Då begrät allt folket honom ännu mer.»

003:035 Och allt folket kom för att förmå David att äta något under

dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe

mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,

förrän solen har gått ned.»

003:036 När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt

annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.

003:037 Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del

hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.

003:038 Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en

furste och en stor man i dag har fallit i Israel.

003:039 Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa

män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den

som ont gör, efter hans ondska.»

004:001 Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt

hans mod, och hela Israel var förskräckt.

004:002 Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,

av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till

Rimmon från Beerot, av Benjamins barn. Ty också Beerot räknas

till Benjamin;

004:003 men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom

främlingar, vilket de göra ännu i dag.

004:004 (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu

var ofärdig i fötterna. Han var nämligen fem år gammal, när

budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans

sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll

han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)

004:005 Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och

kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan

han låg i sin middagssömn.

004:006 När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i

det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;

därefter flydde Rekab och hans broder Baana undan.

004:007 De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i

sovkammaren, och sårade honom till döds och höggo huvudet av

honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken

hela natten.

004:008 Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade

till konungen: »Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes,

huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min

herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande.»

004:009 Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons

söner, och sade till dem: »Så sant HERREN lever, han som har

förlossat mig från all nöd:

004:010 den som förkunnade för mig och sade: 'Nu är Saul död', och som

menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och

dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit

budbärarlön;

004:011 huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava

dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva

hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!»

004:012 På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av

deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.

Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i

Hebron.

005:001 Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade

så: »Vi äro ju ditt kött och ben.

005:002 Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det

du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har

HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du

skall vara en furste över Israel.»

005:003 När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,

slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför

HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.

005:004 David var trettio år gammal, när han blev konung, och han

regerade i fyrtio år.

005:005 I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i

Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och

Juda.

005:006 Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuséerna,

som bodde där i landet. De sade då till David: »Hitin kommer du

icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David

icke skall komma hitin.»

005:007 Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.

005:008 Och David sade på den dagen: »Vemhelst som slår ihjäl en jebusé

och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa

halta och blinda, som David hatar.» Därför plägar man säga:

»Ingen blind och halt må komma in i huset.»

005:009 Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids

stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och

vidare inåt.

005:010 Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,

härskarornas Gud, var med honom.

005:011 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med

cederträ, därjämte ock timmermän och stenhuggare; och de byggde

ett hus åt David.

005:012 Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över

Israel, och att han hade upphöjt hans konungadöme, för sitt folk

Israels skull.

005:013 Och David tog sig ännu flera bihustrur och hustrur från

Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David

föddes ännu flera söner och döttrar.

005:014 Dessa äro namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem:

Sammua, Sobab, Natan, Salomo,

005:015 Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,

005:016 Elisama, Eljada och Elifelet.

005:017 Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till

konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga

David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.

005:018 Och sedan filistéerna hade kommit fram, spridde de sig i

Refaimsdalen.

005:019 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga upp mot filistéerna?

Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade David: »Drag

upp; ty jag skall giva filistéerna i din hand.

005:020 Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade

han: »HERREN har brutit ned mina fiender inför mig, likasom

en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet

Baal-Perasim.

005:021 De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans

män togo dessa med sig.

005:022 Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i

Refaimsdalen.

005:023 När David då frågade HERREN, svarade han: »Du skall icke draga

ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem

från det håll där bakaträden stå.

005:024 Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,

skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig

till att slå filistéernas här.»

005:025 David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog

filistéerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.

006:001 Åter församlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio

tusen man.

006:002 Och David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk ifrån

Baale-Juda, för att därifrån föra upp Guds ark, som hade fått

sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.

006:003 Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån

Abinadabs hus på höjden; och Ussa och Ajo, Abinadabs söner,

körde den nya vagnen.

006:004 Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och

följde själva med, och Ajo gick därvid framför arken.

006:005 Och David och hela Israels hus fröjdade sig inför HERREN, med

allahanda instrumenter av cypressträ, med harpor, psaltare,

pukor, skallror och cymbaler.

006:006 Men när de kommo till Nakonslogen, räckte Ussa ut sin hand mot

Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.

006:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för

hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds

ark.

006:008 Men det gick David hårt till sinne att HERREN så hade brutit ned

Ussa; och han kallade det ställe Peres-Ussa, såsom det heter

ännu i dag.

006:009 Och David betogs av sådan fruktan för HERREN på den dagen, att

han sade: »Huru skulle jag töras låta HERRENS ark komma till

mig?»

006:010 Därför ville David icke låta flytta in HERRENS ark till sig i

David stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.

006:011 Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre

månader; men HERREN välsignade Obed-Edom och hela hans hus.

006:012 När det nu blev berättat för konung David att HERREN hade

välsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, för Guds arks

skull, då gick David åstad och hämtade Guds ark ur Obed-Edoms

hus upp till Davids stad under jubel.

006:013 Och när de som buro HERRENS ark hade gått sex steg framåt,

offrade han en tjur och en gödkalv.

006:014 Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var

David iklädd en linne-efod.

006:015 Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel

och basuners ljud.

006:016 När då HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls

dotter, ut genom fönstret, och när hon såg konung David hoppa

och dansa inför HERREN fick hon förakt för honom i sitt hjärta.

