001:001 Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
stor.
001:002 Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
001:003 begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
Mose hade gjort i öknen.
001:004 Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
slagit upp ett tält i Jerusalem.
001:005 Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
001:006 Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
brännoffer.
001:007 Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
001:008 Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David
och har låtit mig bliva konung efter honom.
001:009 Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
som är så talrikt som stoftet på jorden.
001:010 Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
ditt stora folk?»
001:011 Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och
icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över
vilket jag har gjort dig till konung,
001:012 därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
därav.»
001:013 Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
Israel.
001:014 Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
001:015 Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i
Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
mullbärsfikonträ i Låglandet.
001:016 Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
001:017 Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
002:001 Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
ett hus åt sig själv till konungaboning.
002:002 Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
hundra till att hava uppsikt över de andra.
002:003 Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
»Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
i.
002:004 Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
för evärdlig tid stadgat för Israel.
002:005 Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
större än alla andra gudar.
002:006 Vem förmår väl att bygga honom ett hus? Himlarna och himlarnas
himmel rymma honom ju icke. Vem är då jag, att jag skulle kunna
bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
ansikte?
002:007 Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
002:008 Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
behjälpliga.
002:009 Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
skall vara stort och härligt.
002:010 Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»
002:011 Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
dig till konung över dem.»
002:012 Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud,
himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
002:013 Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
Huram-Abi.
002:014 Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
konstförfarna män.
002:015 Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
oljan och vinet som han har talat om.
002:016 Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
låta föra det upp till Jerusalem.»
002:017 Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
hans fader David förut hade anställt en räkning av dem. Och de
befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
002:018 Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.
003:001 Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
003:002 Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
fjärde regeringsår.
003:003 När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
gamla alnmåttet.
003:004 Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
överdrog det innantill med rent guld.
003:005 Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
003:006 Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var
från Parvaim.
003:007 Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.
003:008 Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex
hundra talenter i vikt.
003:009 Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna
beklädde han ock med guld.
003:010 Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.
003:011 Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den
enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
vinge.
003:012 Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
intill den första kerubens vinge.
003:013 Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
inåt.
003:014 Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
och vitt garn och prydde den med keruber.
003:015 Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
fem alnar.
003:016 Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
på kedjorna.
003:017 Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.
004:001 Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
alnar brett och tio alnar högt.
004:002 Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
004:003 Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
omgåvo det runt omkring--tio alnar brett som det var--så att
de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
gjutna i ett stycke med det övriga.
004:004 Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
004:005 Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde och
höll tre tusen bat.
004:006 Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och
fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man
nämligen skölja vad som hörde till brännoffret. Men havet var
för prästerna till att två sig i.
004:007 Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet,
sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra.
004:008 Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde ock ett hundra
skålar av guld.
004:009 Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården,
så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med
koppar.
004:010 Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
004:011 Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för Guds hus:
004:012 nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
004:013 och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
skulle bliva betäckta.
004:014 Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
bäckenställen,
004:015 så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
004:016 Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
hus. Allt var av blank koppar.
004:017 På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Sereda.
004:018 Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
att kopparens vikt icke kunde utrönas.
004:019 Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
004:020 så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
004:021 med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld--allt av
yppersta guld;
004:022 vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
guld. Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.
005:001 Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
skattkamrarna i Guds hus.
005:002 Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
Sion.
005:003 Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
högtiden, den som firades i sjunde månaden.
005:004 När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
leviterna upp arken.
005:005 Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
hämtade det ditupp.
005:006 Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
005:007 Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
005:008 Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
av keruberna.
005:009 Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
synliga längre ute. Och den har blivit kvar där ända till denna
dag.
005:010 I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
de hade dragit ut ur Egypten.
005:011 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
tillhörde;
005:012 och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med
sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
tjugu präster som blåste i trumpeter;
005:013 och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
därför att han är god, och därför att hans nåd varar
evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
molnsky,
005:014 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.
006:001 Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
006:002 Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
där du må förbliva till evig tid.»
