så in vattnet i fulla drag.
073:011 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?
Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
073:012 Ja, så är det med de ogudaktiga;
det går dem alltid väl, och de växa i makt.
073:013 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde mina händer i oskuld;
073:014 jag vart dock plågad hela dagen,
och var morgon kom tuktan över mig.
073:015 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,
då hade jag svikit dina barns släkte.
073:016 När jag nu tänkte efter för att begripa detta,
syntes det mig alltför svårt,
073:017 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut
och aktade på dess ände.
073:018 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,
du störtar dem ned i fördärv.
073:019 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!
De förgås och få en ände med förskräckelse.
073:020 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,
så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
073:021 När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre,
073:022 då var jag oförnuftig och förstod intet;
såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
073:023 Dock förbliver jag städse hos dig;
du håller mig vid min högra hand.
073:024 Du skall leda mig efter ditt råd
och sedan upptaga mig med ära.
073:025 Vem har jag i himmelen utom dig!
Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
073:026 Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.
073:027 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;
du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
073:028 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;
jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,
för att kunna förtälja alla dina gärningar.
074:001 En sång av Asaf.
Varför, o Gud,
har du så alldeles förkastat oss,
varför ryker din vredes eld
mot fåren i din hjord?
074:002 Tänk på din menighet,
som du i fordom tid förvärvade,
som du förlossade, till att bliva
din arvedels stam;
tänk på Sions berg,
där du har din boning.
074:003 Vänd dina steg till den plats
där evig förödelse råder;
allt har ju fienden
fördärvat i helgedomen.
074:004 Dina ovänner hava skränat
inne i ditt församlingshus,
de hava satt upp sina tecken
såsom rätta tecken.
074:005 Det var en syn, såsom när man höjer
yxor mot en tjock skog.
074:006 Och alla dess snidverk hava de nu krossat
med yxa och bila.
074:007 De hava satt eld på din helgedom
och oskärat ända till grunden
ditt namns boning.
074:008 De hava sagt i sina hjärtan:
»Vi vilja alldeles kuva dem.»
Alla Guds församlingshus
hava de bränt upp här i landet.
074:009 Våra tecken se vi icke;
ingen profet finnes mer,
och hos oss är ingen
som vet för huru länge.
074:010 Huru länge, och Gud,
skall ovännen få smäda
och fienden oavlåtligen
få förakta ditt namn?
074:011 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Drag den fram ur din barm
och förgör dem.
074:012 Gud, du är ju
min konung av ålder,
du är den som skaffar
frälsning på jorden.
074:013 Det var du som delade
havet genom din makt;
du krossade drakarnas
huvuden mot vattnet.
074:014 Det var du som bräckte
Leviatans huvuden
och gav honom till mat
åt öknens skaror.
074:015 Det var du som lät källa
och bäck bryta fram;
du lät ock starka
strömmar uttorka.
074:016 Din är dagen,
din är ock natten,
du har berett
ljuset och solen.
074:017 Det är du som har fastställt
alla jordens gränser;
sommar och vinter
äro skapade av dig.
074:018 Så tänk nu på huru fienden
smädar HERREN,
och huru ett dåraktigt folk
föraktar ditt namn.
074:019 Lämna ej ut åt vilddjuren
din turturduvas själ;
förgät icke för alltid
dina betrycktas liv.
074:020 Tänk på förbundet;
ty i landets smygvrår
finnes fullt upp av våldsnästen.
074:021 Låt icke den förtryckte
vika tillbaka med blygd,
låt den betryckte och den fattige
lova ditt namn.
074:022 Stå upp, o Gud;
utför din sak.
Betänk huru du varder smädad
hela dagen av dåren.
074:023 Glöm icke bort
dina ovänners rop,
dina motståndares larm,
som alltjämt höjes.
075:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.
075:002 Vi tacka dig,
o Gud, vi tacka dig.
Ditt namn är oss nära;
man förtäljer dina under.
075:003 »Om jag än bidar min tid,
så dömer jag dock rätt.
075:004 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå,
så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.
075:005 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga»,
och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
075:006 Ja, upphöjen icke så högt edert horn,
talen ej så hårdnackat vad fräckt är.
075:007 Ty icke från öster eller väster,
ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
075:008 nej, Gud är den som dömer;
den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.
075:009 Ty en kalk är i HERRENS hand,
den skummar av vin
och är full av tillblandad dryck,
och han skänker i därav;
sannerligen, alla ogudaktiga på jorden
måste dricka dess drägg i botten.
075:010 Men jag skall förkunna det evinnerligen,
jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
075:011 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av;
men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.
076:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.
076:002 Gud är känd i Juda,
i Israel är hans namn stort;
076:003 i Salem vart hans hydda rest
och hans boning på Sion.
076:004 Där bröt han sönder bågens ljungeldar,
sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.
076:005 Full av ljus och härlighet
går du fram ifrån segerbytenas berg.
076:006 De stormodiga äro avväpnade,
de hava slumrat in och sova;
alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
076:007 För din näpst, du Jakobs Gud,
ligga domnade både man och häst.
076:008 Du, du är fruktansvärd;
vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
076:009 Från himmelen lät du höra din dom;
då förskräcktes jorden och vart stilla,
076:010 då när Gud stod upp till dom,
till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.
076:011 Ty människors vrede varder dig till pris;
du har vrede till övers att omgjorda dit med.
076:012 Gören löften och infrien dem
åt HERREN, eder Gud;
alla de som äro omkring honom
bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
076:013 Ty han stäcker furstarnas övermod;
fruktansvärd är han för konungarna på jorden.
077:001 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
077:002 Jag vill höja min röst till Gud och ropa;
jag vill höja min röst till Gud,
för att han må lyssna till mig.
077:003 På min nöds dag söker jag Herren;
min hand är utsträckt om natten
och förtröttas icke;
min själ vill icke låta trösta sig.
077:004 Jag vill tänka på Gud och klaga;
jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
077:005 Mina ögonlock håller du öppna;
jag är full av oro och kan icke tala.
077:006 Jag tänker på forntidens dagar,
på år som längesedan hava gått.
077:007 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel;
i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer,
och min ande skall eftersinna.
077:008 Skall då Herren förkasta evinnerligen
och ingen nåd mer bevisa?
077:009 Är det då ute med hans godhet för beständigt,
har hans ord blivit till intet för alla tider?
077:010 Har Gud förgätit att vara nådig
eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
077:011 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid,
den Högstes högra hand är ej såsom förr.
077:012 Jag vill prisa HERRENS gärningar,
ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
077:013 jag vill begrunda alla dina gärningar
och eftersinna dina verk.
077:014 Gud, i helighet går din väg;
vem är en gud så stor som Gud?
077:015 Du är Gud, en Gud som gör under;
du har uppenbarat din makt bland folken.
077:016 Med väldig arm förlossade du ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela.
077:017 Vattnen sågo dig, och Gud,
vattnen sågo dig och våndades,
själva djupen darrade.
077:018 Molnen göto ut strömmar av vatten,
skyarna läto höra sin röst,
och dina pilar foro omkring.
077:019 Ditt dunder ljöd i stormvirveln,
ljungeldar lyste upp jordens krets,
jorden darrade och bävade.
077:020 Genom havet gick din väg,
din stig genom stora vatten,
och dina fotspår fann man icke.
077:021 Så förde du ditt folk såsom en hjord
genom Moses och Arons hand.
078:001 En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning;
böjen edra öron till min muns ord.
