Psaltaren

001:001 Säll är den man

som icke vandrar

i de ogudaktigas råd

och icke träder in

på syndares väg,

ej heller sitter

där bespottare sitta,

001:002 utan har sin lust

i HERRENS lag

och tänker på hans lag

både dag och natt.

001:003 Han är såsom ett träd,

planterat vid vattenbäckar,

vilket bär sin frukt i sin tid,

och vars löv icke vissna;

och allt vad han gör, det lyckas väl.

001:004 Icke så de ogudaktiga,

utan de äro såsom agnar

som vinden bortför.

001:005 Därför skola de ogudaktiga

icke bestå i domen,

ej heller syndarna

i de rättfärdigas församling.

001:006 Ty HERREN känner

de rättfärdigas väg,

men de ogudaktigas väg förgås.

002:001 Varför larma hedningarna

och tänka folken fåfänglighet?

002:002 Jordens konungar resa sig upp,

och furstarna rådslå med varandra,

mot HERREN och hans smorde:

002:003 »Låt oss slita sönder deras bojor

och kasta deras band ifrån oss.»

002:004 Han som bor i himmelen ler,

HERREN bespottar dem.

002:005 Då talar han till dem i sin vrede,

och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

002:006 »Jag själv har insatt min konung

på Sion, mitt heliga berg.»

002:007 Jag vill förtälja om vad beslutet är;

HERREN sade till mig:

»Du är min son,

jag har i dag fött dig.

002:008 Begär av mig,

så skall jag giva dig hedningarna till arvedel

och jordens ändar till egendom.

002:009 Du skall sönderslå dem med järnspira,

såsom lerkärl skall du krossa dem.»

002:010 Så kommen nu till förstånd, I konungar;

låten varna eder, I domare på jorden.

002:011 Tjänen HERREN med fruktan,

och fröjden eder med bävan.

002:012 Hyllen sonen, så att han icke vredgas

och I förgåns på eder väg;

ty snart kunde hans vrede upptändas.

Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

003:001 En psalm av David, när han flydde för sin son Absalom.

003:002 HERRE, huru många äro icke mina ovänner!

Ja, många resa sig upp mot mig.

003:003 Många säga om mig:

»Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.»

003:004 Men du, HERRE, är en sköld för mig;

du är min ära och den som upplyfter mitt huvud.

003:005 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,

och han svarar mig från sitt heliga berg. Sela.

003:006 Jag lade mig och somnade in;

jag har åter vaknat upp, ty HERREN uppehåller mig.

003:007 Jag fruktar icke för skaror av många tusen,

som lägra sig mot mig runt omkring.

003:008 Stå upp, HERRE,

fräls mig, min Gud;

ty du slår alla mina fiender på kinden,

du krossar de ogudaktigas tänder.

003:009 Hos HERREN är frälsningen;

över ditt folk komme din välsignelse. Sela.

004:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm av David.

004:002 När jag ropar, så svara mig,

du min rättfärdighets Gud,

du som i trångmål skaffar mig rum;

var mig nådig och hör min bön.

004:003 I herrar, huru länge skall min ära

vara vänd i smälek,

huru länge skolen I älska fåfänglighet

och fara efter lögn? Sela.

004:004 Besinnen dock att HERREN

har utvalt åt sig den fromme;

HERREN hör,

när jag ropar till honom.

004:005 Vredgens, men synden icke;

eftersinnen i edra hjärtan,

på edra läger, och varen stilla. Sela.

004:006 Offren rätta offer,

och förtrösten på HERREN.

004:007 Många säga:

»Vem skall låta oss se det gott är?»

Upplyft du över oss

ditt ansiktes ljus, o HERRE.

004:008 Du giver mig glädje i hjärtat,

större än andras, när de få säd

och vin i myckenhet.

004:009 I frid vill jag lägga mig ned,

och i frid skall jag somna in,

ty du, HERRE, låter mig bo

avskild och i trygghet.

005:001 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.

005:002 Lyssna till mina ord, HERRE;

förnim min suckan.

005:003 Akta på mitt klagorop,

du min konung och min Gud;

ty till dig vill jag ställa min bön.

005:004 HERRE, bittida hör du nu min röst,

bittida frambär jag mitt offer till dig

och skådar efter dig.

005:005 Ty du är icke en Gud

som har behag till ogudaktighet;

den som är ond får icke bo hos dig.

005:006 De övermodiga bestå icke inför dina ögon;

du hatar alla ogärningsmän.

005:007 Du förgör dem som tala lögn;

de blodgiriga och falska

äro en styggelse för HERREN.

005:008 Men jag får gå in i ditt hus,

genom din stora nåd;

jag får tillbedja i din fruktan,

vänd mot ditt heliga tempel.

005:009 HERRE, led mig genom din rättfärdighet,

för mina förföljares skull;

gör din väg jämn för mig.

005:010 Ty i deras mun är intet visst,

deras innersta är fördärv,

en öppen grav är deras strupe,

sin tunga göra de hal.

005:011 Döm dem, o Gud;

må de komma på fall med sina anslag.

Driv bort dem för deras många överträdelsers skull,

eftersom de äro gensträviga mot dig.

005:012 Men låt alla dem glädjas,

som taga sin tillflykt till dig;

evinnerligen må de jubla,

ty du beskärmar dem;

i dig må de fröjda sig,

som hava ditt namn kärt.

005:013 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige;

du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

006:001 För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av

David.

006:002 HERRE, straffa mig icke i din vrede,

och tukta mig icke i din förtörnelse.

006:003 Var mig nådig, HERRE,

ty jag försmäktar;

hela mig, HERRE,

ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.

006:004 Ja, min själ är storligen förskräckt;

ack HERRE, huru länge?

006:005 Vänd åter, HERRE,

rädda min själ,

fräls mig för din nåds skull.

006:006 Ty i döden tänker man icke på dig;

vem tackar dig i dödsriket?

006:007 Jag är så trött av suckande;

var natt fuktar jag min säng

och väter mitt läger med mina tårar.

006:008 Av sorg är mitt öga förmörkat;

det har åldrats för alla mina ovänners skull.

006:009 Viken bort ifrån mig,

alla I ogärningsmän;

ty HERREN har hört

min högljudda gråt.

006:010 HERREN har hört min åkallan,

min bön upptager HERREN.

006:011 Alla mina fiender skola komma på skam

och storligen förskräckas;

de skola vika tillbaka

och komma på skam med hast.

007:001 En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten

Kus' ords skull.

007:002 HERRE, min Gud,

till dig tager jag min tillflykt;

fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig,

007:003 så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ

och rycka bort henne utan räddning.

007:004 HERRE, min Gud,

har jag gjort sådant,

och är orätt i mina händer,

007:005 har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig

eller plundrat den som var min ovän utan sak,

007:006 så förfölje fienden min själ

och tage henne fatt

och trampe mitt liv till jorden

och lägge min ära i stoftet. Sela.

007:007 Stå upp, HERRE, i din vrede,

res dig mot mina ovänners raseri

och vakna upp till min hjälp,

du som har påbjudit dom.

007:008 Må folkens församling omgiva dig,

och må du över den vända åter till höjden.

007:009 HERREN håller dom över folken;

skaffa mig rätt, HERRE,

efter min rättfärdighet och ostrafflighet.

007:010 Låt de ogudaktigas ondska få en ände,

men håll den rättfärdige vid makt;

ty du, som prövar hjärtan och njurar,

är en rättfärdig Gud.

007:011 Min sköld är i Guds hand;

han frälsar de rättsinniga.

007:012 Gud är en rättfärdig domare

och en Gud som dagligen vredgas.

007:013 Om någon icke vill omvända sig,

så vässer han sitt svärd,

sin båge spänner han och gör den redo;

007:014 och han riktar mot honom dödande skott,

sina pilar gör han brinnande.

007:015 Se, denne är i födsloarbete med fördärv,

han går havande med olycka,

men han föder ett intet.

007:016 Han gräver en grop och gör den djup,

men han faller själv i den grav som han gräver.

007:017 Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud,

och över hans hjässa kommer hans ondska.

007:018 Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet

och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

008:001 För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

008:002 HERRE, vår Herre,

huru härligt är icke ditt namn

över hela jorden,

du som har satt

ditt majestät på himmelen!

008:003 Av barns och spenabarns mun

har du upprättat en makt,

för dina ovänners skull,

till att nedslå fienden och den hämndgirige.

008:004 När jag ser din himmel,

dina fingrars verk,

månen och stjärnorna,

som du har berett,

008:005 vad är då en människa, att du tänker på henne,

eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

008:006 Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen;

med ära och härlighet krönte du honom.

008:007 Du satte honom till herre över dina händers verk;

allt lade du under hans fötter:

008:008 får och oxar, allasammans,

så ock vildmarkens djur,

008:009 fåglarna under himmelen och fiskarna i havet,

vad som vandrar havens vägar.

008:010 HERRE, vår Herre,

huru härligt är icke ditt namn

över hela jorden!

009:001 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

009:002 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta;

jag vill förtälja alla dina under.

009:003 Jag vill vara glad och fröjdas i dig,

jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

009:004 Ty mina fiender vika tillbaka,

de falla och förgås för ditt ansikte.

009:005 Ja, du har utfört min rätt och min sak;

du sitter på din tron

såsom en rättfärdig domare.

009:006 Du har näpst hedningarna

och förgjort de ogudaktiga;

deras namn har du utplånat

för alltid och evinnerligen.

009:007 Fienderna äro nedgjorda,

utrotade för alltid;

deras städer har du omstörtat,

deras åminnelse har förgåtts.

009:008 Men HERREN tronar evinnerligen,

sin stol har han berett till doms;

009:009 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet,

han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

009:010 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte,

en borg i nödens tider.

009:011 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig;

ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

009:012 Lovsjungen HERREN,

som bor i Sion,

förkunnen bland folken hans gärningar.

009:013 Ty han som utkräver blodskulder

har kommit ihåg dem;

han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

009:014 Var mig nådig, HERRE;

se huru jag plågas av dem som hata mig,

du som lyfter mig upp från dödens portar;

009:015 på det att jag må förtälja allt ditt lov

och i dottern Sions portar

fröjda mig över din frälsning.

009:016 Hedningarna hava sjunkit ned

i den grav som de grävde;

i det nät som de lade ut

har deras fot blivit fångad.

009:017 HERREN har gjort sig känd,

han har hållit dom;

han snärjer den ogudaktige

i hans händers verk. Higgajón. Sela.

009:018 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket,

alla hedningar, de som förgäta Gud.

009:019 Ty icke för alltid

skall den fattige vara förgäten,

de betrycktas hopp

skall ej varda om intet evinnerligen.

009:020 Stå upp, HERRE;

låt icke människor få överhanden,

låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

009:021 Låt, o HERRE,

förskräckelse komma över dem;

må hedningarna förnimma

att de äro människor. Sela.

010:001 Varför, HERRE,

står du så långt ifrån

och fördöljer dig i nödens tider?

010:002 Genom de ogudaktigas övermod

måste den arme lida.

Må de fångas i de ränker

som de hava uttänkt!

010:003 Ty den ogudaktige berömmer sig

av sin själs lystnad,

och den rovgirige talar förgripligt

och föraktar HERREN.

010:004 Den ogudaktige säger i sitt högmod:

»Han frågar icke därefter.»

»Det finnes ingen Gud»,

så äro alla hans tankar.

010:005 Trygga äro alltid hans vägar,

dina domar gå högt över hans blickar;

alla sina ovänner räknar han för intet.

010:006 Han säger i sitt hjärta:

»Jag skall icke vackla,

över mig skall i evighet

ingen olycka komma.»

010:007 Hans mun är full av förbannelse,

av svek och förtryck;

hans tunga gömmer

olycka och fördärv.

010:008 Han lägger sig i försåt vid gårdarna,

i lönndom vill han dräpa den oskyldige;

hans ögon lura på den olycklige.

010:009 Han ligger i försåt på lönnligt ställe,

såsom ett lejon i sitt snår,

han ligger i försåt för att gripa den arme;

han griper den arme,

i det han drager honom in i sitt nät.

010:010 Han trycker sig ned, han ligger på lur,

och de olyckliga falla i hans klor.

010:011 Han säger i sitt hjärta:

»Gud förgäter det,

han har dolt sitt ansikte,

han ser det aldrig.»

010:012 Stå upp, HERRE;

Gud, upplyft din hand,

förgät icke de arma.

010:013 Varför skall den ogudaktige

få förakta Gud

och säga i sitt hjärta

att du icke frågar därefter?

010:014 Du har ju sett det, ty du giver akt

på olycka och jämmer,

för att taga det i din hand.

Åt dig överlämnar den olycklige sin sak;

du blev den faderlöses hjälpare.

010:015 Bryt sönder den ogudaktiges arm,

och hemsök de ondas ogudaktighet,

så att du icke mer finner den.

010:016 Ja, HERREN är konung

alltid och evinnerligen;

hedningarna utrotas ur hans land.

010:017 De ödmjukas trängtan

hör du, HERRE;

du gör deras hjärtan ståndaktiga;

du låter ditt öra giva akt

010:018 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt,

så att människor, komna av jord,

ej längre vålla skräck.

011:001 För sångmästaren; av David.

Till HERREN Har jag tagit min tillflykt.

Huru kunnen I då säga till mig:

»Flyn såsom fåglar till edert berg;

011:002 ty se, de ogudaktiga spänna bågen,

de hava lagt sin pil på strängen,

för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.

011:003 När grundvalarna upprivas,

vad kan då den rättfärdige uträtta?»

011:004 HERREN är i sitt heliga tempel,

HERRENS tron är i himmelen;

hans ögon skåda,

hans blickar pröva

människors barn.

011:005 HERREN prövar den rättfärdige;

men den ogudaktige och den som älskar våld,

dem hatar hans själ.

011:006 Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga;

eld och svavel

och glödande vind,

det är den kalk som bliver dem beskärd.

011:007 Ty HERREN är rättfärdig,

han älskar rättfärdigheten;

de redliga skola skåda hans ansikte.

012:001 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

012:002 Fräls, HERRE;

ty de fromma äro borta,

de trogna äro försvunna

ifrån människors barn.

012:003 De tala lögn,

den ene med den andre;

med hala läppar tala de,

och med dubbelt hjärta.

