107:001 Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
107:002 Så säge HERRENS förlossade,
de som han har förlossat ur nöden,
107:003 de som han har församlat ifrån länderna,
från öster och från väster,
från norr och från havssidan.
107:004 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de funno ingen stad där de kunde bo;
107:005 de hungrade och törstade,
deras själ försmäktade i dem.
107:006 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
107:007 Och han ledde dem på en rätt väg,
så att de kommo till en stad där de kunde bo.
107:008 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn,
107:009 att han mättade den försmäktande själen
och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
107:010 De sutto i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
107:011 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord
och hade föraktat den Högstes råd.
107:012 Han kuvade deras hjärtan med olycka;
de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
107:013 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål;
107:014 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan,
och deras bojor slet han sönder.
107:015 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn,
107:016 att han krossade kopparportarna
och bröt sönder järnbommarna.
107:017 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse,
och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
107:018 deras själ vämjdes vid all mat,
och de voro nära dödens portar.
107:019 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
107:020 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från graven.
107:021 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn;
107:022 de må offra lovets offer
och förtälja hans verk med jubel.
107:023 De foro på havet med skepp
och drevo sin handel på stora vatten;
107:024 där fingo de se HERRENS gärningar
och hans under på havsdjupet.
107:025 Med sitt ord uppväckte han stormvinden,
så att den hävde upp dess böljor.
107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen;
deras själ upplöstes av ångest.
107:027 De raglade och stapplade såsom druckna,
och all deras vishet blev till intet.
107:028 Men de ropade till HERREN i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål.
107:029 Han förbytte stormen i lugn,
så att böljorna omkring dem tystnade.
107:030 Och de blevo glada att det vart stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
107:031 De må tacka HERREN för hans nåd
och för hans under med människors barn;
107:032 de må upphöja honom i folkets församling
och lova honom där de äldste sitta.
107:033 Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark,
107:034 bördigt land till salthed,
för dess inbyggares ondskas skull.
107:035 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
107:036 Och han lät de hungrande bo där,
och de byggde en stad där de kunde bo.
107:037 De besådde åkrar och planterade vingårdar,
som gåvo dem sin frukt i avkastning.
107:038 Han välsignade dem, och de förökades storligen,
och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
107:039 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda,
i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
107:040 men han som utgjuter förakt över furstar
och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
107:041 han upphöjde då den fattige ur eländet
och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
107:042 De redliga se det och glädja sig,
och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
107:043 Den som är vis, han akte härpå
och besinne HERRENS nådegärningar.
108:001 En sång, en psalm av David.
108:002 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud,
jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära.
108:003 Vakna upp, psaltare och harpa;
jag vill väcka morgonrodnaden.
108:004 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN,
och lovsjunga dig bland folkslagen.
108:005 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen,
och din trofasthet allt upp till skyarna.
108:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen,
och över hela jorden sträcke sig din ära.
108:007 På det att dina vänner må varda räddade,
må du giva seger med din högra hand och bönhöra mig.
108:008 Gud har talat i sin helgedom:
»Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
och skall avmäta Suckots dal.
108:009 Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn,
108:010 Juda min härskarstav;
Moab är mitt tvagningskärl,
på Edom kastar jag min sko;
över filistéernas land höjer jag jubelrop.»
108:011 Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
108:012 Har icke du, o Gud, förkastat oss,
så att du ej drager ut med våra härar, o Gud?
108:013 Giv oss hjälp mot ovännen;
ty människors hjälp är fåfänglighet.
108:014 Med Gud kunna vi göra mäktiga ting;
han skall förtrampa våra ovänner.
109:001 För sångmästaren; av David; en psalm.
Min lovsångs Gud, tig icke.
109:002 Ty sin ogudaktiga mun,
sin falska mun
hava de upplåtit mot mig,
de hava talat mot mig
med lögnaktig tunga.
109:003 Med hätska ord
hava de omgivit mig,
de hava begynt strid
mot mig utan sak.
109:004 Till lön för min kärlek
stå de mig emot,
men jag beder allenast.
109:005 De hava bevisat mig
ont för gott
och hat för min kärlek.
109:006 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,
och låt en åklagare stå på hans högra sida.
109:007 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,
och hans bön vare synd.
109:008 Blive hans dagar få,
hans ämbete tage en annan.
109:009 Varde hans barn faderlösa
och hans hustru änka.
109:010 Må hans barn alltid
gå husvilla och tigga
och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
109:011 Må ockraren få i sin snara
allt vad han äger,
och må främmande plundra hans gods.
109:012 Må ingen finnas,
som hyser misskund med honom,
och ingen, som förbarmar sig
över hans faderlösa.
109:013 Hans framtid varde avskuren,
i nästa led vare sådanas
namn utplånat.
109:014 Hans fäders missgärning
varde ihågkommen inför HERREN,
och hans moders synd
varde icke utplånad.
109:015 Må den alltid stå
inför HERRENS ögon;
ja, sådana mäns åminnelse
må utrotas från jorden.
109:016 Ty han tänkte ju icke
på att öva misskund,
utan förföljde den
som var betryckt och fattig
och den vilkens hjärta var bedrövat,
för att döda dem.
109:017 Han älskade förbannelse,
och den kom över honom;
han hade icke behag till välsignelse,
och den blev fjärran ifrån honom.
109:018 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,
och såsom vatten trängde den in i hans liv
och såsom olja in i hans ben.
109:019 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,
och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
109:020 Detta vare mina motståndares
lön från HERREN,
och deras som tala ont mot min själ.
109:021 Men du, HERRE, Herre,
stå mig bi för ditt namn skull;
god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
109:022 Ty jag är betryckt och fattig,
och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
109:023 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;
jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
109:024 Mina knän äro vacklande av fasta,
och min kropp förlorar sitt hull.
109:025 Till smälek har jag blivit inför dem;
när de se mig, skaka de huvudet.
109:026 Hjälp mig, HERRE, min Gud;
fräls mig efter din nåd;
109:027 och må de förnimma att det är din hand,
att du, HERRE, har gjort det.
109:028 Om de förbanna,
så välsigna du;
om de resa sig upp,
så komme de på skam,
men må din tjänare få glädja sig.
109:029 Mina motståndare varde klädda i blygd
och höljda i skam såsom i en mantel.
109:030 Min mun skall storligen
tacka HERREN;
mitt ibland många vill jag lova honom.
109:031 Ty han står på den fattiges högra sida
för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
110:001 Av David; en psalm.
HERREN sade till min herre:
»Sätt dig på min högra sida,
till dess jag har lagt dina fiender
dig till en fotapall.»
110:002 Din makts spira skall HERREN
utsträcka från Sion;
du skall härska mitt ibland dina fiender.
110:003 Villigt kommer ditt folk,
när du samlar din här;
i helig skrud kommer
din unga skara inför dig,
såsom daggen kommer
ur morgonrodnadens sköte.
110:004 HERREN har svurit
och skall icke ångra sig:
»Du är en präst till evig tid
efter Melki-Sedeks sätt.»
110:005 Herren är på din högra sida,
han skall krossa konungar
på sin vredes dag.
110:006 Han skall hålla dom bland hedningarna,
överallt skola döda ligga;
han skall sönderkrossa huvuden
vida omkring på jorden.
110:007 Ur bäcken skall han dricka på vägen;
därför skall han upplyfta huvudet.
111:001 Halleluja!