078:002 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
078:003 Vad vi hava hört och känna,
och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
078:004 det vilja vi icke dölja för deras barn;
för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov
och hans makt och de under han har gjort.
078:005 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob
och stiftade en lag i Israel;
han påbjöd den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
078:006 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
078:007 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud
och icke förgäta Guds verk,
utan taga hans bud i akt.
078:008 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder,
ett gensträvigt och upproriskt släkte,
ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt,
och vars ande icke var trofast mot Gud.
078:009 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
078:010 De höllo icke Guds förbund,
och efter hans lag ville de ej vandra.
078:011 De glömde hans gärningar
och de under han hade låtit dem se.
078:012 Ja, inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
078:013 Han klöv havet och lät dem gå därigenom
och lät vattnet stå såsom en hög.
078:014 Han ledde dem om dagen med molnskyn,
och hela natten med eldens sken.
078:015 Han klöv sönder klippor i öknen
och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
078:016 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
och vatten flyta ned såsom strömmar.
078:017 Likväl syndade de allt framgent mot honom
och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
078:018 De frestade Gud i sina hjärtan,
i det de begärde mat för sin lystnad.
078:019 Och de talade mot Gud, de sade:
»Kan väl Gud
duka ett bord i öknen?
078:020 Se, visst slog han klippan,
så att vatten flödade
och bäckar strömmade fram,
men kan han ock giva bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?»
078:021 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det;
och eld upptändes i Jakob,
jag, vrede kom över Israel,
078:022 eftersom de icke trodde på Gud
och ej förtröstade på hans frälsning.
078:023 Och han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himmelens dörrar;
078:024 han lät manna regna över dem till föda,
och korn från himmelen gav han dem.
078:025 Änglabröd fingo människor äta;
han sände dem mat till fyllest.
078:026 Han lät östanvinden fara ut på himmelen,
och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
078:027 Och han lät kött regna över dem såsom stoft,
bevingade fåglar såsom havets sand;
078:028 han lät det falla ned i sitt läger,
runt omkring sin boning.
078:029 Då åto de och blevo övermätta;
han lät dem få vad de hade lystnad efter.
078:030 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad,
ännu var maten i deras mun,
078:031 då kom Guds vrede över dem;
han sände död bland deras ypperste
och slog ned Israels unga män.
078:032 Likväl syndade de alltjämt
och trodde icke på hans under.
078:033 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse
och deras år i plötslig undergång.
078:034 När han dräpte folket, frågade de efter honom
och vände om och sökte Gud.
078:035 De tänkte då på att Gud var deras klippa,
och att Gud den Högste var deras förlossare;
078:036 och de talade inställsamt för honom med sin mun
och skrymtade för honom med sin tunga.
078:037 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom,
och de voro icke trogna i hans förbund.
078:038 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning,
och han vill icke fördärva.
Därför avvände han ofta sin vrede
och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
078:039 Ty han tänkte därpå att de voro kött,
en vind som far bort och icke kommer åter.
078:040 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent
och förtörnade Israels Helige.
078:042 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat
på den tid då han förlossade dem från ovännen,
078:043 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
078:044 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
078:045 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem,
och paddor, som voro dem till fördärv.
078:046 Han gav deras gröda åt gräsmaskar
och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
078:047 han slog deras vinträd med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar;
078:048 han gav deras husdjur till pris åt hagel
och deras boskap åt ljungeldar.
078:049 Han sände över dem sin vredes glöd,
förgrymmelse och ogunst och nöd,
en skara av olycksänglar.
078:050 Han gav fritt lopp åt sin vrede;
han skonade icke deras själ från döden,
utan gav deras liv till pris åt pesten.
078:051 Och han slog allt förstfött i Egypten,
kraftens förstling i Hams hyddor.
078:052 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord
och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
078:053 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta;
men deras fiender övertäcktes av havet.
078:054 Och han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
078:055 Han förjagade hedningarna för dem
och gav dem deras land till arvslott
och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
078:056 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste
och höllo icke hans vittnesbörd;
078:057 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder,
de vände om, lika en båge som sviker.
078:058 De förtörnade honom med sina offerhöjder
och retade honom genom sina beläten.
078:059 Gud förnam det och vart förgrymmad
och förkastade Israel med harm.
078:060 Och han försköt sin boning i Silo,
det tält han hade slagit upp bland människorna;
078:061 han gav sin makt i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
078:062 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet,
och på sin arvedel förgrymmades han.
078:063 Deras unga män förtärdes av eld,
och deras jungfrur blevo utan brudsång.
078:064 Deras präster föllo för svärd,
och inga änkor kunde hålla klagogråt.
078:065 Då vaknade Herren såsom ur en sömn,
han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
078:066 Och han slog sina ovänner tillbaka,
evig smälek lät han komma över dem.
078:067 Han förkastade ock Josefs hydda
och utvalde icke Efraims stam.
078:068 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
078:069 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen,
fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
078:070 Och han utvalde sin tjänare David
och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
078:071 Ja, ifrån fåren hämtade han honom
och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk,
och för Israel, sin arvedel.
078:072 Och han var deras herde med redligt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.
079:001 En psalm av Asaf.
Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel,
de hava orenat ditt heliga tempel,
de hava gjort Jerusalem till en stenhop.
079:002 De hava givit dina tjänares kroppar
till mat åt himmelens fåglar,
dina frommas kött åt markens djur.
079:003 De hava utgjutit deras blod såsom vatten,
runt omkring Jerusalem,
och ingen fanns, som begrov dem.
079:004 Vi hava blivit till smälek för våra grannar,
till spott och hån för dem som bo omkring oss.
079:005 Huru länge, o HERRE,
skall du så oavlåtligen vredgas,
huru länge skall din nitälskan
brinna såsom eld?
079:006 Utgjut din förtörnelse
över hedningarna, som ej känna dig,
och över de riken
som icke åkalla ditt namn.
079:007 Ty de hava uppätit Jakob,
och hans boning hava de förött.
079:008 Tänk ej, oss till men,
på förfädernas missgärningar,
låt din barmhärtighet snarligen
komma oss till mötes,
ty vi äro i stort elände.
079:009 Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
för ditt namns äras skull;
rädda oss och förlåt oss
våra synder för ditt namns skull.
079:010 Varför skulle hedningarna få säga:
»Var är nu deras Gud?»
Låt det inför våra ögon
bliva kunnigt på hedningarna
huru du hämnas dina tjänares
utgjutna blod.
079:011 Låt de fångnas klagan
komma inför ditt ansikte,
låt efter din arms väldighet
dödens barn bliva vid liv.
079:012 Och giv våra grannar sjufalt
tillbaka i deras sköte
den smädelse varmed de hava
smädat dig, Herre.
079:013 Men vi som äro ditt folk
och får i din hjord,
vi vilja tacka dig evinnerligen,
vi vilja förtälja ditt lov
från släkte till släkte.
080:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en
psalm.
080:002 Lyssna, du Israels herde,
du som leder Josef såsom din hjord;
du som tronar på keruberna, träd fram i glans.
080:003 Låt din makt vakna upp
till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse,
och kom till vår frälsning.
080:004 Gud, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
080:005 HERRE Gud Sebaot,
huru länge skall du vredgas
vid ditt folks bön?
080:006 Du har låtit dem äta tårebröd
och givit dem tårar att dricka i fullt mått.
080:007 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar,
och våra fiender bespotta oss.