006:017 Sedan de hade fört HERRENS ark ditin, ställde de den på dess

plats i tältet som David hade slagit upp åt den; och därefter

offrade David brännoffer inför HERREN, så ock tackoffer.

006:018 När David hade offrat brännoffret och tackoffret välsignade han

folket i HERREN Sebaots namn.

006:019 Och åt allt folket, åt var och en i hela hopen av israeliter,

både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och

en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

006:020 Men när David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick

Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: »Huru härlig har

icke Israels konung visat sig i dag, då han i dag har blottat sig

för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar

göra!»

006:021 Då sade David till Mikal: »Inför HERREN, som har utvalt mig

framför din fader och hela hans hus, och som har förordnat mig

till furste över HERRENS folk, över Israel--inför HERREN

fröjdade jag mig.

006:022 Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var

i mina ögon allt för låg därtill. Skulle jag då söka ära hos

tjänstekvinnorna, om vilka du talade?»

006:023 Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, så länge hon levde.

007:001 Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få

ro runt omkring för alla hans fiender,

007:002 sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av

cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält.

007:003 Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet;

ty HERREN är med dig.»

007:004 Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:

007:005 »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du

bygga mig ett hus att bo i?

007:006 Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag

förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag

har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.

007:007 Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla

Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels

stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel:

'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'

007:008 Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN

Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat

dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.

007:009 Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla

dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort

som de störstes namn på jorden.

007:010 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,

så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva

oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det,

såsom fordom skedde,

007:011 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade

domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för

alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN

skall uppbygga ett hus åt dig.

007:012 När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter

dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall

befästa hans konungadöme.

007:013 Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans

konungatron för evig tid.

007:014 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att

jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med

ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som

hemsöka människors barn;

007:015 men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika

ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.

007:016 Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig

till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.»

007:017 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn

talade nu Natan till David.

007:018 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte

och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus,

eftersom du har låtit mig komma härtill?

007:019 Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du

har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt

fram i tiden. Och härom har du talat på människosätt, Herre,

HERRE!

007:020 Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din

tjänare, Herre, HERRE.

007:021 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt

detta stora och förkunnat det för din tjänare.

007:022 Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen

Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.

007:023 Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel,

något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig

till ett folk, för att så göra sig ett namn--ja, för att göra

dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med

ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från

Egypten, från hedningarna och deras gudar.

007:024 Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för

evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.

007:025 Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din

tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat.

007:026 Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall

säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din

tjänare Davids hus bestå inför dig.

007:027 Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare

och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare

fått frimodighet att bedja till dig denna bön.

007:028 Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och

du du har lovat din tjänare detta goda,

007:029 så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver

evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det,

och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat

evinnerligen.»

008:001 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid

bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernas

hand.

008:002 Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han

lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han

ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd

den del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdåniga

och förde till honom skänker.

008:003 Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när

denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till

floden.

008:004 Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra

ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära

fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som

han skonade.

008:005 När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa

Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man

av dem.

008:006 Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, och

araméerna blevo David underdåniga och förde till honom

skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.

008:007 Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade

burit och förde dem till Jerusalem.

008:008 Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung David

koppar i stor myckenhet.

008:009 Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit

Hadadesers hela här,

008:010 sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom

och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med

Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois

fiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av

koppar.

008:011 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade

gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk

som han hade underlagt sig:

008:012 från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och

amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,

Rehobs son, konungen i Soba.

008:013 Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjorde

han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton

tusen man.

008:014 Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;

och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt

David, varhelst han drog fram.

008:015 David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och

rätt åt allt sitt folk.

008:016 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat

Ahiluds son, var kansler.

008:017 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,

och Seraja var sekreterare.

008:018 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och

peletéerna; dessutom voro Davids söner präster.

009:001 Och David sade: »Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken

jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?»

009:002 Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade

man till David. Då sade konungen till honom: »Är du Siba?» Han

svarade: »Ja, din tjänare.»

009:003 Konungen frågade: »Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken

jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?» Siba

svarade konungen: Ȁnnu finnes kvar en son till Jonatan, en som

är ofärdig i fötterna.»

009:004 Konungen frågade honom »Var är han?» Siba svarade konungen: »Han

är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.»

009:005 Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels

sons, hus i Lo-Debar.

009:006 När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,

föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David:

»Mefiboset!» Han svarade: »Ja, din tjänare hör.»

009:007 David sade till honom: »Frukta icke, ty jag vill bevisa

barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill

giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall

äta vid mitt bord beständigt.»

009:008 Då bugade han sig och sade: »Vad är jag, din tjänare, eftersom

du vänder dig till en sådan död hund som jag är?»

009:009 Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till

honom; »Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åt

din herres son.

009:010 Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt

honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd

att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta

vid mitt bord.» Siba hade nämligen femton söner och tjugu

tjänare.

009:011 Då sade Siba till konungen: »Din tjänare skall i alla stycken

göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare.» »Ja», svarade

han, »Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av

konungens söner.»

009:012 Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde

i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.

009:013 Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt

skulle äta vid konungens bord. Och han var halt på båda

fötterna.

010:001 En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev

konung efter honom.

