001:001 I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
till Suf, en efraimit.
001:002 Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
001:003 Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
001:004 En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
offret;
001:005 men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
001:006 Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne
ofruktsam.
001:007 För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
001:008 Då sade hennes man Elkana till henne: »Hanna, varför gråter du?
Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
för dig än tio söner?
001:009 En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
Hanna stod upp
001:010 och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
bitter gråt.
001:011 Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
rakkniv skall komma på hans huvud.»
001:012 När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
hennes mun
001:013--Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke--då trodde Eli
att hon var drucken.
001:014 Därför sade Eli till henne: »Huru länge skall du bete dig såsom
en drucken? Laga så, att ruset går av dig.»
001:015 Men Hanna svarade och sade: »Nej, min herre, jag är en hårt
prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
jag utgöt nu min själ för HERREN.
001:016 Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
ända till denna stund.»
001:017 Då svarade Eli och sade: »Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
vad du har utbett dig av honom.»
001:018 Hon sade: »Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon.» Så gick
kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
sorgsen ut.
001:019 Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
001:020 Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
denne gav hon namnet Samuel, »ty», sade hon, »av HERREN har jag
utbett mig honom.»
001:021 När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
001:022 gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: »Jag vill
vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
och sedan stanna där för alltid.»
001:023 Hennes man Elkana sade till henne: »Gör vad du finner för gott;
stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
uppfylla sitt ord.» Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
di, till dess hon skulle avvänja honom.
001:024 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig
ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
001:025 Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
001:026 Och hon sade: »Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
001:027 Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
mig av honom.
001:028 Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
han lever, skall han vara given åt HERREN.» Och de tillbådo där
HERREN.
002:001 Och Hanna bad och sade:
»Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
mitt horn är upphöjt genom HERREN.
Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
ty jag gläder mig över din frälsning.
002:002 Ingen är helig såsom HERREN
ty ingen finnes förutom dig;
ingen klippa är såsom vår Gud.
002:003 Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
Ty HERREN är en Gud som vet allt,
och hos honom vägas gärningarna.
002:004 Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
men de stapplande omgjorda sig med kraft.
002:005 De som voro mätta måste taga lega för bröd,
men de som ledo hunger hungra icke mer.
Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
men den moder som fick många
barn vissnar bort.
002:006 HERREN dödar och gör levande,
han för ned i dödsriket och upp
därifrån.
002:007 HERREN gör fattig, han gör ock rik;
han ödmjukar, men han upphöjer ock.
002:008 Han upprättar den ringe ur stoftet,
ur dyn lyfter han den fattige upp,
ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
och en härlig tron giver han dem till arvedel.
Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
och jordkretsen har han ställt på dem.
002:009 Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
ty ingen förmår något genom egen kraft.
002:010 De som strida mot HERREN bliva krossade,
ovan dem dundrar han i himmelen;
ja, HERREN dömer jordens ändar.
Men han giver makt åt sin konung,
han upphöjer sin smordes horn.
002:011 Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
inför HERREN under prästen Eli.
002:012 Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
002:013 På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
hand;
002:014 den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
Silo.
002:015 Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
tjänare och sade till den som offrade: »Giv hit kött, så att jag
kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
dig, utan rått.»
002:016 Om då mannen svarade honom: »Först skall man nu förbränna det
feta; tag sedan vad dig lyster», så sade han: »Nej, nu strax
skall du lämna det, eljest tager jag det med våld.»
002:017 Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.
002:018 Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
såsom gosse iklädd linne-efod.
002:019 Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
upp för att offra det årliga slaktoffret.
002:020 Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
»HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN.»
Och så gingo de hem igen.
002:021 Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
hus.
002:022 Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
002:023 sade han till dem: »Varför gören I sådant, allt detta onda som
jag hör allt folket här tala om eder?
002:024 Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
folk är icke gott.