Jag vill tacka HERREN av allt hjärta
i de rättsinnigas råd och församling.
111:002 Stora äro HERRENS verk,
de begrundas av alla som hava sin lust i dem.
111:003 Majestät och härlighet är vad han gör,
och hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.
111:004 Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse;
nådig och barmhärtig är HERREN.
111:005 Han giver mat åt dem som frukta honom,
han tänker evinnerligen på sitt förbund.
111:006 Sina gärningars kraft har han gjort kunnig för sitt folk,
i det han gav dem hedningarnas arvedel.
111:007 Hans händers verk äro trofasthet och rätt,
oryggliga äro alla hans ordningar.
111:008 De stå fasta för alltid och för evigt,
de fullbordas med trofasthet och rättvisa.
111:009 Han har sänt sitt folk förlossning,
han har stadgat sitt förbund för evig tid;
heligt och fruktansvärt är hans namn.
111:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse,
ett gott förstånd få alla de som göra därefter.
Hans lov förbliver evinnerligen.
112:001 Halleluja!
Säll är den man som fruktar HERREN
och har sin stora lust i hans bud.
112:002 Hans efterkommande skola bliva väldiga på jorden;
de redligas släkte skall varda välsignat.
112:003 Gods och rikedom skall finnas i hans hus,
och hans rättfärdighet består evinnerligen.
112:004 För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret,
nådig och barmhärtig och rättfärdig.
112:005 Väl den som är barmhärtig och giver lån,
den som stöder all sin sak på rätt!
112:006 Ty han skall icke vackla till evig tid;
den rättfärdige skall vara i evig åminnelse.
112:007 För ont budskap fruktar han icke;
hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN.
112:008 Hans hjärta är fast, det fruktar icke,
till dess han får se med lust på sina ovänner.
112:009 Han utströr, han giver åt de fattiga,
hans rättfärdighet förbliver evinnerligen;
hans horn skall varda upphöjt med ära.
112:010 Den ogudaktige skall se det och harmas;
han skall bita sina tänder samman och täras bort.
Vad de ogudaktiga önska bliver till intet.
113:001 Halleluja!
Loven, I HERRENS tjänare,
loven HERRENS namn.
113:002 Välsignat vare HERRENS namn
från nu och till evig tid.
113:003 Från solens uppgång ända till dess nedgång
vare HERRENS namn högtlovat.
113:004 HERREN är hög över alla folk,
hans ära når över himmelen.
113:005 Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud,
han som sitter så högt,
113:006 han som ser ned så djupt--
ja, vem i himmelen och på jorden?
113:007 Han som upprättar den ringe ur stoftet,
han som lyfter den fattige ur dyn,
113:008 för att sätta honom bredvid furstar,
bredvid sitt folks furstar;
113:009 han som låter den ofruktsamma hustrun
sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn!
Halleluja!
114:001 När Israel drog ut ur Egypten,
Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
114:002 då vart Juda hans helgedom,
Israel hans herradöme.
114:003 Havet såg det och flydde,
Jordan vände tillbaka.
114:004 Bergen hoppade såsom vädurar,
höjderna såsom lamm.
114:005 Varför flyr du undan, du hav?
Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
114:006 I berg, varför hoppen I såsom vädurar,
I höjder, såsom lamm?
114:007 För Herren må du väl bäva, du jord,
för Jakobs Guds ansikte,
114:008 för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö,
hårda stenen till en vattenkälla.
115:001 Icke åt oss, HERRE, icke åt oss,
utan åt ditt namn giv äran,
för din nåds, för din sannings skull.
115:002 Varför skulle hedningarna få säga:
»Var är nu deras Gud?»
115:003 Vår Gud är ju i himmelen;
han kan göra allt vad han vill.
115:004 Men deras avgudar äro silver och guld,
verk av människohänder.
115:005 De hava mun och tala icke,
de hava ögon och se icke,
115:006 de hava öron och höra icke,
de hava näsa och lukta icke.
115:007 Med sina händer taga de icke,
med sina fötter gå de icke;
de hava intet ljud i sin strupe.
115:008 De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
ja, alla som förtrösta på dem.
115:009 I av Israel, förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld.
115:010 I av Arons hus, förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld.
115:011 I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN.
Ja, han är deras hjälp och sköld.
115:012 HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna,
han skall välsigna Israels hus,
han skall välsigna Arons hus,
115:013 han skall välsigna dem som frukta HERREN,
de små såväl som de stora.
115:014 Ja, HERREN föröke eder,
seder själva och edra barn.
115:015 Varen välsignade av HERREN,
av honom som har gjort himmel och jord.
115:016 Himmelen är HERRENS himmel,
och jorden har han givit åt människors barn.
115:017 De döda prisa icke HERREN,
ingen som har farit ned i det tysta.
115:018 Men vi, vi skola lova HERREN
från nu och till evig tid.
Halleluja!
116:001 Jag har HERREN kär, ty han hör
min röst och mina böner.
116:002 Ja, han har böjt sitt öra till mig;
i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
116:003 Dödens band omvärvde mig,
och dödsrikets ångest grep mig;
jag kom i nöd och bedrövelse.
116:004 Men jag åkallade HERRENS namn:
»Ack HERRE, rädda min själ.»
116:005 HERREN är nådig och rättfärdig,
vår Gud är barmhärtig.
116:006 HERREN bevarar de enfaldiga;
jag var i elände, och han frälste mig.
116:007 Vänd nu åter till din ro, min själ,
ty HERREN har gjort väl mot dig.
116:008 Ja, du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot ifrån fall;
116:009 jag skall få vandra inför HERREN
i de levandes land.
116:010 Jag tror, ty därför talar jag,
jag som var storligen plågad,
116:011 jag som måste säga i min ångest:
»Alla människor äro lögnaktiga.»
116:012 Huru skall jag vedergälla HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
116:013 Jag vill taga frälsningens bägare
och åkalla HERRENS namn.
116:014 Jag vill infria åt HERREN mina löften,
ja, i hela hans folks åsyn.
116:015 Dyrt aktad i HERRENS ögon
är hans frommas död.
116:016 Ack HERRE, jag är ju din tjänare,
jag är din tjänare, din tjänarinnas son;
du har lossat mina band.
116:017 Dig vill jag offra lovets offer,
och HERRENS namn vill jag åkalla.
116:018 Jag vill infria åt HERREN mina löften,
ja, i hela hans folks åsyn,
116:019 i gårdarna till HERRENS hus,
mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
117:001 Loven HERREN, alla hedningar,
prisen honom, alla folk.
117:002 Ty hans nåd är väldig över oss,
och HERRENS sanning varar i evighet.
Halleluja!
118:001 Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
118:002 Så säge Israel,
ty hans nåd varar evinnerligen.
118:003 Så säge Arons hus,
ty hans nåd varar evinnerligen.
118:004 Så säge de som frukta HERREN,
ty hans nåd varar evinnerligen.
118:005 I mitt trångmål åkallade jag HERREN,
och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
118:006 HERREN står mig bi, jag skall icke frukta;
vad kunna människor göra mig?
118:007 HERREN står mig bi, han är min hjälpare,
och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
118:008 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på människor.
118:009 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN
än att förlita sig på furstar.
118:010 Alla hedningar omringa mig,
men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
118:011 De omringa mig, ja, de omringa mig,
men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
118:012 De omringa mig såsom bin,
men de slockna såsom eld i törne;
i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
118:013 Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla,
men HERREN hjälper mig.
