när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
020:032 Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
020:033 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.
020:034 Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
020:035 Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
020:036 han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
020:037 Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen
ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.
021:001 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter
honom.
021:002 Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
Josafat, Israels konung.
021:003 Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
021:004 När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
Israels furstar,
021:005 Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
021:006 Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
021:007 Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
021:008 I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
021:009 Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
deras vagnar.
021:010 Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans
välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
021:011 Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.
021:012 Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
vägar,
021:013 utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
än du.
021:014 Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
021:015 och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
falla ut i följd av sjukdomen.»
021:016 Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
som bodde närmast etiopierna;
021:017 och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
Joahas, sin yngste son.
021:018 Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
sjukdom i inälvorna.
021:019 Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
hans folk anställde ingen förbränning till hans ära, såsom de
hade gjort efter hans fäder.
021:020 Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva
saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
konungagravarna.
022:001 Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
022:002 Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris
dotter.
022:003 Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
rådgiverska i ogudaktighet.
022:004 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
sitt eget fördärv.
022:005 Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.
022:006 Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
022:007 Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
utrota Ahabs hus.
022:008 Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
022:009 Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av
Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
konungadömet.
022:010 När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
hus.
022:011 Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru--
som ju ock var Ahasjas syster--honom dold för Atalja, så att
denna icke fick döda honom.
022:012 Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
medan Atalja regerade i landet.
023:001 Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
Sikris son.
023:002 Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och
när de kommo till Jerusalem,
023:003 Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och
Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
HERREN har talat angående Davids söner.
023:004 Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
023:005 och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
HERRENS hus.
023:006 Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt
det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
iakttaga.
023:007 Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig
han går in eller ut.»
023:008 Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
fri ifrån tjänstgöring.
023:009 Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
funnos i Guds hus.
023:010 Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
023:011 Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
gåvo honom vittnesbördet och gjorde honom till konung; och
Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»
023:012 När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
023:013 Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då
rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
023:014 Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen
förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
023:015 Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.
023:016 Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
023:017 Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
dräpte de framför altarna.
023:018 Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
jubel och sång, efter Davids anordning.
023:019 Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
023:020 Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
porten; och de satte konungen på konungatronen.
023:021 Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd.
024:001 Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
024:002 Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
Jojada levde.
024:003 Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
döttrar.
024:004 Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
024:005 Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
»Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
icke.
024:006 Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
tabernakel?
024:007 Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
till Baalerna.»
024:008 På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
den utanför porten till HERREN hus.
024:009 Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
HERREN.
024:010 Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
insamlat.
024:011 Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
024:012 Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
024:013 Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
förra skick och satte det i gott stånd.
024:014 Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
så länge Jojada levde.
024:015 Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
024:016 Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.
024:017 Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
konungen; då lyssnade konungen till dem.
024:018 Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
024:019 Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.
024:020 Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
»Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
övergivit eder.»
024:021 Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
024:022 Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»
024:023 Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
till konungen i Damaskus.
024:024 Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.
024:025 Och när dessa drogo bort ifrån honom--ty de lämnade honom kvar
illa sjuk--sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
024:026 Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
024:027 Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
»Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
efter honom.
025:001 Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
från Jerusalem.
025:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
hängivet hjärta.
025:003 Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
025:004 Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
dö genom sin egen synd.»
025:005 Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
025:006 Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
tappra stridsmän ur Israel.
025:007 Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
icke med hela hopen av Efraims barn;
025:008 utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
025:009 Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
025:010 Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.
025:011 Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
025:012 Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
klippspetsen, så att de alla krossades.
025:013 Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.
025:014 När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
dem.
025:015 Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
hand?»
025:016 När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man
skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
sätt och icke vill höra på mitt råd.»
025:017 Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
025:018 Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
025:019 Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma.
Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
fall?»
025:020 Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
Edoms gudar.
025:021 Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
till Juda.
025:022 Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
025:023 Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när
denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
hundra alnar.
025:024 Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
025:025 Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
025:026 Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
Israels konungar.
025:027 Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och
dessa dödade honom där.
025:028 Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
hans fäder i Juda huvudstad.
026:001 Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
026:002 Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
026:003 Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja,
från Jerusalem.
026:004 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
026:005 Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
väl.
026:006 Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
och annorstädes i filistéernas land.
026:007 Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
026:008 Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.
026:009 Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
026:010 Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks-
och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
026:011 Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
hövitsmän.
026:012 Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
familjerna var två tusen sex hundra.
026:013 Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
hjälp mot fienden.
026:014 Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
pansar och bågar, så ock med slungstenar.
026:015 Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom
gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
026:016 Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
antända rökelse på rökelsealtaret.
026:017 Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
HERRENS präster, oförskräckta män.
026:018 Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
026:019 Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot
prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
026:020 Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
så hemsökte honom.
026:021 Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
folket i landet.
026:022 Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
026:023 Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev
konung efter honom.