002:025 Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
göra sig till medlare för henne?» Men de lyssnade icke till sin
faders ord, ty HERREN ville döda dem.
002:026 Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
HERREN och för människor.
002:027 Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: »Så säger
HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
002:028 Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders
hus Israels barns alla eldsoffer?
002:029 Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än
mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
folk Israel bär fram?
002:030 Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men
nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
men de som förakta mig skola komma på skam.
002:031 Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
faders hus' arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
002:032 Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
eget hus.
002:033 Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt,
så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
hava hunnit till manlig ålder.
002:034 Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
dö.
002:035 Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
002:036 Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla
ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka bröd;
han skall säga: 'Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag
får en bit bröd att äta.'»
003:001 Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och
HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
vanliga.
003:002 Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
003:003 innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
003:004 att HERREN ropade på Samuel. Denne svarade: »Här är jag.»
003:005 Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade
ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka
och lägg dig.» Och han gick och lade sig.
003:006 Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.»
Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
lägg dig.»
003:007 Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
003:008 Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju
på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
ynglingen.
003:009 Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare
ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör.» Och Samuel
gick och lade sig på sin plats.
003:010 Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
gångerna: »Samuel! Samuel!» Samuel svarade: »Tala, din tjänare
hör.»
003:011 Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något
som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
det.
003:012 På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
uttalat över hans hus, det första till det sista.
003:013 Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
hans hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
höll dem tillbaka.
003:014 Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
hus' missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
med slaktoffer eller med någon annat offergåva.»
003:015 Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
dörrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade för att omtala
synen for Eli.
003:016 Men Eli ropade på Samuel och sade: »Samuel, min son!» Denne
svarade: »Här är jag.»
003:017 Han sade: »Vad var det han talade till dig? Dölj det icke för
mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
något enda ord av det han talade till dig.»
003:018 Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
honom. Och han sade: »Han är HERREN; han göre vad honom
täckes.»
003:019 Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av
allt vad han hade talat falla till jorden.
003:020 Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att
Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
003:021 Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade
sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.
003:022 Och Samuels ord kom till hela Israel.
004:001 Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig
vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid
Afek.
004:002 Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
man.
004:003 När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
»Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna?
Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra
fienders hand.»
004:004 Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN
Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.
004:005 Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
004:006 När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta
stora jubelrop i hebréernas läger?» Och de fingo veta att
HERRENS ark hade kommit in i lägret.
004:007 Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit
in i lägret.» Och de sade: »Ve oss! Något sådant har förut icke
hänt.
004:008 Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var
denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
004:009 Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke
bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt
eder. Ja, varen män och striden.»
004:010 Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och
flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
004:011 Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
Pinehas, blevo dödade.
004:012 Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
004:013 Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu
mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
klagorop.
004:014 Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta
larm?» Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
004:015 Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
så att han icke kunde se.
004:016 Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från
slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.» Då sade han:
»Huru har det gått, min son?»
004:017 Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna,
mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»
004:018 När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
004:019 Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och
nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
004:020 Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
henne: »Frukta icke; du har fött en son.» Men hon svarade intet
och aktade icke därpå.
004:021 Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: »Härligheten är
borta från Israel.» Därmed syftade hon på att Guds ark var
tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
004:022 Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark
var tagen.
005:001 När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från
Eben-Haeser till Asdod.
005:002 Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
och ställde den bredvid Dagon.
005:003 Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo
de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
005:004 Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
tröskeln, allenast fiskdelen satt kvar på honom.
005:005 I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
i Dagons tempel.
005:006 Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
Asdod som inom tillhörande områden.
005:007 Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels
Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
och på vår gud Dagon.»
005:008 Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas
hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?» De
svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.» Då flyttade de
Israels Guds ark dit.
005:009 Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
005:010 Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till
Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark
till oss för att döda oss och vårt folk.»
005:011 Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar
och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.»
Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
låg mycket tung på den.
005:012 De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
från staden steg upp mot himmelen.