118:014 HERREN är min starkhet och min lovsång,
och han blev mig till frälsning.
118:015 Man sjunger med jubel om frälsning
i de rättfärdigas hyddor:
»HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
118:016 HERRENS högra han upphöjer,
HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»
118:017 Jag skall icke dö, utan leva
och förtälja HERRENS gärningar.
118:018 Väl tuktade mig HERREN,
men han gav mig icke åt döden.
118:019 Öppnen för mig rättfärdighetens portar;
jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
118:020 Detta är HERRENS port,
de rättfärdiga skola gå in genom den.
118:021 Jag tackar dig för att du svarade mig
och blev mig till frälsning.
118:022 Den sten som byggningsmännen förkastade
har blivit en hörnsten.
118:023 Av HERREN har den blivit detta;
underbart är det i våra ögon.
118:024 Detta är den dag som HERREN har gjort;
låtom oss på den fröjdas och vara glada.
118:025 Ack HERRE, fräls!
Ack HERRE, låt väl gå!
118:026 Välsignad vare han som kommer,
i HERRENS namn.
Vi välsigna eder
från HERRENS hus.
118:027 HERREN är Gud,
och han gav oss ljus.
Ordnen eder i högtidsled,
med lövrika kvistar i händerna,
fram till altarets horn.
118:028 Du är min Gud, och jag vill tacka dig;
min Gud, jag vill upphöja dig.
118:029 Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
119:001 Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig,
de som vandra efter HERRENS lag.
119:002 Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt,
de som av allt hjärta söka honom,
119:003 de som icke göra vad orätt är,
utan vandra på hans vägar.
119:004 Du har givit befallningar,
för att de skola hållas med all flit.
119:005 O att mina vägar vore rätta,
så att jag hölle dina stadgar!
119:006 Då skulle jag icke komma på skam,
när jag skådade på alla dina bud.
119:007 Jag vill tacka dig av uppriktigt hjärta,
när jag får lära din rättfärdighets rätter.
119:008 Dina stadgar vill jag hålla;
övergiv mig icke så helt och hållet.
119:009 Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad?
När han håller sig efter ditt ord.
119:010 Jag söker dig av allt mitt hjärta;
låt mig icke fara vilse från dina bud.
119:011 Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta,
för att jag icke skall synda mot dig.
119:012 Lovad vare du, HERRE!
Lär mig dina stadgar.
119:013 Med mina läppar förtäljer jag
alla din muns rätter.
119:014 Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg
såsom över alla skatter.
119:015 Jag vill begrunda dina befallningar
och skåda på dina stigar.
119:016 Jag har min lust i dina stadgar,
jag förgäter icke ditt ord.
119:017 Gör väl mot din tjänare, så att jag får leva,
då vill jag hålla ditt ord.
119:018 Öppna mina ögon, så att jag kan skåda
undren i din lag.
119:019 Jag är en främling på jorden;
fördölj icke dina bud för mig.
119:020 Min själ är sönderkrossad
av ständig trängtan efter dina rätter.
119:021 Du näpser de fräcka, de förbannade,
dem som fara vilse från dina bud.
119:022 Tag bort ifrån mig smälek och förakt,
ty jag tager i akt dina vittnesbörd.
119:023 Ja, furstar sitta och lägga råd mot mig,
men din tjänare begrundar dina stadgar;
119:024 ja, dina vittnesbörd äro min lust,
de äro mina rådgivare.
119:025 Min själ ligger nedtryckt i stoftet;
behåll mig vid liv efter ditt ord.
119:026 Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig;
lär mig dina stadgar.
119:027 Lär mig att förstå dina befallningars väg,
så vill jag begrunda dina under.
119:028 Min själ gråter av bedrövelse;
upprätta mig efter ditt ord.
119:029 Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig,
och förunna mig din undervisning.
119:030 Jag har utvalt sanningens väg,
dina rätter har jag ställt framför mig.
119:031 Jag håller mig till dina vittnesbörd;
HERRE, låt mig icke komma på skam.
119:032 Jag vill löpa dina buds väg,
ty du tröstar mitt hjärta.
119:033 Visa mig, HERRE, dina stadgars väg,
så vill jag taga den i akt intill änden.
119:034 Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt
och hålla den av allt hjärta.
119:035 Led mig på dina buds stig,
ty till den har jag behag.
119:036 Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd,
och låt det icke vika av till orätt vinning.
119:037 Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet;
behåll mig vid liv på dina vägar.
119:038 Uppfyll på din tjänare ditt tal,
ty det leder till din fruktan.
119:039 Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar;
ty dina rätter äro goda.
119:040 Se, jag längtar efter dina befallningar;
behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.
119:041 Din nåd komme över mig, HERRE,
din frälsning efter ditt tal;
119:042 Så kan jag giva den svar, som smädar mig;
ty jag förtröstar på ditt ord.
119:043 Ryck icke sanningens ord
så helt och hållet bort ifrån min mun,
ty jag hoppas på dina domar.
119:044 Så vill jag hålla din lag beständigt,
ja, alltid och evinnerligen.
119:045 Låt mig gå fram på rymlig plats,
ty jag begrundar dina befallningar.
119:046 Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar,
och jag skall icke komma på skam.
119:047 Jag vill hava min lust i dina bud,
ty de äro mig kära;
119:048 jag vill lyfta mina händer upp till dina bud,
ty de äro mig kära,
och jag vill begrunda dina stadgar.
119:049 Tänk på ordet till din tjänare,
eftersom du har givit mig hopp.
119:050 Det är min tröst i mitt lidande
att ditt tal behåller mig vid liv.
119:051 De fräcka bespotta mig övermåttan;
likväl viker jag icke ifrån din lag.
119:052 Jag tänker på dina domar i forna tider,
HERRE, och jag varder tröstar.
119:053 Glödande harm griper mig för de ogudaktigas skull,
därför att de övergiva din lag.
119:054 Dina stadgar äro lovsånger för mig
i det hus där jag dväljes.
119:055 Jag tänker om natten på ditt namn,
HERRE, och jag håller din lag.
119:056 Detta har blivit mig beskärt:
att jag får taga dina befallningar i akt.
119:057 Min del är HERREN;
jag har beslutit att hålla dina ord.
119:058 Jag bönfaller inför dig av allt hjärta;
var mig nådig efter ditt tal.
119:059 Jag betänker mina vägar
och vänder mina fötter till dina vittnesbörd.
119:060 Jag skyndar mig och dröjer icke
att hålla dina bud.
119:061 De ogudaktigas snaror omgiva mig,
men jag förgäter icke din lag.
119:062 Mitt i natten står jag upp för att tacka dig
för din rättfärdighets rätter.
119:063 Jag sluter mig till alla dem som frukta dig
och till dem som hålla dina befallningar.
119:064 Jorden är full av din nåd, o HERRE;
lär mig dina stadgar.
119:065 Du gör din tjänare gott,
HERRE, efter ditt ord.
119:066 Lär mig gott förstånd och kunskap,
ty jag tror på dina bud.
119:067 Förrän jag fick lida, for jag vilse,
men nu håller jag mig vid ditt tal.
119:068 Du är god och gör vad gott är;
lär mig dina stadgar.
119:069 De fräcka hopspinna lögn mot mig,
men jag vill av allt hjärta taga dina befallningar i akt.
