ond ande från HERREN.
016:015 Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gud
kväljer dig,
016:016 må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
skall det bliva bättre med dig.»
016:017 Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning om
efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
mig.»
016:018 En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en son
som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
honom.»
016:019 Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig din
son David, som vaktar fåren.»
016:020 Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
Saul.
016:021 Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
016:022 Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar i
min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»
016:023 När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
och den onde anden vek ifrån honom.
017:001 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade
sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
017:002 Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
filistéerna.
017:003 Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
sig.
017:004 Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn
Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
017:005 Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
koppar.
017:006 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
sin rygg.
017:007 Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
honom.
017:008 Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
dem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
017:009 Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»
017:010 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israels
här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
017:011 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de
gripna av förfäran och stor fruktan.
017:012 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
en gammal man vid framskriden ålder.
017:013 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
den tredje Samma.
017:014 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
017:015 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
sin faders får i Bet-Lehem.
017:016 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
han och ställde sig där.
017:017 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina bröders
räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
017:018 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
av dem en mottagningspant.
017:019 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
och strida mot filistéerna.»
017:020 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
017:021 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot
varandra.
017:022 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
017:023 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här
och talade såsom förut; och David hörde det.
017:024 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
och fruktade storligen.
017:025 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
Israel.»
017:026 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får den
man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan
smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar
smäda den levande Gudens här?»
017:027 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
sade: »Detta får den man som slår ned honom.»
017:028 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför har
du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»
017:029 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
fråga.»
017:030 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
017:031 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
Saul, och denne lät hämta honom.
017:032 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Din
tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»
017:033 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filisté
och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
är en stridsman allt ifrån ungdomen.»
017:034 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sin
faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
får av hjorden,
017:035 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet
ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
017:036 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa
djur, ty han har smädat den levande Gudens här.»
017:037 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejon
och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sade
Saul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»
017:038 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
017:039 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
sådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, ty
jag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.
017:040 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.
017:041 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
sköld bärare gick framför honom.
017:042 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
017:043 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,
eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéen
förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
017:044 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jag
giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»
017:045 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjut
och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
017:046 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
förnimma att Israel har en Gud.
017:047 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
skall giva eder i vår hand.»
017:048 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till
mötes.
017:049 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och
slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in
i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
017:050 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog
filistéen till döds,
017:051 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans
svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu
sågo att deras kämpe var död, flydde de.
017:052 Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri och
förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på
vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
017:053 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,
vände de tillbaka och plundrade deras läger.
017:054 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men
hans vapen lade han i sitt tält.
017:055 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han
härhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abner
svarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»
017:056 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»
017:057 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.
017:058 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» David
svarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
018:001 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom
lika kär som sitt eget liv.
018:002 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
vända tillbaka till sin faders hus.
018:003 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
lika kär som sitt eget liv.
018:004 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
båge och sitt bälte
018:005 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket
fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
018:006 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
med pukor och trianglar.
018:007 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
»Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.»
018:008 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
018:009 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
framgent.
018:010 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
018:011 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David
fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två
gånger.
018:012 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
sedan han hade vikit ifrån Saul.
018:013 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
och anförare.
018:014 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
honom.
018:015 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
än mer.
018:016 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
ledare och anförare.
018:017 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill
jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min
hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
018:018 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina
levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
018:019 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
Adriel.--
018:020 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade
detta för Saul, behagade det honom.
018:021 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att
hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar
honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu
bliva min måg.»
018:022 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
hava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»
018:023 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David
sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
018:024 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David
sagt.»
018:025 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen
begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul
hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
filistéernas hand.
018:026 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
tiden ännu var förlupen,
018:027 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av
filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med
sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter
Mikal till hustru.
018:028 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
dotter Mikal hade honom kär.
018:029 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
fiende för hela livet.
018:030 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
att hans namn blev mycket berömt.
019:001 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
tillgiven.
019:002 Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min fader
Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och
håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
019:003 Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
019:004 Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
till honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
har varit till stort gagn för dig.