012:004 HERREN utrote

alla hala läppar,

den tunga som talar stora ord,

012:005 dem som säga:

»Genom vår tunga äro vi starka,

våra läppar stå oss bi;

vem är herre över oss?»

012:006 »Eftersom de arma lida övervåld

och de fattiga klaga,

vill jag nu stå upp»,

säger HERREN;

»jag vill skaffa frälsning

åt den som längtar därefter.»

012:007 HERRENS tal

är ett rent tal,

likt silver som rinner ned mot jorden,

luttrat i degeln,

renat sju gånger.

012:008 Du, HERRE, skall bevara dem,

du skall beskydda dem

för detta släkte evinnerligen.

012:009 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga,

då nu uselheten är rådande

bland människors barn.

013:001 För sångmästaren; en psalm av David.

013:002 Huru länge, HERRE;

skall du så alldeles förgäta mig?

Huru länge skall du fördölja

ditt ansikte för mig?

013:003 Huru länge skall jag

bekymras i min själ

och ängslas i mitt hjärta dagligen?

Huru länge skall min fiende

förhäva sig över mig?

013:004 Skåda ned, svara mig,

HERRE, min Gud;

upplys mina ögon,

så att jag icke somnar in i döden;

013:005 på det att min fiende icke må säga:

»Jag blev honom övermäktig»,

och på att mina ovänner ej må fröjda sig,

när jag vacklar.

013:006 Jag förtröstar på din nåd,

mitt hjärta fröjde sig över din frälsning.

Jag vill sjunga till HERRENS ära,

ty han har gjort väl mot mig.

014:001 För sångmästaren; av David.

Dårarna säga i sina hjärtan:

»Det finnes ingen Gud.»

Fördärv och styggelse är deras verk;

ingen finnes, som gör vad gott är.

014:002 HERREN skådar ned från himmelen

på människors barn,

för att se om det finnes någon förståndig,

någon som söker Gud.

014:003 Nej, alla äro de avfälliga,

allasammans äro de fördärvade;

ingen finnes, som gör vad gott är,

det finnes icke en enda.

014:004 Hava de då intet fått förnimma,

alla dessa ogärningsmän,

dessa som uppäta mitt folk,

likasom åte de bröd,

och som icke åkalla HERREN?

014:005 Jo, där överföll dem förskräckelse--

ty Gud är hos de rättfärdigas släkte.

014:006 Den betrycktes rådslag mån I söka bringa på skam,

HERREN är ju ändå hans tillflykt.

014:007 Ack att från Sion

komme frälsning för Israel!

När HERREN vill åter

upprätta sitt folk,

då skall Jakob fröjda sig,

då skall Israel vara glad.

015:001 En psalm av David.

HERRE, vem får bo i din hydda?

Vem får dväljas på ditt heliga berg?

015:002 Den som vandrar ostraffligt

och gör vad rätt är

och talar sanning av hjärtat;

015:003 den som icke bär förtal på sin tunga,

den som icke gör sin broder något ont

och icke drager smälek över sin nästa;

015:004 den som aktar den förkastlige för intet,

men ärar dem som frukta HERREN;

den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed;

015:005 den som icke driver ocker med sina penningar

och icke tager mutor för att fälla den oskyldige.

Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

016:001 En sång av David.

Bevara mig, Gud,

ty jag tager min tillflykt till dig.

016:002 Jag säger till HERREN:

»Du är ju Herren;

för mig finnes intet gott utom dig;

016:003 de heliga som finnas i landet,

de äro de härliga till vilka jag har allt mitt behag.»

016:004 Men de som taga sig en annan gud,

de hava stora vedermödor;

jag vill icke offra deras drickoffer av blod

eller taga deras namn på mina läppar.

016:005 HERREN är min beskärda del och bägare;

du är den som uppehåller min arvedel.

016:006 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga,

ja, ett arv som behagar mig väl.

016:007 Jag vill lova HERREN,

ty han giver mig råd;

ännu om natten

manar mig mitt innersta.

016:008 Jag har haft HERREN

för mina ögon alltid;

ja, han är på min högra sida,

jag skall icke vackla.

016:009 Fördenskull gläder sig mitt hjärta,

och min ära fröjdar sig;

jämväl min kropp

får bo i trygghet.

016:010 Ty du skall icke lämna

min själ åt dödsriket,

du skall icke låta din fromme

få se graven.

016:011 Du skall kungöra mig livets väg;

inför ditt ansikte är glädje till fyllest,

ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.

017:001 En bön av David.

Hör, o HERRE, en rättfärdig sak,

akta på mitt rop,

lyssna till min bön;

den kommer icke ifrån falska läppar.

017:002 Av dig må jag få min rätt;

dina ögon må skåda vad rättvist är.

017:003 Du prövar mitt hjärta,

du utrannsakar mig, men du finner intet;

ingen ond tanke går ut ur min mun.

017:004 Efter dina läppars ord,

och vad människor än må göra,

tager jag mig till vara

för våldsverkares stigar.

017:005 Mina steg hålla sig stadigt

på dina vägar,

mina fötter vackla icke.

017:006 Så åkallar jag nu dig,

ty du, Gud, skall svara mig;

böj ditt öra till mig,

hör mitt tal.

017:007 Bevisa din underbara nåd,

du som frälsar undan motståndarna

dem som taga sin tillflykt till din högra hand.

017:008 Bevara mig såsom en ögonsten,

beskärma mig under dina vingars skugga

017:009 för de ogudaktiga,

som vilja fördärva mig,

för mina dödsfiender,

som omringa mig.

017:010 Sitt hjärta förstocka de;

med sin mun tala de stora ord.

017:011 Nu äro de omkring mig, var vi gå,

deras ögon speja efter

huru de skola böja mig till jorden.

017:012 Ja, denne är lik ett lejon

som längtar efter rov,

lik ett ungt lejon

som ligger i försåt.

017:013 Stå upp, HERRE;

träd emot honom, slå honom ned,

rädda med ditt svärd

min själ från den ogudaktige,

017:014 ja, med din hand, från människorna, HERRE,

från denna världens människor,

som hava sin del i detta livet,

och vilkas buk du fyller med dina håvor,

som hava söner i mängd

och lämna sitt överflöd åt sina barn.

017:015 Men jag skall skåda

ditt ansikte i rättfärdighet;

när jag uppvaknar,

vill jag mätta mig av din åsyn.

018:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till

HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla

hans fienders hand och ur Sauls våld.

018:002 Han sade:

Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,

018:003 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare,

min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,

min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.

018:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag,

och från mina fiender bliver jag frälst.

018:005 Dödens band omvärvde mig,

och fördärvets strömmar förskräckte mig.

018:006 Dödsrikets band omslöto mig,

dödens snaror föllo över mig.

018:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd

och ropade till min Gud.

Han hörde från sin himmelska boning min röst,

och mitt rop inför honom kom till hans öron.

018:008 Då skalv jorden och bävade,

och bergens grundvalar darrade;

de skakades, ty hans vrede var upptänd.

018:009 Rök steg upp från hans näsa

och förtärande eld från hans mun;

eldsglöd ljungade från honom.

018:010 Och han sänkte himmelen och for ned,

och töcken var under hans fötter.

018:011 Han for på keruben och flög,

han svävade på vindens vingar.

018:012 Han gjorde mörker till sitt täckelse,

till en hydda som omslöt honom;

mörka vatten, tjocka moln.

018:013 Av glansen framför honom veko molnen undan;

hagel föll, och eldsglöd for ned.

018:014 Och HERREN dundrade i himmelen,

den Högste lät höra sin röst;

hagel föll, och eldsglöd for ned.

018:015 Han sköt sina pilar och förskingrade dem,

ljungeldar i mängd och förvirrade dem.

018:016 Vattnens bäddar kommo i dagen,

och jordens grundvalar blottades,

för din näpst, o HERRE,

för din vredes stormvind.

018:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,

han drog mig upp ur de stora vattnen.

018:018 Han räddade mig från min starke fiende

och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

018:019 De överföllo mig på min olyckas dag,

men HERREN blev mitt stöd.

018:020 Han förde mig ut på rymlig plats;

han räddade mig, ty han hade behag till mig.

018:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;

efter mina händers renhet vedergäller han mig.

018:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar

och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

018:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,

och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.

018:024 Så var jag ostrafflig inför honom

och tog mig till vara för missgärning.

018:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,

efter mina händers renhet inför hans ögon.

018:026 Mot den fromme bevisar du dig from,

mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.

018:027 Mot den rene bevisar du dig ren,

men mot den vrånge bevisar du dig avog.

018:028 Ty du frälsar ett betryckt folk,

men stolta ögon ödmjukar du.

018:029 Ja, du låter min lampa brinna klart;

HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.

018:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,

och med min Gud stormar jag murar.

018:031 Guds väg är ostrafflig;

HERRENS tal är luttrat.

En sköld är han för alla

som taga sin tillflykt till honom.

018:032 Ty vem är Gud förutom HERREN,

och vem är en klippa utom vår Gud?

018:033 Gud, du som omgjordade mig med kraft

och lät min väg vara lyckosam,

018:034 du som gjorde mina fötter såsom hindens

och ställde mig på mina höjder,

018:035 du som lärde mina händer att strida

och mina armar att spänna kopparbågen!

018:036 Du gav mig din frälsnings sköld,

och din högra hand stödde mig,

och ditt saktmod gjorde mig stor;

018:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick,

och mina fötter vacklade icke.

018:038 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem;

jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

018:039 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig;

de föllo under mina fötter.

018:040 Du omgjordade mig med kraft till striden,

du böjde mina motståndare under mig.

018:041 Mina fiender drev du på flykten för mig,

och dem som hatade mig förgjorde jag.

018:042 De ropade, men det fanns ingen som frälste;

till HERREN, men han svarade dem icke.

018:043 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden,

jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

018:044 Du räddade mig ur folkets strider,

du satte mig till ett huvud över hedningar;

folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

018:045 Vid blotta ryktet hörsammade de mig;

främlingar visade mig underdånighet.

018:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort;

med bävan övergåvo de sina borgar.

018:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa,

och upphöjd vare min frälsnings Gud!

018:048 Gud, som har givit mig hämnd

och tvingat folken under mig;

018:049 du som har befriat mig från mina fiender

och upphöjt mig över mina motståndare,

räddat mig från våldets man!

018:050 Fördenskull vill jag tacka dig

bland hedningarna, HERRE,

och lovsjunga ditt namn.

018:051 Ty du giver din konung stor seger

och gör nåd mot din smorde,

mot David och hans säd till evig tid.

019:001 För sångmästaren; en psalm av David.

019:002 Himlarna förtälja

Guds ära,

och fästet förkunnar

hans händers verk;

019:003 den ena dagen talar

därom till den andra,

och den ena natten

kungör det för den andra;

019:004 det är ej ett tal eller språk

vars ljud icke höres.

019:005 De sträcka sig ut över hela jorden,

och deras ord gå till världens ändar.

Åt solen har han gjort

en hydda i dem;

019:006 och den är såsom en brudgum

som går ut ur sin kammare,

den fröjdar sig, såsom en hjälte,

att löpa sin bana.

019:007 Vid himmelens ända

är det den går upp,

och dess omlopp når

intill himmelens gränser,

och intet är skylt för dess hetta.

019:008 HERRENS lag är utan brist

och vederkvicker själen;

HERRENS vittnesbörd är fast

och gör den enfaldige vis.

019:009 HERRENS befallningar äro rätta

och giva glädje åt hjärtat;

HERRENS bud är klart

och upplyser ögonen.

019:010 HERRENS fruktan är ren

och består evinnerligen;

HERRENS rätter äro sanning,

allasammans rättfärdiga.

019:011 De äro dyrbarare än guld,

ja, än fint guld i mängd;

de äro sötare än honung,

ja, än renaste honung.

019:012 Av dem hämtar ock din tjänare varning;

den som håller dem har stor lön.

019:013 Vem märker själv huru ofta han felar?

Förlåt mig mina hemliga brister.

019:014 Bevara ock din tjänare för fräcka människor;

låt dem icke få makt med mig,

så bliver jag ostrafflig och varder fri

ifrån svår överträdelse.

019:015 Låt min muns tal täckas dig

och mitt hjärtas tankar,

HERRE, min klippa och min förlossare.

020:001 För sångmästaren; en psalm av David.

020:002 HERREN bönhöre dig

på nödens dag,

Jakobs Guds namn

beskydde dig.

020:003 Han sände dig hjälp från helgedomen,

och stödje dig från Sion.

020:004 Han tänke på alla dina spisoffer

och upptage med välbehag ditt brännoffer. Sela.

020:005 Han give dig vad ditt hjärta begär

och fullborde alla dina rådslag.

020:006 Må vi få jubla över din seger

och i vår Guds namn resa upp baneret;

HERREN uppfylle alla dina böner.

020:007 Nu vet jag att HERREN

giver seger åt sin smorde;

han svarar honom från sin heliga himmel,

genom väldiga gärningar

giver hans högra hand seger.

020:008 De andra prisa vagnar,

de prisa hästar,

men vi prisa HERRENS,

vår Guds, namn.

020:009 De sjunka ned och falla,

men vi resa oss upp och bliva beståndande.

020:010 HERRE, giv seger;

ja, konungen svare oss

på den tid då vi ropa.

021:001 För sångmästaren; en psalm av David.

021:002 HERRE, över din makt

gläder sig konungen;

huru fröjdas han icke högeligen

över din seger!

021:003 Vad hans hjärta önskar

har du givit honom,

och hans läppars begäran

har du icke vägrat honom. Sela.

021:004 Ty du kommer honom till mötes

med välsignelser av vad gott är;

du sätter på hans huvud

en gyllene krona.

021:005 Han bad dig om liv,

och du gav honom det,

ett långt liv

alltid och evinnerligen.

021:006 Stor är hans ära

genom din seger;

majestät och härlighet

beskär du honom.

021:007 Ja, du låter honom bliva

till välsignelse evinnerligen;

du fröjdar honom med glädje

inför ditt ansikte.

021:008 Ty konungen förtröstar på HERREN,

och genom den Högstes nåd skall han icke vackla.

021:009 Din hand skall nå alla dina fiender;

din högra hand skall träffa dem som hata dig.

021:010 Du skall låta dem känna det

såsom i en glödande ugn,

när du låter se ditt ansikte.