119:070 Deras hjärtan äro okänsliga såsom fett,
men jag har min lust i din lag.
119:071 Det var mig gott att jag vart tuktad,
så att jag fick lära mig dina stadgar.
119:072 Din muns lag är mig bättre
än tusentals stycken guld och silver.
119:073 Dina händer hava gjort och berett mig;
giv mig förstånd, så att jag kan lära dina bud.
119:074 De som frukta dig skola se mig och glädjas,
ty jag hoppas på ditt ord.
119:075 HERRE, jag vet att dina domar äro rättfärdiga,
och att du har tuktat mig i trofasthet.
119:076 Din nåd vare min tröst,
såsom du har lovat din tjänare.
119:077 Din barmhärtighet komme över mig, så att jag får leva;
ty din lag är min lust.
119:078 På skam komme de fräcka,
ty de hava gjort mig orätt utan sak;
men jag vill begrunda dina befallningar.
119:079 Till mig må de vända sig, som frukta dig,
och de om känna dina vittnesbörd.
119:080 Mitt hjärta vare ostraffligt i dina stadgar,
så att jag icke kommer på skam.
119:081 Min själ trängtar efter din frälsning,
jag hoppas på ditt ord.
119:082 Mina ögon trängta efter ditt tal,
och jag säger: »När vill du trösta mig?»
119:083 Ty jag är såsom en vinlägel i rök,
men jag förgäter icke dina stadgar.
119:084 Huru få äro icke din tjänares dagar!
När vill du hålla dom över mina förföljare?
119:085 De fräcka gräva gropar för mig,
de som icke leva efter din lag.
119:086 Alla dina bud äro sanning;
utan sak förföljer man mig; hjälp mig.
119:087 De hava så när fördärvat mig på jorden,
fastän jag icke har övergivit dina befallningar.
119:088 Behåll mig vid liv efter din nåd,
så vill jag hålla din muns vittnesbörd.
119:089 Evinnerligen, HERRE,
står ditt ord fast i himmelen.
119:090 Från släkte till släkte varar din trofasthet;
du har grundat jorden, och den består.
119:091 Till att utföra dina rätter består allt än i dag,
ty allting måste tjäna dig.
119:092 Om din lag icke hade varit min lust,
så hade jag förgåtts i mitt elände.
119:093 Aldrig skall jag förgäta dina befallningar,
ty genom dem har du behållit mig vid liv.
119:094 Jag är din, fräls mig;
ty jag begrundar dina befallningar.
119:095 På mig vakta de ogudaktiga för att förgöra mig;
men jag aktar på dina vittnesbörd.
119:096 På all annan fullkomlighet har jag sett en ände,
men ditt bud är omätligt i vidd.
119:097 Huru kär har jag icke din lag!
Hela dagen begrundar jag den.
119:098 Visare än mina fiender äro, göra mig dina bud,
ty de tillhöra mig för evig tid.
119:099 Jag är klokare än alla mina lärare,
ty jag begrundar dina vittnesbörd.
119:100 Jag är förståndigare än de gamle,
ty jag tager dina befallningar i akt.
119:101 Jag avhåller mina fötter ifrån alla onda vägar,
för att jag må hålla ditt ord.
119:102 Jag viker icke ifrån dina rätter,
ty du undervisar mig.
119:103 Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal!
Det är ljuvare än honung för min mun.
119:104 Av dina befallningar får jag förstånd;
därför hatar jag alla lögnens vägar.
119:105 Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig.
119:106 Jag har svurit och hållit det:
att taga din rättfärdighets rätter i akt.
119:107 Jag är storligen plågad;
HERRE, behåll mig vid liv efter ditt ord.
119:108 Låt min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE,
och lär mig dina rätter.
119:109 Jag bär min själ alltid i min hand,
men jag förgäter icke din lag.
119:110 De ogudaktiga lägga ut snaror för mig,
men jag far icke vilse från dina befallningar.
119:111 Jag har dina vittnesbörd till min eviga arvedel,
ty de äro mitt hjärtas fröjd.
119:112 Jag har böjt mitt hjärta till att göra efter dina stadgar,
alltid och intill änden.
119:113 Jag hatar dem som halta på båda sidor,
men din lag har jag kär.
119:114 Du är mitt beskärm och min sköld;
jag hoppas på ditt ord.
119:115 Viken bort ifrån mig, I onde;
jag vill taga min Guds bud i akt.
119:116 Uppehåll mig efter ditt tal, så att jag får leva,
och låt mig icke komma på skam med mitt hopp.
119:117 Stöd mig, så att jag varder frälst,
så vill jag alltid se med lust på dina stadgar.
119:118 Du aktar för intet alla som fara vilse från dina stadgar,
ty förgäves är deras svek.
119:119 Du förkastar såsom slagg alla ogudaktiga på jorden;
därför har jag dina vittnesbörd kära.
119:120 Av fruktan för dig ryser mitt kött,
och jag rädes för dina domar.
119:121 Jag övar rätt och rättfärdighet;
du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
119:122 Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl;
låt icke de fräcka förtrycka mig.
119:123 Mina ögon trängta efter din frälsning
och efter din rättfärdighets tal.
119:124 Gör med din tjänare efter din nåd,
och lär mig dina stadgar.
119:125 Jag är din tjänare; giv mig förstånd,
så att jag kan känna dina vittnesbörd.
119:126 Det är tid för HERREN att handla,
ty de hava gjort din lag om intet.
119:127 Därför har jag dina bud kära
mer än guld, jag, mer än fint guld.
119:128 Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta,
men alla lögnens vägar hatar jag.
119:129 Underbara äro dina vittnesbörd,
därför tager min själ dem i akt.
119:130 När dina ord upplåtas, giva de ljus
och skänka förstånd åt de enfaldiga.
119:131 Jag spärrar upp min mun och flämtar,
ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
119:132 Vänd dig till mig och var mig nådig,
såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
119:133 Gör mina steg fasta genom ditt tal,
och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
119:134 Förlossa mig från människors förtryck,
så vill jag hålla dina befallningar.
119:135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
och lär mig dina stadgar.
119:136 Vattenbäckar rinna ned från mina ögon,
därför att man icke håller din lag.
119:137 HERRE, du är rättfärdig,
och dina domar äro rättvisa.
119:138 Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet
och i stor trofasthet.
119:139 Jag förtäres av nitälskan,
därför att mina ovänner förgäta dina ord.
119:140 Ditt tal är väl luttrat,
och din tjänare har det kärt.
119:141 Jag är ringa och föraktad,
men jag förgäter icke dina befallningar.
119:142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet,
och din lag är sanning.
119:143 Nöd och trångmål hava träffat mig,
men dina bud äro min lust.
119:144 Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen;
giv mig förstånd, så att jag får leva.
119:145 Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE;
jag vill taga dina stadgar i akt.
119:146 Jag ropar till dig, fräls mig,
så vill jag hålla dina vittnesbörd.
119:147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar;
jag hoppas på dina ord.
119:148 Mina ögon hasta före nattens väkter
till att begrunda ditt tal.
119:149 Hör min röst efter din nåd;
HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
119:150 Nära äro de som jaga efter skändlighet,
de som äro långt ifrån din lag.
119:151 Nära är ock du, HERRE,
och alla dina bud äro sanning.
119:152 Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd
att du har stadgat dem för evig tid.