027:001 Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
027:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
027:003 Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
utförde han stora byggnadsarbeten.
027:004 Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
byggde han borgar och torn.
027:005 Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
år och året därpå.
027:006 Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
HERREN, sin Gud.
027:007 Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
konungar.
027:008 Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem.
027:009 Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.
028:001 Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
ögon, såsom hans fader David,
028:002 utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
gjutna beläten åt Baalerna.
028:003 Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
HERREN hade fördrivit för Israels barn.
028:004 Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
028:005 Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels
konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
028:006 Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför
att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
028:007 Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
konungens närmaste man.
028:008 Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.
028:009 Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
till himmelen.
028:010 Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
själva inför HERREN, eder Gud.
028:011 Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»
028:012 Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
från kriget
028:013 och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår
skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
028:014 Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
överste och hela församlingen.
028:015 Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla
som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
028:016 Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
med begäran att de skulle hjälpa honom.
028:017 Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
tagit fångar.
028:018 Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
028:019 Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
och varit otrogen mot HERREN.
028:020 Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
angrep honom, i stället för att understödja honom.
028:021 Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
honom dock icke.
028:022 Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
otrohet mot HERREN.
028:023 Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo
honom och hela Israel på fall.
028:024 Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
028:025 Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
sina fäders Gud.
028:026 Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
028:027 Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
029:001 Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia,
Sakarjas dotter.
029:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
029:003 I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
029:004 Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
den öppna platsen mot öster.
029:005 Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder
själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
orenheten ut ur helgedomen.
029:006 Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
HERRENS boning och vände honom ryggen.
029:007 De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
Israels Gud.
029:008 Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
029:009 Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
029:010 Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
029:011 Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
honom.»
029:012 Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
Eden, Joas son;
029:013 av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
Mattanja;
029:014 av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
Ussiel.
029:015 Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
rena HERRENS hus.
029:016 Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
ut den i Kidrons dal.
029:017 De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
029:018 Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
029:019 Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
stå nu framför HERRENS altare.»
029:020 Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
staden och gick upp i HERRENS hus.
029:021 Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
på HERRENS altare.
029:022 Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
blodet på altaret.
029:023 Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
församlingen, och de lade sina händer på dem.
029:024 Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
Israel.
029:025 Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
var givet av HERREN genom hans profeter.
029:026 Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
prästerna med trumpeterna.
029:027 Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
Israels konungs, instrumenter.
029:028 Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
trumpeterna skallade--allt detta ända till dess brännoffret
var fullbordat.
029:029 Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
029:030 Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
med glädje och böjde sig ned och tillbådo.
029:031 Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören
fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde
församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
029:032 Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
dessa till brännoffer åt HERREN.
029:033 Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
av småboskapen.
029:034 Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade
leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
029:035 Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
till brännoffren.
Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
029:036 Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.
030:001 Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
påskhögtid.
030:002 Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
030:003 ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
hunnit församla sig till Jerusalem.
030:004 Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
så.
030:005 Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
samfällt, såsom föreskrivet var.
030:006 Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
konungarnas hand.
030:007 Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
såsom I själva haven sett.
030:008 Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
030:009 Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
eder, om I vänden om till honom.»
030:010 Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
dem.
030:011 Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
och kommo till Jerusalem.
030:012 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.
030:013 Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
församling.
030:014 Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
kastade dem i Kidrons dal.
030:015 Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
030:016 Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
leviterna.
030:017 Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
och så helga dem åt HERREN.
030:018 Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade
bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
030:019 som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
030:020 Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.
030:021 Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
instrumenter, HERREN till ära.
030:022 Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de
sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
sina faders Gud.
030:023 Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
dagarna.
030:024 Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort
antal präster helgade sig.
030:025 Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
som bodde i Juda.
030:026 Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
skett i Jerusalem.
030:027 Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
heliga boning.
031:001 När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
031:002 Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
till HERRENS läger.
031:003 Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
031:004 Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
HERRENS lag.
031:005 Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
031:006 Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
dem i särskilda högar.
031:007 I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
månaden hade de slutat därmed.
031:008 När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
HERREN och hans folk Israel.
031:009 Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
031:010 Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
»Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
stora rikedom.»
031:011 Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
HERRENS hus, och man inredde sådana.
031:012 Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver
var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
Simei.
031:013 Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
Asarja, fursten i Guds hus.
031:014 Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
031:015 Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
minste såväl som åt den störste.
031:016 Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
sina avdelningar.
031:017 Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
åligganden, alltefter sina avdelningar.
031:018 Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på
heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
031:019 Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.
031:020 Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
Gud, vad gott och rätt och sant var.
031:021 Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
lyckades honom väl.
032:001 Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
032:002 Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
Jerusalem,
032:003 rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
hjälpte honom härmed.
032:004 Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
myckenhet.»