HERREN skall fördärva dem i sin vrede;

eld skall förtära dem.

021:011 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden

och deras avkomma från människors barn.

021:012 Ty de ville draga ont över dig;

de tänkte ut ränker, men de förmå intet.

021:013 Nej, du skall driva dem tillbaka;

med din båge skall du sikta mot deras anleten.

021:014 Upphöjd vare du, HERREN, i din makt;

vi vilja besjunga och lovsäga din hjältekraft.

022:001 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av

David.

022:002 Min Gud, min Gud,

varför har du övergivit mig?

Jag brister ut och klagar,

men min frälsning är fjärran.

022:003 Men Gud, jag ropar om dagen,

men du svarar icke,

så ock om natten,

men jag får ingen ro.

022:004 Och dock är du den Helige,

den som tronar på Israels lovsånger.

022:005 På dig förtröstade våra fäder;

de förtröstade, och du räddade dem.

022:006 Till dig ropade de och blevo hulpna;

på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

022:007 Men jag är en mask,

och icke en människa,

till smälek bland män,

föraktad av folket.

022:008 Alla som se mig

bespotta mig;

de spärra upp munnen,

de skaka huvudet:

022:009 »Befall dig åt HERREN!

Han befrie honom,

han rädde honom,

ty han har ju behag till honom.»

022:010 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet

och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

022:011 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet;

du är min Gud allt ifrån min moders liv.

022:012 Var icke långt ifrån mig,

ty nöd är nära,

och det finnes ingen hjälpare.

022:013 Tjurar i mängd omgiva mig,

Basans oxar omringa mig.

022:014 Såsom glupande och rytande lejon

spärrar man upp gapet mot mig.

022:015 Jag är lik vatten som utgjutes,

alla mina leder hava skilts åt;

mitt hjärta är såsom vax,

det smälter i mitt liv.

022:016 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva,

min tunga låder vid min gom,

och du lägger mig i dödens stoft.

022:017 Ty hundar omgiva mig;

de ondas hop har kringränt mig,

mina händer och fötter hava de genomborrat.

022:018 Jag kan räkna alla mina ben;

de skåda därpå, de se med lust på mig.

022:019 De dela mina kläder mellan sig

och kasta lott om min klädnad.

022:020 Men du, HERRE, var icke fjärran;

du min starkhet, skynda till min hjälp.

022:021 Rädda min själ från svärdet,

mitt liv ur hundarnas våld.

022:022 Fräls mig från lejonets gap.

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

022:023 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,

mitt i församlingen skall jag prisa dig:

022:024 I som frukten HERREN, loven honom;

ären honom, alla Jakobs barn,

och bäven för honom, alla Israels barn.

022:025 Ty han föraktade icke den betrycktes elände

och höll det icke för en styggelse;

han fördolde icke sitt ansikte för honom,

och när han ropade, lyssnade han till honom.

022:026 Genom dig skall min lovsång ljuda

i den stora församlingen;

mina löften får jag infria

inför dem som frukta honom.

022:027 De ödmjuka skola äta och bliva mätta,

de som söka HERREN skola få lova honom;

ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

022:028 Alla jordens ändar skola betänka det

och omvända sig till HERREN.

Hedningarnas alla släkter

skola tillbedja inför dig.

022:029 Ty riket är HERRENS,

och han råder över hedningarna.

022:030 Ja, alla mäktiga på jorden

skola äta och tillbedja;

inför honom skola knäböja

alla de som måste fara ned i graven,

de som icke kunna behålla

sin själv vid liv.

022:031 Kommande ättled skola tjäna honom;

man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

022:032 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet,

ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

023:001 En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas,

023:002 han låter mig vila på gröna ängar;

han för mig till vatten där jag finner ro,

023:003 han vederkvicker min själ;

han leder mig på rätta vägar,

för sitt namns skull.

023:004 Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont,

ty du är med mig;

din käpp och stav,

de trösta mig.

023:005 Du bereder för mig ett bord

i mina ovänners åsyn;

du smörjer mitt huvud med olja

och låter min bägare flöda över.

023:006 Godhet allenast och nåd skola följa mig

i alla mina livsdagar,

och jag skall åter få bo i HERRENS hus,

evinnerligen.

024:001 Av David; en psalm.

Jorden är HERRENS och allt vad därpå är,

jordens krets och de som bo därpå.

024:002 Ty han är den som har lagt hennes grund på haven,

den som på strömmarna har berett henne fäste.

024:003 Vem får gå upp på HERRENS berg,

och vem får träda in i hans helgedom?

024:004 Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,

den som icke vänder sin själ till lögn

och den som icke svär falskt.

024:005 Han skall undfå välsignelse av HERREN

och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.

024:006 Sådant är det släkte som frågar efter honom;

de som söka ditt ansikte, de äro Jakobs barn. Sela.

024:007 Höjen, I portar, edra huvuden,

höjen eder, I eviga dörrar,

för att ärans konung må draga därin.

024:008 Vem är då ärans konung?

Det är HERREN, stark och väldig,

HERREN, väldig i strid.

024:009 Höjen, I portar, edra huvuden,

höjen dem, I eviga dörrar,

för att ärans konung må draga därin.

024:010 Vem är då denne ärans konung?

Det är HERREN Sebaot;

han är ärans konung. Sela.

025:001 Av David.

Till dig, HERRE, upplyfter jag min själ.

025:002 Min Gud, på dig förtröstar jag;

låt mig icke komma på skam,

låt icke mina fiender fröjda sig över mig.

025:003 Nej, ingen kommer på skam, som förbidar dig;

på skam kommer de som, utan sak, handla trolöst.

025:004 HERRE, kungör mig dina vägar,

lär mig dina stigar.

025:005 Led mig i din sanning, och lär mig,

ty du är min frälsnings Gud;

dig förbidar jag alltid.

025:006 Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd,

ty de äro av evighet.

025:007 Tänk icke på min ungdoms synder

och på mina överträdelser,

utan tänk på mig efter din nåd,

för din godhets skull, HERRE.

025:008 HERREN är god och rättfärdig,

därför undervisar han syndare om vägen.

025:009 Han leder de ödmjuka rätt,

han lär de ödmjuka sin väg.

025:010 Alla HERRENS vägar äro nåd och trofasthet

för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd.

025:011 För ditt namns skull, HERRE,

förlåt min missgärning, ty den är stor.

025:012 Finnes det en man som fruktar HERREN,

då undervisar han honom om den väg han bör välja.

025:013 Han själv skall leva i lycka,

och hans efterkommande skola besitta landet.

025:014 HERREN har sin umgängelse med dem som frukta honom,

och sitt förbund vill han kungöra för dem.

025:015 Mina ögon se alltid till HERREN,

ty han drager mina fötter ur nätet.

025:016 Vänd dig till mig och var mig nådig;

ty jag är ensam och betryckt.

025:017 Mitt hjärtas ångest är stor;

för mig ut ur mitt trångmål.

025:018 Se till mitt lidande och min vedermöda,

och förlåt mig alla mina synder.

025:019 Se därtill att mina fiender äro så många

och hata mig med orätt.

025:020 Bevara min själ och rädda mig;

låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.

025:021 Ostrafflighet och redlighet bevare mig,

ty jag förbidar dig.

025:022 Förlossa Israel, o Gud,

ur all dess nöd.

026:001 Av David.

Skaffa mig rätt, HERRE,

ty jag vandrar i ostrafflighet,

och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.

026:002 Pröva mig, HERRE, och försök mig;

rannsaka mina njurar och mitt hjärta.

026:003 Ty din nåd är inför mina ögon,

och jag vandrar i din sanning.

026:004 Jag sitter icke hos lögnens män,

och med hycklare har jag icke min umgängelse.

026:005 Jag hatar de ondas församling,

och hos de ogudaktiga sitter jag icke.

026:006 Jag tvår mina händer i oskuld,

och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,

026:007 för att höja min röst till tacksägelse

och förtälja alla dina under.

026:008 HERRE, jag har din boning kär

och den plats där din härlighet bor.

026:009 Ryck icke min själ bort med syndare,

icke mitt liv med de blodgiriga,

026:010 i vilkas händer är skändlighet,

och vilkas högra hand är full av mutor.

026:011 Jag vandrar ju i ostrafflighet;

förlossa mig och var mig nådig.

026:012 Ja, min fot står på jämn mark;

i församlingarna skall jag lova HERREN.

027:001 Av David.

HERREN är mitt ljus och min frälsning;

för vem skulle jag frukta?

HERREN är mitt livs värn;

för vem skulle jag rädas?

027:002 När de onda draga emot mig

och vilja uppsluka mig,

då stappla de själva och falla,

mina motståndare och fiender.

027:003 Om ock en här lägrar sig mot mig,

så fruktar ändå icke mitt hjärta;

om krig uppstår mot mig,

så är jag dock trygg.

027:004 Ett har jag begärt av HERREN,

därefter traktar jag:

att jag må få bo i HERRENS hus

i alla mina livsdagar,

för att skåda HERRENS ljuvlighet

och betrakta hans tempel.

027:005 Ty han döljer mig i sin hydda

på olyckans dag,

han beskärmar mig i sitt tjäll,

han för mig upp på en klippa.

027:006 Och nu skall mitt huvud resa sig

över mina fiender runt omkring mig,

och jag vill offra i hans hydda

jublets offer,

jag vill sjunga till HERRENS ära

och lovsäga honom.

027:007 Hör, o HERRE!

Jag höjer min röst och ropar,

var mig nådig och svara mig.

027:008 Mitt hjärta förehåller dig ditt ord:

»Söken mitt ansikte.»

Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag;

027:009 fördölj icke ditt ansikte för mig.

Driv icke bort din tjänare i vrede,

du som har varit min hjälp;

förskjut mig icke, övergiv mig icke,

du min frälsnings Gud.

027:010 Nej, om än min fader och min moder övergiva mig,

skall HERREN upptaga mig.

027:011 Visa mig, HERRE, din väg,

och led mig på en jämn stig,

för mina förföljares skull.

027:012 Överlämna mig icke åt mina ovänners vilja;

ty mot mig uppstå falska vittnen

och män som andas våld.

027:013 Ja, jag tror förvisso

att jag skall få se HERRENS goda

i de levandes land.

027:014 Förbida HERREN,

var frimodig och oförfärad i ditt hjärta;

ja, förbida HERREN.

028:001 Av David.

Till dig, HERRE, ropar jag;

min klippa, var icke stum mot mig.

Ja, var icke tyst mot mig, så att jag bliver lik

dem som fara ned i graven.

028:002 Hör mina böners ljud,

när jag ropar till dig,

när jag upplyfter mina händer

mot det allraheligaste i din helgedom.

028:003 Tag mig icke bort med de ogudaktiga

och med ogärningsmännen,

som tala vänligt med sin nästa

men hava ondska i sina hjärtan.

028:004 Giv dem efter deras gärningar

och efter deras onda väsende,

giv dem efter deras händers verk,

vedergäll dem vad de hava gjort.

028:005 Ty de akta icke på HERRENS gärningar,

icke på hans händer verk;

därför skall han slå dem ned

och ej mer bygga upp dem.

028:006 Lovad vare HERREN, ty han har hört

mina böners ljud!

028:007 HERREN är min starkhet och min sköld;

på honom förtröstade mitt hjärta.

Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,

och med min sång vill jag tacka honom.

028:008 HERREN är sitt folks starkhet,

och ett frälsningens värn

är han för sin smorde.

028:009 Fräls ditt folk

och välsigna din arvedel,

och var deras herde och bär dem

till evig tid.

029:001 En psalm av David.

Given åt HERREN,

I Guds sönder,

given åt HERREN

ära och makt;

029:002 given åt HERREN

hans namns ära,

tillbedjen HERREN

i helig skrud.

029:003 HERRENS röst går ovan vattnen;

Gud, den härlige, dundrar,

ja, HERREN, ovan de stora vattnen.

029:004 HERRENS röst ljuder med makt,

HERRENS röst ljuder härligt.

029:005 HERRENS röst

bräcker cedrar,

HERREN bräcker

Libanons cedrar.

029:006 Han kommer dem att hoppa

likasom kalvar,

Libanon och Sirjon

såsom unga vildoxar.

029:007 HERRENS röst

sprider ljungeldslågor.

029:008 HERRENS röst

kommer öknen att bäva,

HERREN kommer Kades'

öken att bäva.

029:009 HERRENS röst

bringar hindarna att föda;

skogarnas klädnad

rycker den bort.

I hans himmelska boning

förkunnar allting hans ära.

029:010 HERREN på sin tron

bjöd floden komma,

och HERREN tronar

såsom konung evinnerligen.

029:011 HERREN skall giva

makt åt sitt folk,

HERREN skall välsigna

sitt folk med frid.

030:001 En psalm, en sång av David, vid templets invigning.

030:002 Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet,

du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig.

030:003 HERRE, min Gud,

jag ropade till dig, och du helade mig.

030:004 HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket,

du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven.

030:005 Lovsjungen HERREN, I hans fromme,

och prisen hans heliga namn.

030:006 Ty ett ögonblick varar hans vrede,

men hela livet hans nåd;

om aftonen gästar gråt,

men om morgonen kommer jubel.

030:007 Jag sade, när det gick mig väl:

»Jag skall aldrig vackla.»

030:008 HERRE, i din nåd

hade du gjort mitt berg starkt;

men du fördolde ditt ansikte,

då förskräcktes jag.

030:009 Till dig, HERRE, ropade jag,

och till Herren bad jag:

030:010 »Vad vinning har du av mitt blod,

eller därav att jag far ned i graven?

Kan stoftet tacka dig,

kan det förkunna din trofasthet?

030:011 Hör, o HERRE, och var mig nådig;

HERRE, var min hjälpare.»

030:012 Då förvandlade du min klagan

i fröjdesprång;

du klädde av mig sorgens dräkt

och omgjordade mig med glädje.

030:013 Därför skall min ära lovsjunga dig,

utan att tystna;

HERRE, min Gud,

jag vill tacka dig evinnerligen.

031:001 För sångmästaren; en psalm av David.

031:002 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;

låt mig aldrig komma på skam,

befria mig genom din rättfärdighet.

031:003 Böj ditt öra till mig,

rädda mig snarligen;

var mig en fast klippa,

en bort till min frälsning.