080:008 Gud Sebaot, upprätta oss,
och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
080:009 Ett vinträd flyttade du från Egypten,
du förjagade hedningarna och planterade det.
080:010 Du röjde rum för det,
och det slog rötter
och uppfyllde landet.
080:011 Bergen blevo betäckta av dess skugga
och Guds cedrar av dess rankor;
080:012 det utbredde sina revor ända till havet
och sina telningar intill floden.
080:013 Varför har du då brutit ned dess hägnad,
så att alla vägfarande riva till sig därav?
080:014 Vildsvinet från skogen frossar därpå,
och djuren på marken äta därav.
080:015 Gud Sebaot, vänd åter,
skåda ned från himmelen och se härtill,
och låt dig vårda om detta vinträd.
080:016 Skydda trädet som din högra hand har planterat,
och den son som du har fostrat åt dig.
080:017 Det är förbränt av eld och kringhugget;
för ditt ansiktes näpst förgås de.
080:018 Håll din hand över din högra hands man,
över den människoson som du har fostrat åt dig.
080:019 Då skola vi icke vika ifrån dig;
behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.
080:020 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss;
låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.
081:001 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.
081:002 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet,
höjen jubel till Jakobs Gud.
081:003 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda,
ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.
081:004 Stöten i basun vid nymånaden,
vid fullmånen, på vår högtidsdag.
081:005 Ty detta är en stadga för Israel,
en Jakobs Guds rätt.
081:006 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef,
när han drog ut mot Egyptens land.
Jag hör ett tal som är mig nytt:
081:007 »Jag lyfte bördan från hans skuldra,
hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.
081:008 I nöden ropade du, och jag räddade dig;
jag svarade dig, höljd i tordön,
jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.
081:009 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig;
Israel, o att du ville höra mig!
081:010 Hos dig skall icke finnas någon annan gud,
och du skall ej tillbedja någon främmande gud.
081:011 Jag är HERREN, din Gud,
som har fört dig upp ur Egyptens land;
låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.
081:012 Men mitt folk ville ej höra min röst,
och Israel var mig icke till viljes.
081:013 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet,
det fingo vandra efter sina egna rådslag.
081:014 O att mitt folk ville höra mig,
och att Israel ville vandra på mina vägar!
081:015 Då skulle jag snart kuva deras fiender
och vända min hand mot deras ovänner.
081:016 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet,
och hans folks tid skulle vara evinnerligen.
081:017 Och han skulle bespisa det med bästa vete;
ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»
082:001 En psalm av Asaf.
Gud står i gudaförsamlingen,
mitt ibland gudarna håller han dom:
082:002 »Huru länge skolen I döma orätt
och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.
082:003 Skaffen den arme och faderlöse rätt,
given den betryckte och torftige rättvisa.
082:004 Befrien den arme och fattige,
rädden honom från de ogudaktigas hand.
082:005 Men de veta intet och hava intet förstånd,
de vandra i mörker;
jordens alla grundvalar vackla.
082:006 Jag har väl sagt att I ären gudar
och allasammans den Högstes söner;
082:007 men I måsten dock dö, såsom människor dö,
och falla, likaväl som var furste faller.»
082:008 Ja, stå upp, o Gud;
håll dom över jorden,
ty med arvsrätt råder du
över alla folk.
083:001 En sång, en psalm av Asaf.
083:002 Gud, var icke så tyst,
tig icke och var icke så stilla, o Gud.
083:003 Ty se, dina fiender larma,
och de som hata dig resa upp huvudet.
083:004 Mot ditt folk förehava de listiga anslag
och rådslå mot dem som du beskyddar.
083:005 De säga: »Kom, låt oss utrota dem,
så att de ej mer äro ett folk,
och så att ingen mer tänker
på Israels namn.»
083:006 Ty endräktigt rådslå dem med varandra,
de sluta mot dig ett förbund:
083:007 Edoms tält och ismaeliterna,
Moab och hagariterna,
083:008 Gebal och Ammon och Amalek,
filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
083:009 Assur har ock slutit sig till dem,
han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
083:010 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan,
såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
083:011 dem som förgjordes vid En-Dor
och blevo till gödning åt marken.
083:012 Låt det gå deras ädlingar
såsom det gick Oreb och Seeb,
och alla deras furstar
såsom det gick Seba och Salmunna,
083:013 eftersom de säga: »Guds ängder
vilja vi intaga åt oss.»
083:014 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv,
såsom strå för vinden.
083:015 Lik en eld som förbränner skog
och lik en låga som avsvedjar berg
083:016 förfölje du dem med ditt oväder,
och förskräcke du dem med din storm.
083:017 Gör deras ansikten fulla med skam,
så att de söka ditt namn, o HERRE.
083:018 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid,
må de få blygas och förgås.
083:019 Och må de förnimma att du allena
bär namnet »HERREN»,
den Högste över hela jorden.
084:001 För sångmästaren, till Gittít; av Koras söner; en psalm.
084:002 Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
HERRE Sebaot!
084:003 Min själ längtar och trängtar
efter HERRENS gårdar,
min själ och min kropp
jubla mot levande Gud.
084:004 Ty sparven har funnit ett hus
och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, HERRE Sebaot,
min konung och min Gud.
084:005 Saliga äro de som bo i ditt hus;
de lova dig beständigt. Sela.
084:006 Saliga äro de människor
som i dig hava sin starkhet,
de vilkas håg står till dina vägar.
084:007 När de vandra genom Tåredalen,
göra de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
084:008 De gå från kraft till kraft;
så träda de fram inför Gud på Sion.
084:009 HERRE Gud Sebaot,
hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud. Sela.
084:010 Gud, vår sköld, ser härtill,
och akta på din smordes ansikte.
084:011 Ty en dag i dina gårdar är bättre
än eljest tusen.
Jag vill hellre vakta dörren
i min Guds hus
än dväljas i de ogudaktigas hyddor.
084:012 Ty HERREN Gud
är sol och sköld;
HERREN giver
nåd och ära;
han vägrar icke dem något gott,
som vandra i ostrafflighet.
084:013 HERRE Sebaot,
salig är den människa
som förtröstar på dig.
085:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
085:002 HERRE, du var förr ditt land nådig,
du upprättade åter Jakobs hus.
085:003 Du förlät ditt folks missgärning,
du överskylde all dess synd. Sela.
085:004 Du lät all din förgrymmelse fara
och vände dig ifrån din vredes glöd.
085:005 Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud,
och upphör med din förtörnelse mot oss.
085:006 Vill du då vredgas på oss evinnerligen
och låta din vrede vara från släkte till släkte?
085:007 Vill du icke åter giva oss liv,
så att ditt folk får glädjas i dig?
085:008 HERRE, låt oss se din nåd,
och giv oss din frälsning.
085:009 Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar:
se, han talar frid till sitt folk
och till sina fromma;
må de blott icke vända åter till dårskap.
085:010 Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom,
och så skall ära bo i vårt land.
085:011 Godhet och trofasthet skola där mötas,
rättfärdighet och frid kyssas;
085:012 trofasthet skall växa upp ur jorden
och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
085:013 HERREN skall giva oss vad gott är,
och vårt land skall giva sin gröda.
085:014 Rättfärdighet skall gå framför honom,
den skall ock stadigt följa i hans spår.
086:001 En bön av David.
HERRE, böj till mig ditt öra
och svara mig,
ty jag är betryckt och fattig.
086:002 Bevara min själ,
ty jag är from;
du min Gud,
fräls din tjänare,
som förtröstar på dig.