010:002 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,

likasom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David sände några

av sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efter

fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,

010:003 sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: »Menar du att

David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att

han ärar din fader? Nej, för att undersöka staden, för att

bespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare till

dig.»

010:004 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget

och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät

dem så gå.

010:005 När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; ty

männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen

i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så

tillbaka.»

010:006 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för

David, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba

tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och

av Tobs män tolv tusen.

010:007 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de

tappraste krigarna.

010:008 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framför

stadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs män

och maakatéerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.

010:009 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom

sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och

ställde sedan upp sig mot araméerna.

010:010 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,

vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.

010:011 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du

komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,

så vill jag tåga till din hjälp.

010:012 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt

folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom

täckes.»

010:013 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna

och de flydde för honom.

010:014 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de

för Abisai och begåvo sig in i staden. Då drog Joab bort ifrån

Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.

010:015 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,

församlade de sig allasammans.

010:016 Och Hadadeser sände bud att de araméer som bodde på andra sidan

floden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda av

Sobak, Hadadesers härhövitsman.

010:017 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel

och gick över Jordan och kom till Helam; och araméerna ställde

upp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.

010:018 Men araméerna flydde för Israel, och David dräpte av araméerna

manskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;

deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.

010:019 Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivit

slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem

underdåniga. Efter detta fruktade araméerna för att vidare

hjälpa Ammons barn.

011:001 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,

sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela

Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,

medan David stannade kvar i Jerusalem.

011:002 Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger

och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick

se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.

011:003 David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man

sade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»

011:004 Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon

kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig

från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

011:005 Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta

David därom och säga: »Jag är havande.»

011:006 Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetiten

Uria.» Så sände då Joab Uria till David.

011:007 Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till

med Joab och med folket, och huru kriget gick.

011:008 Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och två

dina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en

gåva från konungen efter honom.

011:009 Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,

jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till

sitt eget hus.

011:010 Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått ned

till sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju från

resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»

011:011 Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu i

lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro

lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att

äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så

sant din själ lever: jag vill icke göra så.»

011:012 Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag i

morgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem den

dagen och den följande.

011:013 Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med

sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och

lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och

gick icke ned till sitt hus.

011:014 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med

Uria.

011:015 I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden är

som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att

han bliver slagen till döds.»

011:016 Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats

där han visste att de tappraste männen funnos.

011:017 Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med

Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också

hetiten Uria dödades.

011:018 Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt

under striden.

011:019 Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat för

konungen allt vad som har hänt under striden,

011:020 då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:

'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I

icke att de skulle skjuta uppifrån muren?

011:021 Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke

en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så

att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill

muren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock

död.'»

011:022 Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad

Joab hade sänt honom att säga;

011:023 budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga och

drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till

stadsporten.

011:024 Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera

av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock

död.»

011:025 Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låt

icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den

andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'

Och intala honom så mod.»

011:026 Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon

dödsklagan efter sin man.

011:027 Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne

hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom

en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.

012:001 Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,

sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene var

rik och den andre fattig.

012:002 Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.

012:003 Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han

hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och

hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och

drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom

en dotter.

012:004 Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke

taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande

som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens

lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»

012:005 Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade

till Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som

har gjort detta.

012:006 Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde

sådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»

012:007 Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,

Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag

har räddat dig ur Sauls hand.

012:008 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i

din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om

detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare

giva dig både ett och annat.

012:009 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i

hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och

hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har

du dräpt med Ammons barns svärd.

012:010 Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig

tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias

hustru till hustru åt dig.

012:011 Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från

ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon

och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur

mitt på ljusa dagen.

012:012 Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta

ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»

012:013 Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natan

sade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du

skall icke dö.

012:014 Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender

att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig

döden dö.»

012:015 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias

hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev

dödssjukt.

012:016 Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och

när han kom hem, låg han på bara marken över natten.

012:017 Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att

förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och

han åt icke heller något med dem.

012:018 Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att

om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vi

talade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju icke

lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom

att barnet har dött? Han kunde göra något ont.»

012:019 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod

han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Har

barnet dött?» De svarade: »Ja.»

012:020 Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och

bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när

han kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åt

honom, och han åt.

012:021 Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?

Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men så

snart barnet har dött, står du upp och äter!»

012:022 Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,

ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och

låter barnet få leva.'

012:023 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag

väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han

kommer icke tillbaka till mig.»

012:024 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne

och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav

namnet Salomo. Och HERREN älskade honom

012:025 och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom

namnet Jedidja, för HERRENS skull.

012:026 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog

konungastaden.

012:027 Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag har

angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.

012:028 Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag

den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära

namnet därför.»

012:029 Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep

det och intog det.

012:030 Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en

talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på

Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor

myckenhet.

012:031 Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och

tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt

Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände

David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

013:001 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön

syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till

henne.

013:002 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att

han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke

vara möjligt att göra henne något.

013:003 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids

broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.

013:004 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd

ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon

svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms

syster Tamar.»

013:005 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.

När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:

'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt

henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan

få den ur hennes hand att äta.'»

013:006 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för

att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster

Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att

jag kan få dem ur hennes hand att äta.»

013:007 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till

din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»

013:008 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg

till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav

kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.