019:005 Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, och
HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på
oskyldigt blod genom att döda David utan sak?»
019:006 Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så sant
HERREN lever, han skall icke dödas.»
019:007 Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade för
honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David
till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
019:008 När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
filistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
flydde för honom.
019:009 Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
019:010 Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
i väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.
019:011 Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,
Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke i
natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»
019:012 Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
sig på flykten och kom så undan.
019:013 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
honom.
019:014 När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
hon: »Han är sjuk.»
019:015 Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
till David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp till
mig, så att jag får döda honom.»
019:016 Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
019:017 Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig och
släppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svarade
Saul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»
019:018 När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
019:019 Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
019:020 Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när
Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
019:021 När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,
för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
också dessa av hänryckning.
019:022 Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
brunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Man
svarade: »De äro i Najot vid Rama.»
019:023 Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom
också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
Rama.
019:024 Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man
säga: »Är ock Saul bland profeterna?»
020:001 Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
sade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har
jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
020:002 Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör
ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta
för mig? Nej, så skall icke ske.»
020:003 Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
020:004 Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
för dig.»
020:005 David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
020:006 Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
020:007 Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om
han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
ofärd.
020:008 Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes
någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
föra mig till din fader?»
020:009 Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader har
beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
omtala det för dig.»
020:010 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
020:011 Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och de
gingo båda ut på marken.
020:012 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
020:013 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och
HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
020:014 Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
så att jag slipper att dö?
020:015 Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
ifrån jorden?»
020:016 Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
020:017 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
020:018 Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
020:019 Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
bredvid Eselstenen.
020:020 Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
sköte jag till måls.
020:021 Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
pilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
020:022 Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
dig bort.
020:023 Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
vittne mellan mig och dig till evig tid.»
020:024 Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,
satte konungen sig till bords för att äta.
020:025 Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men
Davids plats stod tom.
020:026 Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
020:027 Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
020:028 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
gå till Bet-Lehem;
020:029 han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»
020:030 Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
»Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade
funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
för din moders blygd!
020:031 Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
till mig, ty han är dödens barn.»
020:032 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
skall han dödas? Vad har han gjort?»
020:033 Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
020:034 Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.
020:035 Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
020:036 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
jag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
honom.
020:037 Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
framför dig, längre bort.»
020:038 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
och kom till sin herre.
020:039 Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
David visste det.
020:040 Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
020:041 Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
grät överljutt.
020:042 Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi båda
svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
tid.'»
020:043 Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
staden igen.
021:001 Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev
förskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varför
kommer du ensam och har ingen med dig?»
021:002 David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ett
uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det
uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och
mina män har jag visat till det och det stället.
021:003 Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
finnas.»
021:004 Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke till
hands; allenast heligt bröd finnes--om eljest dina män hava
avhållit sig från kvinnor.»
021:005 David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,
kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om
också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
dag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»
021:006 Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
samma dag det gamla togs bort.
021:007 Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
förvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste av
Sauls herdar.
021:008 Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här till
hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller
mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
krävde så stor skyndsamhet.»
021:009 Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéen
Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,
så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade:
»Dess like finnes icke; giv mig det.»
021:010 Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
Akis, konungen i Gat.
021:011 Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landets
konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'
021:012 David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
frukta för Akis, konungen i Gat.
021:013 Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
021:014 Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannen
beter sig. Varför fören I honom till mig?
021:015 Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»
022:001 Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
detta, kommo de ditned till honom.
022:002 Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
slöto sig så till honom.
022:003 Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till
konungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöver
och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
mig.»
022:004 Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
stanna hos denne, så länge David var på borgen.
022:005 Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här på
borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Då
drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
022:006 Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under
tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
alla hans tjänare stodo omkring honom,
022:007 sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,
I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva
åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och
underhövitsmän?
022:008 Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har
uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till
att stämpla mot mig, såsom nu sker.»
022:009 Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
och sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
son, i Nob.
022:010 Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
honom ock filistéen Goljats svärd.»
022:011 Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de
kommo alla till konungen.
022:012 Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hör
dig, min herre.»