086:003 Var mig nådig, o Herre,
ty hela dagen
ropar jag till dig.
086:004 Gläd din tjänares själ,
ty till dig, Herre,
upplyfter jag min själ.
086:005 Ty du, o Herre,
är god och förlåtande
och stor i nåd mot alla
som åkalla dig.
086:006 Lyssna, HERRE, till mitt bedjande,
och akta på mina böners ljud.
086:007 På min nöds dag åkallar jag dig,
ty du skall svara mig.
086:008 Ingen är dig lik bland gudarna, Herre,
och intet är såsom dina verk.
086:009 Hedningarna, som du har gjort,
skola alla komma
och tillbedja inför dig, Herre,
och skola ära ditt namn.
086:010 Ty du är stor,
och du gör stora under;
du allena är Gud.
086:011 Visa mig, HERRE, din väg;
jag vill vandra i din sanning.
Behåll mitt hjärta vid det ena
att jag fruktar ditt namn.
086:012 Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud,
av allt mitt hjärta
och ära ditt namn evinnerligen;
086:013 ty din nåd är stor över mig,
och du räddar min själ
ur dödsrikets djup.
086:014 Gud, fräcka människor
hava rest sig upp mot mig,
och våldsverkarnas hop
står efter mitt liv;
de hava icke dig för ögonen.
086:015 Men du, Herre,
är en barmhärtig och nådig Gud,
långmodig och stor
i mildhet och trofasthet.
086:016 Vänd dig till mig och var mig nådig,
giv åt din tjänare din makt,
och fräls din tjänarinnas son.
086:017 Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl;
och må de som hata mig se med blygd
att du, o HERRE,
hjälper mig och tröstar mig.
087:001 Av Koras söner; en psalm, en sång.
Den stad han har grundat står på de heliga bergen;
087:002 HERREN älskar Sions portar
mest bland alla Jakobs boningar.
087:003 Härliga ting äro talade om dig,
du Guds stad. Sela.
087:004 »Rahab och Babel
skall jag nämna bland mina bekännare;
så ock Filisteen och Tyrus och Kus,
dessa äro födda där.»
087:005 Ja, om Sion skall det sägas:
»Den ene som den andre är född därinne.»
Och han, den Högste, skall hålla det vid makt.
087:006 Ja, när HERREN tecknar upp folken,
då skall han räkna så:
»Dessa äro födda där.» Sela.
087:007 Och under sång och dans skall man säga:
»Alla mina källor äro i dig.»
088:001 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till
Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.
088:002 HERRE, min frälsnings Gud,
dag och natt ropar jag inför dig.
088:003 Låt min bön komma inför ditt ansikte,
böj ditt öra till mitt rop.
088:004 Ty min själ är mättad med lidanden,
och mitt liv har kommit nära dödsriket.
088:005 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,
jag är såsom en man utan livskraft.
088:006 Jag är övergiven bland de döda,
lik de slagna som ligga i graven,
dem på vilka du icke mer tänker,
och som äro avskilda från din hand.
088:007 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,
ned i mörkret, ned i djupet.
088:008 Din vrede vilar tungt på mig,
och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.
088:009 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;
du har gjort mig till en styggelse för dem;
jag ligger fången och kan icke komma ut.
088:010 Mitt öga förtvinar av lidande;
HERRE, jag åkallar dig dagligen,
jag uträcker mina händer till dig.
088:011 Gör du väl under för de döda,
eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.
088:012 Förtäljer man i graven om din nåd,
i avgrunden om din trofasthet?
088:013 Känner man i mörkret dina under,
och din rättfärdighet i glömskans land?
088:014 Men jag ropar till dig, HERRE,
och bittida kommer min bön dig till mötes.
088:015 Varför förkastar du, HERRE, min själ,
varför döljer du ditt ansikte för mig?
088:016 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;
jag måste bära dina förskräckelser,
så att jag är nära att förtvivla.
088:017 Din vredes lågor gå över mig,
dina fasor förgöra mig.
088:018 De omgiva mig beständigt såsom vatten,
de kringränna mig allasammans.
088:019 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;
i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
089:001 En sång av esraiten Etan.
089:002 Jag vill sjunga om HERRENS
nådegärningar evinnerligen;
jag vill låta min mun förkunna din trofasthet,
från släkte till släkte.
089:003 Ja, jag säger: För evig tid
skall nåd byggas upp;
i himmelen, där befäster du
din trofasthet.
089:004 »Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
med ed har jag lovat min tjänare David:
089:005 'Jag skall befästa din säd för evig tid
och bygga din tron från släkte till släkte.'» Sela.
089:006 Av himlarna prisas
dina under, o HERRE,
och i de heligas församling
din trofasthet.
089:007 Ty vilken i skyn
kan liknas vid HERREN,
vilken bland Guds söner
kan aktas lik HERREN?
089:008 Ja, Gud är mycket förskräcklig
i de heligas råd
och fruktansvärd utöver alla
som äro omkring honom.
089:009 HERRE, härskarornas Gud,
vem är dig lik?
Stark är HERREN;
och din trofasthet är runt omkring dig.
089:010 Du är den som råder
över havets uppror;
när dess böljor resa sig,
stillar du dem.
089:011 Du krossade Rahab,
så att han låg lik en slagen;
med din mäktiga arm
förströdde du dina fiender.
089:012 Din är himmelen,
din är ock jorden;
du har grundat jordens krets
med allt vad därpå är.
089:013 Norr och söder,
dem har du skapat;
Tabor och Hermon
jubla i ditt namn.
089:014 Du har en arm
med hjältekraft,
mäktig är din hand,
hög är din högra hand.
089:015 Rättfärdighet och rätt
äro din trons fäste,
nåd och sanning
stå inför ditt ansikte.
089:016 Saligt är det folk
som vet vad jubel är,
de som vandra, o HERRE,
i ditt ansiktes ljus.
089:017 I ditt namn fröjda de sig alltid,
och genom din rättfärdighet upphöjas de.
089:018 Ty du är deras starkhet och prydnad,
och genom din nåd upphöjer du vårt horn.
089:019 Ty han som är vår sköld tillhör HERREN,
vår konung tillhör Israels Helige.
089:020 På den tiden talade du i en syn
till dina fromma och sade:
»Jag har lagt hjälp i en hjältes hans,
jag har upphöjt en yngling ur folket.
089:021 Jag har funnit min tjänare David
och smort honom med min helig olja.
089:022 Min hand skall stadigt vara med honom,
och min arm skall styrka honom.
089:023 Ingen fiende skall oförtänkt komma över honom,
och ingen orättfärdig skall förtrycka honom;
089:024 nej, jag skall krossa hans ovänner framför honom,
och jag skall hemsöka dem som hata honom.
089:025 Min trofasthet och min nåd skola vara med honom,
och i mitt namn skall hans horn varda upphöjt.
089:026 Jag skall lägga havet under hans hand
och strömmarna under hans högra hand.
089:027 Han skall kalla mig så: 'Du min fader,
min Gud och min frälsnings klippa.'
089:028 Ja, jag skall göra honom till den förstfödde,
till den högste bland konungarna på jorden.
089:029 Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen,
och mitt förbund med honom skall förbliva fast.
089:030 Jag skall låta hans säd bestå till evig tid,
och hans tron, så länge himmelen varar.