006:001 Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju
månader,
006:002 tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad
skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi
skola sända den till dess plats igen.»
006:003 De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också
bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
från eder.»
006:004 Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?»
De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
träffat alla, också edra hövdingar.
006:005 I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av
jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
från eder gud och från edert land.
006:006 Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört
stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
gå?
006:007 Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
006:008 Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
006:009 Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en
händelse.»
006:010 Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
006:011 Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
006:012 Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
vare sig till höger eller till vänster. Och filistéernas
hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.
006:013 Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu
lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
de sågo den.
006:014 Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på
vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
006:015 Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i
Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
006:016 Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
samma dag tillbaka till Ekron.
006:017 De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt
HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
Gat en, för Ekron en.
006:018 Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla
städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
på betsemesiten Josuas åker.
006:019 Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade
slagit så många bland folket.
006:020 Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN,
denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»
006:021 Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
hitned och hämten den upp till eder.
007:001 Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar
helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
007:002 Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
efter HERREN.
007:003 Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert
hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
ifrån filistéernas hand.»
007:004 Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
tjänade HERREN allena.
007:005 Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
bedja till HERREN för eder.»
007:006 Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
inför HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava
syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.
007:007 Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då
Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.
007:008 Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för
oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
filistéernas hand.»
007:009 Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
Israel, och HERREN bönhörde honom.
007:010 Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och
förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
007:011 Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna
och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
trakten nedanför Bet-Kar.
007:012 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
den namnet Eben-Haeser, i det han sade: »Allt härintill har
HERREN hjälpt oss.»
007:013 Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.
007:014 Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo
tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.
007:015 Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
007:016 Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
han dömde Israel på alla dessa platser.
007:017 Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
HERREN.
008:001 Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
över Israel
008:002 Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
sitt domarsäte i Beer-Seba.
008:003 Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.
008:004 Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
i Rama.
008:005 Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner
vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till
att döma oss, såsom alla andra folk hava.»
008:006 Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en
konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.
008:007 Då sade HERREN till Samuel: »Lyssna till folkets ord, och gör
allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat,
nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
vara konung över dem.
008:008 Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
008:009 Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och
förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
dem.»
008:010 Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
008:011 Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
008:012 Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
008:013 Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
008:014 Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
008:015 och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
008:016 Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
008:017 Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
008:018 När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
008:019 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
008:020 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
008:021 Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
008:022 Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var
och en till sin stad.»
009:001 I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
och han var en rik man.
009:002 Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
huvudet högre än allt folket.
009:003 Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
därför sade Kis till sin son Saul: »Tag med dig en av tjänarna
och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.»
009:004 Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom
Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
009:005 När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
som han hade med sig: »Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
vår skull.»
009:006 Men han svarade honom: »Se, i denna stad finnes en gudsman; han
är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå
dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
företagit oss.»
009:007 Då sade Saul till sin tjänare: »Men om vi gå dit, vad skola vi
då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och
vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
gudsmannen. Eller vad hava vi väl?»
009:008 Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: »Se, här har jag i
min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.»
009:009 (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
»Kom, låt oss gå till siaren.» Ty den som man nu kallar profet
kallade man fordom siare.)
009:010 Saul sade till sin tjänare: »Ditt förslag är gott; kom, låt oss
gå.» Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.
009:011 När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
»Är siaren här?»
009:012 De svarade dem och sade: »Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han
har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
offerfest på offerhöjden.
009:013 Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
träffa honom.»
009:014 Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden,
mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.
009:015 Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
sagt:
009:016 »I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas
hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
kommit till mig.»
009:017 När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
»Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
styra mitt folk.»
009:018 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: »Säg mig var
siaren bor.»
009:019 Samuel svarade Saul och sade: »Jag är siaren. Gå före mig upp på
offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon
vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
giva dig besked.
009:020 Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
om icke dig och hela din faders hus?»
009:021 Saul svarade och sade: »Jag är ju en benjaminit, från en av de
minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till
mig på det sättet?»