119:153 Se till mitt lidande och rädda mig,
ty jag förgäter icke din lag.
119:154 Utför min sak och förlossa mig;
behåll mig vid liv efter ditt tal.
119:155 Frälsning är långt borta från de ogudaktiga,
ty de fråga icke efter dina stadgar.
119:156 HERRE, din barmhärtighet är stor;
behåll mig vid liv efter dina rätter.
119:157 Mina förföljare och ovänner äro många,
men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
119:158 När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem,
därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
119:159 Se därtill att jag har dina befallningar kära;
HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
119:160 Summan av ditt ord är sanning,
och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.
119:161 Furstar förfölja mig utan sak,
men mitt hjärta fruktar för dina ord.
119:162 Jag fröjdar mig över ditt tal
såsom den som vinner stort byte.
119:163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse;
men din lag har jag kär.
119:164 Jag lovar dig sju gånger om dagen
för din rättfärdighets rätter.
119:165 Stor frid äga de som hava din lag kär,
och intet finnes, som bringar dem på fall.
119:166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE,
och jag gör efter dina bud.
119:167 Min själ håller dina vittnesbörd,
och jag har dem storligen kära.
119:168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd,
ty du känner alla mina vägar.
119:169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte;
giv mig förstånd efter ditt ord.
119:170 Min bön komme inför ditt ansikte;
rädda mig efter ditt tal.
119:171 Mina läppar må flöda över av lov,
ty du lär mig dina stadgar.
119:172 Min tunga sjunge om ditt ord,
ty alla dina bud äro rättfärdiga.
119:173 Din hand vare mig till hjälp,
ty jag har utvalt dina befallningar.
119:174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE,
och din lag är min lust.
119:175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig;
och låt dina rätter hjälpa mig.
119:176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare
såsom ett förlorat får,
ty jag förgäter icke dina bud.
120:001 En vallfartssång.
Jag ropar till HERREN i min nöd,
och han svarar mig.
120:002 HERRE, rädda min själ
från lögnaktiga läppar,
från en falsk tunga.
120:003 Varmed bliver du lönad,
både nu och allt framgent,
du falska tunga?
120:004 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar
och med glödande ginstkol.
120:005 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land
och bo ibland Kedars hyddor!
120:006 Länge nog har min själ måst bo
ibland dem som hata friden.
120:007 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,
äro de redo till strid.
121:001 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen:
varifrån skall min hjälp komma?
121:002 Min hjälp kommer från HERREN,
som har gjort himmel och jord.
121:003 Icke skall han låta din fot vackla,
icke slumrar han som bevarar dig!
121:004 Nej, han som bevarar Israel,
han slumrar icke,
han sover icke.
121:005 HERREN är den som bevarar dig,
HERREN är ditt skygd
på din högra sida.
121:006 Solen skall icke
skada dig om dagen,
ej heller månen om natten.
121:007 HERREN skall bevara dig
för allt ont,
han skall bevara din själ.
121:008 HERREN skall bevara
din utgång och din ingång,
från nu och till evig tid.
122:001 En vallfartssång; av David.
Jag gladdes, när man sade till mig:
»Vi skola gå till HERRENS hus.»
122:002 Våra fötter fingo träda in
i dina portar, Jerusalem,
122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad,
där hus sluter sig väl till hus,
122:004 dit stammarna draga upp,
HERRENS stammar,
efter lagen för Israel,
till att prisa HERRENS namn.
122:005 Ty där äro ställda
domarstolar,
stolar för Davids hus.
122:006 Önsken Jerusalem frid;
ja, dem gånge väl, som älska dig.
122:007 Frid vare inom dina murar,
välgång i dina palats!
122:008 För mina bröders och vänners skull
vill jag tillsäga dig frid.
122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull
vill jag söka din välfärd.
123:001 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till dig,
du som bor i himmelen.
123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda
på deras herres hand,
såsom en tjänarinnas ögon
på hennes frus hand,
så skåda våra ögon
upp till HERREN, vår Gud,
till dess han varder oss nådig.
123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig,
ty vi äro rikligen mättade med förakt.
123:004 Rikligen mättad är vår själ
med de säkras bespottelse,
med de högmodigas förakt.
124:001 En vallfartssång; av David.
Om HERREN icke hade varit med oss
--så säge Israel--
124:002 om HERREN icke hade varit med oss,
när människorna reste sig upp emot oss,
124:003 då hade de uppslukat oss levande,
när deras vrede upptändes mot oss;
124:004 då hade vattnen fördränkt oss,
strömmen gått över vår själ;
124:005 ja, då hade de gått över vår själ,
de svallande vattnen.
124:006 Lovad vare HERREN
för att han ej gav oss
till rov åt deras tänder!
124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel
ur fågelfängarnas snara;
snaran gick sönder,
och vi kommo undan.
124:008 Vår hjälp är i HERRENS namn,
hans som har gjort himmel och jord.
125:001 En vallfartssång.
De som förtrösta på HERREN,
de likna Sions berg, som icke vacklar,
utan förbliver evinnerligen.
125:002 Jerusalem omhägnas av berg,
och HERREN omhägnar sitt folk,
ifrån nu och till evig tid.
125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva
över de rättfärdigas arvslott,
på det att de rättfärdiga ej må uträcka
sina händer till orättfärdighet.
125:004 Gör gott, o HERRE, mot de goda
och mot dem som hava redliga hjärtan.
125:005 Men dem som vika av på vrånga vägar,
dem rycke HERREN bort
tillika med ogärningsmännen.
Frid vare över Israel!
126:001 En vallfartssång.
När HERREN åter
upprättade Sion,
då voro vi såsom drömmande.
126:002 Då blev vår mun
uppfylld med löje
och vår tunga med jubel;
då sade man bland hedningarna:
»HERREN har gjort
stora ting med dem.»
126:003 Ja, HERREN hade gjort
stora ting med oss;
däröver voro vi glada.
126:004 HERRE, upprätta oss igen,
såsom du återför
bäckarna i Sydlandet.
126:005 De som så med tårar
skola skörda med jubel.
126:006 De gå åstad gråtande
och bära sitt utsäde;
de komma åter med jubel
och bära sina kärvar.
127:001 En vallfartssång; av Salomo.
Om HERREN icke bygger huset,
så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.
Om HERREN icke bevarar staden,
så vakar väktaren fåfängt.
127:002 Det är fåfängt att I bittida stån upp
och sent gån till vila,
och äten eder bröd med vedermöda;
detsamma giver han åt sina vänner,
medan de sova.
127:003 Se, barn äro en HERRENS gåva,
livsfrukt en lön.
127:004 Likasom pilar i en hjältes hand,
så äro söner som man får vid unga år.
127:005 Säll är den man som har sitt koger
fyllt av sådana.
De komma icke på skam, när de mot fiender
föra sin talan i porten.
128:001 En vallfartssång.
Säll är envar som fruktar HERREN
och vandrar på hans vägar.
128:002 Ja, av dina händers arbete
får du njuta frukten;
säll är du, och väl dig!
128:003 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru,
därinne i ditt hus,
lika olivtelningar dina barn,
omkring ditt bord.
128:004 Ty se, så varder den man välsignad,
som fruktar HERREN.
128:005 HERREN välsigne dig från Sion;
må du få se Jerusalems välgång
i alla dina livsdagar,
128:006 och må du få se barn av dina barn.