031:004 Ty du är mitt bergfäste och min bort,

och du skall, för ditt namns skull,

leda och föra mig.

031:005 Du skall draga mig ur det nät

som de lade ut för mig;

ty du är mitt värn.

031:006 I din hand befaller jag min ande;

du förlossar mig, HERRE,

du trofaste Gud.

031:007 Jag hatar dem som hålla sig

till fåfängliga avgudar,

men jag förtröstar på HERREN.

031:008 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd,

att du ser till mitt lidande,

att du låter dig vårda om min själ i nöden

031:009 och icke överlämnar mig i fiendens hand,

utan ställer mina fötter på rymlig plats.

031:010 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd;

av sorg är mitt öga förmörkat,

ja, min själ såväl som min kropp.

031:011 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse

och mina år i suckan;

min kraft är bruten genom min missgärning,

och benen i min kropp äro maktlösa.

031:012 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek,

ja, till stor smälek för mina grannar

och till skräck för mina förtrogna;

de som se mig på gatan

fly undan för mig.

031:013 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död;

jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

031:014 Ty jag hör mig förtalas av många;

skräck från alla sidor!

De rådslå med varandra mot mig

och stämpla för att taga mitt liv.

031:015 Men jag förtröstar på dig, HERRE;

jag säger: »Du är min Gud.»

031:016 Min tid står i dina händer; rädda mig

från mina fienders hand och mina förföljare.

031:017 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare;

fräls mig genom din nåd.

031:018 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig;

låt de ogudaktiga komma på skam

och varda tystade i dödsriket.

031:019 Må lögnaktiga läppar förstummas,

de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige,

med högmod och förakt.

031:020 Huru stor är icke din godhet,

den du förvarar åt dem som frukta dig,

och den du bevisar inför människors barn

mot dem som taga sin tillflykt till dig!

031:021 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm

mot människors sammangaddning;

du döljer dem i din hydda

mot tungors angrepp.

031:022 Lovad vare HERREN,

ty han har bevisat mig sin underbara nåd

genom att beskära mig en fast stad!

031:023 Ty väl sade jag i min ångest:

»Jag är bortdriven från dina ögon.»

Likväl hörde du mina böners ljud,

när jag ropade till dig.

031:024 Älsken HERREN, alla I hans fromme.

HERREN bevarar de trogna,

men han vedergäller i fullt mått

den som över högmod.

031:025 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan,

alla I som sätten edert hopp till HERREN.

032:001 Av David; en sång.

Säll är den vilkens överträdelse är förlåten,

vilkens synd är överskyld.

032:002 Säll är den människa

som HERREN icke tillräknar missgärning,

och i vilkens ande icke är något svek.

032:003 Så länge jag teg, försmäktade mina ben

vid min ständiga klagan.

032:004 Ty dag och natt var din hand

tung över mig;

min livssaft förtorkades

såsom av sommarhetta. Sela.

032:005 Då uppenbarade jag min synd för dig

och överskylde icke min missgärning.

Jag sade: »Jag vill bekänna

för HERREN mina överträdelser»;

då förlät du mig

min synds missgärning. Sela.

032:006 Därför skola alla fromma bedja till dig

på den tid då du är att finna;

sannerligen, om ock stora vattenfloder komma,

skola de icke nå till dem.

032:007 Du är mitt beskärm,

för nöd bevarar du mig;

med räddningens jubel

omgiver du mig. Sela.

032:008 Jag vill lära dig och undervisa dig

om den väg du skall vandra;

jag vill giva dig råd

och låta mitt öga vaka över dig.

032:009 Varen icke såsom hästar och mulåsnor

utan förstånd,

på vilka man lägger töm och betsel

för att tämja dem,

eljest får man dem ej fram.

032:010 Den ogudaktige har många plågor;

men den som förtröstar på HERREN,

honom omgiver han med nåd.

032:011 Varen glada i HERREN

och fröjden eder, I rättfärdige,

och jublen, alla I rättsinnige.

033:001 Jublen i HERREN, I rättfärdige;

lovsång höves de redliga.

033:002 Tacken HERREN på harpa,

lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.

033:003 Sjungen honom en ny sång,

spelen skönt med jubelklang.

033:004 Ty HERRENS ord är rätt,

och allt vad han gör är gjort i trofasthet.

033:005 Han älskar rättfärdighet och rätt;

jorden är full av HERRENS nåd.

033:006 Himmelen är gjord genom HERRENS ord

och all dess här genom hans muns anda.

033:007 Han samlar havets vatten såsom i en hög;

han lägger djupen i deras förvaringsrum.

033:008 Hela jorden frukte HERREN;

för honom bäve alla som bo på jordens krets.

033:009 Ty han sade, och det vart;

han bjöd, och det stod där.

033:010 HERREN gjorde hedningarnas

råd om intet,

han lät folkens tankar

komma på skam.

033:011 Men HERRENS råd

består evinnerligen,

hans hjärtas tankar

från släkte till släkte.

033:012 Saligt är det folk

vars Gud HERREN är,

det folk som han har utvalt

till arvedel åt sig.

033:013 Ja, från himmelen skådade HERREN ned,

han såg alla människors barn.

033:014 Från sin boning blickade han ned

till alla dem som bo på jorden,

033:015 han som har danat allas deras hjärtan,

han som aktar på alla deras verk.

033:016 En konung segrar icke genom sin stora styrka,

en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.

033:017 Förgäves väntar man sig seger genom hästar,

med all sin styrka rädda de icke.

033:018 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom,

till dem som hoppas på hans nåd;

033:019 han vill rädda deras själ från döden

och behålla dem vid liv i hungerns tid.

033:020 Vår själ väntar efter HERREN;

han är vår hjälp och sköld.

033:021 Ty i honom gläder sig vårt hjärta,

vi förtrösta på hans heliga namn.

033:022 Din nåd, HERRE, vare över oss,

såsom vi hoppas på dig.

034:001 Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och

denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.

034:002 Jag vill lova HERREN alltid;

hans pris skall ständigt vara i min mun.

034:003 Min själ skall berömma sig av HERREN;

de ödmjuka skola höra det och glädja sig.

034:004 Loven med mig HERREN,

låtom oss med varandra upphöja hans namn.

034:005 Jag sökte HERREN, och han svarade mig,

och ur all min förskräckelse räddade han mig.

034:006 De som skåda upp till honom stråla av fröjd,

och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

034:007 Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom

och frälste honom ur all hans nöd.

034:008 HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom,

och han befriar dem.

034:009 Smaken och sen att HERREN är god;

säll är den som tager sin tillflykt till honom.

034:010 Frukten HERREN, I hans helige;

ty de som frukta honom lida ingen brist.

034:011 Unga lejon lida nöd och hungra,

men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.

034:012 Kommen, barn, hören mig;

jag skall lära eder HERRENS fruktan.

034:013 Är du en man som älskar livet

och önskar att se goda dagar?

034:014 Avhåll då din tunga från det som är ont

och dina läppar från att tala svek.

034:015 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,

sök friden och trakta därefter.

034:016 HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga

och hans öron till deras rop.

034:017 Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda,

han vill utrota deras åminnelse från jorden.

034:018 När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN

och räddar dem ur all deras nöd.

034:019 HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta

och frälsar dem som hava en bedrövad ande.

034:020 Den rättfärdige måste lida mycket,

men HERREN räddar honom ur allt.

034:021 Han bevarar alla hans ben;

icke ett enda av dem skall sönderslås.

034:022 Den ogudaktige skall dödas av olyckan,

och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.

034:023 Men sina tjänares själar förlossar HERREN,

och ingen skall stå med skuld,

som tager sin tillflykt till honom.

035:001 Av David.

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;

strid mot dem som strida mot mig.

035:002 Fatta sköld och skärm,

och stå upp till min hjälp;

035:003 drag fram spjutet, och spärra vägen

för mina förföljare.

Säg till min själ:

»Jag är din frälsning.»

035:004 Må de komma på skam och blygas,

som stå efter mitt liv;

må de vika tillbaka och varda utskämda,

som hava ont i sinnet mot mig.

035:005 Må de bliva såsom agnar för vinden,

och HERRENS ängel drive dem bort.

035:006 Deras väg blive mörk och slipprig,

och HERRENS ängel drive dem bort.

035:007 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett

sin nätgrop för mig,

utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

035:008 Fördärv komme över den mannen oförtänkt,

det nät han har utlagt må fånga honom;

ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

035:009 Men min själ skall fröjda sig i HERREN

och vara glad över hans frälsning.

035:010 Alla ben i min kropp skola säga:

»HERRE, vem är dig lik,

du som räddar den betryckte

från den som är honom för stark,

den betryckte och fattige

ifrån den som plundrar honom?»

035:011 Orättfärdiga vittnen träda fram;

de utfråga mig om det jag icke vet.

035:012 De löna mig med ont för gott;

övergiven är min själ.

035:013 Jag åter bar sorgdräkt,

när de voro sjuka,

jag späkte min själ med fasta,

jag bad med nedsänkt huvud;

035:014 såsom gällde det min vän, min broder,

så skickade jag mig;

lik den som sörjer sin moder gick jag

sorgklädd och lutande.

035:015 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman;

ja, eländiga människor, som jag icke känner,

rota sig samman mot mig,

de smäda mig utan uppehåll.

035:016 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd,

bita ihop tänderna mot mig.

035:017 Herre, huru länge skall du se härpå?

Ryck min själ undan det fördärv de bereda,

och mitt liv undan lejonen.

035:018 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen,

och bland mycket folk skall jag lova dig.

035:019 Låt icke dem få glädja sig över mig,

som utan skäl äro mina fiender;

låt icke dem som utan sak hata mig

få blinka med ögonen.

035:020 Ty det är icke frid som de tala;

nej, svekets ord tänka de ut

mot de stilla i landet.

035:021 De spärra upp munnen mot mig;

de säga: »Rätt så, rätt så,

nu se vi det med egna ögon!»

035:022 Du, HERRE, ser det; tig icke.

Herre, var icke långt ifrån mig.

035:023 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt,

för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

035:024 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet,

HERRE, min Gud,

och låt dem icke få glädja sig över mig.

035:025 Låt dem icke säga i sina hjärtan:

»Rätt så, det gick såsom vi ville!»

Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

035:026 Må alla komma på skam och blygas,

som glädja sig över min ofärd.

Med skam och blygd må de varda klädda,

som förhäva sig över mig.

035:027 Men må de jubla och glädja sig,

som unna mig min rätt,

och må de alltid kunna säga:

»Lovad vare HERREN,

han som unnar sin tjänare gott!»

035:028 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet

och hela dagen ditt lov.

036:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.

036:002 I mitt hjärta betänker jag

vad synden säger till den ogudaktige,

till den för vilkens ögon

Guds fruktan ej finnes.

036:003 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon:

att man icke skall finna hans missgärning och hata den.

036:004 Hans muns ord äro fördärv och svek;

han vill icke göra vad förståndigt och gott är.

036:005 Fördärv tänker han ut på sitt läger,

han träder på den väg som icke är god;

han skyr icke för något ont.

036:006 HERRE, upp i himmelen räcker din nåd,

och din trofasthet allt upp till skyarna.

036:007 Din rättfärdighet är såsom väldiga berg,

dina rätter såsom det stora havsdjupet;

både människor och djur hjälper du, HERRE.

036:008 Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud!

Människors barn hava sin tillflykt

under dina vingars skugga.

036:009 De varda mättade av ditt hus' rika håvor,

och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka.

036:010 Ty hos dig är livets källa,

i ditt ljus se vi ljus.

036:011 Låt din nåd förbliva över dem som känna dig

och din rättfärdighet över de rättsinniga.

036:012 Låt icke de högmodigas fot komma över mig

eller de ogudaktigas hand driva mig bort.

036:013 Ja, där ligga ogärningsmännen fallna;

de äro nedstötta och kunna icke mer resa sig.

037:001 Av David.

Harmas icke över de onda,

avundas icke dem som göra orätt.

037:002 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna,

och såsom gröna örter vissna de.

037:003 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är,

förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,

037:004 och hav din lust i HERREN:

då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.

037:005 Befall din väg åt HERREN

och förtrösta på honom; han skall göra det.

037:006 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset

och din rätt såsom middagens sken.

037:007 Var stilla för HERREN och förbida honom,

harmas icke över den vilkens väg är lyckosam,

över den man som umgås med ränker.

037:008 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara;

harmas icke; därmed gör du blott illa.

037:009 Ty de onda skola varda utrotade,

men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.

037:010 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer;

och när du ser efter hans plats, då är han borta.

037:011 Men de ödmjuka skola besitta landet

och hugnas av stor frid.

037:012 Den ogudaktige stämplar mot den rättfärdige

och biter sina tänder samman mot honom;

037:013 men Herren ler åt honom,

ty han ser att hans dag kommer.

037:014 De ogudaktiga draga ut svärdet

och spänna sin båge,

för att fälla den som är betryckt och fattig,

för att slakta dem som vandra i redlighet.

037:015 Men deras svärd skall gå in i deras eget hjärta,

och deras bågar skola brista sönder.

037:016 Det lilla som en rättfärdig har

är bättre än många ogudaktigas stora håvor.

037:017 Ty de ogudaktigas armar skola sönderbrytas;

men HERREN uppehåller de rättfärdiga.

037:018 HERREN känner de frommas dagar,

och deras arvedel skall bestå evinnerligen.

037:019 De skola icke komma på skam i den onda tiden,

och i hungerns dagar skola de varda mättade.

037:020 Ty de ogudaktiga skola förgås;

HERRENS fiender äro såsom ängarnas prakt:

de försvinna såsom rök, ja, de försvinna.

037:021 Den ogudaktige lånar och kan icke betala,

men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.

037:022 Ty HERRENS välsignade skola besitta landet,

men de som han förbannar skola varda utrotade.

037:023 Genom HERREN bliva en mans steg fasta,

när han har behag till hans väg.

037:024 Om han faller, störtar han dock icke till marken,

ty HERREN håller honom vid handen.

037:025 Jag har varit ung och är nu gammal,

men jag har icke sett den rättfärdige övergiven

eller hans barn gå efter bröd.

037:026 Han är alltid barmhärtig och villig att låna

och hans barn äro till välsignelse.

037:027 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är,

så skall du få bo kvar evinnerligen.