009:022 Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
trettio män.
009:023 Och Samuel sade till kocken: »Giv hit det stycke som jag gav
dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.»
009:024 Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
det fram för Saul; och Samuel sade: »Se, här sättes nu fram för
dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund
blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
folket.» Så åt Saul den dagen med Samuel.
009:025 Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan
samtalade han med Saul uppe på taket.
009:026 Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
Samuel uppåt taket till Saul och sade: »Stå upp, så vill jag
ledsaga dig till vägs.» Då stod Saul upp, och de gingo båda
åstad, han och Samuel.
009:027 När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
Saul: »Säg till tjänaren att han skall gå före oss»--och han
fick gå--»men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
höra vad Gud har talat.»
010:001 Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
kysste honom och sade: »Se, HERREN har smort dig till furste
över sin arvedel.
010:002 När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
finna min son?'
010:003 Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bär tre brödkakor,
och en bär en vinlägel.
010:004 Dessa skola hälsa dig och giva dig två bröd, och du skall taga
emot vad de giva.
010:005 Sedan kommer du till Guds Gibea, där filistéernas fogdar
äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
själva äro i profetisk hänryckning.
010:006 Och HERRENS Ande skall komma över dig, så att också du fattas av
hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
annan människa.
010:007 När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
010:008 Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
för dig vad du skall göra.
010:009 I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
tecken inträffade samma dag.
010:010 När de kommo till Gibea, mötte honom där en skara profeter; då
kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
fattades av profetisk hänryckning.
010:011 Då nu alla som förut kände honom fingo se honom vara i
hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: »Vad
har skett med Kis' son? Är ock Saul bland profeterna?»
010:012 Men en av männen därifrån svarade och sade: »Vem är då dessas
fader?»--Härav uppkom ordspråket: »Är ock Saul bland profeterna?»
010:013 Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
på offerhöjden.
010:014 Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: »Var haven I
varit?» Han svarade: »Borta för att söka åsninnorna. Men när vi
sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel.»
010:015 Då sade Sauls farbroder: »Tala om for mig vad Samuel sade till
eder.»
010:016 Saul svarade sin farbroder: »Han omtalade för oss att åsninnorna
voro återfunna.» Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
omtalade han icke för honom.
010:017 Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
010:018 Och han sade till Israels barn: »Så säger HERREN, Israels Gud:
Jag har fört Israel upp ur Egypten, och jag räddade eder icke
allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
som förtryckte eder.
010:019 Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt
en konung över oss.' Så träden nu fram inför HERREN efter edra
stammar och edra ätter.»
010:020 Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
Benjamin stam av lotten.
010:021 När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
träffades Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son,
av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
finna.
010:022 Då frågade de HERREN ännu en gång: »Har någon mer kommit hit?
HERREN svarade: »Han har gömt sig bland trossen.»
010:023 Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
010:024 Och Samuel sade till allt folket: »Här sen I nu den som HERREN
har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket.» Då jublade
allt folket och ropade: »Leve konungen!»
010:025 Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel
allt folket gå hem, var och en till sitt.
010:026 Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
män vilkas hjärtan Gud hade rört.
010:027 Men några onda män sade: »Vad hjälp skulle denne kunna giva
oss?» Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.
011:001 Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då
sade alla män i Jabes till Nahas: »Slut fördrag med oss, så
vilja vi bliva dig underdåniga.»
011:002 Men ammoniten Nahas svarade dem: »På det villkoret vill jag
sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
alla och därmed tillfoga hela Israel smälek.»
011:003 De äldste i Jabes sade till honom: »Giv oss sju dagars uppskov,
så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig.»
011:004 Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
folket. Då brast allt folket ut i gråt.
011:005 Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul
frågade: »Vad fattas folket, eftersom de gråta?» Och de
förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
011:006 Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
upptändes högeligen.