022:013 Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»
022:014 Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänare
är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
022:015 Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
allt detta.»
022:016 Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
hela din faders hus.»
022:017 Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
»Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
icke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
händer till att stöta ned HERRENS präster.
022:018 Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt ned
prästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
022:019 Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
och får blevo slagna med svärdsegg.
022:020 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
kom undan, och denne flydde bort till David.
022:021 Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
präster.
022:022 Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméen
Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är
jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
022:023 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»
023:001 Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på att
belägra Kegila, och de plundra logarna.»
023:002 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessa
filistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slå
filistéerna och fräls Kegila.»
023:003 Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan här
i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
filistéernas här!»
023:004 Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
och sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
filistéerna i din hand.»
023:005 Då drog David med sina män till Kegila och stridde mot
filistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.
023:006 När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
han efoden med sig ditned.
023:007 Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
Kegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom i
min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
stad med portar och bommar.»
023:008 Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
023:009 Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
han till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»
023:010 Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
min skull.
023:011 Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma
hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,
förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall komma
hitned.»
023:012 David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna mig
och mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»
023:013 Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
undan från Kegila avstod han från att draga ut.
023:014 Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
023:015 Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
hade dragit ut för att söka döda honom.
023:016 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
styrkte hans mod i Gud.
023:017 Han sade till honom: »Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
fader Saul.»
023:018 Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
023:019 Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: »David
håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
023:020 Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
det. Vår sak bliver det då att utlämna honom åt konungen.»
023:021 Då sade Saul: »Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
velat spara mig bekymmer.
023:022 Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
listig.
023:023 Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
alla Juda ätter.»
023:024 Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.
023:025 När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
David in i öknen Maon.
023:026 Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
David och hans män för att taga dem till fånga
023:027 kom en budbärare till Saul och sade: »Skynda dig och kom, ty
filistéerna hava fallit in i landet.»
023:028 Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
filistéerna. Därav fick det stället namnet Sela-Hammalekot.
024:001 Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
bergfästen.
024:002 Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filistéerna, omtalade
man för honom att David var i En-Gedis öken.
024:003 Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
åstad för att söka efter David och hans män på
Stenbocksklipporna.
024:004 Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
och hans män sutto längst inne i grottan.
024:005 Då sade Davids män till honom: »Se, detta är den dag om vilken
HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
hand, så att du får göra med honom vad du finner för gott.» Då
stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
024:006 Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
skurit av fliken på Sauls mantel.
024:007 Och han sade till sina män: »HERREN låte det vara fjärran ifrån
mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
Smorde.»
024:008 Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
024:009 då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
Saul: »Min herre konung!» När då Saul såg sig tillbaka, böjde
David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
024:010 Och David sade till Saul: »Varför hör du på sådana människors
ord, som säga att David söker din ofärd?
024:011 Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
024:012 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
mig mot dig, fastän du traktar efter att taga mitt liv.
024:013 HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
024:014 Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig.»
024:015 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
024:016 Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
hand.»
024:017 När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: »Det är ju
din röst, min son David.» Och Saul brast ut i gråt.
024:018 Och han sade till David: »Du är rättfärdigare än jag, ty du har
bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
024:019 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
hand.
024:020 Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
denna dag har gjort mig.
024:021 Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
konungadöme skall förbliva i din hand.
024:022 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
hus.»
024:023 Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
och hans män drogo upp till borgen.
025:001 Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.
Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
025:002 I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
Karmel.
025:003 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
025:004 När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
025:005 sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
mig.
025:006 Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
025:007 Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
025:008 Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
du kan hava till hands.»
025:009 När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
stilla.
025:010 Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
herrar.
025:011 Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
jag icke ens vet varifrån de äro?»
025:012 Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
025:013 Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
svärd.» Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
trossen.
025:014 Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
vår herre, men han visade av dem.
025:015 Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
voro därute på marken.
025:016 De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
025:017 Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»
025:018 Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
åsnor.
025:019 Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
efter eder.» Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
025:020 När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
att hon måste möta dem.
025:021 Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
025:022 Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
till i morgon.»