006:003 Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
006:004 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
han sade:
006:005 'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
006:006 men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
Israel.'
006:007 Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
006:008 men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
006:009 dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
006:010 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
006:011 Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
HERREN slöt med Israels barn.»
006:012 Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
församling och uträckte sina händer.
006:013 Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
förgården, på den stod han nu. Och han föll ned på sina knän
inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
himmelen
006:014 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
006:015 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
som nu har skett.
006:016 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
006:017 Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
tjänare David bliva sant.
006:018 Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
mindre då detta hus som jag har byggt!
006:019 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
uppsänder till dig
006:020 och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
hus--den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
namn--så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
mot denna plats.
006:021 Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra dem från himmelen,
där du bor; och när du hör, så må du förlåta.
006:022 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
006:023 må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
006:024 Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
006:025 må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
åt dem och deras fäder.
006:026 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
006:027 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
006:028 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
006:029 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
de så uträcka sina händer mot detta hus,
006:030 må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
hans hjärta--ty du allena känner människornas hjärtan--
006:031 på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.
006:032 Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder,
vänd mot detta hus,
006:033 må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
006:034 Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
åt ditt namn,
006:035 må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
006:036 Om de synda mot dig--eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar--och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
något annat land, fjärran eller nära,
006:037 men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
006:038 om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
hus som jag har byggt åt ditt namn,
006:039 må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan
och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
dig.
006:040 Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på
vad som bedes på denna plats.
006:041 Ja:
Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
och dina fromma glädje sig över ditt goda.
006:042 HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.
007:001 När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
uppfyllde huset.
007:002 Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
härlighet uppfyllde HERRENS hus.
007:003 Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
varar evinnerligen.
007:004 Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
007:005 Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes Guds hus
av konungen och allt folket.
007:006 Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
lovsången. Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
007:007 Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.
007:008 Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
Egyptens bäck.
007:009 Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling. Ty altarets
invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
007:010 Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
folk Israel.
007:011 Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
eget hus hade lyckats honom väl.
007:012 Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
offerplats.
007:013 Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
bland mitt folk,
007:014 men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
synd och skaffa bot åt deras land.
007:015 Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
bedes på denna plats.
007:016 Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta
skola vara där alltid.
007:017 Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
och rätter,
007:018 då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
avkomling av dig icke råder över Israel.'
007:019 Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem,
007:020 då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
007:021 Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
en som går därförbi bliva häpen. Och när någon frågar: 'Varför
har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
007:022 då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
låtit allt detta onda komma över dem.'»
008:001 När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
HERRENS hus och på sitt eget hus,
008:002 byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
Israels barn bosätta sig i dem.
008:003 Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
008:004 Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
i Hamat äro byggda av honom.
008:005 Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
008:006 så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
land som lydde under hans välde.
008:007 Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israel--
008:008 deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
008:009 Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
008:010 Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
befälet över folket.
008:011 Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till
det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke
att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det
är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»
008:012 Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
som han hade byggt framför förhuset;
008:013 han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
008:014 Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
betjäna prästerna--var dag de för den dagen bestämda
åliggandena--så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
gudsmannen David bjudit.
008:015 Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
angelägenhet eller i fråga om förråden.
008:016 Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
fullbordat. Och så var då HERRENS hus färdigt.
008:017 Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
havsstranden, i Edoms land.
008:018 Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
av sitt folk sjökunnigt manskap. De foro med Salomos folk till
Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
de förde till konung Salomo.
009:001 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom
med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
009:002 Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
009:003 När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
han hade byggt,
009:004 och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han
gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
009:005 Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
009:006 Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är
vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
009:007 Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
009:008 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»
009:009 Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
009:010 När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
hemförde också de algumträ och ädla stenar.
009:011 Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
009:012 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land
igen med sina tjänare.
009:013 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
009:014 förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
förde guld och silver till Salomo.
009:015 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
guld;
009:016 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
upp dem i Libanonskogshuset.
009:017 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med rent guld.
009:018 Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
009:019 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
009:020 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för
något i Salomos tid.