037:028 Ty HERREN älskar vad rätt är

och övergiver icke sina fromma,

evinnerligen bliva de bevarade;

men de ogudaktigas avkomma varder utrotad.

037:029 De rättfärdiga skola besitta landet

och bo däri evinnerligen.

037:030 Den rättfärdiges mun talar visdom,

och hans tunga säger vad rätt är.

037:031 Hans Guds lag är i hans hjärta;

hans steg vackla icke.

037:032 Den ogudaktige vaktar på den rättfärdige

och står efter att döda honom,

037:033 men HERREN överlämnar honom icke i hans hand

och fördömer honom icke, när han dömes.

037:034 Förbida HERREN, och håll dig på hans väg,

så skall han upphöja dig till att besitta landet;

du skall se med lust huru de ogudaktiga varda utrotade.

037:035 Jag såg en ogudaktig som trotsade på sin makt;

han utbredde sig såsom ett grönskande träd, väl rotat.

037:036 Men när man sedan gick där fram, se, då var han borta;

jag sökte efter honom, men han fanns icke mer.

037:037 Giv akt på den ostrafflige, och se på den redlige,

huru fridens man har en framtid.

037:038 Men överträdarna skola allasammans förgås,

de ogudaktigas framtid varder avskuren.

037:039 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN;

han är deras värn i nödens tid.

037:040 HERREN hjälper dem och befriar dem;

han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem,

ty de taga sin tillflykt till honom.

038:001 En psalm av David; till åminnelse.

038:002 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse,

och tukta mig icke i din vrede.

038:003 Ty dina pilar hava träffat mig,

och din hand drabbar mig.

038:004 Det finnes intet helt på min kropp

för din vredes skull,

intet helbrägda i mina ben

för min synds skull.

038:005 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet;

såsom en svår börda

äro de mig för tunga.

038:006 Mina sår stinka och flyta

för min dårskaps skull.

038:007 Jag går krokig och mycket lutande;

hela dagen går jag sörjande.

038:008 Ty mina länder äro fulla av brand,

och intet helt finnes på min kropp.

038:009 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen;

jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

038:010 Herre, du känner all min trängtan,

och min suckan är dig icke fördold.

038:011 Mitt hjärta slår häftigt,

min kraft har övergivit mig;

mina ögons ljus,

också det är borta.

038:012 Mina vänner och fränder

hålla sig fjärran ifrån min plåga,

och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

038:013 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv,

och de som söka min ofärd

tala vad fördärvligt är;

på svek tänka de hela dagen.

038:014 Men jag är lik en döv, som intet hör,

och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

038:015 ja, jag är lik en man som intet hör,

och som icke har något gensvar i sin mun.

038:016 Se, på dig, HERRE, hoppas jag;

du skall svara, Herre, min Gud.

038:017 Ty jag fruktar att de annars

få glädja sig över mig,

att de skola förhäva sig över mig,

när min fot vacklar.

038:018 Ty jag är nära att falla,

och min plåga är alltid inför mig;

038:019 ja, jag måste bekänna min missgärning,

och jag sörjer över min synd.

038:020 Men mina fiender få leva och äro mäktiga,

och många äro de som hata mig utan sak,

038:021 de som löna gott med ont,

och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

038:022 Övergiv mig icke, HERRE;

min Gud, var icke långt ifrån mig.

038:023 Skynda till min hjälp,

Herre, du min frälsning.

039:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

039:002 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör,

så att jag icke syndar med min tunga;

jag vill akta på att tygla min mun,

så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

039:003 Jag blev stum och tyst,

jag teg i min sorg;

man jag upprördes av smärta.

039:004 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst:

när jag begrundade, upptändes en eld i mig;

jag talade med min tunga.

039:005 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände,

och vad som är mina dagars mått,

så att jag förstår huru förgänglig jag är.

039:006 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått,

och min livslängd är såsom intet inför dig;

fåfänglighet allenast äro alla människor,

huru säkra de än stå. Sela.

039:007 Såsom en drömbild allenast gå de fram,

fåfänglighet allenast är deras ävlan;

de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

039:008 Och nu, vad förbidar jag, Herre?

Till dig står mitt hopp.

039:009 Befria mig från alla mina överträdelser,

låt mig icke bliva till smälek för dåren.

039:010 Jag tiger och upplåter icke min mun;

ty det är du som har gjort det.

039:011 Vänd av ifrån mig din plåga;

för din hands aga försmäktar jag.

039:012 Om du tuktar någon

med näpst för missgärning,

så är det ute med hans härlighet,

såsom när mal krossas.

Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.

039:013 Hör min bön, o HERRE,

och lyssna till mitt rop,

tig icke vid mina tårar;

ty jag är en främling i ditt hägn,

en gäst såsom alla mina fäder.

039:014 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas,

innan jag går hädan och icke mer är till.

040:001 För sångmästaren; av David; en psalm.

040:002 Stadigt förbidade jag HERREN,

och han böjde sig till mig

och hörde mitt rop.

040:003 Han drog mig upp ur fördärvets grop,

ur den djupa dyn;

han ställde mina fötter på en klippa,

han gjorde mina steg fasta;

040:004 han lade i min mun en ny sång,

en lovsång till vår Gud.

Det skola många se och varda häpna,

och skola förtrösta på HERREN.

040:005 Säll är den man som sätter

sin förtröstan till HERREN;

och icke vänder sig till dem som äro stolta

och vika av i lögn.

040:006 Stora äro de under du har gjort,

HERRE, min Gud,

och de tankar du har tänkt för oss;

dig är intet likt.

Jag ville förkunna dem och tala om dem,

men de stå icke till att räkna.

040:007 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag

--öppna öron har du givit mig--

brännoffer och syndoffer begär du icke.

040:008 Därför säger jag: »Se, jag kommer;

i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

040:009 Att göra din vilja, min Gud, är min lust,

och din lag är i mitt hjärta.»

040:010 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet

i den stora församlingen;

se, jag tillsluter icke mina läppar;

du, HERRE, vet det.

040:011 Din rättfärdighet fördöljer jag icke

i mitt hjärta,

om din trohet och din frälsning talar jag;

jag förtiger icke din nåd och din trofasthet

för den stora församlingen.

040:012 Du, HERRE, skall icke tillsluta

din barmhärtighet för mig;

din nåd och din trofasthet

må alltid bevara mig.

040:013 Ty lidanden omvärva mig,

flera än jag kan räkna;

mina missgärningar hava tagit mig fatt,

så att jag icke kan se;

de äro flera än håren på mitt huvud,

och mitt mod har övergivit mig.

040:014 Värdes, o HERRE, rädda mig;

HERRE, skynda till min hjälp.

040:015 Må alla de komma på skam och varda utskämda,

som stå efter mitt liv för att förgöra det;

må de vika tillbaka och blygas,

som önska min ofärd.

040:016 Må de häpna i sin skam,

som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

040:017 Men alla de som söka dig må fröjdas

och vara glada i dig;

de som åstunda din frälsning säge alltid:

»Lovad vare HERREN!»

040:018 Är jag ock betryckt och fattig,

Herren sörjer dock för mig.

Min hjälp och min befriare är du;

min Gud, dröj icke.

041:001 För sångmästaren; en psalm av David.

041:002 Säll är den som låter sig vårda om den arme;

honom skall HERREN hjälpa

på olyckans dag.

041:003 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv,

han skall prisas säll i landet.

Icke skall du överlämna honom

åt hans fienders vilja!

041:004 HERREN skall på sjukbädden

stå honom bi;

vid hans krankhet förvandlar du

alldeles hans läger.

041:005 Så säger jag då: HERRE;

var du mig nådig;

hela du min själ,

ty jag har syndat mot dig.

041:006 Mina fiender tala

vad ont är mot mig:

»När skall han dö

och hans namn förgås?»

041:007 Kommer någon och besöker mig,

så talar han falskhet;

hans hjärta samlar åt honom

vad ondskefullt är;

sedan går han ut och talar därom.

041:008 De som hata mig tassla alla

med varandra mot mig;

de tänka ut mot mig

det som är mig till skada.

041:009 »Ohjälplig ofärd

har drabbat honom,

han som ligger där

skall icke mer stå upp.»

041:010 Ja, också min vän,

som jag litade på,

han som åt mitt bröd,

lyfter nu mot mig sin häl.

041:011 Men du, HERRE,

var mig nådig och upprätta mig,

så vill jag vedergälla dem.

041:012 Att du har behag till mig,

det vet jag därav

att min fiende icke

får jubla över mig.

041:013 Ty mig uppehåller du,

för min ostrafflighets skull,

och låter mig stå

inför ditt ansikte evinnerligen.

----

041:014 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!

Amen, Amen.

Andra boken

042:001 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

042:002 Såsom hjorten trängtar

till vattenbäckar,

så trängtar min själ

efter dig, o Gud.

042:003 Min själ törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När skall jag få träda fram

inför Guds ansikte?

042:004 Mina tårar äro min spis

både dag och natt,

ty ständigt säger man till mig:

»Var är nu din Gud?»

042:005 Men jag vill utgjuta inom mig min själ

och hava i minne

huru jag gick med hopen

upp till Guds hus,

under fröjderop och tacksägelse,

i högtidsskaran.

042:006 Varför är du så bedrövad, min själ,

och så orolig i mig?

Hoppas på Gud;

ty jag skall åter få tacka honom

för frälsning genom honom.

042:007 Min Gud, bedrövad är min själ i mig;

därför tänker jag på dig

i Jordans land och på Hermons höjder,

på Misars berg.

042:008 Djup ropar till djup,

vid dånet av dina vattenfall;

alla dina svallande böljor

gå fram över mig.

042:009 Om dagen må HERREN

beskära sin nåd,

och om natten vill jag sjunga till hans ära

och bedja till mitt livs Gud.

042:010 Jag vill säga till Gud, min klippa:

»Varför har du förgätit mig,

varför måste jag gå sörjande,

trängd av fiender?»

042:011 Det är såsom krossade man benen i min kropp,

när mina ovänner smäda mig,

när de beständigt säga till mig:

»Var är nu din Gud?»

042:012 Varför är du så bedrövad, min själ,

och varför så orolig i mig?

Hoppas på Gud;

ty jag skall åter få tacka honom,

min frälsning och min Gud.

043:001 Skaffa mig rätt, o Gud,

och utför min sak

mot ett folk utan fromhet;

rädda mig ifrån falska

och orättfärdiga människor.

043:002 Ty du är den Gud som är mitt värn;

varför har du förkastat mig?

Varför måste jag gå sörjande,

trängd av fiender?

043:003 Sänd ditt ljus och din sanning;

må de leda mig,

må de föra mig till ditt heliga berg

och till dina boningar,

043:004 så att jag får gå in till Guds altare,

till Gud, som är min glädje och fröjd,

och tacka dig på harpa,

Gud, min Gud.

043:005 Varför är du så bedrövad, min själ,

och varför så orolig i mig?

Hoppas på Gud;

ty jag skall åter få tacka honom,

min frälsning och min Gud.

044:001 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

044:002 Gud, med våra öron hava vi hört,

våra fäder hava förtäljt därom för oss:

om den gärning du gjorde i deras dagar,

i forntidens dagar.

044:003 Det var du som med din hand

utrotade hedningarna, men planterade dem;

du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

044:004 Ty icke med sitt svärd intogo de landet,

och deras egen arm gav dem icke seger,

utan din högra hand och din arm

och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

044:005 Du, densamme, är min konung, o Gud;

så tillsäg nu Jakob seger.

044:006 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner

och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

044:007 Ty icke på min båge förlitar jag mig,

och mitt svärd kan icke giva mig seger;

044:008 nej, du giver oss seger över våra ovänner,

och dem som hata oss låter du komma på skam.

044:009 Gud lova vi alltid,

och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

044:010 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd,

och du drager icke ut med våra härar.

044:011 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen,

och de som hata oss taga sig byte.

044:012 Du låter oss bliva uppätna såsom får,

och bland hedningarna han du förstrött oss.

044:013 Du säljer ditt folk för ett ringa pris,

stor är icke den vinst du har gjort därpå.

044:014 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar,

till spott och hån för dem som bo omkring oss.

044:015 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna,

du låter folken skaka huvudet åt oss.

044:016 Hela dagen är min smälek inför mig,

och blygsel höljer mitt ansikte,

044:017 när jag hör smädarens och lastarens tal,

när jag ser fienden och den hämndgirige.

044:018 Allt detta har kommit över oss,

och vi hava dock icke förgätit dig,

ej heller svikit ditt förbund.

044:019 Våra hjärtan avföllo icke,

och våra steg veko ej av ifrån din väg,

044:020 så att du därför har krossat oss i schakalers land

och övertäckt oss med dödsskugga.

044:021 Om vi hade förgätit vår Guds namn

och uträckt våra händer till en främmande gud,

044:022 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det,

han som känner hjärtats lönnligheter?

044:023 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen

och bliva aktade såsom slaktfår.

044:024 Vakna upp; varför sover du, Herre?

Vakna, förkasta oss icke för alltid.

044:025 Varför döljer du ditt ansikte

och förgäter vårt lidande och trångmål?

044:026 Se, vår själ är nedböjd i stoftet,

vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

044:027 Stå upp till vår hjälp,

och förlossa oss för din nåds skull.

045:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett

kväde om kärlek.

045:002 Mitt hjärta flödar över

av sköna ord;

jag säger: min dikt

gäller en konung;

en snabb skrivares

penna är min tunga.

045:003 Du är den skönaste

bland människors barn,

ljuvlighet är utgjuten

över dina läppar;

så se vi att Gud

har välsignat dig evinnerligen.

045:004 Omgjorda din länd

med ditt svärd, du hjälte,

i ditt majestät och din härlighet.

045:005 Och drag så åstad,

lyckosam i din härlighet,

till försvar för sanning,

för ödmjukhet och rättfärdighet,

så skall din högra hand lära dig

underbara gärningar.

045:006 Skarpa äro dina pilar;

folk skola falla för dig;

konungens fiender

skola träffas i hjärtat.

045:007 Gud, din tron förbliver

alltid och evinnerligen;

ditt rikes spira

är rättvisans spira.

045:008 Du älskar rättfärdighet

och hatar orättfärdighet;

därför har Gud,

din Gud, smort dig

med glädjens olja

mer än dina medbröder.

045:009 Av myrra, aloe och kassia

dofta alla dina kläder;

från elfenbenspalatser

gläder dig strängaspel.