013:009 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;

men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut

härifrån. Då gingo alla ut därifrån.

013:010 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att

jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon

hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.

013:011 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,

fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos

mig, min syster.»

013:012 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty

sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.

013:013 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle

ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han

vägrar nog icke att giva mig åt dig.»

013:014 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne

övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.

013:015 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,

den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han

hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå

din väg.»

013:016 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt

brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du

har gjort med mig.»

013:017 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man

som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut

härifrån, och rigla du dörren efter henne.»

013:018 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro

konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När

tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,

013:019 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida

livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade

handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.

013:020 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon

varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.

Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin

broder Absaloms hus i svår sorg.

013:021 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.

013:022 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty

Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster

Tamar.

013:023 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som

ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.

013:024 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava

fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå

med din tjänare.»

013:025 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke

allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och

fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom

sin avskedshälsning.

013:026 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon

gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå

med dig?»

013:027 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de

övriga konungasönerna gå med honom.

013:028 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons

hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:

'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag

som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom

käcka män.»

013:029 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.

Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på

sin mulåsna och flydde.

013:030 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att

Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en

enda av dem fanns kvar.

013:031 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på

marken, under det att alla hans tjänare stodo där med

sönderrivna kläder.

013:032 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda

och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de

unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.

Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne

kränkte hans syster Tamar.

013:033 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit

sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är

död.»

013:034 Emellertid flydde Absalom.--När nu mannen som stod på vakt

lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen

bakom honom, vid sidan av berget.

013:035 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.

Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»

013:036 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de

brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto

häftigt och bitterligen.

013:037 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs

son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.

013:038 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade

han där i tre år.

013:039 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han

tröstade sig över att Amnon var död.

014:001 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot

Absalom.

014:002 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna

och sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig i

sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en

kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.

014:003 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»

Joab lade nu orden i hennes mun.

014:004 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till

jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, o

konung!»

014:005 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,

jag är änka; min man är död.

014:006 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med

varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan

och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.

014:007 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de

säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda

honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;

på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min

man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja

de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»

014:008 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill giva

befallning om dig.»

014:009 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herre

konung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungen

och hans tron vare utan skuld.»

014:010 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom till

mig; han skall sedan icke mer antasta dig.

014:011 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att

blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke

förgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke ett

hår av din son skall falla på jorden.»

014:012 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min

herre konungen.» Han sade: »Tala.»

014:013 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När

konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,

eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.

014:014 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles på

jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke

livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den

förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.

014:015 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre

konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då

tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända

skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.

014:016 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från

den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds

arvedel.

014:017 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva

mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör

allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.

014:018 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mig

något av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Min

herre konungen tale.»

014:019 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»

Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:

om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,

vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab

som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun

allt vad jag har sagt.

014:020 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab

handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel

och vet allt som sker på jorden.»

014:021 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du

önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»

014:022 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och

välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare

att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom

konungen uppfyller sin tjänares önskan.»

014:023 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom

till Jerusalem.

014:024 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han

får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till

sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.

014:025 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som

man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa

fanns icke något fel på honom

014:026 Och när han lät klippa håret på sitt huvud--vid slutet av vart

år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han

måste låta klippa det--så befanns det, att när man vägde håret

från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter

konungsvikt.

014:027 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet

Tamar; hon var en skön kvinna.

014:028 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma

inför konungens ansikte,

014:029 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till

konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände

bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.

014:030 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett

åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu

dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på

åkerstycket.

014:031 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:

»Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»

014:032 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom

hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:

'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre

för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför

konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må

han döda mig.

014:033 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade

då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned

för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför

konungen. Och konungen kysste Absalom.

015:001 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill

ock femtio man som löpte framför honom.

015:002 Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av

vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg

till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade

Absalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»

När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israels

stammar»,

015:003 sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,

men du har ingen som hör på dig hos konungen.»

015:004 Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare i

landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme

till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»

015:005 Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han

ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.

015:006 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för

att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom

Israels män.

015:007 Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till

konungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det

löfte som jag har gjort åt HERREN.

015:008 Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;

jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så

vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»

015:009 Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begav

sig till Hebron.

015:010 Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar

och lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har

Absalom blivit konung i Hebron.'»

015:011 Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som

voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om

någonting.

015:012 Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta

giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och

sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet

gick folket över till Absalom.

015:013 Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava vänt

sina hjärtan till Absalom.»

015:014 Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i

Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för

oss undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hast

kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens

invånare med svärdsegg.»

015:015 Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herre

konungen behagar äro dina tjänare redo.

015:016 Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock

lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.

015:017 Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de

stannade vid Bet-Hammerhak.

015:018 Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock

alla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundra

man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi

framför konungen.

015:019 Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du med

oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en

främling och därtill landsflyktig från ditt hem.

015:020 I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss

på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd

tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och

trofasthet bevisas eder.»

015:021 Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, och

så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre

konungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liv

eller död.»

015:022 Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatiten

Ittai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn som

han hade med sig.

015:023 Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och

då nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folket

över och tog vägen åt öknen.