009:021 Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig
guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
009:022 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
009:023 Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
009:024 Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
009:025 Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
Jerusalem, hos konungen själv.
009:026 Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
009:027 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
009:028 Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
länder.
009:029 Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
Jerobeam, Nebats son.
009:030 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
009:031 Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung
efter honom.
010:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
010:002 När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten--
dit hade han nämligen flytt för konung Salomo--vände han
tillbaka från Egypten.
010:003 Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam
tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
010:004 »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
010:005 Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
till mig.» Och folket gick.
010:006 Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
010:007 De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk
och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
för alltid bliva dina tjänare.»
010:008 Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
010:009 Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
010:010 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
--så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
010:011 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»
010:012 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
010:013 Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
icke på de gamles råd.
010:014 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag
skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
med skorpiongissel.»
010:015 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
010:016 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David?
Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.
Se nu själv om ditt hus, du David.»
Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
010:017 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
010:018 Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
010:019 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
011:001 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
011:002 Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
011:003 »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
israeliter i Juda och Benjamin:
011:004 Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord
och vände om och drogo icke mot Jerobeam.
011:005 Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
och gjorde dem till fasta platser.
011:006 Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
011:007 Bet-Sur, Soko, Adullam
011:008 Gat, Maresa, Sif,
011:009 Adoraim, Lakis, Aseka,
011:010 Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
dem till fasta städer.
011:011 Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
011:012 var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin
förblevo under hans välde.
011:013 Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
från alla sina områden;
011:014 ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
präster,
011:015 och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
011:016 Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
011:017 I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
på Davids och Salomos väg.
011:018 Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
dotter.
011:019 Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
011:020 Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon
födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
011:021 Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
andra hustrur och bihustrur--ty han hade tagit aderton hustrur
och sextio bihustrur--och han födde tjuguåtta söner och sextio
döttrar.
011:022 Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
011:023 Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.
012:001 När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
012:002 Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
HERREN;
012:003 han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
012:004 Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
Jerusalem.
012:005 Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
i Sisaks hand.»
012:006 Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
»HERREN är rättfärdig.»
012:007 När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
hand.
012:008 Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
tjäna främmande konungadömen.»
012:009 Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han
tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
hade låtit göra.
012:010 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
012:011 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
drabantsalen.
012:012 Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också
fanns ännu något gott i Juda.
012:013 Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
012:014 Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
att söka HERREN.
012:015 Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam
och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
012:016 Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.
013:001 I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
Juda.
013:002 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja,
Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
varandra.
013:003 Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
013:004 Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
013:005 Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
själv och hans söner, genom ett saltförbund?
013:006 Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
uppreste sig och avföll från sin herre.
013:007 Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
013:008 Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
gudar.
013:009 Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
som icke äro gudar.
013:010 Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
013:011 och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
hålla, men I haven övergivit honom.
013:012 Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels
barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
icke gå eder väl.»
013:013 Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
sitt bakhåll bakom dem.
013:014 När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och
prästerna blåste i trumpeterna.
013:015 Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
av Abia och Juda.
013:016 Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
013:017 Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
013:018 Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
013:019 Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
Efron med underlydande orter.
013:020 Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.
013:021 Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
013:022 Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».
014:001 Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under
hans tid hade landet ro i tio år.
014:002 Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
014:003 Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
014:004 Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
hålla lagen och budorden.
014:005 Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
solstoderna; och riket hade ro under honom.
014:006 Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
honom lugn.
014:007 Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.
014:008 Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra
stridsmän.
014:009 Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
014:010 Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
Sefatas dal vid Maresa.
014:011 Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du
är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»
014:012 Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
etiopierna flydde.
014:013 Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog
byte i stor myckenhet.
014:014 Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
014:015 Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
Jerusalem.
015:001 Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
015:002 Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären
med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
015:003 En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
undervisade dem, och utan någon lag.
015:004 Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
015:005 Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
länderna,
015:006 och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
förvirrade dem med allt slags nöd.
015:007 Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
skall få sin lön.»