011:007 Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: »Den
som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
göras.» Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
att de drogo ut såsom en man.
011:008 Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
hundra tusen, och Juda män trettio tusen.
011:009 Och de sade till sändebuden som hade kommit: »Så skolen I säga
till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
solen bränner som hetast.» Och sändebuden kommo och förkunnade
detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
011:010 Nu läto männen i Jabes säga: »I morgon vilja vi giva oss åt
eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott.»
011:011 Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, och
upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo
undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
tillsammans.
011:012 Då sade folket till Samuel: »Vilka voro de som sade: 'Skulle
Saul bliva konung över oss!' Given hit dessa män, så att vi få
döda dem.»
011:013 Men Saul sade: »På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
HERREN givit seger åt Israel.»
011:014 Och Samuel sade till folket: »Kom, låt oss gå till Gilgal och
där förnya konungadömet.»
011:015 Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där
uppfyllda av glädje.
012:001 Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edra
ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
konung över eder.
012:002 Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
ungdom ända till denna dag.
012:003 Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har
jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»
012:004 De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
mot oss; och från ingen människa har du tagit något.»
012:005 Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hans
smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
i min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»
012:006 Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lät
Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
012:007 Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
gjort mot eder och mot edra fäder.
012:008 När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
012:009 Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabs
konungs hand, och dessa stridde mot dem.
012:010 Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava
övergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'
012:011 Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
fingen bo i trygghet.
012:012 Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän
det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
012:013 Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
012:014 Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både
I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
Gud.
012:015 Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
edra fäder.
012:016 Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
inför edra ögon.
012:017 Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se
huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
att få en konung.»
012:018 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för
HERREN och för Samuel.
012:019 Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare till
HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
konung.»
012:020 Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort allt
detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
HERREN av allt edert hjärta.
012:021 Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
012:022 Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
folk.
012:023 Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer
lära eder den goda och rätta vägen.
012:024 Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
012:025 Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
förgås.»
013:001 Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
Israel på andra året,
013:002 utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul
själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga
folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
013:003 Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéerna
fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
säga: »Detta må hebréerna höra.»
013:004 Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
filistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
förhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följa
Saul till Gilgal.
013:005 Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida mot
Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
013:006 Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
klippor, i fasta valv och i gropar.
013:007 Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
honom med bävan.
013:008 När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
skingra sig och gå ifrån honom.
013:009 Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- och
tackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.
013:010 Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
013:011 Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag såg
att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
icke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voro
församlade vid Mikmas,
013:012 då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, och
jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till
mig och offrade brännoffret.»
013:013 Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har icke
hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
013:014 Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har
sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
hållit vad HERREN bjöd dig.»
013:015 Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i
Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
pass sex hundra man.
013:016 Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
folk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägrat
sig vid Mikmas.
013:017 Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas läger
för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
013:018 en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.
013:019 Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktade
att hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
013:020 Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,
om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
eller sin skära,
013:021 när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller när
oxpikarnas uddar behövde rätas.
013:022 Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
själv och hans son Jonatan hade sådana.
013:023 Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vid
Mikmas.
014:001 Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
vapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där
på andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.
014:002 Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
man;
014:003 och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och
folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
014:004 Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
ena hette Boses och den andra Sene.
014:005 Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
söder, mitt emot Geba.
014:006 Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå över
till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
likasåväl som genom många.»
014:007 Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.
Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»
014:008 Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där och
laga så, att de få se oss.
014:009 Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
till dem.
014:010 Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
för oss vara tecknet härtill.»
014:011 När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade
filistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
sig.»
014:012 Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
vapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
lära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ mig
ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»
014:013 Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans
vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
014:014 I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans
vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
halvt plogland.
014:015 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en
förskräckelse ifrån Gud uppstod.
014:016 Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
upplösning, och att man sprang hit och dit.
014:017 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstring
och sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllo
mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
där.
014:018 Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns på
den tiden bland Israels barn.
014:019 Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:
»Låt det vara.»