025:023 Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
025:024 Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
och hör på din tjänarinnas ord.
025:025 Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
och dårskap bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
sett de män som du, min herre, sände.
025:026 Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
Nabal.
025:027 Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
till min herre, givas åt de män som följa min herre.
025:028 Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
skyldig till något ont, så länge du lever.
025:029 Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
slunga det bort.
025:030 När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
025:031 skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
025:032 Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
som i dag har sänt dig mig till mötes!
025:033 Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
skaffa mig rätt med egen hand!
025:034 Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
025:035 Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
och han sade till henne: »Far i frid hem igen. Se, jag har
lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
025:036 När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
blev dager.
025:037 Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
025:038 Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
dog.
025:039 När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
henne till sin hustru.
025:040 När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
till hustru åt sig.»
025:041 Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
tjänares fötter.»
025:042 Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
hustru.
025:043 David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
dessa båda blevo hans hustrur.
025:044 Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
Lais' son, från Gallim.
026:001 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
026:002 Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
026:003 Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när
David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
026:004 sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
kommit.
026:005 Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen,
och folket var lägrat runt
026:006 Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
026:007 Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
026:008 Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
giva honom mer än den.»
026:009 Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
026:010 Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
026:011 men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som
står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
vår väg.
026:012 Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens
vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
sömn falla över dem.
026:013 Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
mellan dem.
026:014 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
»Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du
som så ropar till konungen?»
026:015 David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En
av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
026:016 Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I
haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och
vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
026:017 Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»
026:018 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
026:019 Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort
och tjäna andra gudar.'
026:020 Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
026:021 Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty
jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, jag har handlat i mycket
stor dårskap och förvillelse.»
026:022 David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
av dina män komma hitöver och hämta det.
026:023 Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
och trofasthet. HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
026:024 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
räddar mig ur all nöd.»
026:025 Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du
företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick
David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
027:001 Men David sade till sig själv: »En dag skall jag nu i alla fall
omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än
att fly undan till filistéernas land; då måste Saul avstå ifrån
att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
undkommer jag hans hand.»
027:002 Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
Akis, Maoks son, konungen i Gat.
027:003 Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
027:004 Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
Gat, sökte han icke vidare efter honom.
027:005 Men David sade till Akis: »Om jag har funnit nåd för dina ögon,
så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
hos dig?»
027:006 Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag
under Juda konungar.
027:007 Den tid David bodde i filistéernas land var sammanräknat ett år
och fyra månader.
027:008 Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
gesuréernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa
stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
intill Egyptens land.
027:009 Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
till Akis.
027:010 När då Akis sade: »Haven I väl i dag företagit något
plundringståg?», svarade David: »Ja, i den del av Sydlandet, som
tillhör Juda», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
jerameeliterna», eller: »I den del av Sydlandet, som tillhör
kainéerna.»
027:011 Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: »De kunde
eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har
han betett sig under hela den tid han har bott i filistéernas
land.'»
027:012 Därför trodde Akis David och tänkte: »Han har nu gjort sig
förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
för alltid.
028:001 Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att
strida mot Israel. Och Akis sade till David: »Du må veta att du
med dina män nu måste draga ut med mig i härnad.»
028:002 David svarade Akis: »Välan, då skall du ock få märka vad din
tjänare kan uträtta.» Akis sade till David »Välan, jag sätter
dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt.»
028:003 Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul
hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
028:004 Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid
Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
vid Gilboa.
028:005 Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och
förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
028:006 Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
028:007 Då sade Saul till sina tjänare: »Söken upp åt mig någon
andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.»
Hans tjänare svarade honom: »I En-Dor finnes en
andebesvärjerska.»
028:008 Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och
han sade: »Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
säger dig.»
028:009 Men kvinnan svarade honom: »Du vet ju själv vad Saul har gjort,
huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför
lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?»
028:010 Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: »Så sant HERREN
lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
missgärning.»
028:011 Kvinnan frågade: »Vem skall jag då mana upp åt dig?» Han
svarade: »Mana upp Samuel åt mig.»