045:010 Konungadöttrar har du

såsom tärnor i ditt hov,

en drottning står vid din högra sida,

i guld från Ofir.

045:011 Hör, dotter, och giv akt,

och böj ditt öra härtill:

Förgät nu ditt folk

och din faders hus,

045:012 och må konungen få hava

sin lust i din skönhet;

ty han är din herre,

och för honom skall du falla ned.

045:013 Se, dottern Tyrus,

ja, de rikaste folk

söka nu att vinna

din ynnest med skänker.

045:014 Idel härlighet är hon,

konungadottern i gemaket:

av guldvirkat tyg

består hennes dräkt,

045:015 i brokigt vävda kläder

föres hon till konungen;

jungfrur, hennes väninnor,

följa henne åt;

de ledas in till dig.

045:016 Under glädje och fröjd

föras de fram,

de tåga in

i konungens palats.

045:017 I dina fäders ställe

skola dina söner träda;

dem skall du sätta till furstar

överallt i landet.

045:018 Ditt namn vill jag göra prisat

bland alla kommande släkten;

så skola ock folken lova dig,

alltid och evinnerligen.

046:001 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

046:002 Gud är vår tillflykt

och vår starkhet,

en hjälp i nöden,

väl beprövad.

046:003 Därför skulle vi icke frukta,

om än jorden omvälvdes

och bergen vacklade

ned i havsdjupet;

046:004 om än dess vågor

brusade och svallade,

så att bergen bävade

vid dess uppror. Sela.

046:005 En ström går fram, vars flöden

giva glädje åt Guds stad,

åt den Högstes heliga boning.

046:006 Gud bor därinne,

den vacklar icke;

Gud hjälper den,

när morgonen gryr.

046:007 Hedningarna larma,

riken vackla;

han låter höra sin röst,

då försmälter jorden.

046:008 HERREN Sebaot är med oss,

Jakobs Gud är vår borg. Sela.

046:009 Kommen och skåden

HERRENS verk:

gärningar som väcka häpnad

gör han på jorden.

046:010 Han stillar strider

intill jordens ända,

bågen bryter han sönder

och bräcker spjutet,

i eld bränner han upp

stridsvagnarna.

046:011 »Bliven stilla och besinnen

att jag är Gud;

hög varder jag bland hedningarna,

hög på jorden.»

046:012 HERREN Sebaot är men oss,

Jakobs Gud är vår borg. Sela.

047:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

047:002 Klappen i händerna,

alla folk,

höjen jubel till Gud

med fröjderop.

047:003 Ty HERREN är den Högste,

fruktansvärd är han,

en stor konung

över hela jorden.

047:004 Han tvingar folk under oss

och folkslag under våra fötter.

047:005 Han utväljer åt oss vår arvedel,

Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.

047:006 Gud har farit upp under jubel,

HERREN, under basuners ljud.

047:007 Lovsjungen Gud, lovsjungen;

lovsjungen vår konung, lovsjungen.

047:008 Ty Gud är konung över hela jorden;

lovsjungen honom med en sång.

047:009 Gud är nu konung över hedningarna,

Gud har satt sig på sin heliga tron.

047:010 Folkens ypperste hava församlat sig

till att bliva ett Abrahams Guds folk.

Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar;

högt är han upphöjd.

048:001 En sång, en psalm av Koras söner.

048:002 Stor är HERREN

och högt lovad,

i vår Guds stad,

på sitt heliga berg.

048:003 Skönt höjer det sig,

hela jordens fröjd,

berget Sion

längst uppe i norr,

den store konungens stad.

048:004 Gud har i dess palatser

gjort sig känd såsom ett värn.

048:005 Ty se, konungarna församlade sig,

tillhopa drogo de fram.

048:006 De sågo det, då häpnade de;

de förskräcktes, de flydde.

048:007 Bävan grep dem där,

ångest lik en barnaföderskas.

048:008 Så krossar du Tarsis-skepp

med östanvinden.

048:009 Såsom vi hade hört,

så fingo vi se det,

i HERREN Sebaots stad,

i vår Guds stad;

Gud håller den vid makt

till evig tid. Sela.

048:010 Vi tänka, o Gud, på din nåd,

när vi stå i ditt tempel.

048:011 Såsom ditt namn, o Gud,

så når ock ditt lov

intill jordens ändar;

din högra hand

är full av rättfärdighet.

048:012 Sions berg glädje sig,

Juda döttrar fröjde sig,

för dina domars skull.

048:013 Gån omkring Sion

och vandren runt därom,

räknen dess torn;

048:014 given akt på dess murar,

skriden genom dess palatser,

så att I kunnen förtälja därom

för ett kommande släkte.

048:015 Ty sådan är Gud, vår Gud,

alltid och evinnerligen;

intill döden skall han

ledsaga oss.

049:001 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

049:002 Hören detta, alla folk,

lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

049:003 både låga och höga,

rika såväl som fattiga.

049:004 Hin mun skall tala visdom,

och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

049:005 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal,

jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

049:006 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar,

när mina förföljares ondska omgiver mig?

049:007 De förlita sig på sina ägodelar

och berömma sig av sin stora rikedom.

049:008 Men sin broder kan ingen förlossa

eller giva Gud lösepenning för honom.

049:009 För dyr är lösen för hans själ

och kan icke betalas till evig tid,

049:010 så att han skulle få leva för alltid

och undgå att se graven.

049:011 Nej, man skall se att visa män dö,

att dårar och oförnuftiga förgås likasom de;

de måste lämna sina ägodelar åt andra.

049:012 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen,

deras boningar från släkte till släkte;

de uppkalla jordagods efter sina namn.

049:013 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd,

hon är lik fänaden, som förgöres.

049:014 Den vägen gå de, dårar som de äro,

och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

049:015 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket,

där döden bliver deras herde.

Så få de redliga makt över dem,

när morgonen gryr,

medan deras skepnader förtäras av dödsriket

och ej få annan boning.

049:016 Men min själ skall Gud förlossa

ifrån dödsrikets våld,

ty han skall upptaga mig. Sela.

049:017 Frukta icke, när en man bliver rik,

när hans hus växer till i härlighet.

049:018 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig,

och hans härlighet följer honom icke ditned.

049:019 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv,

ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,

så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte,

till dem som aldrig mer se ljuset.

049:020 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd,

hon är lik fänaden, som förgöres.

050:001 En psalm av Asaf.

Gud, HERREN Gud,

talar och kallar jorden,

allt mellan öster och väster.

050:002 Från Sion, skönhetens fullhet,

träder Gud fram i glans.

050:003 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga.

Förtärande eld går framför honom,

och omkring honom stormar det med makt.

050:004 Han kallar på himmelen därovan

och på jorden, för att döma sitt folk:

050:005 »Församlen till mig mina fromma,

som sluta förbund med mig vid offer.»

050:006 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig,

att Gud är den som skipar rätt. Sela.

050:007 Hör, mitt folk, jag vill tala;

Israel, låt mig varna dig.

Gud, din Gud, är jag.

050:008 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig;

dina brännoffer har jag alltid inför mig.

050:009 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus

eller bockar ur dina fållor;

050:010 ty mina äro alla skogens djur,

boskapen på de tusende bergen;

050:011 jag känner alla fåglar på bergen,

och vad som rör sig på marken är mig bekant.

050:012 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det;

ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

050:013 Skulle jag äta tjurars kött,

och skulle jag dricka bockars blod?

050:014 Nej, offra lovets offer åt Gud,

så skall du få infria dina löften till den Högste.

050:015 Och åkalla mig i nöden,

så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

050:016 Men till den ogudaktige säger Gud:

»Huru kan du tala om mina stadgar

och föra mitt förbund på tungan,

050:017 du som hatar tuktan

och kastar mina ord bakom dig?

050:018 Om du ser en tjuv, så håller du med honom,

och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

050:019 Din mun släpper du lös till vad ont är,

och din tunga hopspinner svek.

050:020 Du sitter där och förtalar din broder,

din moders son lastar du!

050:021 Så gör du, och jag tiger,

och nu tror du att jag är såsom du.

Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

050:022 I som förgäten Gud, märken detta,

för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

050:023 den som offrar lovets offer, han ärar mig;

och den som aktar på sin väg,

honom skall jag låta se Guds frälsning.»

051:001 För sångmästaren; en psalm av David,

051:002 när profeten Natan kom till honom, då han hade gått in till

Bat-Seba.

051:003 Gud, var mig nådig efter din godhet,

utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet.

051:004 Två mig väl från min missgärning,

och rena mig från synd.

051:005 Ty jag känner mina överträdelser,

och min synd är alltid inför mig.

051:006 Mot dig allena har jag syndat

och gjort vad ont är i dina ögon;

på det att du må finnas rättfärdig i dina ord

och rättvis i dina domar.

051:007 Se, i synd är jag född,

och i synd har min moder avlat mig.

051:008 Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;

så lär mig då vishet i mitt innersta.

051:009 Skära mig med isop, så att jag varder ren;

två mig, så att jag bliver vitare än snö.

051:010 Låt mig förnimma fröjd och glädje,

låt de ben som du har krossat få fröjda sig.

051:011 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,

och utplåna alla mina missgärningar.

051:012 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,

och giv mig på nytt en frimodig ande.

051:013 Förkasta mig icke från ditt ansikte,

och tag icke din helige Ande ifrån mig.

051:014 Låt mig åter få fröjdas över din frälsning,

och uppehåll mig med villighetens ande.

051:015 Då skall jag lära överträdarna dina vägar,

och syndarna skola omvända sig till dig.

051:016 Rädda mig undan blodstider, Gud,

du min frälsnings Gud,

så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.

051:017 Herre, upplåt mina läppar,

så att min mun kan förkunna ditt lov.

051:018 Ty du har icke behag till offer,

eljest skulle jag giva dig sådana;

till brännoffer har du icke lust.

051:019 Det offer som behagar Gud

är en förkrossad ande;

ett förkrossat och bedrövat hjärta

skall du, Gud, icke förakta.

051:020 Gör väl mot Sion i din nåd,

bygg upp Jerusalems murar.

051:021 Då skall du undfå rätta offer, som behaga dig,

brännoffer och heloffer;

då skall man offra tjurar på ditt altare.

052:001 För sångmästaren; en sång av David,

052:002 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom:

»David har gått in i Ahimeleks hus.»

052:003 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare?

Guds nåd varar ju beständigt.

052:004 Din tunga far efter fördärv,

den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.

052:005 Du älskar ont mer än gott,

lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.

052:006 Ja, du älskar allt fördärvligt tal,

du falska tunga.

052:007 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid,

han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda

och utrota dig ur de levandes land. Sela.

052:008 Och de rättfärdiga skola se det och frukta,

de skola le åt honom:

052:009 »Se där är den man som icke gjorde

Gud till sitt värn,

utan förlitade sig på sin stora rikedom,

trotsig i sin lystnad!»

052:010 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd

i Guds hus;

jag förtröstar på Guds nåd

alltid och evinnerligen.

052:011 Jag skall evinnerligen tacka dig

för att du har gjort det;

och inför dina fromma

skall jag förbida ditt namn,

ty det är gott.

053:001 För sångmästaren, till Mahalát; en sång av David.

053:002 Dårarna säga i sina hjärtan:

»Det finnes ingen Gud.»

Fördärv och styggelse är deras onda verk;

ingen finnes, som gör vad gott är.

053:003 Gud skådar ned från himmelen

på människors barn,

för att se om det finnes någon förståndig,

någon som söker Gud.

053:004 Nej, alla hava de avfallit,

allasammans äro de fördärvade;

ingen finnes, som gör vad gott är,

det finnes icke en enda.

053:005 Hava de då intet fått förnimma,

dessa ogärningsmän,

dessa som uppäta mitt folk,

likasom åte de bröd,

och som icke åkalla Gud?

053:006 Jo, där överföll dem förskräckelse,

varest intet förskräckligt var;

ty Gud förströdde deras ben,

när de lägrade sig mot dig.

Så lät du dem komma på skam,

ja, Gud förkastade dem.

053:007 Ack att från Sion

komme frälsning för Israel!

När Gud vill åter

upprätta sitt folk,

då skall Jakob fröjda sig,

då skall Israel vara glad.

054:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David,

054:002 när sifiterna kommo och sade till Saul: »David håller sig nu

gömd hos oss.»

054:003 Gud, fräls mig genom ditt namn,

och skaffa mig rätt genom din makt.

054:004 Gud, hör min bön,

lyssna till min muns tal.

054:005 Ty främlingar resa sig upp mot mig,

och våldsverkare stå efter mitt liv;

de hava icke Gud för ögonen. Sela.

054:006 Se, Gud är min hjälpare,

Herren uppehåller min själ.

054:007 Må det onda falla tillbaka på mina förföljare,

förgör dem, du som är trofast.

054:008 Då skall jag offra åt dig med villigt hjärta;

jag skall prisa ditt namn, o HERRE,

ty det är gott.

054:009 Ja, ur all nöd räddar det mig,

och mitt öga får se med lust på mina fiender.

055:001 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

055:002 Lyssna, Gud, till min bön,

och fördölj dig icke för min åkallan.

055:003 Akta på mig och svara mig.

I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,

055:004 vid fiendens rop,

vid den ogudaktiges skri.

Ty de vilja draga fördärv över mig,

och i vrede ansätta de mig.

055:005 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,

och dödens fasor hava fallit över mig.

055:006 Fruktan och bävan kommer över mig,

och förfäran övertäcker mig.

055:007 Därför säger jag:

Ack att jag hade vingar såsom duvan!

Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.

055:008 Ja, långt bort skulle jag fly,

jag skulle taga härbärge i öknen. Sela.

055:009 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt

undan stormvind och oväder.

055:010 Fördärva dem, Herre;

gör deras tungor oense.

Ty våld och genstridighet

ser jag i staden.

055:011 Dag och natt gå de omkring den,

ovanpå dess murar,

ondska och olycka råda därinne;

055:012 ja, fördärv råder därinne,

och från dess torg vika icke

förtryck och svek.

055:013 Se, det är icke en fiende som smädar mig,

det kunde jag fördraga;

det är icke min ovän som förhäver sig mot mig,

för honom kunde jag gömma mig undan.