015:024 Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de

buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark--

varvid också Ebjatar kom ditupp--till dess att allt folket

hade hunnit draga fram ur staden.

015:025 Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in i

staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma

tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.

015:026 Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig'--se, då är

jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»

015:027 Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vänd

tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars

son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.

015:028 Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ett

budskap kommer från eder med underrättelser till mig.

015:029 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och

stannade där.

015:030 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud

ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock

höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.

015:031 Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem

som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, gör

Ahitofels råd till dårskap.»

015:032 När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade

tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven

livklädnad och med jord på sitt huvud.

015:033 David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig till

besvär.

015:034 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:

'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din

faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du

gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.

015:035 Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får

höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och

Ebjatar.

015:036 De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,

och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt

vad I fån höra.»

015:037 Så gick då Husai, Davids vän, in i staden. Och jämväl Absalom

drog in i Jerusalem.

016:001 När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då

mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,

som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra

fruktkakor och en vinlägel.

016:002 Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Siba

svarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida

på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och

vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»

016:003 Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svarade

konungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall

Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»

016:004 Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skall

vara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finna

nåd för dina ögon, min herre konung.»

016:005 När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde

därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette

Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.

016:006 Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids

tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,

både till höger och till vänster.

016:007 Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,

bort, du blodsman, du ogärningsman!

016:008 HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du

som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu

konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den

olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»

016:009 Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall den

döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit

och hugga huvudet av honom.»

016:010 Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas

söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit

honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'

016:011 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina

tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står

mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne

benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har

befallt honom det.

016:012 Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN

åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag

uttalas över mig.»

016:013 Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick

längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i

förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides

med honom.

016:014 När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit

till Ajefim, rastade han där.

016:015 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till

Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.

016:016 När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai

till Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»

016:017 Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot din

vän? Varför har du icke följt med din vän?»

016:018 Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk och

alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos

honom vill jag stanna.

016:019 Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför

hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag

ock göra det inför dig.»

016:020 Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad vi

skola göra.»

016:021 Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,

som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel

höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så

styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.

016:022 Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så

gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels

ögon.

016:023 Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket

som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd

av Ahitofel både för David och för Absalom.

017:001 Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,

så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.

017:002 Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är

utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till

flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där

övergiven.

017:003 Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det

så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;

allt folket får då frid.»

017:004 Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.

017:005 Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi

också få höra vad han har att säga.

017:006 När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så

och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt?

Varom icke, så tala du.»

017:007 Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit

är icke gott.»

017:008 Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,

och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från

vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju

en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.

017:009 Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat

ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så

skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk

som följer Absalom har lidit ett nederlag;

017:010 och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom

ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din

fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.

017:011 Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till

Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid

havet; och själv må du draga med i striden.

017:012 När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,

skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och

då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med

honom

017:013 Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle

hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga

den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna

därav.

017:014 Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är

bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så,

att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle

låta olycka komma över Absalom.

017:015 Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det

rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag

har givit det och det rådet.

017:016 Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke

över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för

att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»

017:017 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och

en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva

gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i

staden och visa sig där.

017:018 Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo

båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som

på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.

017:019 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över

brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka

något.

017:020 Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade

var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över

bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så

tillbaka till Jerusalem.

017:021 Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen

och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till

David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det

rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»

017:022 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de

gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades

ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.

017:023 Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han

sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han

hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död,

blev han begraven i sin faders grav.

017:024 Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla

Israels män gick över Jordan.

017:025 Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa

var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått

in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.

017:026 Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.

017:027 Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från

Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från

Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,

017:028 låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöl

och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,

017:029 därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David

och hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött och

törstigt i öknen.

018:001 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän

över dem.

018:002 Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs

befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,

befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen

sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»

018:003 Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,

aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar

man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av

oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till

hjälp från staden.

018:004 Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag

göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det

att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.

018:005 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu

varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru

konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.

018:006 Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i

Efraims skog.

018:007 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många

stupade där på den dagen: tjugu tusen man.

018:008 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen

förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.

018:009 Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin

mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta

grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev

hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på

sprang sin väg.

018:010 Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg

där borta Absalom hänga i en terebint.»

018:011 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du

såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag

skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»

018:012 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar

silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min

hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och

Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge

mannen Absalom.'

018:013 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade

du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva

dolt för konungen.»

018:014 Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»

Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms

bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under

terebinten.

018:015 Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av

dem blev Absalom till fullo dödad.

018:016 Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja

Israel, ty Joab ville skona folket.

018:017 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen

och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men

hela Israel flydde, var och en till sin hydda.

018:018 Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en

stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son

som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han

uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms

minnesvård.

018:019 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och

förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom

fri ifrån hans fienders hand.»

018:020 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;

en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag

förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son

är död.»

018:021 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för

konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och

skyndade därpå åstad.

018:022 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också

mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab

sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke

kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»

018:023 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han

till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog

vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.

018:024 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på

porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han

se en man komma ensam springande.

018:025 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade

konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att

kungöra.» Och han kom allt närmare.

018:026 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då

ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en

man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en

glädjebudbärare.»

018:027 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den

förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en

god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

018:028 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter

föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och

sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de

människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»

018:029 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen

Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab

avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag

vet icke vad det var.»