089:031 Om hans barn övergiva min lag
och icke vandra efter mina rätter,
089:032 om de bryta mot mina stadgar
och icke hålla mina bud,
089:033 då skall jag väl hemsöka deras överträdelse med ris
och deras missgärning med plågor,
089:034 men min nåd skall jag ej taga ifrån honom,
och jag skall icke svika i trofasthet.
089:035 Jag skall icke bryta mitt förbund,
och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra.
089:036 En gång har jag svurit det vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag icke bryta.
089:037 Hans säd skall förbliva evinnerligen
och hans tron inför mig så länge som solen;
089:038 såsom månen skall den bestå evinnerligen.
Och trofast är vittnet i skyn.» Sela.
089:039 Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde
och handlat i vrede mot honom.
089:040 Du har upplöst förbundet med din tjänare,
du har oskärat hans krona
och kastat den ned till jorden.
089:041 Du har brutit ned alla hans murar,
du har gjort hans fästen till spillror.
089:042 Alla som gå vägen fram plundra honom,
han har blivit till smälek för sina grannar.
089:043 Du har upphöjt hans ovänners högra hand
och berett alla hans fiender glädje.
089:044 Ja, du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka
och icke hållit honom uppe i striden.
089:045 Du har gjort slut på hans glans
och slagit hans tron till jorden.
089:046 Du har förkortat hans ungdoms dagar,
du har höljt honom med skam. Sela.
089:047 Huru länge, o HERRE,
skall du så alldeles fördölja dig?
Huru länge skall din vrede
brinna såsom eld?
089:048 Tänk på huru kort
mitt liv varar,
och huru förgängliga du har skapat
alla människors barn.
089:049 Ty vilken är den man som får leva
och undgår att se döden?
Vem räddar din själ
från dödsrikets våld? Sela.
089:050 Herre, var äro
din forna nådegärningar,
vad du lovade David med ed
i din trofasthet.
089:051 Tänk, Herre,
på dina tjänares smälek,
på vad jag måste fördraga
av alla de många folken;
089:052 tänk på huru dina fiender
smäda, o HERRE,
huru de smäda
din smordes fotspår.
----
089:053 Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen.
Fjärde boken
090:001 En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
090:002 Förrän bergen blevo till
och du frambragte jorden och världen,
ja, från evighet till evighet
är du, o Gud.
090:003 Du låter människorna vända åter till stoft,
du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
090:004 Ty tusen år äro i dina ögon
såsom den dag som förgick i går;
ja, de äro såsom en nattväkt.
090:005 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn.
Om morgonen likna de gräset som frodas;
090:006 det blomstrar upp och frodas om morgonen,
men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
090:007 Ty vi förgås genom din vrede,
och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
090:008 Du ställer våra missgärningar inför dig,
våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
090:009 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse,
vi lykta våra år såsom en suck.
090:010 Vårt liv varar sjuttio år
eller åttio år, om det bliver långt;
och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
090:011 Vem besinnar din vredes makt
och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
090:012 Lär oss betänka huru få våra dagar äro,
för att vi må undfå visa hjärtan.
090:013 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare.
090:014 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr,
så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
090:015 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
så många år som vi hava lidit olycka.
090:016 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
och din härlighet över deras barn.
090:017 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet
komme över oss.
Må du främja för oss
våra händers verk;
ja, våra händers verk främje du.
091:001 Den som sitter under den Högstes beskärm
och vilar under den Allsmäktiges skugga,
091:002 han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud, på vilken jag förtröstar.»
091:003 Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara
och ifrån pesten, som fördärvar.
091:004 Med sina fjädrar skall han betäcka dig,
och under hans vingar skall du finna tillflykt;
hans trofasthet är sköld och skärm.
091:005 Du skall icke behöva frukta nattens fasor,
icke pilen, som flyger om dagen,
091:006 icke pesten, som går fram i mörkret,
eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.
091:007 Om ock tusen falla vid din sida,
ja, tio tusen vid din högra sida,
så skall det dock icke drabba dig.
091:008 Dina ögon skola blott skåda därpå med lust,
och du skall se de ogudaktigas lön.
091:009 Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd»,
och du har gjort den Högste till din tillflykt.
091:010 Ingen olycka skall vederfaras dig,
och ingen plåga skall nalkas din hydda.
091:011 Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,
att de skola bevara dig på alla dina vägar.
091:012 De skola bära dig på händerna,
så att du icke stöter din fot mot någon sten.
091:013 Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ned unga lejon och drakar.
091:014 »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom;
jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
091:015 Han åkallar mig, och jag skall svara honom;
jag är med honom i nöden,
jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
091:016 Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning.»
092:001 En psalm, en sång för sabbatsdagen.
092:002 Det är gott att tacka HERREN
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
092:003 att om morgonen förkunna din nåd,
och när natten har kommit din trofasthet,
092:004 med tiosträngat instrument och psaltare,
med spel på harpa.
092:005 Ty du gläder mig, HERRE, med dina gärningar;
jag vill jubla över dina händers verk.
092:006 Huru stora äro icke dina verk, o HERRE!
Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.
092:007 En oförnuftig man besinnar det ej,
och en dåre förstår icke sådant.
092:008 Om ock de ogudaktiga grönska såsom gräs
och ogärningsmännen blomstra allasammans,
så sker det till fördärv för evig tid.
092:009 Men du, HERRE, är hög evinnerligen.
092:010 Ty se, dina fiender, HERRE,
se, dina fiender förgås,
alla ogärningsmännen bliva förströdda.
092:011 Men mitt horn gör du högt såsom vildoxens;
jag varder övergjuten med frisk olja.
092:012 Och med lust får mitt öga skåda på mina förföljare
och mina öron höra om de onda
som resa sig upp mot mig.
092:013 Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd,
såsom en ceder på Libanon växer han till.
092:014 Ja, sådana äro planterade i HERRENS hus;
de grönska i vår Guds gårdar.
092:015 Ännu när de bliva gamla, skjuta de skott,
de frodas och grönska;
092:016 så för att de skola förkunna att HERREN är rättfärdig,
min klippa, han i vilken orätt icke finnes.
093:001 HERREN är min konung!
Han har klätt sig i härlighet.
HERREN har klätt sig,
omgjordat sig med makt;
därför står jordkretsen fast
och vacklar icke.
093:002 Din tron står fast ifrån fordom tid,
du är från evighet.
093:003 HERRE, strömmarna hava upphävt,
strömmarna hava upphävt sin röst,
ja, strömmarna upphäva sitt dån.
093:004 Men väldig är HERREN i höjden,
mer än bruset av stora vatten,
väldiga vatten, havets bränningar.
093:005 Dina vittnesbörd äro fasta alltigenom;
helighet höves ditt hus,
HERRE, evinnerligen.
094:001 Du hämndens Gud, o HERRE,
du hämndens Gud, träd fram i glans.
094:002 Res dig, du jordens domare,
vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
094:003 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE,
huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
094:004 Deras mun flödar över av fräckt tal;
de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
094:005 Ditt folk, o HERRE, krossa de,
och din arvedel förtrycka de.
094:006 Änkor och främlingar dräpa de,
och faderlösa mörda de.
094:007 Och de säga: »HERREN ser det icke,
Jakobs Gud märker det icke.»
094:008 Märken själva, I oförnuftiga bland folket;
I dårar, när kommen I till förstånd?
094:009 Den som har planterat örat,
skulle han icke höra?
Den som har danat ögat,
skulle han icke se?
094:010 Den som håller hedningarna i tukt,
skulle han icke straffa,
han som lär människorna förstånd?