055:014 Nej, du gör det, du som var min jämlike,

min vän och förtrogne,

055:015 du som levde med mig

i ljuvlig förtrolighet,

du som i Guds hus gick med mig

i högtidsskaran.

055:016 Döden komme över dem oförtänkt,

levande fare de ned i dödsriket;

ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

055:017 Men jag ropar till Gud;

HERREN skall frälsa mig.

055:018 Afton och morgon och middag

vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga,

och han skall höra min röst.

055:019 Han förlossar min själ och skaffar henne ro,

så att de icke komma vid mig;

ty de äro många, som stå mig emot.

055:020 Gud skall höra det och giva dem svar,

han som sitter på sin tron av ålder. Sela.

Ty de vilja icke ändra sig,

och de frukta ej Gud.

055:021 Den mannen bär händer på sin vän;

han bryter sitt förbund.

055:022 Orden i hans mun äro hala såsom smör,

men stridslust fyller hans hjärta;

hans ord äro lenare än olja,

dock äro de dragna svärd.

055:023 Kasta din börda på HERREN,

han skall uppehålla dig;

han skall i evighet icke tillstädja

att den rättfärdige vacklar.

055:024 Gud, du skall störta dem ned

i gravens djup;

de blodgiriga och falska skola ej nå

sin halva ålder.

Men jag förtröstar på dig.

056:001 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av

David, når filistéerna grepo honom i Gat.

056:002 Var mig nådig, o Gud,

ty människor stå mig efter livet;

beständigt tränga mig stridsmän.

056:003 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet;

ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

056:004 Men när fruktan kommer över mig,

sätter jag min förtröstan på dig.

056:005 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord,

på Gud förtröstar jag och skall icke frukta;

vad kan det som är kött göra mig?

056:006 Beständigt förbittra de livet för mig,

alla deras tankar gå ut på att skada mig.

056:007 De rota sig samman, de lägga försåt,

de vakta på mina steg,

ty de stå efter mitt liv.

056:008 Skulle de räddas med all sin ondska?

Nej, slå ned folken,

Gud, i din vrede.

056:009 Du har räknat min flykts dagar.

Samla mina tårar i din lägel;

de stå ju i din bok.

056:010 Så måste då mina fiender vika tillbaka

på den dag då jag ropar;

det vet jag, att Gud står mig bi.

056:011 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord;

med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

056:012 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;

vad kunna människor göra mig?

056:013 Jag har löften att infria till dig, o Gud;

jag vill betala dig lovoffer.

056:014 Ty du har räddat min själ från döden,

ja, mina fötter ifrån fall,

så att jag kan vandra inför Gud

i de levandes ljus.

057:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han

flydde för Saul och var i grottan.

057:002 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig;

ty till dig tager min själ sin tillflykt.

Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt,

till dess att det onda är förbi.

057:003 Jag ropar till Gud den Högste,

till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

057:004 Han skall sända från himmelen och frälsa mig,

när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela.

Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

057:005 Min själ är omgiven av lejon,

jag måste ligga bland eldsprutare,

bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar,

och vilkas tungor äro skarpa svärd.

057:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;

över hela jorden sträcke sig din ära.

057:007 De lägga ut nät för mina fötter,

min själ böjes ned,

de gräva för mig en grop,

men de falla själva däri. Sela.

057:008 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,

mitt hjärta är frimodigt;

jag vill sjunga och lova.

057:009 Vakna upp, min ära;

upp, psaltare och harpa!

Jag vill väcka morgonrodnaden.

057:010 Jag vill tacka dig bland folken, Herre;

jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

057:011 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen

och din trofasthet allt upp till skyarna.

057:012 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen;

över hela jorden sträcke sig din ära.

058:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; av David; en sång.

058:002 Talen I väl i eder stumhet

vad rättfärdigt är?

Dömen I såsom rätt är,

I människors barn?

058:003 Nej, i hjärtat uppgören I

onda anslag;

I vägen ut i landet

edra händers våld.

058:004 De ogudaktiga äro avfälliga

allt ifrån modersskötet;

de lögnaktiga fara vilse

ända från sin moders liv.

058:005 Gift är i dem,

likt ormens gift;

en döv huggorm likna de,

en som tillstoppar sitt öra,

058:006 så att han icke hör tjusarnas röst,

icke den förfarne besvärjarens.

058:007 Gud, krossa tänderna

i deras mun;

bryt ut, o HERRE,

de unga lejonens kindtänder.

058:008 Låt dem bliva till intet,

likasom vatten som förrinner.

När någon skjuter sina pilar,

blive de såsom utan udd.

058:009 Må han vara lik snigeln,

som upplöses och förgås,

lik en kvinnas foster,

som ej fick skåda solen.

058:010 Förrän edra grytor

hava hunnit märka bränslet,

och medan köttet ännu är rått,

skall en glödvind rycka bort det.

058:011 Den rättfärdige skall glädja sig,

när han skådar hämnden,

han skall två sina fötter

i den ogudaktiges blod.

058:012 Och människorna skola säga:

»Ja, den rättfärdige får sin lön;

ja, det finnes en Gud

som dömer på jorden.»

059:001 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul

sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.

059:002 Rädda mig, min Gud, från mina fiender,

beskydda mig för mina motståndare.

059:003 Rädda mig från ogärningsmännen,

och fräls mig från de blodgiriga.

059:004 Ty se, de ligga i försåt för mig;

grymma människor rota sig samman mot mig,

utan någon min överträdelse

eller synd, o HERRE.

059:005 Utan någon min missgärning

löpa de fram och göra sig redo;

vakna upp, kom mig till mötes,

och se härtill.

059:006 Ja, du HERRE Gud Sebaot,

Israels Gud,

vakna och hemsök alla hedningar,

hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. Sela.

059:007 Var afton komma de tillbaka,

de tjuta såsom hundar

och stryka omkring i staden.

059:008 Se, deras mun flödar över,

svärd äro på deras läppar,

ty »vem skulle höra det?»

059:009 Men du, HERRE, ler åt dem;

du bespottar alla hedningar.

059:010 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig,

ty Gud är min borg.

059:011 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd,

Gud låter mig se med lust på mina förföljare.

059:012 Dräp dem icke,

på det att mitt folk ej må förgäta det;

låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring,

och slå dem ned,

du vår sköld, o Herre.

059:013 Vart ord på deras läppar

är en synd i deras mun.

Må de fångas i sitt högmod,

genom den förbannelse och lögn som de tala.

059:014 Förgör dem i vrede,

förgör dem, så att de ej mer äro till;

och må de förnimma

att det är Gud som råder i Jakob,

allt intill jordens ändar. Sela.

059:015 Ja, var afton komma de tillbaka,

de tjuta såsom hundar

och stryka omkring i staden.

059:016 De driva omkring efter rov;

om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.

059:017 Men jag vill sjunga om din makt

och jubla var morgon över din nåd;

ty du var för mig en borg

och en tillflykt, när jag var i nöd.

059:018 Min starkhet, dig vill jag lovsjunga,

ty Gud är min borg,

min nåderike Gud.

060:001 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till

att inläras; av David,

060:002 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom

tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.

060:003 Gud, du har förkastat och förskingrat oss,

du har varit vred; upprätta oss igen.

060:004 Du har kommit jorden att bäva och rämna;

hela nu dess revor, ty den vacklar.

060:005 Du har låtit ditt folk se hårda ting,

du har iskänkt åt oss rusande vin.

060:006 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner,

dit de kunde samla sig för att undfly bågen. Sela.

060:007 På det att dina vänner må varda räddade,

må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.

060:008 Gud har talat i sin helgedom:

»Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem

och skall avmäta Suckots dal.

060:009 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse,

Efraim är mitt huvuds värn,

Juda min härskarstav;

060:010 Moab är mitt tvagningskärl,

på Edom kastar jag min sko;

höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»

060:011 Vem skall föra mig till den fasta staden,

vem leder mig till Edom?

060:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss,

så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?

060:013 Giv oss hjälp mot ovännen;

ty människors hjälp är fåfänglighet.

060:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;

han skall förtrampa våra ovänner.

061:001 För sångmästaren, till strängaspel; av David.

061:002 Hör, o Gud, mitt rop,

akta på min bön.

061:003 Från jordens ända

ropar jag till dig,

ty mitt hjärta försmäktar;

för mig upp på en klippa,

som är mig alltför hög.

061:004 Ty du är min tillflykt,

ett starkt torn mot fienden.

061:005 Låt mig bo i din hydda evinnerligen;

under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela.

061:006 Ty du, o Gud,

hör mina löften,

åt dem som frukta ditt namn

giver du en arvedel.

061:007 Du förökar konungens dagar;

hans år skola vara från släkte till släkte.

061:008 Må han sitta på sin tron

inför Gud evinnerligen;

låt nåd och trofasthet

bevara honom.

061:009 Då skall jag lovsjunga

ditt namn till evig tid,

i det jag får infria mina löften

dag efter dag.

062:001 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

062:002 Allenast hos Gud söker min själ sin ro;

från honom kommer min frälsning.

062:003 Allenast han är min klippa och min frälsning,

min borg, jag skall ej mycket vackla.

062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man,

samfällt slå honom ned,

såsom vore han en lutande vägg,

en sönderbräckt mur?

062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,

de hava behag till lögn;

med munnen välsigna de,

men i sitt innersta förbanna de. Sela.

062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;

ty från honom kommer mitt hopp.

062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning,

min borg, jag skall icke vackla.

062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära;

min starka klippa,

min tillflykt har jag i Gud.

062:009 Förtrösta på honom

alltid, du folk;

utgjuten för honom edra hjärtan.

Gud är vår tillflykt. Sela.

062:010 Allenast ett intet äro människors barn,

myndiga herrar fåfänglighet;

i vågskålen äro de för lätta,

mindre än intet äro de allasammans.

062:011 Förliten eder icke på orätt vinning,

sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:

om ock eder rikedom växer,

så akten icke därpå.

062:012 En gång har Gud sagt det,

ja, två gånger har jag hört det,

att hos Gud är makten;

062:013 och hos dig, Herre, är nåd.

Ty du vedergäller

var och en efter hans gärningar.

063:001 En psalm av David, när han var i Juda öken.

063:002 Gud, du är min Gud,

bittida söker jag dig;

min själ törstar efter dig,

min kropp längtar efter dig,

i ett torrt land,

som försmäktar utan vatten.

063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen,

för att få se din makt och ära.

063:004 Ty din nåd är bättre än liv;

mina läppar skola prisa dig.

063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever;

i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.

063:006 Min själ varder mättad

såsom av märg och fett;

och med jublande läppar

lovsjunger min mun,

063:007 när jag kommer ihåg dig på mitt läger

och under nattens väkter tänker på dig.

063:008 Ty du är min hjälp,

och under dina vingars skugga jublar jag.

063:009 Min själ håller sig intill dig;

din högra hand uppehåller mig.

063:010 Men dessa som stå efter mitt liv

och vilja fördärva det,

de skola fara ned i jordens djup.

063:011 De skola givas till pris åt svärdet,

rovdjurs byte skola de varda.

063:012 Men konungen skall glädja sig i Gud;

berömma sig skall var och en som svär vid honom,

ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.

064:001 För sångmästaren; en psalm av David.

064:002 Hör, o Gud,

min röst, när jag klagar,

bevara mitt liv,

ty fienden förskräcker mig.

064:003 Fördölj mig för de ondas hemliga råd,

för ogärningsmännens larmande hop;

064:004 ty de vässa sina tungor likasom svärd,

med bittra ord lägga de an såsom med pilar,

064:005 för att i lönndom skjuta den ostrafflige;

plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.

064:006 De befästa sig i sitt onda uppsåt,

de orda om huru de skola lägga ut snaror;

de säga: »Vem skulle se oss?»

064:007 De tänka ut onda anslag:

»Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!»

Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.

064:008 Då skjuter Gud dem;

plötsligt sårar dem hans pil.

064:009 De bringas på fall och få straff för sina tungors skull;

var och en som ser dem rister huvudet.

064:010 Och alla människor varda förskräckta;

de förkunna vad Gud har gjort

och förstå hans verk.

064:011 Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN

och taga sin tillflykt till honom,

och alla rättsinniga

skola berömma sig.

065:001 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

065:002 Gud, dig lovar man

i stillhet i Sion,

och till dig får man infria löfte.

065:003 Du som hör bön,

till dig kommer allt kött.

065:004 Mina missgärningar voro mig övermäktiga;

men du förlåter våra överträdelser.

065:005 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig,

så att han får bo i dina gårdar.

Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus,

det heliga i ditt tempel.

065:006 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet,

du vår frälsnings Gud,

du som är en tillflykt för alla jordens ändar

och för havet i fjärran;

065:007 du som gör bergen fasta genom din kraft,

ty du är omgjordad med makt;

065:008 du som stillar havens brus,

deras böljors brus

och folkens larm.

065:009 De som bo vid jordens ändar

häpna för dina tecken;

österland och västerland

uppfyller du med jubel.

065:010 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd,

rikedom i ymnigt mått;

Guds källa har vatten till fyllest.

Du bereder säd åt människorna,

när du så bereder jorden.

065:011 Dess fåror vattnar du,

du jämnar det som är upplöjt;

med regnskurar uppmjukar du den,

det som växer därpå välsignar du.

065:012 Du kröner året med ditt goda,

och dina spår drypa av fetma.

065:013 Betesmarkerna i öknen drypa,

och höjderna omgjorda sig med fröjd.

065:014 Ängarna hölja sig i hjordar,

och dalarna betäckas med säd;

man höjer jubelrop och sjunger.

066:001 För sångmästaren; en sång, en psalm.

Höjen jubel till Gud, alla länder;

066:002 lovsjungen hans namns ära,

given honom ära och pris.

066:003 Sägen till Gud:

Huru underbara äro icke dina gärningar!

För din stora makts skull

visa dina fiender dig underdånighet.

066:004 Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig;

de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

066:005 Kommen och sen

vad Gud har gjort;

underbara äro hans gärningar

mot människors barn.

066:006 Han förvandlade havet till torrt land;

till fots gingo de genom floden;

då gladdes vi över honom.

066:007 Genom sin makt råder han evinnerligen,

hans ögon giva akt på hedningarna;

de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

066:008 Prisen, I folk, vår Gud,

och låten hans lov ljuda högt;

066:009 ty han har beskärt liv åt vår själ

och har icke låtit vår fot vackla.