018:030 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt

sidan och blev stående där

018:031 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre

konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri

ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»

018:032 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge

mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre

konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att

göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.

018:033 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över

porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min

son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö

i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»

019:001 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde

Absalom.

019:002 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,

eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var

bedrövad för sin sons skull.

019:003 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor

pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt

under striden.

019:004 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med

hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»

019:005 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag

alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag

hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv

och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.

019:006 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.

I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och

tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom

vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle

detta hava varit dig mer till behag.

019:007 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty

jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en

enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall

för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava

övergått dig från din ungdom ända till nu.»

019:008 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde

kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»

Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var

och en till sin hydda.

019:009 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå

varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders

hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst

fly ur landet för Absalom.

019:010 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit

dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra

konungen tillbaka?»

019:011 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och

Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför

skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad

hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.

019:012 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför

skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'

019:013 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud

straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall

bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»

019:014 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att

de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv

med alla dina tjänare.»

019:015 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade

kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över

Jordan.

019:016 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,

skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung

David.

019:017 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,

vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner

och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före

konungen.

019:018 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för

att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,

föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,

019:019 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min

missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på

den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må

konungen icke akta därpå.

019:020 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag

nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min

herre konungen.

019:021 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke

Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»

019:022 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas

söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag

någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit

konung över Israel?»

019:023 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och

konungen gav honom sin ed därpå.

019:024 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.

Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller

hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen

drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.

019:025 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade

konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»

019:026 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din

tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och

så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.

019:027 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min

herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig

täckes.

019:028 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min

herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem

som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare

begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»

019:029 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom?

Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»

019:030 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans,

sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»

019:031 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog

sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över

Jordan.

019:032 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för

konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var

en mycket rik man.

019:033 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så

skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»

019:034 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu

hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till

Jerusalem?

019:035 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan

bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad

jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av

att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din

tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?

019:036 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över

Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan

vedergällning?

019:037 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,

där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din

tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och

gör för honom vad dig täckes.»

019:038 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall

göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall

jag göra dig.»

019:039 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick

också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av

honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.

019:040 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så

ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk,

förde konungen ditöver.

019:041 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade

till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen

bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med

alla Davids män, över Jordan?»

019:042 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss

närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på

konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»

019:043 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del

än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför

haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade

om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu

hårdare ord falla än Israels män.

020:001 Nu hände sig att där fanns en illasinnad man vid namn Seba,

Bikris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade:

»Vi hava ingen del i David

och ingen arvslott i Isais son.

Israel drage hem, var och en till sin hydda.»

020:002 Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;

men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från

Jordan ända till Jerusalem.

020:003 Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio

bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset, och satte

in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem

underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu

instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid

såsom änkor.

020:004 Och konungen sade till Amasa: »Båda upp åt mig Juda män inom tre

dagar, och inställ dig sedan själv här.»

020:005 Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han

dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,

020:006 sade David till Abisai: »Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva

farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt

efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer

och tillfogar oss för stor skada.»

020:007 Alltså drogo Joabs män tillika med keretéerna och peletéerna

och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem

för att sätta efter Seba, Bikris son.

020:008 Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom

Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra

hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i

skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det

ut.

020:009 Och Joab sade till Amasa: »Står det väl till med dig, min

broder?» Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen

såsom för att kyssa honom.

020:010 Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade

i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,

så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att

den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter

fortsatte Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris

son.

020:011 Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid och ropade: »Var

och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter

Joab.»

020:012 Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg

allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på

åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru

alla de som kommo därförbi stannade.

020:013 Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och

följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.

020:014 Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och

Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och

följde honom ända ditin.

020:015 Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och

kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.

Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och

kullstöta den.

020:016 Då ropade en klok kvinna från staden: »Hören! Hören! Sägen till

Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom.»

020:017 När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: »Är du Joab?» Han

svarade: »Ja.» Hon sade till honom: »Hör din tjänarinnas ord.»

Han svarade: »Jag hör.»

020:018 Då sade hon: »Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man

fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.

020:019 Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att

förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du

förstöra HERRENS arvedel?»

020:020 Joab svarade och sade: »Bort det, bort det, att jag skulle vilja

förstöra och fördärva!

020:021 Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn

Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen

allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden.» Kvinnan

svarade Joab: »Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig

över muren.»

020:022 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och

de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till

Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig

och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab

vände tillbaka till konungen i Jerusalem.

020:023 Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja,

Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna.

020:024 Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat,

Ahiluds son, var kansler.

020:025 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.

020:026 Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.

021:001 Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet

i tre år; då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: »För

Sauls och hans blodbefläckade hus' skull sker detta, därför att

han dödade gibeoniterna.

021:002 Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.

Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av

amoréerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade

Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda, försökt att

nedgöra dem.

021:003 David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder,

och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen

HERRENS arvedel?»

021:004 Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av

Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i

Israel.» Han frågade: »Vad begären I då att jag skall göra för

eder?»

021:005 De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som

stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer

hava bestånd någonstädes inom Israels land,

021:006 av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga

dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.» Konungen sade:

»Jag skall utlämna dem.»