Frid över Israel!
129:001 En vallfartssång.
Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom
--så säge Israel--
129:002 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom,
dock blevo de mig ej övermäktiga.
129:003 På min rygg hava plöjare plöjt
och dragit upp långa fåror.
129:004 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av
de ogudaktigas band.
129:005 De skola komma på skam och vika tillbaka,
så många som hata Sion.
129:006 De skola bliva lika gräs på taken,
som vissnar, förrän det har vuxit upp;
129:007 ingen skördeman fyller därmed sin hand,
ingen kärvbindare sin famn,
129:008 och de som gå där fram kunna icke säga:
»HERRENS välsignelse vare över eder!
Vi välsigna eder
i HERRENS namn.»
130:001 En vallfartssång.
Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
130:002 Herre, hör min röst,
låt dina öron akta på
mina böners ljud.
130:003 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,
Herre, vem kan då bestå?
130:004 Dock, hos dig är ju förlåtelse,
på det att man må frukta dig.
130:005 Jag väntar efter HERREN,
min själ väntar,
och jag hoppas på hans ord.
130:006 Min själ väntar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen,
ja, mer än väktarna efter morgonen.
130:007 Hoppas på HERREN, Israel;
ty hos HERREN är nåd,
och mycken förlossning är hos honom.
130:008 Och han skall förlossa Israel
från alla dess missgärningar.
131:001 En vallfartssång; av David.
HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är,
och mina ögon se ej efter vad upphöjt är,
och jag umgås icke med stora ting,
med ting som äro mig för svåra.
131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min själ;
såsom ett avvant barn i sin moders famn,
ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.
131:003 Hoppas på HERREN, Israel,
från nu och till evig tid.
132:001 En vallfartssång.
Tänk, HERRE, David till godo,
på allt vad han fick lida,
132:002 han som svor HERREN en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
132:003 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,
ej heller bestiga mitt viloläger,
132:004 jag skall icke unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
132:005 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,
en boning åt den Starke i Jakob.»
132:006 Ja, vi hörde därom i Efrata,
vi förnummo det i skogsbygden.
132:007 Låtom oss gå in i hans boning,
tillbedja vid hans fotapall.
132:008 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
132:009 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,
och dina fromma juble.
132:010 För din tjänare Davids skull
må du icke visa tillbaka din smorde.
132:011 HERREN har svurit David
en osviklig ed, som han icke skall rygga:
»Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
132:012 Om dina barn hålla mitt förbund
och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,
så skola ock deras barn till evig tid
få sitta på din tron.
132:013 Ty HERREN har utvalt Sion,
där vill han hava sin boning.
132:014 Detta är min vilostad till evig tid;
här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
132:015 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,
åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
132:016 Dess präster skall jag kläda i frälsning,
och dess fromma skola jubla högt.
132:017 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;
där har jag rett till en lampa åt min smorde.
132:018 Hans fiender skall jag kläda i skam,
men på honom skall hans krona glänsa.»
133:001 En vallfartssång; av David.
Se huru gott och ljuvligt det är
att bröder bo endräktigt tillsammans.
133:002 Det är likt den dyrbara oljan på huvudet,
som flyter ned i skägget,
ned i Arons skägg, som flyter ned
över linningen på hans kläder.
133:003 Det är likt Hermons dagg, som faller ned
på Sions-bergen.
Ty där beskär HERREN välsignelse,
liv till evig tid.
134:001 En vallfartssång.
Upp, välsignen HERREN,
alla I HERRENS tjänare,
I som stån om natten
i HERRENS hus.
134:002 Lyften edra händer upp mot helgedomen
och välsignen HERREN.
134:003 HERREN välsigne dig från Sion,
han som har gjort himmel och jord.
135:001 Halleluja!
Loven HERRENS namn,
loven det, i HERRENS tjänare,
135:002 I som stån i HERRENS hus,
i gårdarna till vår Guds hus.
135:003 Loven HERREN, ty HERREN är god,
lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.
135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
135:005 Ty jag vet att HERREN är stor,
att vår Herre är förmer än alla gudar.
135:006 HERREN kan göra
allt vad han vill,
i himmelen och på jorden,
i haven och i alla djup;
135:007 han som låter regnskyar stiga upp
från jordens ända,
han som låter ljungeldar komma med regn
och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
135:008 han som slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap;
135:009 han som sände tecken och under
över dig, Egypten,
över Farao och alla hans tjänare;
135:010 han som slog stora folk
och dräpte mäktiga konungar:
135:011 Sihon, amoréernas konung,
och Og, konungen i Basan,
med alla Kanaans riken,
135:012 och gav deras land till arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen,
HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
135:014 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare förbarmar han sig.
135:015 Hedningarnas avgudar äro silver och guld,
verk av människohänder.
135:016 De hava mun och tala icke,
de hava ögon och se icke,
135:017 de hava öron och lyssna icke till,
och ingen ande är i deras mun.
135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika,
ja, alla som förtrösta på dem.
135:019 I av Israels hus, loven HERREN;
I av Arons hus, loven HERREN;
135:020 I av Levis hus, loven HERREN;
I som frukten HERREN, loven HERREN.
135:021 Lovad vare HERREN från Sion,
han som bor i Jerusalem!
Halleluja!
136:001 Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
136:002 Tacken gudarnas Gud,
ty hans nåd varar evinnerligen.
136:003 Tacken herrarnas HERRE,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:004 honom som allena gör stora under,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:005 honom som har gjort himmelen med förstånd,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:006 honom som har utbrett jorden över vattnen,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:007 honom som har gjort de stora ljusen,
ty hans nåd varar evinnerligen:
136:008 solen till att råda över dagen,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:009 månen och stjärnorna till att råda över natten,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:010 honom som slog Egypten i dess förstfödda,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:011 och som förde Israel ut därifrån,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:012 med stark hand och uträckt arm,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:013 honom som delade Röda havet itu,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:014 och lät Israel gå mitt därigenom,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:015 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:016 honom som förde sitt folk genom öknen,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:017 honom som slog stora konungar,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:018 och dräpte väldiga konungar,
ty hans nåd varar evinnerligen:
136:019 Sihon, amoréernas konung,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:020 och Og, konungen i Basan,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:021 och som gav deras land till arvedel,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:022 till arvedel åt sin tjänare Israel,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:023 honom som tänkte på oss i vår förnedring,
ty hans nåd varar evinnerligen,
136:024 och som ryckte oss ur våra ovänners våld,
ty hans nåd varar evinnerligen;
136:025 honom som giver mat åt allt levande,
ty hans nåd varar evinnerligen.
136:026 Tacken himmelens Gud,
ty hans nåd varar evinnerligen.
137:001 Vid Babels floder,
där sutto vi och gräto,
när vi tänkte på Sion.
137:002 I pilträden som där voro
hängde vi upp våra harpor.
137:003 Ty de som höllo oss fångna
bådo oss där att sjunga,
och våra plågare
bådo oss vara glada:
»Sjungen för oss
en av Sions sånger.»
137:004 Huru skulle vi kunna sjunga
HERRENS sång
i främmande land?
137:005 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,
så förgäte min högra hand sin tjänst.
137:006 Min tunga låde vid min gom,
om jag upphör att tänka på dig,
om jag icke låter Jerusalem
vara min allra högsta glädje.
137:007 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,
och straffa Edoms barn,
dem som ropade: »Riven ned, riven ned det
ända till grunden.»