066:010 Ty väl prövade de oss, o Gud,

du luttrade oss, såsom silver luttras;

066:011 du förde oss in i fängelse,

du lade en tung börda på vår rygg;

066:012 du lät människor fara fram över vårt huvud,

vi måste gå genom eld och vatten.

Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

066:013 Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer,

jag vill infria mina löften till dig,

066:014 dem till vilka mina låppar öppnade sig,

och som min mun uttalade i min nöd.

066:015 Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig,

med offerånga av vädurar;

jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

066:016 Kommen och hören, så vill jag förtälja

för eder, I alla som frukten Gud,

vad han har gjort mot min själ.

066:017 Till honom ropade jag med min mun,

och lovsång var redan på min tunga.

066:018 Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta,

så skulle Herren icke höra mig.

066:019 Men Gud har hört mig,

han har aktat på mitt bönerop.

066:020 Lovad vare Gud,

som icke har förkastat min bön

eller vänt ifrån mig sin nåd!

067:001 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

067:002 Gud vare oss nådig och välsigne oss,

han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,

067:003 för att man på jorden må känna din väg,

bland alla hedningar din frälsning.

067:004 Folken tacke dig, o Gud,

alla folk tacke dig.

067:005 Folkslagen glädje sig och juble,

ty du dömer folken rätt,

och du leder folkslagen på jorden. Sela.

067:006 Folken tacke dig, o Gud,

alla folk tacke dig.

067:007 Jorden har givit sin gröda.

Gud, vår Gud, välsigne oss.

067:008 Gud välsigne oss,

och alla jordens ändar

frukte honom.

068:001 För sångmästaren; av David; en psalm, en sång.

068:002 Gud står upp;

hans fiender varda förskingrade,

och de som hata honom

fly för hans ansikte.

068:003 Såsom rök fördrives,

så fördrivas de av dig;

likasom vaxet

smälter för eld,

så förgås de ogudaktiga

för Guds ansikte.

068:004 Men de rättfärdiga äro glada,

de fröjda sig inför Gud

och jubla i glädje.

068:005 Sjungen till Guds ära,

lovsägen hans namn.

Gören väg för honom

som drager fram genom öknarna.

Hans namn är HERREN,

fröjdens inför honom;

068:006 de faderlösas fader

och änkors försvarare,

Gud i sin heliga boning,

068:007 en Gud som förhjälper

de ensamma till ett hem,

och som för de fångna

ut till lycka;

allenast de gensträviga

måste bo i en öken.

068:008 Gud, när du drog ut

i spetsen för ditt folk,

när du gick fram i ödemarken, Sela,

068:009 då bävade jorden,

då utgöt himmelen sina flöden

inför Guds ansikte;

ja, Sinai bävade

för Guds ansikte;

Israels Guds.

068:010 Ett nåderikt regn

lät du falla, o Gud;

ditt arvland, som försmäktade,

vederkvickte du.

068:011 Din skara fick bo däri;

genom din godhet beredde du det

åt de betryckta, o Gud.

068:012 Herren låter höra sitt ord,

stor är skaran av kvinnor som båda glädje:

068:013 »Härskarornas konungar

fly, de fly,

och husmodern därhemma

får utskifta byte.

068:014 Viljen I då ligga stilla

inom edra hägnader?

Duvans vingar

äro höljda i silver,

och hennes fjädrar

skimra av guld.

068:015 När den Allsmäktige förströr

konungarna i landet,

faller snö på Salmon.»

068:016 Ett Guds berg

är Basans berg,

ett högtoppigt berg

är Basans berg.

068:017 Men varför sen I så avogt,

I höga berg,

på det berg som Gud

har utkorat till sitt säte,

det där ock HERREN

skall bo för alltid?

068:018 Guds vagnar äro tiotusenden,

tusen och åter tusen;

Herren drog fram med dem,

Sinai är nu i helgedomen.

068:019 Du for upp i höjden,

du tog fångar,

du undfick gåvor

bland människorna,

ja, också de gensträviga

skola bo hos HERREN Gud.

068:020 Lovad vare Herren!

Dag efter dag bär han oss;

Gud är vår frälsning. Sela.

068:021 Gud är för oss

en Gud som frälsar,

och hos HERREN, Herren

finnes räddning från döden.

068:022 Men Gud sönderkrossar

sina fienders huvuden,

krossar hjässan

på den som går där med skuld.

068:023 Herren säger:

»Från Basan skall jag hämta dem,

från havets djup

skall jag hämta dem upp,

068:024 så att du kan stampa

med din fot i blod

och låta dina hundars tunga

få sin del av fienderna.»

068:025 Man ser, o Gud,

ditt högtidståg,

min Guds, min konungs, tåg

inne i helgedomen.

068:026 Främst gå sångare,

harpospelare följa efter,

mitt ibland unga kvinnor

som slå på pukor.

068:027 Lova Gud i församlingarna,

loven Herren, I av Israels brunn.

068:028 Där går Benjamin,

den yngste, han för dem an;

där går skaran

av Juda furstar,

Sebulons furstar,

Naftalis furstar.

068:029 Din Gud har beskärt dig makt;

så håll nu vid makt, o Gud,

vad du har gjort för oss.

068:030 I ditt tempel i Jerusalem

bäre konungar fram

sina skänker åt dig.

068:031 Näps odjuret i vassen,

tjurarnas hop

med deras kalvar, folken,

må de ödmjukt hylla dig

med sina silverstycken.

Ja, han förströr de folk

som finna behag i krig.

068:032 De mäktige skola komma

hit från Egypten,

Etiopien skall skynda hit till Gud,

med gåvor i händerna.

068:033 I riken på jorden,

sjungen till Guds ära;

lovsägen Herren, Sela,

068:034 honom som far fram

på urtidshimlarnas himmel.

Ja, där låter han höra sin röst,

en mäktig röst.

068:035 Given Gud makten;

över Israel är hans härlighet,

och hans makt är i skyarna.

068:036 Fruktansvärd är du,

Gud, i din helgedom;

Israels Gud,

han giver makt

och styrka åt sitt folk.

Lovad vare Gud!

069:001 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

069:002 Fräls mig, Gud; ty vattnen

tränga mig inpå livet.

069:003 Jag har sjunkit ned i djup dy,

där ingen botten är;

jag har kommit i djupa vatten,

och svallet vill fördränka mig.

069:004 Jag har ropat mig trött,

min strupe är förtorkad;

mina ögon försmäkta

av förbidan efter min Gud.

069:005 Flera än håren på mitt huvud

äro de som hata mig utan sak;

många äro de som vilja förgöra mig,

de som äro mina fiender utan skäl;

vad jag icke har rövat,

det måste jag gälda.

069:006 Du, o Gud,

känner min dårskap,

och mina skulder äro icke

förborgade för dig.

069:007 Låt icke i mig dem komma på skam,

som förbida dig, Herre,

HERRE Sebaot;

Låt icke i mig dem varda till blygd,

som söka dig,

du Israels Gud.

069:008 Ty för din skull bär jag smälek,

för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

069:009 främmande har jag blivit för mina bröder

och en främling för min moders barn.

069:010 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig,

och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

069:011 Jag grät, ja, min själ grät under fasta,

men det blev mig till smälek.

069:012 Jag klädde mig i sorgdräkt,

men jag blev för dem ett ordspråk.

069:013 Om mig tassla de, när de sitta i porten;

i dryckeslag göra de visor om mig.

069:014 Men jag kommer med min bön till dig,

HERRE, i behaglig tid,

genom din stora nåd, o Gud;

svara mig i din frälsande trofasthet.

069:015 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned;

låt mig bliva räddad från dem som hata mig

och från de djupa vattnen.

069:016 Låt icke vattensvallet fördränka mig

eller djupet uppsluka mig;

och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

069:017 Svara mig, HERRE,

ty god är din nåd;

vänd dig till mig

efter din stora barmhärtighet.

069:018 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare,

ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

069:019 Kom till min själ och förlossa henne;

befria mig för mina fienders skull.

069:020 Du känner min smälek,

min skam och blygd;

du ser alla mina ovänner.

069:021 Smälek har krossat mitt hjärta,

så att jag är vanmäktig;

jag väntade på medlidande, men där var intet,

och på tröstare, men jag fann ingen.

069:022 De gåvo mig galla att äta,

och ättika att dricka, i min törst.

069:023 Må deras bord framför dem bliva till en snara

och till ett giller, bäst de gå där säkra;

069:024 må deras ögon förmörkas, så att de icke se;

gör deras länder vacklande alltid.

069:025 Gjut ut över dem din ogunst,

och låt din vredes glöd hinna upp dem.

069:026 Deras gård blive öde,

ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

069:027 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit

och orda om huru de plågas, som du har stungit.

069:028 Låt dem gå från missgärning till missgärning,

och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

069:029 Må de utplånas ur de levandes bok

och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

069:030 Men mig som är betryckt och plågad,

mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

069:031 Jag vill lova Guds namn med sång

och upphöja honom med tacksägelse.

069:032 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur,

något offerdjur med horn och klövar.

069:033 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig;

I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

069:034 Ty HERREN lyssnar till de fattiga

och föraktar icke sina fångna.

069:035 Honom love himmelen och jorden,

havet och allt vad som rör sig däri.

069:036 Ty Gud skall frälsa Sion,

han skall bygga upp Juda städer;

man skall bo i dem och besitta landet.

069:037 Hans tjänares barn skola få det till arvedel,

och de som älska hans namn skola bo däri.

070:001 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

070:002 Gud, kom till min räddning;

HERRE, skynda till min hjälp.

070:003 Må de komma på skam och varda utskämda,

som stå efter mitt liv;

må de vika tillbaka och blygas,

som önska min ofärd.

070:004 Må de vända tillbaka i sin skam,

som säga: »Rätt så, rätt så!»

070:005 Men alla de som söka dig må fröjdas

och vara glada i dig;

och de som åstunda din frälsning säge alltid:

»Lovad vare Gud!»

070:006 Jag är betryckt och fattig;

Gud, skynda till mig.

Min hjälp och min befriare är du;

HERRE, dröj icke.

071:001 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt;

låt mig aldrig komma på skam.

071:002 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet;

böj ditt öra till mig och fräls mig.

071:003 Var mig en klippa där jag får bo,

och dit jag alltid kan fly,

du som beskär mig frälsning.

Ty du är mitt bergfäste och min borg.

071:004 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,

ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

071:005 Ty du är mitt hopp, o Herre,

HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

071:006 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet,

ja, du har förlöst mig ur min moders liv;

dig gäller ständigt mitt lov.

071:007 Jag har blivit såsom ett vidunder för många;

men du är min starka tillflykt.

071:008 Låt min mun vara full av ditt lov,

hela dagen av din ära.

071:009 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid,

övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

071:010 Ty mina fiender säga så om mig,

och de som vakta på min själ

rådslå så med varandra:

071:011 »Gud har övergivit honom;

förföljen och gripen honom,

ty det finnes ingen som räddar.»

071:012 Gud, var icke långt ifrån mig;

min Gud, skynda till min hjälp.

071:013 Må de komma på skam och förgås,

som stå emot min själ;

må de höljas med smälek och blygd,

som söka min ofärd.

071:014 Men jag skall alltid hoppas

och än mer föröka allt ditt lov.

071:015 Min mun skall förtälja din rättfärdighet,

hela dagen din frälsning,

ty jag känner intet mått därpå.

071:016 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar;

jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

071:017 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom;

och intill nu förkunnar jag dina under.

071:018 Så övergiv mig ej heller, o Gud,

i min ålderdom, när jag varder grå,

till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte,

om din makt för alla dem som skola komma.

071:019 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud.

Du som har gjort så stora ting,

o Gud, vem är dig lik?

071:020 Du som har låtit oss pröva

så mycken nöd och olycka,

du skall åter göra oss levande

och föra oss upp igen

du jordens djup.

071:021 Ja, låt mig växa till alltmer;

och trösta mig igen.

071:022 Så vill ock jag tacka dig

med psaltarspel

för din trofasthet, min Gud;

jag vill lovsjunga dig till harpa,

du Israels Helige.

071:023 Mina läppar skola jubla,

ty jag vill lovsjunga dig;

ja, jubla skall min själ,

som du har förlossat.

071:024 Och min tunga skall hela dagen

tala om din rättfärdighet;

ty de som sökte min ofärd

hava kommit på skam och måst blygas.

072:001 Av Salomo.

Gud, giv åt konungen dina rätter

och din rättfärdighet åt konungasonen.

072:002 Han döme ditt folk med rättfärdighet

och dina betryckta med rätt.

072:003 Bergen bäre frid åt folket,

så ock höjderna, genom rättfärdighet.

072:004 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket,

han frälse de fattiga

och krosse förtryckaren.

072:005 Dig frukte man, så länge solen varar,

och så länge månen skiner,

från släkte till släkte.

072:006 Han vare lik regnet som faller på ängen,

lik en regnskur som vattnar jorden.

072:007 I hans dagar blomstre den rättfärdige,

och stor frid råde,

till dess ingen måne mer finnes.

072:008 Må han härska från hav till hav

och ifrån floden intill jordens ändar.

072:009 För honom buge sig öknens inbyggare,

och hans fiender slicke stoftet.

072:010 Konungarna från Tarsis och havsländerna

hembäre skänker,

konungarna av Saba och Seba

bäre fram gåvor.

072:011 Ja, alla konungar falle ned för honom,

alla hedningar tjäne honom.

072:012 Ty han skall rädda den fattige som ropar

och den betryckte och den som ingen hjälpare har.

072:013 Han skall vara mild mot den arme och fattige;

de fattigas själar skall han frälsa.

072:014 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ,

och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.

072:015 Må han leva; må man föra till honom

guld från Saba.

Ständigt bedje man för honom,

alltid välsigne man honom.

072:016 Ymnigt växe säden i landet,

ända till bergens topp;

dess frukt må susa

likasom Libanons skog;

och folk blomstre upp i städerna

såsom örter på marken.

072:017 Hans namn förblive evinnerligen;

så länge solen skiner, fortplante sig hans namn.

Och i honom välsigne man sig;

alla hedningar prise honom säll.

072:018 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!

072:019 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden

vare full av hans ära! Amen, Amen.

072:020 Slut på Davids, Isais sons, böner.