094:011 HERREN känner
människornas tankar,
han vet att de själva äro fåfänglighet.
094:012 Säll är den man
som du, HERRE, undervisar,
och som du lär genom din lag,
094:013 för att skaffa honom ro för olyckans dagar,
till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
094:014 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk,
och sin arvedel övergiver han icke.
094:015 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
094:016 Vem står upp till att försvara mig mot de onda,
vem bistår mig mot ogärningsmännen?
094:017 Om HERREN icke vore min hjälp,
så bodde min själ snart i det tysta.
094:018 När jag tänkte: »Min fot vacklar»,
då stödde mig din når, o HERRE:
094:019 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ.
094:020 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig,
det säte där man över våld i lagens namn,
094:021 där de tränga den rättfärdiges själ
och fördöma oskyldigt blod?
094:022 Men HERREN bliver för mig en borg,
min Gud bliver min tillflykts klippa.
094:023 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem
och förgör dem för deras ondskas skull.
Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
095:001 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN,
jubel till vår frälsnings klippa.
095:002 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse
och höja jubel till honom med lovsånger.
095:003 Ty HERREN är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
095:004 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder äro hans;
095:005 hans är havet, ty han har gjort det,
och hans händer hava danat det torra.
095:006 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla,
låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
095:007 Ty han är vår Gud,
och vi äro det folk som han har till sin hjord,
vi äro får som stå under hans vård.
095:008 O att I villen i dag höra hans röst!
Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba,
såsom på Massas dag i öknen,
095:009 där edra fäder frestade mig,
där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
095:010 I fyrtio år var det släktet mig till leda,
och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta,
och de vilja icke veta av mina vägar.»
095:011 Så svor jag då i min vrede:
»De skola icke komma in i min vila.»
096:001 Sjungen till HERRENS ära
en ny sång,
sjungen till HERRENS ära,
alla länder.
096:002 Sjungen till HERRENS ära,
loven hans namn.
Båden glädje var dag,
förkunnen hans frälsning.
096:003 Förtäljen bland hedningarna hans ära,
bland alla folk hans under.
096:004 Ty stor är HERREN
och högt lovad,
fruktansvärd är han
mer än alla gudar.
096:005 Ty folkens alla gudar äro avgudar,
men HERREN är den som har gjort himmelen.
096:006 Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
makt och glans i hans helgedom.
096:007 Given åt HERREN,
I folkens släkter,
given åt HERREN
ära och makt;
096:008 given åt HERREN
hans namns ära,
bären fram skänker,
och kommen i hans gårdar.
096:009 Tillbedjen HERREN
i helig skrud,
bäven för hans ansikte,
alla länder.
096:010 Sägen bland hedningarna:
»HERREN är nu konung!
Därför står jordkretsen fast och vacklar icke;
han dömer folken med rättvisa.»
096:011 Himmelen vare glad,
och jorden fröjde sig;
havet bruse
och allt vad däri är.
096:012 Marken glädje sig
och allt som är därpå,
ja, då juble
alla skogens träd.
096:013 inför HERREN, ty han kommer,
ty han kommer för att döma jorden.
Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
och folken med sin trofasthet.
097:001 HERREN är nu konung!
Därför fröjde sig jorden;
havsländerna glädje sig, så många som de äro.
097:002 Moln och töcken omgiva honom,
rättfärdighet och rätt
äro hans trons fäste.
097:003 Eld går framför honom
och förbränner hans ovänner runt omkring.
097:004 Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;
jorden ser det och bävar.
097:005 Bergen smälta
såsom vax för HERREN,
för hela jordens Herre.
097:006 Himlarna förkunna hans rättfärdighet,
och alla folk se hans ära.
097:007 Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten,
de som berömma sig av avgudar.
Alla gudar skola tillbedja honom.
097:008 Sion hör det och gläder sig,
och Juda döttrar fröjda sig
för dina domars skull, HERRE.
097:009 Ty du, HERRE, är den Högste
över hela jorden;
du är högt upphöjd
över alla gudar.
097:010 I som älsken HERREN, haten det onda.
Han bevarar sina frommas själar,
ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
097:011 Ljus är utsått för den rättfärdige
och glädje för de rättsinniga.
097:012 Glädjens, I rättfärdige, i HERREN,
och prisen hans heliga namn.
098:001 En psalm.
Sjungen till HERREN ära
en ny sång,
ty han har gjort under.
Han har vunnit seger med sin högra hand
och med sin väldiga arm.
098:002 HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig,
han har uppenbarat sin rättfärdighet
för hedningarnas ögon.
098:003 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
mot Israels hus;
alla jordens ändar hava sett
huru vår Gud frälsar.
098:004 Höjen jubel till HERREN, alla länder;
bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
098:005 Lovsjungen HERREN med harpa,
med harpa och med lovsångs ljud.
098:006 Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud
inför HERREN, konungen.
098:007 Havet bruse och allt vad däri är,
jordens krets och de som bo därpå.
098:008 Strömmarna klappe i händerna,
bergen juble med varandra,
098:009 inför HERREN, ty han kommer
för att döma jorden.
Han skall döma jordens krets med rättfärdighet
och folken med rättvisa.
099:001 HERREN är nu konung!
Därför darra folken.
Han som tronar på keruberna!
Därför skälver jorden.
099:002 HERREN är stor i Sion,
och upphöjd är han
över alla folk.
099:003 Därför prisar man ditt namn,
det stora och fruktansvärda.
Helig är han.
099:004 Och konungen i sin makt
älskar vad rätt är.
Ja, du håller rättvisa vid makt,
rätt och rättfärdighet
övar du i Jakob.
099:005 Upphöjen HERREN, vår Gud,
och tillbedjen vid hans fotapall.
Helig är han.
099:006 Mose och Aron voro bland hans präster,
och Samuel bland dem som åkallade hans namn;
de ropade till HERREN,
och han svarade dem.
099:007 I molnstoden talade
han då till dem;
de höllo hans vittnesbörd
och den lag som han gav dem.
099:008 Ja, HERRE, vår Gud,
du svarade dem;
du var mot dem
en förlåtande Gud--
och en hämnare över deras gärningar.
099:009 Upphöjen HERREN, vår Gud,
och tillbedjen inför hans heliga berg.
Ty helig är HERREN, vår Gud.
100:001 En tacksägelsepsalm.
Höjen jubel till HERREN, alla länder.
100:002 Tjänen HERREN med glädje,
kommen inför hans ansikte med fröjderop.
100:003 Förnimmen att HERREN är Gud.
Han har gjort oss, och icke vi själva,
till sitt folk och till får i sin hjord.
100:004 Gån in i hans portar med tacksägelse,
i hans gårdar med lov;
tacken honom, loven hans namn.
100:005 Ty HERREN är god,
hans nåd varar evinnerligen
och hans trofasthet från släkte till släkte.
101:001 Av David; en psalm.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, HERRE, lovsäga.
101:002 Jag vill akta på ostrafflighetens väg--
när kommer du till mig?
Jag vill föra en ostrafflig vandel,
där jag bor i mitt hus.
101:003 Jag vänder mitt öga ej till det
som fördärvligt är.
Att öva orättfärdighet hatar jag;
sådant skall ej låda vid mig.
101:004 Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig;
vad ont är vill jag ej veta av.
101:005 Den som i hemlighet förtalar sin nästa,
honom vill jag förgöra;
den som har stolta ögon och högmodigt hjärta,
honom lider jag icke.