015:008 När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
stod framför HERRENS förhus.
015:009 Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
hans Gud, var med honom.
015:010 Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
femtonde regeringsår,
015:011 och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
med sig.
015:012 Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
015:013 och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
015:014 Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
under det att trumpeter och basuner ljödo.
015:015 Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.
015:016 Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
upp den i Kidrons dal.
015:017 Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
hjärta gudhängivet, så länge han levde.
015:018 Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
015:019 Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.
016:001 I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
016:002 Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
bodde i Damaskus, och lät säga:
016:003 »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld;
så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
må lämna mig i fred.»
016:004 Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
016:005 När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
sina arbeten där upphöra.
016:006 Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.
016:007 Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
konungens här sluppit undan din hand.
016:008 Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på
HERREN, gav han dem i din hand.
016:009 TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du
hädanefter hava ständiga strider.»
016:010 Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma
tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.
016:011 Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
konungar.
016:012 Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
016:013 Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
fyrtioförsta regeringsår.
016:014 Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
förbränning.
017:001 Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt
välde mot Israel.
017:002 Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
Asa hade intagit.
017:003 Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
första vägar och sökte icke Baalerna,
017:004 utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
icke såsom Israel.
017:005 Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
017:006 Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.
017:007 Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
undervisa i Juda städer,
017:008 och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
017:009 Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
017:010 Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
Josafat.
017:011 Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.
017:012 Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
017:013 Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
stridsmän, hade han i Jerusalem.
017:014 Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till
Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
017:015 därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
tusen;
017:016 därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
017:017 Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
017:018 därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
till strid.
017:019 Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.
018:001 När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
han sig med Ahab.
018:002 Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och
Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
upp mot Ramot i Gilead.
018:003 Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag
såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig
i striden.»
018:004 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
018:005 Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag
ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
018:006 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
018:007 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke
så.»
018:008 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
018:009 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
dem.
018:010 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
018:011 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
018:012 Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
också du lycka.»
018:013 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som min Gud säger.»
018:014 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så
skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
018:015 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
018:016 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
018:017 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
018:018 Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
på hans vänstra.
018:019 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den
ene så och den andre så.
018:020 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
018:021 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
018:022 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
018:023 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
018:024 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
018:025 Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
018:026 Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
tillbaka.»
018:027 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
018:028 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
018:029 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
striden.
018:030 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
018:031 När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
018:032 Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
018:033 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
018:034 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.
019:001 Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
Jerusalem.
019:002 Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då
älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS
förtörnelse över dig.
019:003 Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
019:004 Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
019:005 Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
särskilda för var stad.
019:006 Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
så ofta I dömen.
019:007 Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på
vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
019:008 Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände
tillbaka till Jerusalem,
019:009 bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
redligt och med hängivet hjärta.
019:010 Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så
skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
019:011 Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
skall vara med den som är god.»
020:001 Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
ammoniterna för att strida mot Josafat.
020:002 Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
020:003 Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
020:004 Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
020:005 Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
HERRENS hus, framför den nya förgården,
020:006 och sade:
»HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och
makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
020:007 Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
tid?
020:008 De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
i det de sade:
020:009 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
020:010 Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
bergsbygd--genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
bort ifrån dem och icke förgjorde dem--
020:011 se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
givit oss till besittning.
020:012 Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet
mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
020:013 Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
hustrur och söner.
020:014 Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
levit, av Asafs söner,
020:015 och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder:
Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
striden är icke eder, utan Guds.
020:016 Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden,
och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
öken.
020:017 Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen
allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen
icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
vara med eder.»
020:018 Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
HERREN.
020:019 Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
stark röst.
020:020 Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och
när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud,
så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I
bliva lyckosamma.»
020:021 Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
020:022 Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
slagna.
020:023 Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
varandra.
020:024 När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
020:025 Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre
dagar; så stort var bytet.
020:026 Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
lovade de HERREN, och därav fick det stället
namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.
020:027 Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
020:028 Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
och tågade till HERRENS hus.
020:029 Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
020:030 Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
alla sidor.