137:008 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,
säll är den som får vedergälla dig
allt vad du har gjort oss.
137:009 Säll är den som får gripa dina späda barn
och krossa dem mot klippan.
138:001 Av David.
Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta;
inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
138:002 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisa ditt namn
för din nåd och sanning,
ty du har gjort ditt löftesord stort
utöver allt vad ditt namn hade sagt.
138:003 När jag ropade, svarade du mig;
du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig,
när de få höra din muns tal.
138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar,
ty HERRENS ära är stor.
138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga,
och han känner den högmodige fjärran ifrån.
138:007 Om ock min väg går genom nöd,
så behåller du mig vid liv;
du räcker ut din hand till värn
mot mina fienders vrede,
och din högra hand frälsar mig.
138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig.
HERRE, din nåd varar evinnerligen;
övergiv icke dina händers verk.
139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen.
139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga,
se, så känner du, HERRE, det till fullo.
139:005 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar;
den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
139:007 Vart skall jag gå för din Ande,
och vart skall jag fly för ditt ansikte?
139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar,
gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
139:010 så skulle också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig
och ljuset bliva natt omkring mig»,
139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,
natten skulle lysa såsom dagen:
ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
139:013 Ty du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i min moders liv.
139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
ja, underbara äro dina verk,
min själ vet det väl.
139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
när jag bereddes i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;
alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,
huru stor är icke deras mångfald!
139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet,
de som hava bragt dina städer i fördärv!
139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?
Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
139:022 Jag hatar dem med starkaste hat;
ja, mina fiender hava de blivit.
139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
pröva mig och känn mina tankar,
139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
och led mig på den eviga vägen.
140:001 För sångmästaren; en psalm av David.
140:002 Rädda mig, HERRE,
från onda människor,
bevara mig från våldets män,
140:003 för dem som uttänka
ont i sina hjärtan
och dagligen rota sig samman till strid.
140:004 De vässa sina tungor
likasom ormar,
huggormsgift är inom deras läppar. Sela.
140:005 Bevara mig, HERRE,
för de ogudaktigas händer,
beskydda mig för våldets män,
som uttänka planer
för att bringa mig på fall.
140:006 Stolta människor lägga ut för mig
snaror och garn;
de breda ut nät
invid vägens rand,
giller sätta de för mig. Sela.
140:007 Jag säger till HERREN:
»Du är min Gud.»
Lyssna, o HERRE,
till mina böners ljud.
140:008 HERRE, Herre,
du min starka hjälp,
du beskärmar mitt huvud,
på stridens dag.
140:009 Tillstäd icke, HERRE;
vad de ogudaktiga begära;
låt deras anslag ej lyckas,
de skulle eljest förhäva sig. Sela.
140:010 Över de mäns huvuden,
som omringa mig,
må den olycka komma,
som deras läppar bereda.
140:011 Eldsglöd må regna över dem;
må de kastas i eld,
i djup som de ej komma upp ur.
140:012 En förtalets man
skall ej bestå i landet;
en ond våldsman skall jagas,
med slag på slag.
140:013 Jag vet att HERREN skall utföra
den betrycktes sak
och skaffa de fattiga rätt.
140:014 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn
och de redliga bo inför ditt ansikte.
141:001 En psalm av David.
HERRE, jag ropar till dig,
skynda till mig;
lyssna till min röst,
då jag nu ropar till dig.
141:002 Min bön gälle inför dig
såsom ett rökoffer,
mina händers upplyftande
såsom ett aftonoffer.
141:003 Sätt, o HERRE,
en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
141:004 Låt icke mitt hjärta
vika av till något ont,
till att öva ogudaktighetens gärningar
tillsammans med män som göra vad orätt är;
av deras läckerheter vill jag icke äta.
141:005 Må den rättfärdige slå mig
i kärlek och straffa mig;
det är såsom olja på huvudet,
och mitt huvud skall icke försmå det.
Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas,
genom att det går dem illa;
141:006 deras ledare skola störtas
ned utför klippan,
och man skall då höra
att mina ord äro ljuvliga.
141:007 Såsom när man har plöjt
och ristat upp jorden,
så ligga våra ben kringströdda
vid dödsrikets rand.
141:008 Ja, till dig, HERRE,
Herre, se mina ögon;
till dig tager jag min tillflykt,
förkasta icke min själ.
141:009 Bevara mig för de snaror
som de lägga ut på min väg
och för ogärningsmännens giller.
141:010 De ogudaktiga falle i sina egna garn,
medan jag går oskadd förbi.
142:001 En sång av David; en bön, när han var i grottan.
142:002 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,
jag höjer min röst och beder till HERREN.
142:003 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,
min nöd kungör jag för honom.
142:004 När min ande försmäktar i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg där jag skall gå
hava de lagt ut snaror för mig.
142:005 Skåda på min högra sida och se:
där finnes ingen som kännes vid mig.
Ingen tillflykt återstår för mig,
ingen finnes, som frågar efter min själ.
142:006 Jag ropar till dig, o HERRE,
jag säger: »Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.»
142:007 Akta på mitt rop,
ty jag är i stort elände;
rädda mig från mina förföljare,
ty de äro mig övermäktiga.
142:008 För min själ ut ur fängelset,
så att jag får prisa ditt namn.
Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,
när du gör väl mot mig.
143:001 En psalm av David.
HERRE, hör min bön,
lyssna till min åkallan,
svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
143:002 Och gå icke till doms med din tjänare,
ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
143:003 Se, fienden förföljer min själ,
han trampar mitt liv till jorden;
han lägger mig i mörker
såsom de längesedan döda.
143:004 Och min ande försmäktar i mig,
mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.
143:005 Jag tänker på forna dagar,
jag begrundar alla dina gärningar,
dina händers verk eftersinnar jag.
143:006 Jag uträcker mina händer till dig;
såsom ett törstigt land
längtar min själ efter dig. Sela.
143:007 HERRE, skynda att svara mig,
ty min ande förgås;
dölj icke ditt ansikte för mig,
må jag ej varda lik dem
som hava farit ned i graven.
143:008 Låt mig bittida förnimma din nåd,
ty jag förtröstar på dig.
Kungör mig den väg som jag bör vandra,
ty till dig upplyfter jag min själ.
143:009 Rädda mig från mina fiender, HERRE;
hos dig söker jag skygd.
143:010 Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud;
din gode Ande lede mig
på jämn mark.
143:011 HERRE, behåll mig vid liv
för ditt namns skull;
tag min själ ut ur nöden
för din rättfärdighets skull.
143:012 Utrota mina fiender för din nåds skull,
och förgör alla dem som tränga min själ;
ty jag är din tjänare.
144:001 Av David.
Lovad vare HERREN, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida;
144:002 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
144:003 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne,
en människoson, att du tänker på honom?
144:004 En människa är lik en fläkt,
hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
144:005 HERRE, sänk din himmel och far ned,
rör vid bergen, så att de ryka.
144:006 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem.
144:007 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand,
144:008 vilkas mun talar lögn
och vilkas högra hand
är en falskhetens hand.
144:009 Gud, en ny sång
vill jag sjunga till din ära,
till tiosträngad psaltare
vill jag lovsjunga dig,
144:010 dig som giver seger åt konungarna,
dig som frälste din tjänare David
från det onda svärdet.