028:012 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och
kvinnan sade till Saul: »Varför har du bedragit mig? Du är ju
Saul.»
028:013 Konungen sade till henne: »Frukta icke. Vad är det då du ser?»
Kvinnan svarade Saul: »Jag ser ett gudaväsen komma upp ur
jorden.»
028:014 Han frågade henne: »Huru ser han ut?» Hon svarade: »Det är en
gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa.» Då förstod Saul att
det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
bugade sig.
028:015 Och Samuel sade till Saul: »Varför har du stört min ro och manat
mig upp?» Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filistéerna hava
begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har
jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
göra.»
028:016 Men Samuel svarade: »Varför frågar du mig, då nu HERREN har
vikit ifrån dig och blivit din fiende?
028:017 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
David.
028:018 Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
028:019 HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i
morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
läger skall HERREN giva i filistéernas hand.»
028:020 Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
helt dygn hade han ingenting ätit.
028:021 Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
förskräckt han var, sade hon till honom: »Se, din tjänarinna
lyssnade till din begäran; Jag tog min själ i min hand och
hörsammade den önskan du uttalade till mig.
028:022 Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
innan du går dina färde.»
028:023 Men han vägrade och sade: »Jag vill icke äta.» Då bådo honom
hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
028:024 Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i
hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
osyrat bröd.
028:025 Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.
029:001 Filistéerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
029:002 Då nu filistéernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
fram, tillika med Akis,
029:003 sade filistéernas furstar: »Vad hava dessa hebréer här att
göra?» Men Akis svarade filistéernas furstar: »Denne David är ju
Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
den dag han gick över till mig ända till denna dag.
029:004 Då blevo filistéernas furstar förtörnade på honom; och
filistéernas furstar sade till honom: »Låt mannen vända om och
gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
029:005 Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'»
029:006 Då kallade Akis David till sig och sade till honom: »Så sant
HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
029:007 Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
som misshagar filistéernas hövdingar.»
029:008 David sade till Akis: »Vad har jag då gjort, och vad har du
funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
min herre konungens fiender?»
029:009 Akis svarade och sade till David: »Jag vet bäst att du är mig
välbehaglig såsom en Guds ängel; men filistéernas furstar säga:
'Han får icke draga upp med oss i striden.'
029:010 Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
hava kommit hit med dig; och när I i morgon haven stått bittida
upp, mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager.»
029:011 Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen draga
tillbaka till filistéernas land. Men filistéerna drogo upp till
Jisreel.
030:001 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
intagit Siklag och bränt upp det i eld.
030:002 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
bort dem och gått sin väg.
030:003 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
döttrar voro bortförda såsom fångar,
030:004 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
att de icke förmådde gråta mer.
030:005 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
030:006 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
030:007 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
030:008 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt
efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
räddning.»
030:009 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
030:010 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.
030:011 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
vatten att dricka
030:012 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
030:013 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
därför att jag blev sjuk.
030:014 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
eld.»
030:015 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
ned till den rövarskaran.»
030:016 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
land.
030:017 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
030:018 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
hustrur räddade David också.
030:019 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
030:020 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»
030:021 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
hälsade dem.
030:022 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
barn med sig och gå hem.»
030:023 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
denna rövarskara, som kom över oss.
030:024 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
varandra.»
030:025 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
dag.
030:026 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
030:027 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
och de äldste i Jattir;
030:028 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
Estemoa;
030:029 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
de äldste i kainéernas städer;
030:030 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
Atak;
030:031 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
vandrat omkring med sina män.
031:001 Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
031:002 Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
031:003 När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
031:004 Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
genomborra mig och hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare
ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv
svärdet och störtade sig därpå.
031:005 Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och följde honom i döden.
031:006 Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
031:007 Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
kommo filistéerna och bosatte sig i dem.
031:008 Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
031:009 Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
sände dem omkring i filistéernas land och läto förkunna det
glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
031:010 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
de upp på Bet-Sans mur.
031:011 Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filistéerna hade
gjort med Saul,
031:012 stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
031:013 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
och fastade så i sju dagar.