032:005 Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
032:006 Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
uppmuntrande till dem och sade:
032:007 »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
032:008 Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig
vid Hiskias, Juda konungs, ord.
032:009 Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien--som nu med hela
sin härsmakt låg framför Lakis--sina tjänare till Jerusalem,
till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
Jerusalem, och lät säga:
032:010 »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
032:011 Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
assyriske konungens hand.'
032:012 Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
032:013 Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
032:014 Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
hand!»
032:015 Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
min hand!»
032:016 Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
tjänare Hiskia.
032:017 Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
ur min hand.»
032:018 Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
att man sedan skulle kunna intaga staden.
032:019 Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.
032:020 Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
son, och ropade till himmelen.
032:021 Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
032:022 Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
beskyddade dem på alla sidor.
032:023 Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
av alla folk.
032:024 Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och
han svarade honom och gav honom ett undertecken.
032:025 Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
över honom och över Juda och Jerusalem.
032:026 Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
icke, så länge Hiskia levde.
032:027 Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
dyrbara håvor av andra slag,
032:028 så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
skaffat för sina fållor.
032:029 Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
ägodelar.
032:030 Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var
lyckosam i allt vad han företog sig.
032:031 Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
032:032 Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i
boken om Judas och Israels konungar.
032:033 Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.
033:001 Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem.
033:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
033:003 Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
033:004 Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
033:005 Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
033:006 Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
033:007 Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
033:008 Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
och rätter som de hava fått genom Mose.»
033:009 Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
barn.
033:010 Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
därpå.
033:011 Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
033:012 Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
033:013 Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
033:014 Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla
befästa städer i Juda.
033:015 Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
utanför staden.
033:016 Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
Gud.
033:017 Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
sin Gud.
033:018 Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
033:019 Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
härom är skrivet i Hosais krönika.
033:020 Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.
033:021 Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem.
033:022 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
göra offrade Amon, och han tjänade dem.
033:023 Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
033:024 Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
hemma i hans hus.
033:025 Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
034:001 Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem.
034:002 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
vänster.
034:003 I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
034:004 Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
dem.
034:005 Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade
han Juda och Jerusalem.
034:006 Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
genomsökte han överallt husen.
034:007 Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.
034:008 Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
034:009 Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
034:010 de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa
män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
med att laga huset och sätta det i stånd,
034:011 de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
034:012 Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
musikinstrumenter.
034:013 De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos
ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.
034:014 När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
given genom Mose
034:015 Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt
Safan.
034:016 Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
fått i uppdrag att göra, det göra de.
034:017 Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
034:018 Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur
för konungen
034:019 När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
034:020 Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
och sade:
034:021 »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»
034:022 Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
034:023 Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
034:024 Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung--
034:025 detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
034:026 Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
angående de ord som du har hört:
034:027 Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
034:028 Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta
svar.
034:029 Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
och Jerusalem.
034:030 Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för
dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
HERRENS hus.
034:031 Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
som voro skrivna i denna bok.
034:032 Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
Guds, förbund.
034:033 Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån
HERREN, sina fäders Gud.
035:001 Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
035:002 Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
tjänstgöringen i HERRENS hus.
035:003 Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke
mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
hans folk Israel.
035:004 Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
Salomos föreskrifter,
035:005 och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
levitisk familj kommer på vart skifte.
035:006 Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»
035:007 Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
egendom.
035:008 Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel,
furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
035:009 Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.
035:010 Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
035:011 Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
035:012 Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På
samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
035:013 Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
035:014 Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
035:015 Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
redde till åt dem.
035:016 Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
såsom konung Josia hade bjudit.
035:017 De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
035:018 En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
035:019 I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.
035:020 Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
035:021 Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu
kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
till vara, så att han icke fördärvar dig.»
035:022 Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på
Megiddos slätt.
035:023 Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
035:024 Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela
Juda och Jerusalem sörjde Josia.
035:025 Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och
sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».
035:026 Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
035:027 och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
Juda konungar
036:001 Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
konung i Jerusalem efter hans fader.
036:002 Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem.
036:003 Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
036:004 Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
honom till Egypten.
036:005 Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS,
sin Guds, ögon.
036:006 Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
Babel.
036:007 Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
036:008 Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. Och
hans son Jojakin blev konung efter honom.
036:009 Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
036:010 Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
Jerusalem.
036:011 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem.
036:012 Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
036:013 Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
036:014 Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
036:015 Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
folk och sin boning.
036:016 Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
växte så, att ingen bot mer fanns.
036:017 Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
blev givet i hans hand.
036:018 Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
allt förde han till Babel.
036:019 Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
dyrbara föremål som funnos där.
036:020 Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
till dess att perserna kommo till väldet--
036:021 för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas--
alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat--till dess att
sjuttio år hade gått till ända.
036:022 Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
HERREN--för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
fullbordas--den persiske konungen Kores' ande, så att denne
lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
följande:
036:023 »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder,
som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
drage ditupp.»