101:006 Mina ögon se efter de trogna i landet,
för att de må bo hos mig;
den som vandrar på ostrafflighetens väg,
han får vara min tjänare.
101:007 Den får icke bo i mitt hus,
som övar svek;
den som talar lögn skall ej bestå
inför mina ögon.
101:008 Morgon efter morgon skall jag förgöra
alla ogudaktiga i landet
och utrota alla ogärningsmän
ur HERRENS stad.
102:001 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt
bekymmer inför HERREN.
102:002 HERRE, hör min bön,
och låt mitt rop komma inför dig.
102:003 Dölj icke ditt ansikte för mig,
när jag är i nöd.
Böj ditt öra till mig;
när jag ropar,
så skynda att svara mig.
102:004 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök,
benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
102:005 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat;
ty jag förgäter att äta mitt bröd.
102:006 För min högljudda suckans skull
tränga benen i min kropp ut till huden.
102:007 Jag är lik en pelikan i öknen,
jag är såsom en uggla bland ruiner.
102:008 Jag får ingen sömn och har blivit lik
en ensam fågel på taket.
102:009 Hela dagen smäda mig mina fiender;
de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
102:010 Ty jag äter aska såsom bröd
och blandar min dryck med gråt,
102:011 för din vredes och förtörnelses skull,
därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
102:012 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges,
och jag själv förvissnar såsom gräs.
102:013 Men du, o HERRE,
tronar evinnerligen,
och din åminnelse varar från släkte till släkte.
102:014 Du skall stå upp
och förbarma dig över Sion;
se, det är tid att du bevisar det nåd;
ja, stunden har kommit.
102:015 Ty dina tjänare hava dess stenar kära
och ömka sig över dess grus.
102:016 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn
och alla jordens konungar din härlighet,
102:017 när en gång HERREN har byggt upp Sion
och uppenbarat sig i sin härlighet;
102:018 när han har vänt sig till de utblottades bön
och upphört att förakta deras bön.
102:019 Det skall tecknas upp
för ett kommande släkte,
och det folk som varder skapat
skall lova HERREN,
102:020 att han har blickat ned
från sin heliga höjd,
att HERREN har skådat
från himmelen ned till jorden,
102:021 för att höra den fångnes klagan,
för att befria dödens barn,
102:022 på det att man i Sion
må förkunna HERRENS namn
och hans lov i Jerusalem,
102:023 när alla folk församlas,
och alla riken, för att tjäna HERREN.
102:024 Han har på vägen nedböjt min kraft,
han har förkortat mina dagar.
102:025 Jag säger: Min Gud,
tag mig icke bort i mina halva dagar,
du vilkens år vara från släkte till släkte.
102:026 I urtiden lade du jordens grund,
och himlarna äro dina händer verk:
102:027 de skola förgås, men du förbliver,
de skola alla nötas ut såsom en klädnad;
du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt,
och de fara hän.
102:028 Men du är densamme,
och dina år skola icke hava någon ände.
102:029 Dina tjänares barn skola få bo i landet,
och deras avkomma skall bestå inför dig.
103:001 Av David.
Lova HERREN, min själ,
och allt det i mig är hans heliga namn.
103:002 Lova HERREN, min själ,
och förgät icke vad gott han har gjort,
103:003 han som förlåter dig alla dina missgärningar
och helar alla dina brister,
103:004 han som förlossar ditt liv från graven
och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
103:005 han som mättar ditt begär med sitt goda,
så att du bliver ung på nytt såsom en örn.
103:006 HERREN gör rättfärdighetens verk
och skaffar rätt åt alla förtryckta.
103:007 Han lät Mose se sina vägar,
Israels barn sina gärningar.
103:008 Barmhärtig och nådig är HERREN,
långmodig och stor i mildhet.
103:009 Han går icke ständigt till rätta
och behåller ej vrede evinnerligen.
103:010 Han handlar icke med oss efter våra synder
och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.
103:011 Ty så hög som himmelen är över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
103:012 Så långt som öster är från väster
låter han våra överträdelser vara från oss.
103:013 Såsom en fader förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
103:014 Ty han vet vad för ett verk vi äro,
han tänker därpå att vi äro stoft.
103:015 En människas dagar äro såsom gräset,
hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
103:016 När vinden går däröver, då är det icke mer,
och dess plats vet icke mer därav.
103:017 Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
över dem som frukta honom,
och hans rättfärdighet intill barnbarn,
103:018 när man håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och gör efter dem.
103:019 HERREN har ställt sin tron i himmelen,
och hans konungavälde omfattar allt.
103:020 Loven HERREN, I hans änglar,
I starke hjältar, som uträtten hans befallning,
så snart I hören ljudet av hans befallning.
103:021 Loven HERREN, I alla hans härskaror,
I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
103:022 Loven HERREN, I alla hans verk,
varhelst hans herradöme är.
Min själ, lova HERREN.
104:001 Lova HERREN, min själ.
HERRE, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
104:002 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,
du spänner ut himmelen såsom ett tält;
104:003 du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
och du far fram på vindens vingar.
104:004 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
104:005 Du grundade jorden på hennes fästen,
så att hon icke vacklar till evig tid.
104:006 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;
uppöver bergen stodo vattnen.
104:007 Men för din näpst flydde de;
för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
104:008 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,
på den plats som du hade bestämt för dem.
104:009 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,
så att de icke åter skulle betäcka jorden.
104:010 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen togo de sin väg.
104:011 De vattna alla markens djur,
vildåsnorna släcka i dem sin törst.
104:012 Vid dem bo himmelens fåglar,
från trädens grenar höja de sin röst.
104:013 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
104:014 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så framalstrar du bröd ur jorden
104:015 och vin, som gläder människans hjärta;
så gör du hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker människans hjärta.
104:016 HERRENS träd varda ock mättade,
Libanons cedrar, som han har planterat;
104:017 fåglarna bygga där sina nästen,
hägern gör sitt bo i cypresserna.
104:018 Stenbockarna hava fått de höga bergen,
klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
104:019 Du gjorde månen till att bestämma tiderna;
solen vet stunden då den skall gå ned.
104:020 Du sänder mörker, och det bliver natt;
då komma alla skogens djur i rörelse,
104:021 de unga lejonen ryta efter rov
och begära sin föda av Gud.
104:022 Solen går upp; då draga de sig tillbaka
och lägga sig ned i sina kulor.
104:023 Människan går då ut till sin gärning
och till sitt arbete intill aftonen.
104:024 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du har skapat.
104:025 Se ock havet, det stora ock vida:
ett tallöst vimmel rör sig däri,
djur både stora och små.
104:026 Där gå skeppen sin väg fram,
Leviatan, som du har skapat att leka däri.
104:027 Alla vänta de efter dig,
att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
104:028 Du giver dem, då samla de in;
du upplåter din hand,
då varda de mättade med goda håvor.
104:029 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;
du tager bort deras ande, då förgås de
och vända åter till sitt stoft igen.
104:030 Du sänder ut din ande, då varda de skapade,
och du förnyar jordens anlete.
104:031 HERRENS ära förblive evinnerligen;
må HERREN glädja sig över sina verk,
104:032 han som skådar på jorden, och hon bävar,
han som rör vid bergen, och de ryka.
104:033 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;
jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
104:034 Mitt tal behage honom väl;
må jag själv få glädja mig i HERREN.
104:035 Men må syndare försvinna ifrån jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova HERREN, min själ
Halleluja!
105:001 Tacken HERREN,
åkallen hans namn,
gören hans gärningar kunniga bland folken.