021:007 Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den

ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit

varandra.

021:008 Däremot tog konungen de två söner, Armoni och Mefiboset, som

Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som

Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais

son

021:009 och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på

berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång. Och

det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,

som de blevo dödade.

021:010 Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt

läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till

dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon

tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej

heller markens vilda djur att göra det om natten.

021:011 När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls

bihustru, hade gjort

021:012 begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans

ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i

hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i

Bet-San, där filistéerna hade hängt upp dem, när filistéerna

slogo Saul på Gilboa.

021:013 Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp

därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.

021:014 Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins

land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad

konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landets bön.

021:015 Åter uppstod krig mellan filistéerna och Israel. Och David drog

ned med sina tjänare, och de stridde mot filistéerna. Men David

blev trött;

021:016 och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans

vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny

rustning, tänkte då döda David.

021:017 Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filistéen

till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle

draga ut med dem i striden, så att han icke utsläckte Israels

lampa.

021:018 Därefter stod åter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten

Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.

021:019 Åter stod en strid med filistéerna vid Gob; Elhanan,

Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som

hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.

021:020 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex

fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans

tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.

021:021 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till

Simeai, Davids broder.

021:022 Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för

Davids och hans tjänares hand.

022:001 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade

räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.

022:002 Han sade:

HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,

022:003 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,

min sköld och min frälsnings horn,

mitt värn och min tillflykt,

min frälsare, du som frälsar mig från våldet!

022:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag,

och från mina fiender bliver jag frälst.

022:005 Ty dödens bränningar omvärvde mig,

fördärvets strömmar förskräckte mig,

022:006 dödsrikets band omslöto mig,

dödens snaror föllo över mig.

022:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd,

ja, jag gick med min åkallan till min Gud.

Och han hörde från sin himmelska boning min röst,

och mitt rop kom till hans öron.

022:008 Då skalv jorden och bävade,

himmelens grundvalar darrade;

de skakades, ty hans vrede var upptänd.

022:009 Rök steg upp från hans näsa

och förtärande eld från hans mun,

eldsglöd ljungade från honom.

022:010 Och han sänkte himmelen och for ned

och töcken var under hans fötter.

022:011 Han for på keruben och flög,

han sågs komma på vindens vingar

022:012 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom:

vattenhopar, tjocka moln.

022:013 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

022:014 HERREN dundrade från himmelen

den Högste lät höra sin röst.

022:015 Han sköt pilar och förskingrade dem,

ljungeld och förvirrade dem.

022:016 Havets bäddar kommo i dagen,

jordens grundvalar blottades,

för HERRENS näpst,

för hans vredes stormvind.

022:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,

han drog mig upp ur de stora vattnen.

022:018 Han räddade mig från min starke fiende,

från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

022:019 De överföllo mig på min olyckas dag,

men HERREN blev mitt stöd.

022:020 Han förde mig ut på rymlig plats

han räddade mig, ty han hade behag till mig.

022:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;

efter mina händers renhet vedergäller han mig.

022:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar

och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

022:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,

och från hans stadgar vek jag icke av.

022:024 Så var jag ostrafflig för honom

och tog mig till vara för missgärning.

022:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,

efter min renhet inför hans ögon.

022:026 Mot den fromme bevisar du dig from,

mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.

022:027 Mot den rene bevisar du dig ren,

men mot den vrånge bevisar du dig avog.

022:028 och du frälsar ett betryckt folk,

men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.

022:029 Ja, du, HERRE, är min lampa;

ty HERREN gör mitt mörker ljust.

022:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror,

med min Gud stormar jag murar.

022:031 Guds väg är ostrafflig,

HERRENS tal är luttrat.

En sköld är han för alla

som taga sin tillflykt till honom.

022:032 Ty vem är Gud förutom HERREN,

och vem är en klippa förutom vår Gud?

022:033 Gud, du som var mitt starka värn

och ledde den ostrafflige på hans väg,

022:034 du som gjorde hans fötter såsom hindens

och ställde mig på mina höjder,

022:035 du som lärde mina händer att strida

och mina armar att spänna kopparbågen!

022:036 Du gav mig din frälsnings sköld

och din bönhörelse gjorde mig stor,

022:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick,

och mina fötter vacklade icke.

022:038 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;

jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

022:039 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,

så att de icke mer reste sig;

de föllo under mina fötter.

022:040 Du omgjordade mig med kraft till striden,

du böjde mina motståndare under mig.

022:041 Mina fiender drev du på flykten för mig,

dem som hatade mig förgjorde jag.

022:042 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;

efter HERREN, men han svarade dem icke.

022:043 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,

jag krossade och förtrampade dem

såsom orenlighet på gatan.

022:044 Du räddade mig ur mitt folks strider,

du bevarade mig till ett huvud över hedningar;

folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

022:045 Främlingar visade mig underdånighet;

vid blotta ryktet hörsammade de mig.

022:046 Ja, främlingarnas mod vissnade bort;

de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

022:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa,

upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!

022:048 Gud, som har givit mig hämnd

och lagt folken under mig;

022:049 du som har fört mig ut från mina fiender

och upphöjt mig över mina motståndare,

räddat mig från våldets man!