014:020 Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
hade uppstått.
014:021 Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och
som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,
dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
och Jonatan.
014:022 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem
och deltogo i striden.
014:023 Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
ända bortom Bet-Aven.
014:024 När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon
föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina
fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.
014:025 Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
marken.
014:026 Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
munnen, ty folket fruktade för eden.
014:027 Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
014:028 Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har
bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man
som dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat.
014:029 Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över
landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
smakade något litet av honungen här.
014:030 Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
bytet som de hade tagit från sina fiender--huru mycket större
skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»
014:031 Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem
från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
014:032 Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
med blodet i.
014:033 När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar
mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I
haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor
sten.»
014:034 Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem
'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
med blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand,
om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
014:035 Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
altare som han byggde åt HERREN.
014:036 Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja
filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen
sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»
014:037 Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja
filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav
honom intet svar den dagen.
014:038 Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
blivit begången.
014:039 Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men
ingen bland allt folket svarade honom.
014:040 Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så
vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket
svarade Saul: »Gör vad dig täckes.»
014:041 Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma i
dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick
fritt.
014:042 Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då
träffades Jonatan av lotten.
014:043 Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då
omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven
som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
--och så skall jag nu dö!»
014:044 Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste
döden dö, Jonatan.»
014:045 Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har
förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN
lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte
Jonatan fri ifrån döden.
014:046 Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;
filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.
014:047 När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
014:048 Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
från dess plundrares hand.
014:049 Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
014:050 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman
hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
014:051 Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
Abiel.
014:052 Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul
levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
han honom i sin tjänst.
015:001 Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörja
dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.
015:002 Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
drog upp ur Egypten.
015:003 Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
kameler och åsnor.»
015:004 Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.
015:005 När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
dalen.
015:006 Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder från
amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
Israels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sig
kainéerna från amalekiterna.
015:007 Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
emot Sur, som ligger öster om Egypten.
015:008 Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
folket gav han till spillo, och han slog dem med
svärdsegg.
015:009 Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det näst
bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap
däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.
015:010 Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
015:011 »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Detta
gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
den natten.
015:012 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
015:013 När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignad
vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»
015:014 Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
hör?»
015:015 Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
spillo.»
015:016 Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna för
dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:
»Tala.»
015:017 Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
konung över Israel.
015:018 Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo
amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
har förgjort dem.'
015:019 Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»
015:020 Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,
Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
015:021 Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av det
tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»
015:022 Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag till
brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
015:023 Ty gensträvighet är trolldomssynd,
och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.
Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
dig, och du skall icke längre vara konung.»
015:024 Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag har
överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
015:025 Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
jag får tillbedja HERREN.»
015:026 Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
att du icke längre får vara konung över Israel.»
015:027 När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
hans mantel, och den rycktes sönder.
015:028 Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israels
konungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
du.
015:029 Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty han
är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»
015:030 Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»
015:031 Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
HERREN.
015:032 Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Då
gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan,
snart är dödens bitterhet överstånden.»
015:033 Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpå
högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
015:034 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
hem i Sauls Gibea.
015:035 Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
Saul till konung över Israel.
016:001 Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja över
Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och
gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
hans söner har jag utsett åt mig till konung.»
016:002 Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra
det, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med dig
och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'
016:003 Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
jag säger dig.»
016:004 Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
och frågade: »Allt står väl rätt till?»
016:005 Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen
eder och kommen med mig till offret.» Och han helgade Isai och
hans söner och inbjöd dem till offret.
016:006 När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvisso
står HERRENS smorde här inför honom.»
016:007 Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och på
hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är
icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
ögonen men HERREN ser till hjärtat.»
016:008 Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
Samuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»
016:009 Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne har
HERREN utvalt.»
016:010 På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
Samuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»
016:011 Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Han
svarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
fåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hit
honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
hit.»
016:012 Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Stå
upp och smörj honom, ty denne är det.»
016:013 Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.