105:002 Sjungen till hans ära,
lovsägen honom,
talen om alla hans under.
105:003 Berömmen eder av hans heliga namn;
glädje sig av hjärtat
de som söka HERREN.
105:004 Frågen efter HERREN och hans makt,
söken hans ansikte beständigt.
105:005 Tänken på de underbara verk som han har gjort,
på hans under och hans muns domar,
105:006 I Abrahams, hans tjänares, säd,
I Jakobs barn, hans utvalda.
105:007 Han är HERREN, vår Gud;
över hela jorden gå hans domar.
105:008 Han tänker evinnerligen på sitt förbund,
intill tusen släkten på vad han har stadgat,
105:009 på det förbund han slöt med Abraham
och på sin ed till Isak.
105:010 Han fastställde det för Jakob till en stadga,
för Israel till ett evigt förbund;
105:011 han sade: ȁt dig vill jag giva Kanaans land,
det skall bliva eder arvedels lott.»
105:012 Då voro de ännu en liten hop,
de voro ringa och främlingar därinne.
105:013 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk,
ifrån ett rike bort till ett annat.
105:014 Han tillstadde ingen att göra dem skada,
han straffade konungar för deras skull:
105:015 »Kommen icke vid mina smorda,
och gören ej mina profeter något ont.»
105:016 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet
och fördärvade allt deras livsuppehälle,
105:017 då sände han åstad en man framför dem:
Josef blev såld till träl.
105:018 Man slog hans fötter i bojor,
i järn fick han ligga fjättrad,
105:019 till den tid då hans ord uppfylldes,
då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
105:020 Då sände konungen och lät släppa honom lös,
folkens behärskare gav honom fri.
105:021 Han satte honom till herre över sitt hus,
till att råda över all hans egendom;
105:022 han skulle binda hans furstar efter sin vilja
och lära hans äldste vishet.
105:023 Och Israel kom till Egypten,
Jakob blev en gäst i Hams land.
105:024 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
och mäktigare än dess ovänner voro,
105:025 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk,
till att lägga onda råd mot hans tjänare.
105:026 Han sände Mose, sin tjänare,
och Aron, som han hade utvalt.
105:027 De gjorde hans tecken ibland dem
och under i Hams land.
105:028 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt;
och de stodo icke emot hans ord.
105:029 Han förvandlade deras vatten till blod
och lät så deras fiskar dö.
105:030 Deras land kom att vimla av paddor,
ända in i deras konungars kamrar.
105:031 Han bjöd, och flugsvärmar kommo,
mygg i hela deras land.
105:032 Han gav dem hagel för regn,
eldslågor sände han i deras land.
105:033 Och han slog deras vinträd och fikonträd
och bröt sönder träden i deras land.
105:034 Han bjöd, och gräshoppor kommo,
och gräsmaskar i tallös mängd.
105:035 De åto upp alla örter i deras land,
de åto upp frukten på deras mark.
105:036 Och han slog allt förstfött i deras land,
förstlingen av all deras kraft.
105:037 Så förde han dem ut, med silver och guld,
och i hans stammar var ingen som stapplade.
105:038 Egyptierna gladde sig, när de drogo ut;
ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.
105:039 Han bredde ut ett moln till skygd,
och en eld för att lysa om natten.
105:040 De begärde, då lät han vaktlar komma,
och med bröd från himmelen mättade han dem.
105:041 Han öppnade klippan, och vatten flödade;
det gick genom öknen såsom en ström.
105:042 Ty han tänkte på sitt heliga ord,
på sin tjänare Abraham.
105:043 Så förde han ut sitt folk med fröjd,
med jubel dem som han hade utvalt.
105:044 Han gav åt dem hedningarnas länder,
och folkens förvärv fingo de till besittning,
105:045 för att de skulle hålla hans stadgar
och taga hans lagar i akt.
Halleluja!
106:001 Halleluja!
Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
106:002 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
106:003 Saliga äro de som akta på vad rätt är,
de som alltid öva rättfärdighet.
106:004 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
besök mig med din frälsning,
106:005 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje,
berömma mig med din arvedel.
106:006 Vi hava syndat likasom våra fäder,
vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
106:007 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under;
de tänkte icke på dina många nådegärningar,
utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
106:008 Men han frälste dem för sitt namns skull,
för att göra sin makt kunnig.
106:009 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt,
och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
106:010 Han frälste dem från deras motståndares hand
och förlossade dem ifrån fiendens hand.
106:011 Vattnet övertäckte deras ovänner;
icke en enda av dem blev kvar.
106:012 Då trodde de på hans ord,
då sjöngo de hans lov.
106:013 Men snart glömde de hans gärningar,
de förbidade icke hans råd.
106:014 De grepos av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
106:015 Då gav han dem vad de begärde,
men sände tärande sjukdom över dem.
106:016 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret,
mot Aron, HERRENS helige.
106:017 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan
och övertäckte Abirams hop.
106:018 Och eld begynte brinna i deras hop,
en låga brände upp de ogudaktiga.
106:019 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbådo ett gjutet beläte;
106:020 sin ära bytte de bort
mot bilden av en oxe, som äter gräs.
106:021 De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
106:022 så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
106:023 Då hotade han att förgöra dem;
men Mose, den man som han hade utvalt,
trädde fram såsom medlare inför honom
till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
106:024 De föraktade det ljuvliga landet
och trodde icke på hans ord.
106:025 De knorrade i sina tält
och lyssnade icke till HERRENS röst.
106:026 Då lyfte han upp sin hand mot dem
och svor att slå ned dem i öknen,
106:027 att slå ned deras barn ibland hedningarna
och förströ dem i länderna.
106:028 Och de slöto sig till Baal-Peor
och åto det som var offrat åt döda.
106:029 De förtörnade Gud med sina gärningar,
och en hemsökelse bröt in över dem.
106:030 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt,
och så upphörde hemsökelsen;
106:031 det vart honom räknat till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
106:032 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten,
och det gick Mose illa för deras skull.
106:033 Ty de voro gensträviga mot hans Ande,
och han talade obetänksamt med sina läppar.
106:034 De förgjorde icke de folk
om vilka HERREN hade givit dem befallning,
106:035 utan beblandade sig med hedningarna
och lärde sig deras gärningar.
106:036 De tjänade deras avgudar,
och dessa blevo dem till en snara.
106:037 Och de offrade sina söner och döttrar
till offer åt onda andar.
106:038 Ja, de utgöto oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod
och offrade dessa åt Kanaans avgudar;
och landet vart ohelgat genom blodskulder.
106:039 Så blevo de orena genom sina gärningar
och betedde sig trolöst i sina verk.
106:040 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
och hans arvedel blev honom en styggelse.
106:041 Och han gav dem i hedningars hand,
så att de som hatade dem fingo råda över dem.
106:042 Deras fiender trängde dem,
och de blevo kuvade under deras hand.
106:043 Många gånger räddade han dem,
men de voro gensträviga i sin egenvilja
och förgingos så genom sin missgärning.
106:044 Men han såg till dem i deras nöd,
när han hörde deras rop.
106:045 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund
och ömkade sig efter sin stora nåd.
106:046 Och han lät dem finna barmhärtighet
inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
106:047 Fräls oss, HERRE, vår Gud,
och församla oss från hedningarna,
så att vi få prisa ditt heliga namn
och berömma oss av ditt lov.
----
106:048 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och
allt folket säge: »Amen, Halleluja!»