022:050 Fördenskull vill jag tacka dig,

HERRE, bland hedningarna,

och lovsjunga ditt namn.

022:051 Ty du giver din konung stor seger

och gör nåd mot din smorde,

mot David och hans säd till evig tid.

023:001 Dessa voro Davids sista ord:

Så säger David, Isais son,

så säger den man som blev högt upphöjd,

Jakobs Guds smorde,

Israels ljuvlige sångare:

023:002 HERRENS Ande har talat genom mig,

och hans ord är på min tunga;

023:003 Israels Gud har så sagt,

Israels klippa har så talat till mig:

»Den som råder över människorna rätt,

den som råder i Guds fruktan,

023:004 han är lik morgonens ljus,

när solen går upp,

en morgon utan moln,

då jorden grönskar

genom solsken efter regn.

023:005 Ja, är det icke så

med mitt hus inför Gud?

Han har ju upprättat med mig

ett evigt förbund,

i allo stadgat och betryggat.

Ja, visst skall han låta

all frälsning och glädje

växa upp åt mig.

023:006 Men de onda äro allasammans

lika bortkastade törnen,

som man ej vill taga i med handen.

023:007 Och måste man röra vid dem,

så rustar man sig

med järn och med spjutskaft,

och bränner sedan upp dem

i eld på stället.

023:008 Dessa äro namnen på Davids hjältar: Joseb-Bassebet, en

takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt

spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.

023:009 Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en

ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de

blevo smädade av filistéerna, som där hade församlat sig till

strid; Israels män drogo sig då tillbaka.

023:010 Men han höll stånd och högg in på filistéerna, till dess att

hans hand blev så trött att den var såsom faststelnad vid

svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan

hade folket allenast att vända om och följa med honom för att

plundra.

023:011 Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång

hade filistéerna församlat sig, så att de utgjorde en hel

skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och

folket flydde för filistéerna.

023:012 Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och

slog filistéerna; och HERREN beredde så en stor seger.

023:013 En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo

vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara

filistéer var lägrad i Refaimsdalen.

023:014 Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost

fanns i Bet-Lehem.

023:015 Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva

mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»

023:016 Då bröto de tre hjältarna sig igenom filistéernas läger och

hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det

och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt

ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.

023:017 Han sade nämligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!

Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för

sina liv?» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de

tre hjältarna gjort.

023:018 Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre

andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade

blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.

023:019 Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,

och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom

han dock icke.

023:020 Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,

segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,

och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl

lejonet i brunnen.

023:021 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att

skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned

mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet

ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.

023:022 Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett

stort namn bland de tre hjältarna.

023:023 Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre

första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

023:024 Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son,

från Bet-Lehem;

023:025 haroditen Samma; haroditen Elika;

023:026 peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;

023:027 anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;

023:028 ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;

023:029 netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i

Benjamins barns stam;

023:030 Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar;

023:031 arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;

023:032 saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;

023:033 harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;

023:034 Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam,

Ahitofels son;

023:035 Hesro från Karmel; arabiten Paarai;

023:036 Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;

023:037 ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab,

Serujas son;

023:038 jeteriten Ira; jeteriten Gareb;

023:039 hetiten Uria.

Tillsammans utgjorde de trettiosju.

024:001 Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han

uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och

Juda.»

024:002 Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: »Far

igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och

anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor

folkmängden är.»

024:003 Joab svarade konungen: »Må HERREN, din Gud, föröka detta folk

hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få

se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått

lust till sådant?»

024:004 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens

andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän

ut i konungens tjänst för att anställa folkräkning i Israel.

024:005 Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra

sidan om staden i Gads dal, och åt Jaeser till.

024:006 Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo

de till Dan-Jaan och så runt omkring till Sidon.

024:007 Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hivéernas

och kananéernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i

Juda sydland.

024:008 Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter

nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.

024:009 Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen

utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara,

svärdbeväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.

024:010 Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna

folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i

vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares

missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»

024:011 Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till

profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:

024:012 »Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger

jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall

göra dig.»

024:013 Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han

sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju år skall

komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly

för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre

dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket

svar jag skall giva honom som har sänt mig.»

024:014 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i

HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är stor; i människohand vill

jag icke falla.»

024:015 Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den

bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till

Beer-Seba, sjuttio tusen män.

024:016 Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att

fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,

folkets fördärvare: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och

HERRENS ängel var då vid jebuséen Araunas tröskplats.

024:017 Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till

HERREN så: »Det är ju jag som har syndat, det är jag som har

gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? Må din

hand vända sig mot mig och min faders hus.»

024:018 Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »Gå åstad

och res ett altare åt HERREN på jebuséen Araunas tröskplats.»

024:019 Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.

024:020 När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans

tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden

på sitt ansikte för konungen.

024:021 Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin

tjänare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och

där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra

bland folket.»

024:022 Då sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt

offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer,

och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.

024:023 Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen.» Och Arauna

sade ytterligare till konungen: »Må HERREN, din Gud, vara dig

nådig.»

024:024 Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för

ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,

brännoffer som jag har fått för intet.» Och David köpte

tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.

024:025 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer

och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och

hemsökelsen upphörde bland Israel.