144:011 Fräls mig och rädda mig
ur främlingarnas hand,
vilkas mun talar lögn,
och vilkas högra hand
är en falskhetens hand.
144:012 När våra söner stå i sin ungdom
såsom högväxta plantor,
våra döttrar lika hörnstoder,
huggna såsom för palatser;
144:013 när våra visthus äro fulla
och skänka förråd på förråd;
när våra får öka sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
144:014 när våra oxar gå rikt lastade;
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen nödgas draga ut såsom fånge,
när intet klagorop höres på våra gator--
144:015 saligt är det folk som det så går;
ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
145:001 En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,
och lova ditt namn alltid och evinnerligen.
145:002 Jag vill dagligen lova dig
och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.
145:003 Stor är HERREN och högtlovad,
ja, hans storhet är outrannsaklig.
145:004 Det ena släktet prisar för det andra dina verk,
de förkunna dina väldiga gärningar.
145:005 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda
och dina underfulla verk.
145:006 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt;
dina storverk skall jag förtälja.
145:007 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
145:008 Nådig och barmhärtig är HERREN,
långmodig och stor i mildhet.
145:009 HERREN är god mot alla
och förbarmar sig över alla sina verk.
145:010 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig,
och dina fromma skola lova dig.
145:011 De skola tala om ditt rikes ära,
och din makt skola de förkunna.
145:012 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.
145:013 Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
och ditt herradöme varar från släkte till släkte.
145:014 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla,
och han upprättar alla nedböjda.
145:015 Allas ögon vänta efter dig,
och du giver dem deras mat i rätt tid.
145:016 Du upplåter din hand
och mättar allt levande med nåd.
145:017 HERREN är rättfärdig i alla sina vägar
och nådig i alla sina verk.
145:018 HERREN är nära alla dem som åkalla honom,
alla dem som åkalla honom uppriktigt.
145:019 Han gör vad de gudfruktiga begära
och hör deras rop och frälsar dem.
145:020 HERREN bevarar alla dem som älska honom,
men alla ogudaktiga skall han förgöra.
145:021 Min mun skall uttala HERREN lov,
och allt kött skall prisa hans heliga namn
alltid och evinnerligen.
146:001 Halleluja!
Lova HERREN, min själ.
146:002 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
146:003 Förliten eder icke på furstar,
icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
146:004 Hans ande måste sin väg,
han vänder tillbaka till den jord
varav han är kommen;
då varda hans anslag om intet.
146:005 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud,
den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
146:006 till honom som har gjort himmelen och jorden
och havet och allt vad i dem är,
till honom som håller tro evinnerligen,
146:007 som skaffar rätt åt de förtryckta,
som giver bröd åt de hungrande.
HERREN löser de fångna,
146:008 HERREN öppnar de blindas ögon,
HERREN upprättar de nedböjda,
HERREN älskar de rättfärdiga,
146:009 HERREN bevarar främlingar,
faderlösa och änkor uppehåller han;
men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
146:010 HERREN är konung evinnerligen,
din Gud, Sion, från släkte till släkte.
Halleluja!
147:001 Halleluja!
Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud,
ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
147:002 HERREN är den som bygger upp Jerusalem,
Israels fördrivna samlar han tillhopa.
147:003 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan,
och deras sår förbinder han.
147:004 Han bestämmer stjärnornas mängd,
han nämner dem alla vid namn.
147:005 Vår Herre är stor och väldig i kraft,
hans förstånd har ingen gräns.
147:006 HERREN uppehåller de ödmjuka,
men de ogudaktiga slår han till jorden.
147:007 Höjen sång till HERREN med tacksägelse,
lovsjungen vår Gud till harpa,
147:008 honom som betäcker himmelen med moln,
honom som bereder regn åt jorden,
honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
147:009 honom som giver föda åt djuren,
åt korpens ungar som ropa.
147:010 Han har icke sin lust i hästens styrka,
hans behag står ej till mannens snabbhet.
147:011 HERRENS behag står till dem som frukta honom,
till dem som hoppas på hans nåd.
147:012 Jerusalem, prisa HERREN;
Sion, lova din Gud.
147:013 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta;
han har välsignat dina barn i dig.
147:014 Han skaffar dina gränser frid,
han mättar dig med bästa vete.
147:015 Han låter sitt tal gå ut till jorden,
hans ord löper åstad med hast.
147:016 Han låter snö falla såsom ull,
rimfrost strör han ut såsom aska.
147:017 Han kastar sitt hagel såsom smulor;
vem kan bestå för hans frost?
147:018 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna;
sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
147:019 Han har förkunnat för Jakob sitt ord,
för Israel sina stadgar och rätter.
147:020 Så har han icke gjort för något hednafolk;
och hans rätter, dem känna de icke.
Halleluja!
148:001 Halleluja!
Loven HERREN från himmelen,
loven honom i höjden.
148:002 Loven honom, alla hans änglar,
loven honom, all hans här.
148:003 Loven honom, sol och måne,
loven honom, alla lysande stjärnor.
148:004 Loven honom, I himlars himlar
och I vatten ovan himmelen.
148:005 Ja, de må lova HERRENS namn,
ty han bjöd, och de blevo skapade.
148:006 Och han gav dem deras plats
för alltid och för evigt;
han gav dem en lag,
och ingen överträder den.
148:007 Loven HERREN från jorden,
I havsdjur och alla djup,
148:008 eld och hagel,
snö och töcken,
du stormande vind,
som uträttar hans befallning,
148:009 I berg och alla höjder,
I fruktträd och alla cedrar,
148:010 I vilda djur och all boskap,
I kräldjur och bevingade fåglar,
148:011 I jordens konungar och alla folk,
I furstar och alla domare på jorden,
148:012 I ynglingar, så ock I jungfrur,
I gamle med de unga.
148:013 Ja, de må lova HERRENS namn,
ty hans namn allena är högt,
hans majestät når över jorden och himmelen.
148:014 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk--
ett ämne till lovsång
för alla hans fromma,
för Israels barn,
det folk som står honom nära.
Halleluja!
149:001 Halleluja!
Sjungen till HERRENS ära en ny sång,
hans lov i de frommas församling.
149:002 Israel glädje sig över sin skapare,
Sions barn fröjde sig över sin konung.
149:003 Må de lova hans namn under dans,
till puka och harpa må de lovsjunga honom.
149:004 Ty HERREN har behag till sitt folk,
han smyckar de ödmjuka med frälsning.
149:005 De fromma fröjde sig och give honom ära,
de juble på sina läger.
149:006 Guds lov skall vara i deras mun
och ett tveeggat svärd i deras hand,
149:007 för att utkräva hämnd på hedningarna
och hemsöka folken med tuktan,
149:008 för att binda deras konungar med kedjor
och deras ädlingar med järnbojor,
149:009 för att utföra på dem den dom som är skriven.
En härlighet bliver det för alla hans fromma.
Halleluja!
150:001 Halleluja!
Loven Gud i hans helgedom,
loven honom i hans makts fäste.
150:002 Loven honom för hans väldiga gärningar,
loven honom efter hans stora härlighet
150:003 Loven honom med basunklang,
loven honom med psaltare och harpa.
150:004 Loven honom med puka och dans,
loven honom med strängaspel och pipa.
150:005 Loven honom med ljudande cymbaler,
loven honom med klingande cymbaler.
150:006 Allt vad anda har love HERREN.
Halleluja!